Fick frågan en gång om hur jag tar mej upp ur sängen. Funderingen varför var ju att när jag har så ont, hur fortsätter man leva? Hur överkommer jag allt ont och gör något? Ja, hur?

Det fanns en gång i tiden jag trodde jag skulle ge upp. Jag ville på sätt och vis bara ligga kvar i sängen. Bara slippa kämpa. Att någon skulle kunna bara slå av en strömbrytare (eller på) och allt skulle rodna sig. Jag inte skulle behöva gå över vassa klippor varje dag, att jag inte skulle behöva bli överkörd av en ångväld varje natt. Men så här är det:

Om jag skulle ge upp vart skulle jag vara då? Då skulle jag ju aldrig kunna leva. Men så vad har jag för liv nu? Ja, egentligen har inte mycket ändrats. Jag har dagar då jag inte har så ont, eller inte känner det onda. Då jag har lättare att se glädjen i livet. I det lilla jag har. För mej är det där lilla hela livet! Att kunna gå ut, se forsen. Se gräset gro. Se hästarnas vinterpäls flyga iväg och avslöja sommarpälsen. Ja till och med se de första myggorna. Om jag inte kan glädjas över allt sånt, så skulle jag inte ha någon glädje i mitt liv.

Så just nu idag vart är jag. Jo, klev upp och inatt kände jag av ångvälten. Har ganska ont egentligen. Men allt handlar om att inte tillåta det onta kännas. Ta sikte på det jag ska göra. Ändra om och kanske inte hinna allt. Sen se glädjen i vad jag gör. Eller i alla fall fösöka. Höra Milton skratta åt något roligt. Se katterna busa. Känna vinden mot min kind och låta mitt sinne följa med den på en sorgefri väg över skog och mark.

Om jag skulle känna det onda, tänka på allt som är fel. Allt som kanske borde kunnat vara, allt som gått fel, ja då skulle livet sluta.

Så här är jag. Nu när Milton gått i säng, ska jag ut och kratta mera löv sen ta in hästarna. Jag kan skratta åt det roliga i att jag står och krattar ihop löv medans vinden gör sitt bästa att sprida löven igen. Men jag njuter av vinden ändå. Imorgon kommer vara ondare att kliva upp, men någonstans kommer det också finnas en glädje imorgon. Om det så skall vara att regnet smattrar mot taket eller att vinden återigen för mej över vidderna.

Så din egen glädje i det du har.

Bättre ensam än i dålig sällskap eller Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två. Ensam är stark eller Många kvinnor gifter sig för att de är ensamma, många skiljer sig för att de är ensamma.

Kastar ur mej lite ensamma ordspråk för att dra igång tankarna. Jag ska strax gå ut och kratta som en vansinnig. Men först vill jag få ut mej lite tankar. Tog ett vägsjäl idag. Lite förvånad över mitt eget beslut men har gått och funderat länge. Eller gått och väntat. Inte riktigt orkat vända om och gå vidare. Eller inte velat ta steget vidare på stigen för väntade. Väntade på något som jag ändå förstod att jag inte skulle vänta på. Samtidigt så är hoppet det sista som lämnar. Så jag stod där. Men oavsett hur jag tänker att mitt hopp är, så bestömde jag mej idag för att gå vidare. Därifrån kom alla ordspråk om ensamhet. För ja, jag ser faktiskt, det är bättre att på riktigt vara ensam än ensam i fel sällskap. Fast det är inte helt samma sak som vart jag stod, stod där och kanske tänkte att jag kanske inte skulle gå vidare på nästa steg och vara ensam i det steget. Då är man som ensamast. Så istället bestämmer jag att ta steget, ensam. Självalt. Så går jag vidare. I en egen vald ensamhet. Stödar undan och går vidare. Äter rosa bilar och plockar undan. Tjoff. Bort. Även om drömmar och tankar inte går bort lika snabbt och kanske kommer de aldrig försvinna helt, men för att funka i mitt liv så måste jag sortera bort, när jag ser att det faktiskt aldrig kommer hända.

