Senaste inläggen

Av Natali - Onsdag 28 juni 09:56

Vill bara påminna om att ta vara på de små sakerna. De är de som känns och stannar kvar i hjärtat.
En fågel som flög förbi, en solnedgång, ett regn eller bara en enda regndroppar.
Kanske inte just den Micro grejen stannar i minnet, men om du låter allt det lilla fantastiska som du får i ditt liv, få plantera en liten droppe lycka i ditt hjärta, då kan du vara lycklig.
Oavsett vilka svårigheter vi går igenom så kan lite göra mycket. Kanske inte rädda ett helt liv, men skänka lite glädje.
Sitter med min älskade blid i famnen och är så lycklig i hjärtat att hon finns med mig. Aldrig förr har ett djur betytt så mycket för mig. Vi har ju kampat ihop i åtta år och blev sjuk ungefär samtidigt. När jag är kraschad finns hon alltid nära. Varje natt sover hon bredvid. Kollar jag på tv så finns hon i min famn. Ligger jag i muskelryckningar finns hon där också. Så länge hon är där jag är så är hon nöjd.
Nu är äntligen hennes mun sanerad och hon kan slippa ha ont.
Jag är lycklig att hon finns i mitt knä här och nu. Vet ju att en dag kommer hon inte finnas där. Jag hoppas bara att den dagen är långt borta.
Så lägg allt de små sakerna som glädjer i minnet i era hjärtan. De behövs!

ANNONS
Av Natali - Onsdag 14 juni 19:39

Känns lite overkligt. Något som jag nu jobbat hårt för, eller det jag har kunnat, i två år. Jag fick en tid hos en ME expert, nästa onsdag! Är i privat regi och kostar en slant. Men om det kan ge mig en diagnos och mediciner och en lugnare vardag är det så värt det! När det väl gick in att jag hade bokat in besöket, kom lite panik! En panik inom mig som sa att oj, får jag ME diagnos nu, då går det inte längre att tro att jag kanske kan ha något annat som går att bota! Då kommer jag få dras med diagnosen resten av mitt liv. Jag kommer vara sjuk! På riktigt.


 


Ja, nu är det ju inte så att jag inte är sjuk nu. Men hur mycket jag än jobbat för att få utredning så känns det som en chock att nu är det snart där. Får jag en diagnos nu, vad kommer hända? Hur kommer livet bli? Då vet jag ju vad jag har och hur mycket jag måste ställa om mitt liv, för all framtid! Kommer jag få alla mediciner som specialistläkaren kommer rekkomendera och skriva ut åt mig? Kommer jag få hjälp sen här hemma? Me/CFS är ju en svårbehandlad sjukdom som sällan ses på med blida ögon av den "vanliga" sjukvården. Väldigt lite kunskap och ofta tas det inte som en riktigt sjukdom utan det rycks på axlarna och skrattas åt. 


Om jag hade något annat fanns det ju möjlighet att kunna få mediciner som kan göra livet bättre, eller hjälpa mig att bli frisk. Så jag slapp begränsa mitt liv och slapp ligga medvetslös o perioder. Men nu kommer ju troligen en me diagnos. Känns både så lättad, äntligen får jag träffa en expert och äntligen kanske jag kan få någon hjälp om hur jag kan leva. Men samtidigt också en liten panik, lite att nu är det verkligen kört. För chansen att jag blir frisk från Me, speciellt eftersom jag blivit sjukare och sjukare sedan insjuknandet 3 år sedan, är liten. Även om det kan hända. Jag har ju liksom börjat drömma om 25 % jobb. Fördelen är ju att jag kommer veta. Kan lägga upp livet. Kan få lite hjälp med mediciner (förhoppningsvis får jag fortsatt utskriven ev mediciner från min läkare, vilket är långt ifrån säkert) och kanske få lite lättare liv och möjligen kan jag orka lite mera. Men måste nog också begränsa mig ännu mera än vad jag gjort. Men flyget är bokat och allt är planerat. Flyger ner till göteborg över dagen och det kändes sååå skönt. Kommer hem och kan slappna av på kvällen. Sen dagen efter får jag sällskap och sen firas midsommar med min allra bästa vän i hela världen. 


Det händer annat positivt i mitt liv. Även om jag fortfarande väntar på att det rycks bort. Att våga hoppas på att det bra i livet är på riktigt har jag lärt mig att det brukar inte vara. Så kan det i alla fall kännas. Jag förväntar mig väl det sämsta men hoppas på det bästa. Ta ut glädjen i förskott finns det ett ordspråk. Lika att det faktiskt inte hjälper att fundera på alla bekymmer för det hjälper ändå inte. Försöker tänka på det. Men dåliga dagar är det svårt att se positivt på saker. Just nu är det mest soffa och sängen som gäller då jag vet att jag gjort för mycket. Denna gången är det dock såååå värt det. Förhoppningsvis kan jag berätta mera snart. Det har gjort mig otroligt lycklig i alla fall.


 


Miltons utredning på BUP är klart förresten. Känns så skönt! Han har nu bekräftad Förutom tidigare dyslexi, även Asperger (eller autismspektrat 1:1 alltså väldigt lindrigt) och även ADD. Så lättande att få det på papper nu. Milton tog det jättebra och samma kväll gick vi, med vänner, på bio. Milton kommer och säger att bion blir lite som att fira att nu har jag äntligen fått diagnosen! Så otroligt stolt och glad över mitt lilla hjärta! <3 


Nu ska jag koppla bort med lite animal planet på tv. För jag orkar inte hänga med i en film eller liknande ikväll. 

ANNONS
Av Natali - Torsdag 1 juni 09:39

Ibland kommer känslan att jag bara vill rulla ihop till en liten boll och låta tårarna komma. Inte för att livet är jättehemskt just nu. Utan för rädslor och gamla händelser. Rädslor som ploppar upp och hotar att det kommer bara hända igen. Att livet är som en sprial och jag kommer bara hamna på samma ställe igen.


Jag har ju fått skuldsanering och det innebar en otrolig lättnad. Att få en nystart och få börja om. Att kanske se en ljusning. Men när pengarna inte finns för det jag vill göra. När jag inte vågar erkänna har lite det finns. Jag är helt ärligt så super dålig på att planera ekonomin. Ja, inte så att jag sätter mig i skuld igen. Men det har blivit lite väl mycket fiskeprylar och dessutom anmält till två fisketävlingar och jag har inte varit så återhållsam när det gäller matinköpen, det har blivit för mycket snabbmat och halvfabrikat. Det är ju pga min orkeslöshet och sjukdom, men det är för mycket ändå. 


Att erkänna hur saker är när jag ser det som något dålig är inte lätt. Har ju fått jobba rätt mycket att bara våga visa hur dålig jag egentligen är i min sjukdom. Sen ska jag erkänna hur lite pengar jag egentligen har. Jag vill inte. Vill verkligen inte.


Just nu är jag helt slut som artist och behöver vila. Jag orkar inte riktigt hålla mitt positiva tänk uppe. Har fått hjälp av min mamma och fixa bilen. Nu var jag tvungen att byta hjullager på bilen också. Jag har inte råd egentligen. Dessutom har min älskade blid ont i munnen igen. så jag måste boka tid och dra ut resten av de dåliga tänderna. Annars förlorar jag henne. Vill inte göra det. Jag måste också fia en massa med tänderna. Pengar. Sådana här dagar känne rjag mest för att flytta till en totalt öde ö någonstans och bara leva på kokosnötter. :-P 

 


Imorgon eller dagen efter det kommer livet se ljusare ut. Just nu behöver jag sova. Men en massa ska ordnas först. Imorgon är en annan dag. 

Av Natali - Tisdag 16 maj 23:48

Ibland kan det vara tätt bra att verkligen berätta hur det faktiskt är. Att erkänna att livet är jättepest just nu.
Går isäng med en helt annan känsla i kroppen idag.
Glädje när jag äntligen fått hem maten till blid och hon äter jättebra. Lättnaden är så stor!
Jag har fiskat idag. Började med abborre. Lite mört och sånt. Sen flyttade jag på mig och drog efter gädda. Glädje är jag fick upp är så skönt!
Den var inte jätte stor, men en fisk!

Sen kommer det hända mycket framöver! Riktigt trevliga grejer.

Nu nattinatt!