Så var det så mycket mera jag tänkte jag skulle skriva. Om vem jag är. Jag som är så ensam.

Även om jag är ensam så är jag rätt nöjd med vart jag sitter nu. I björna. Med hästar. Snart klar med C-tränarprovet. Jag är bra med hästar. Jag mår bra med hästar. Sen har jag många sämre sidor. Jag är inte smal. Oavsett hur livet blir så kommer jag nog aldrig bli så smal. Jag vill njuta av livet och inte ägna min tid åt att motionera för att se ut på ett visst sätt, för att bli något som jag inte är. Däremot inte sagt att jag aldrig kommer börja ut och jogga. Men skulle jag det är det för min egen skull.

Jag äter alldeles för mycket gott. Jag är socker beroende. Jag skriver alldeles för mycket tråkiga saker, klagar. Har ont. Jag skrattar inte hela tiden. Visar inte upp ett leende för omgivningen bara för att jag ska se så positiv ut. Jag sitter i en ganska knapig personlig sists, vilket gör att jag är ensam. Så jag väljer det. Skulle inte funka att släppa in någon. Även om jag hatar, hatar att vara så ensam. Men ja, så är det. Jag rår delvis själv för det, men halva delen är jag inte helt ansvarig för.

Ibland kommer tankar på att tänkt om. Tänk om jag fick en andra chans. Att göra allt rätt. Att få börja om. Att leva ett liv utan min ryggsäck. Att få börja om från den punkten och se till att jag inte hamnade där jag är nu. Men så är det, för en lång tid framöver är jag där jag är och får ta det som allt är. Finns inga andra chanser, inga riddare som kommer som räddaren i nöden. Finns inga räddare och jag är jag här där jag är. Men samtidigt vet jag att jag är här, lite hur mitt liv kommer vara. Dagdrömmarna finns men jag behöver inte sätta mej i situationer där jag ser att det finns annat och drömmarna om den där andra chansen blir för starka att det påverkar mitt liv i nuet.

Vissa saker är jag bra på, hästar, köra maskiner, låtsas, vissa saker är jag mindre bra på. Så är det. Jag väljer ensamhet, även om jag önskar att jag någongång skulle ha kunnat få känna samhörighet. Men helt ensam är jag inte. Jag har Milton och hästarna. Fast inget av det kan ge mej lugn när jag inte är det, när jag är ledsen eller känner mej maktlös kan inte varken hästar, katter eller Milton finnas där och ge mej trygghet. Så jag står där, ger dem den lugn och försöker ge dem den trygghet de behöver för att må bra. Ibland måste jag gömma mej undan från dem, gå ut och kratta löv, hugga ved eller gå och fiska. Hade jag en rolig bil så hade det också kunnat döva min känslostorm eller min könslo saknad. Men för nu är det kratta löv, men musik i öronen. Just nu är det massa bastoner.

Så kaffet slut och jag ägnar resten av kväll och lite natt att kratta löv.

Ja, det år så. Det är de små sakerna i liver som ger störst glädje. (om vi nu inte talar bilmotor, då jag är av en helt annan åsikt, där ska det ju vara V8 så klart!).

Dagens glädje ämnen:

Båda kattungarna har gått upp nära 10 gram var sedan imorse! Visst är det inte ovanligt att de går upp 10-15 gram vissa, men det är per dygn, detta var ett halvt dygn. Så nu känns det som Blid hittat in i mammarollen och är inte alls så beroende av mej. Nu bor de i mitt sovrum på sängbordet på andra sidan av sängen.Vilket innebär att jag faktiskt sover utan de andra katterna. Så sover rätt ostört. Om nu inte Blid flyttar kattungarna på min mage inatt. ;-)

Idag var jag upp på både Folda, Hugge och Mökkvi. Spånade upp hela stallet och tog in ALLA mina små pållar, ja alltså i "mina" ingår då alla träningshästarna också. 