Av Natali - Tisdag 16 maj 00:13

Sista veckorna har varit jätte tunga. Mycket mer än någon vet.
Kroppen vill inte. Jag har gråtit floder. Saknar vänner som inte längre finns. Saknar. Saknar hästar. Någon att gråta ut med. Saknar hund. Saknar livet. Jag har gjort bort mig, gjort misstag, sagt fel saker. Bilen blev körförbud på. Pengarna är slut.
Min kropp har strejkat ihop rejält. Vilket gör att jag inte riktigt håller ihop. Brukar ju inte visa smärta eller om jag är ledsen. Nu på slutet kraschade även den biten. Jag kunde inte längre se det lilla positiva i mitt liv.
Orsaken var förutom min extremt värkande och egentligen totalt utmattade kropp, avsaknandet av fisk.
Löjligt va?
Fast för mig just nu, hela livet!
Jag har extremt lite annat i mitt liv. Inget som är mitt och som får mitt hjärta att ticka. Så då blir det en rätt stor grej.
Dessutom har jag ju fått höra att förleksfisket ska vara helt fantastiskt. Ge 15 gäddor på någon timme. Så det var ju vad jag fantiserade om.
Istället började jag med massa bom. Sen några enstaka små.
Dessutom fick de jag fiskade med fisk. Jag kände inte ens ett nafs.
Nu händer ju det alla. Att man inte får fisk.

De som jag fiskar med har nu fått se en ovanlig sida från mig. En deppig och beklagande. Som säger att allt jag gör blir fel och jag är värdelös. För så känns det verkligen. När fisket är det enda i livet jag har och när kroppen inte klarar samtidigt som jag sen inte ens får känna en fisk när jag tvingar kroppen att gå ut. Då kraschar jag. Jag blir deppig.
Så märker att det blir ännu mera fel, förutom allt innan. När jag beklagar mig och är deppig. Tänker att folk runt mig inte vet vad de ska säga till mig. Vill säga att jag inte direkt får stöd. Men helt korrekt är det ju inte. För det finns visst.

Gjorde ett inlägg på en större gäddgrupp. Fick en massa svar. Mestadels positiva och har fått mera kontakter. Förutom några som bara tyckte att jag var lite löjlig, alla kommer i den sitsen och det är bara att fortsätta nöta.
Självklart är det så, ibland får man inget. Dock fick det så stor effekt i mig, så jag inte orkar med att hålla skenet uppe. Där är ju skillnaden.
Så just nu är jag rätt nere och deppad. Så ber alla om ursäkt för att jag är nere och inte orkar hålla uppe en positiv anda just nu.


Av Natali - Lördag 13 maj 08:43

Det finns en "quote" med meningen:   

Alltså frågan om du känner att du bara vill sitta ute med någonoch bara prata hela natten. Tänker ofta på de raderna. Tänker gör jag väldigt mycket. Egentligen är det bara när jag är riktigt dålig, som jag nu varit de senaste två dygnen, som jag inte tänker en massa. Huvudet exploderar med tankar och funderingar om allt möjligt.


Inser att jag inte ha någon att prata med om allt det där. Oviktiga och viktiga. Jag saknar helt plötsligt. Det är ju så att jag har rätt många vänner, och känner mig inte ensam på det sättet. Men saknar ändå. Eftersom jag är så sjuk som jag är så orkar jag inte ta kontakt, orkar inte ta intiativ. Vill inte vara sjuk. Så så fort jag pallar göra något, så gör jag ju någon aktivt istället. För att slippa tänka möjligen. När man står ute och fiskar och försöker få storgäddan är det inte lägge att filosofera. Så nä, det blir inget prat om allt mellan himmel och jord. 


TÄnker så mycket och så lite kommer ut. Önskar jag kunde få ut alla tankar och funderingar. Men jag har ingen som jag kan sitta hela natten och prata med. Saknar en vän som jag verkligen bara kan prata med. VIsst saknar jag något mer än bara vän också, men det är något som jag hoppar över just nu, då mitt liv är som det är, så ska ingen behöva vara engagerad i det på något annat sätt. Men att ringa och få prata.


Nu är det inte så att jag inte har vänner jag kan ringa. Men jag vill inte störa. Ju sämre jag är, desto mera skulle jag behöva folk att prata med, men ju sämre jag är, desto jobbigare blir det ju att börja ett samtal. Så det blir lite haltande. Jag orkar ju dessutom inte engera mig som jag vill i andras liv, vad som händer och hur allt går. Så då faller jag ju bort. Eftersom jag inte syns och finns. Det är ju rätt skönt att jag vet att det inte är för att folk tycker illa om mig och inte vill vara med mej. Ja, nog finns det folk till det också, självklart, men bara för att jag inte pratat med en vän på en elelr två månader tror jag inte att de inte vill. Utan annat i livet kommer ivägen.


Men just nu, när fisket bara går åt skogen, så känns det lite mera att jag inte har så många nära att sitta och prata med. Ja, för fisket går inte bra. Även o jag fått lite, så känns det lite mera som jag bara ska ge upp. Självklart kommer jag fortsätta, men jag hade ju hoppats på att få en sån där fantastiskt dag med massa hugg så jag fick något att må gott över. Nu uteblir det och resten av livet hinner ikapp. Fisket är lite som en drog, där jag kan glömma hur jag egentligen mår. När det uteblir komemr känslan ikapp och jag ser att jag inte har så mycket annat.


Men jag är positiv och vet att det kommer bättre dagar. Dagar där jag mår bättre, eller rättaresagt orka hålla ihop tankarna mera och inte tillåter mig känna, tänka eller vara svag. Just nu är jag lite svag. Så jag drar mig undan. Jag tar inte kontakt med folk, för jag vill inte visa min svaga sida. 


Är otroligt lättad över all hjälp jag får från hemtjänst och andra. Att jag får ledsagning och där har Milton nu fått ta vid lite så han får ett sommarjobb. Så får han kanske kommaigång och fiska lite inför norge, som han bestämt ska blir jätte kul. Åh, norge resan längtar jag otroligt till. Första dagarna åker jag med syskon och Milton. Äntligen lite familjetid med dem. 


Nu ska jag se om jag kan skruva upp en av spörullarna, som bestämde sig att ge upp igår. Inser att jag inte alls har någon koll på hur de funkar, så dags att se om jag kan få till det. ;-) 


Avslutar med att de är de små sakerna som gör livet värt att leva. Värt att minnas!


 

Av Natali - Måndag 3 april 20:48

Idag är en sådan där dag jag bara helst vill skippa. Jag vet ju att jag gjort för mycket sista veckorna. O i fredags kände jag första rejäla bakslaget. Då var jag tvungen att gå och lägga mig halv nio för annars skulle jag börja kräkas och sen svimma. 


 


Ändå så fortsatte jag. Dumheter och envis skulle de flesta säga. Men jag inser nu vad det är. Panik! Inte någon panik attack eller panik reaktion. Utan panik i mig själv att jag vet att snart kommer jag måsta ligga ner och inte kunna göra något. Det som kommer då är något som mest påminner om förnekelse. Jag förnekar för mig själv att jag är dålig och behöver vila. För jag vill inte kasta bort mitt liv i sängen. Så därför blir det någon slags panik reaktion och jag gör en massa in i det sista.


 


Om jag istället skulle stoppa, helst innan första kraschen kommer, så skulle jag ju inte bli dålig så länge. Som nu. Jag kan inte ens halv sitta utan att känna mig feberyr, kallsvettig, kräksjuk och svimfärdig. Allt för att jag de sista fem-sex dagarna, eller kanske sista veckan, bara tokförnekade att jag är sjuk. 


Imorgon ska jag ta min älskade Blid till veterinären. Risken är stor att jag aldrig kommer kunna hämta henne igen. Att hon inte överlever narkosen. Hon måste få kollad tänderna på. Det är nu åtta år sedan hon föddes. Innan hela hon kommit ut så hade jag bestämt att hon skulle stanna. Sen blev hon sjuk, ungefär samtdigt som jag, även om vi har olika sjukor. Men det har ändå varit hon och jag mot världen. Det är Blid som suttit i min famn och myst och tröstat mig. Det är hon som är vid min sida, oavsett om jag sitter upp i soffa, eller ligger i fosterställing i sängen. Ett liv utan henne känns otänkbart. Men att hon måste leva med ev smärta i munnen är också otänkbart. Nu önskar jag bara att hennes hjärta klarar sövningen imorgon.