På väg upp från stallet såg jag månen. Så kom det. Lusten. Bara så där. Så ut med kamerna och fota! Ha rjag inte gjort på länge! Underbart. Nu har jag inget stativ, ingen bra som osv. Men så här blev det, den mest ok bilden:

NU är forsen där nere öppen helt, så kanske ska jag leka lite med slutartider och öppnaren imorgon och få till en sån där mysig trolsk bild av rinnande vatten. Får se vad morgondagen bjuder på.

Nu är det Nattinatta!

Äntligen! Efter fyra år är katteriet tillbaka. En kull på två små killar blev det. De har gått upp helt ok nu på två dygn. Men vägde lite. Så än andas jag inte ut.

Har också en ridbana som är mer badpool halva står under vatten. Bäcken har flyttat ut på stallbacken och vidare ut på ridbanan. Höhöförrådet blev något dygn ett vatten förråd. I stallet är hälften av boxarna obrukbara då de står under vatten. Ja, inte flera cm, men tillräckligt för att det inte ska vara någon idé att fylla med spån.

Min far är just nu på axlagården. Bara tillfälligt nu, då hemtjänsten inte kommer uppför backen till Holmlund. Men varit till honom idag. Vi fick en lång promenad.

Har varit lite seg ett tag. Funderat mycket på vad som varit. Vart jag kommit i mitt liv. Vart jag ska. Vilka vägskäl jag valt.

Ett av dessa vägskäl kom mig nära i minnet idag då jag och min far passerade det under promenaden . Ja, inte så att det var ett vägskäl så, mer en lägenhet som väckte många minnen. Som väcker funderingar på om jag valde rätt? Just det här valet kommer jag alltid tänka och fundera på om jag valde fel? Men kan ändå känna djupt inom mej att nej. Men samtidigt kommer jag aldrig från känslan.

Jag har på egen lärdom under mina år, lärt att det inte är det man gjort som man ångrar. Utan de chanser man aldrig tog, de vägar man valde att inte testa, det kommer alltid vara dem man ångrar!

Ja, men nu är jag där jag är. Livet har malt mig mellan vassa tänder, svalt mig, spottat ut mig och gjort om proceduren. Om igen flera gånger. Men jag tar mej alltid upp igen.
Min framtid vill jag skall vara utan malning, sväljning och uppkastning.
Min önskan om bara ett enkelt vanligt normalt liv går alltid vidare. Fast normalt. Inte på det sättet. Men ett tryggt liv där jag alltid är jag, där jag duger för den jag är.

Ja ja. Någon gång kanske?
Nu sova innan morgon stunden kommer.

På väg ner till stallet igår så hade en del av vattnet som rann över ridbanan frusit till, men var på väg att tina. Var ganska fint på sina ställen. Det vackra finns i betraktarens ögon och det kan även finnas vackert där man inte alls tänker, bara man öppnar ögonen, stannar och kollar sig runt.

Jag får höra en massa saker om mig själv. Hur jag är, vad jag kan bli. Att jag är stark. Att jag har otur. Att jag är dålig.

Jag har fått jobba med mycket inom mej i mitt liv. Har fått utstå en hel del av det dära att vara dålig. Att inte duga till. Att känna att allt är mitt fel. Att jag alltid borde vetat bättre. Att kunna veta i förväg att jag skulle ändå misslykats. Ja, hur lätt är det då att lyckas?

Så mitt liv har varit en kamp. Jag har vetat och verkligen velat lämna det som varit bakom mig, just där, bakom mig. Men i inte ont anade tillfällen så kommer saker upp till ytan. Som jag knappt själv förstår varför jag reagerar så starkt på. Sen vissa saker som medför en olust känsla av att det borde finnas mera minnen. Men varför finns det inte? Någonsans gnager det att jag kanske stängt bort dem i ett djup hål och grävt över? Så det är på riktigt så, att det som är nergrävt där, ska stanna.