 


Fördelen just nu är att jag är så dålig så jag kommer bara ligga i sängen lite halvt väck, så kommer kanske inte gå omkring och gråta floder av oro.


Nu har hon ätit sista maten och jag ska försöka krypa isäng.

Måste bara inflika att jag är så otroligt tacksam att jag fått hemtjänst! Utan den hjälpen hade jag verkligen varit ibotten. Nu kan jag gå ut och fiska ibland, för jag vet att även om den här kraschen kommer så kan jag få hjälp att hålla ihop här hemma. Tack! <3


 

Av Natali - Fredag 3 mars 18:22

Ibland går jag förbi köksfönstret och liksom fastnar där en stund. Ja - går förbi- är inte rätt uttryck. Då fönstret inte ligget i något "gå förbi ställe", men ni kanske fattar vad jag menar...


Men jag fastnar i alla fall ståendes i fönstret. Ibland kollar jag bara ut på en tom gata. Känner lite känslan av att hur det skulle vara om verkligen alla gator var tomma och jag den enda kvar. Den här ödsliga tomheten. 


 


Andra gånger, som nu, är det folk som går förbi här. Ler åt en hund som verkar vara så underbar och bär sitt eget koppel. Ägaren kommer efter, bär en matkasse och två jättekartonger, samtidigt som han drar ett barn på en bob. Tänker spontant att jag känner känslan av att kämpa och sega. Som småbarnsföräder försöka få livet att gå ihop och samtidigt ha ett lyckligt barn. Helt plötsligt inser hunden att han inte håller i kopplet längre och svansen går som bara den i eftersöket. Kopplet hittas och hunden bär stolt sitt hittegods.


Då slår mig en sorgsenhet. Kommer jag någonsin, igen, få känna det där? Att tillhöra? Vara trygg? Att veta att någon annan kommer finnas där hemma när jag kommer hem? Inte alltid ensam kämpa genom livet. Jag ser så många gå förbi som tillhör. De går hand i hand, ett kompisgäng. Även om vissa ser ensam ut också förstås.




Här inne sitter jag. Kan bara se på genom min ruta. Får liksom nöja mig med att se resten av världen genom mitt fönster. Även om jag långt ifrån är så isolerad som andra multisjuka och kroniskt sjuka är.


Men känslan av ensamhet får mina ögon att tåras.  Även om jag inte är helt ensam. Jag har enormt mycket mera vänner som jag vet bryr sig. Jag har min älskade son. Men det där att han någon som blir väldigt nära, som man vekligen kan lita på, som någon gång kommer hem, som man lagar mat med. 


 


Men så är det ju så också. Jag kan inte låta någon annan dela mitt liv, som det är idag. Vart komemr mitt liv sluta? Sista åren har det gått stadigt utför. Vet ju att jag borde (och kommer) be om rullator, men jag vet inte om jag kommer klara av att använda den. Vad kommer sen? Dessutom verkar det ju inte gå så bra att få något svar på vad jag egentligen lider av. För att klara mitt liv har jag en massa hemtjänst. Så vem skulle kunna dela det livet med mig? Vem  kan dela ett liv med mig när jag hälften av dagarna, om inte mera, tar mig från soffan/sängen? 


 


Min far blev ju sjuk i en dödlig sjukdom. Självklart lämnade vi inte honom. Han var min far, min mamma lämnade inte honom. Men jag vet att han mådde mest dåligt av att vi behövde ta han om honom. Så i mina ögon är ju känslan att jag kan inte låta någon få något plats i mitt liv, inte förrän jag vet vad jag har och att det inte är något som liknar det min far. För jag kan inte tillåta det.


 


Har haft otaliga disskutioner med vänner. Att jag inte kan bestämma det. Om det finns känslor så måste det vara upp till den andra parten i det hela. Men ska jag ens låta det gå så långt? Fast jag vet att jag saknar någon som kan finnas där i soffan och kramas med mig ibland. Spärren från det som varit och det som är sitter lite för hårt. Jag kan inte låta någon få en del av mitt liv, så länge jag inte blir bättre än jag är.


Jag tror att det är rätt vanligt att de med kronisk sjukdom och multisjuka känner en tveksamhet mot att låta någon komma nära eller rättare sagt känslan av att det inte kommer finnas någon som vill komma  nära.


Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se