Att förlåta för att gå vidare. Att kunna, verkligen, förlåta. Men mest av allt förlåta sig själv för alla "fel" man lyckats göra. Så första steget är att förlåta sig själv för att sen kunna förlåta andra för det man fått ta emot. Sen gå vidare. Måste nu erkänna att vissa saker kan jag inte förlåta. Eller så är tiden inte riktigt än. Men det mesta har jag gått ifrån. Jag har tagit klivet över och slutat se mej om. Jag har slutat anklaga mej själv för allt som har hänt. Det som var då, var verkligen då. Nu är nu.

Så med min nya insikt om hur jag funkar så kan jag gå vidare. Jag kan möta alla från min uppväxt byggd, utan att tänka bakåt. Nu är det så att de flesta människor som jag nu träffar kanske inte finns i minnena på det sättet, men det har ändå gjort ont i mej. Allt som påminde mej om det som var då. Alla straffar jag fått ta emot. Men det är borta nu.

Så det är därför jag är här. Det handlar inte om massa tjaft som kärlek, att ensam är stark eller att jag ska vinna tävlingar och vara bäst. För mej handlar det om att jag är som jag är. Jag går framåt, jag kollar inte bakåt.

Det jag älskar mest i mitt liv (om jag nu räknar bort min enda riktiga kärlek, mitt lilla hjärta) så är det att få jobba med hästarna. Jag vet att jag kan. Men egentligen handlar det inte heller om det. Det handlar om mitt hjärta, min sinnesfrid. Att kunna folkuser på nuet. Att känna, handla och inte tänka. Att få en klar reaktion av mitt handlande, som jag kan tolka. Som jag sen kan svara på. Och jag VET hur jag ska svara. Hur jag ska göra. Även om jag då skulle göra ett misstag så är det något som går att rätta till. Jag lär mej varje dag när jag är med mina hästar.

Jag känner med hjärtat när jag jobbar en häst. Är det så att vi ska vara på ridbanan och jobba eller säger mitt hjärta, eller hästens hjärta, att idag ska vi ut och bara glädjas åt livet runt oss, i naturen. Att känna att vårat sinne spelar på samma sträng och är i samklang. Att kunna känna glädjen att bara sända ut en liten, liten tanke, förmedla den, fråga: -Ska vi? Så sätter vi av en en hejdundrande galopp och ögonen tåras och glädjen sprutar.

Det är mitt liv och mitt jobb. Så jag är här, därför att jag kan vara i samklang med hästarna men mest därför att jag har accepterat att jag är jag. Jag är den jag är, oavsett vad andra uppfattar mej som. Att jag inte längre ändrar något för att passa in hos andra. Att visa upp mej, i det skinn jag, i verkligenheten är. Jag kan inte säga att jag tycker jag är vackrast, defenetivt inte smalast, men inte tjockast heller. Jag har ett vädligt ärrat skinn, som säkert kommer ta fler ärr. Men om något tycker det är fult, så är det deras problem.

Jag var en kameljont, för att försöka passa in, för att söka efter kärlek. För att hoppas någonstans att jag inte längre skulle vara den som alla trodde skulle misslyckas hela tiden.Visst kan jag vara en som anpassar mej igen. Men kanske inte för att någon ska tycka om mej. Kanske om jag själv vill testa hur något är. 

Först när jag är jag, när jag förlåtit mej själv för "alla synder" (ja, inga sådana synder, de tänker jag inte förlåta....), och på mitt sätt älskar mej själv, kanske jag kan förstå vad kärlek är. När jag är så stark i mej att jag faktiskt tycker om mej själv. Först då kan jag låta någon nära. När jag inte är desperat efter att se att omvärlden tycker om mej. Först då är jag jag.

Jag tror att det är nära nu. I slutet på maj så tar jag examen på c-tränarprovet. Självklart tror jag att jag klarar det. Det är 6 veckor bort. Känns som att mållinjen är välrigt nära och väldigt långt bort. Ett mål inte bara för min verksamhet utan något som jag så många åt kämpat och drömt om. Det är inte det att jag i så fall blir godkäns unghästtränare, utan jag har gjort något. Bara JAG. Denna gången är det bara JAG! Mitt eget slit, Min egen metod med träningena v hästarna. MITT! MItt liv. På riktigt.

Kanske blir jag verkligen jag innan dessa 6 veckor är slut. Kanske är jag där tidigare än jag tror. Men det målet är det tydligaste. Jag ser framåt. Jag är inte stark, vacker, ful, dålig, tjock eller underbar. Jag är inget annat än bara jag. Som jag är. Jag har massa fel och brister... Men jag har också massa styrkor. Om någon annan kommer, på rikgit, få se dem, det är en helt annan sak. Utsidan kan vem som helst se som jag möter. 

Så vet du vem jag är?   

Vad är mitt liv? Var är jag? Vad har jag? Varför är jag här, där jag är just nu? Vad är det som får mej att ticka på framåt?

Ja, först, vad har jag i mitt liv? Egentligen inget. Absolut inget! I alla fall i vissa ögon. Jag är inte rik. Har inte många vänner. Jag äger inte mycket. Jag har inte en fin utbildning. Så vad har jag?
Ja, återigen kanske inget?
Eller så har jag allt? Eller i alla fall ganska mycket!
Det jag har är en förmåga att se framåt. Att alltid ta mej vidare. Att alltid se en chans framåt!

Men. Anledningen har nog oftast varit en önskan att få komma någon annanstans. Kunna få, någonstans, påbörja mitt liv!

Jag har alltid saknat något i mitt liv. Har alltid känt att något saknas. Men vad? Ja, jag vet inte. Kanske jag någon gång hittar det. Då ska jag berätta för er. Lite som svaret på den största frågan i universum. Vad är det för mening med livet?

Men jag ser den lilla glädjen jag bara någonsin kan i saker. Kanske för att jag aldrig vet om jag får uppleva det igen.

Men livet har lärt mej att jag oftast inte ångrar de chanser jag tog, utan dem jag inte tog.

Jag hoppar på tåget, ibland utan biljett och utan att veta vart det ska. Ibland så blir det jätte fel. Det åker åt fel .

Håll, biljetten blir jättedyr eller jag blir avslängd direkt. Men så händer det ju också att tåget tar mej till en ny hållplats. Med nya chanser och nytt hopp.

Hoppet att någon dag hitta det som är mitt. Där jag kan leva.

Till dess fortsätter jag leva de små glädjeämnen jag kan få. I väntan på livet. Jag behöver också lära mej att vänta, att ha tålamod. Att inte bara gå på. Tålamod

Det finns många bra ordspråk. Jag brukar använda mig av många. Och hittar jag inget så hittar på på. Under en period så har det kännts träffande med att; En olycka kommer sällan ensam. Men nu tror jag att jag kan byta ut det mot att det är alltid mörkast innan gryningen, och Efter regn kommer solsken. Eller "It´s not about waiting for the storm to pass, It´s about learing to dance in the rain.

Lördagen var verkligen jätte jobbig. Men, som vanligt, så blir det bättre efter en natts sömn. Under söndagen kändes allt lättare. Insåg att nu så borde all smittutsöndring från hästarna gått över, då de utsöndrar smitta ca 7-10 dagar efter utbrott. Inga mer hästar är sjuka nu. Ingen har feber. Bara någron som har lite hosta kvar. Dock under snöstormen igår såg jag lite slem hos en av hästarna. Men det lättar. Så om en vecka så borde jag kunna sanera stallet.

Så på kvällen ringen min granne som progar åt mej. Han är mycket trevlig och hjälper mej med inkörningav balar och skottning. Nu blev jag skyldig lite för soppa efter utkörning av balaran osv. Han ringde och efterskänkte detta åt mej. Dessutom så ville de sen hjälpa till att stöda ut och sanera stallet! 

Satt då och såg på film med sonen. Men det kom faktiskt tårar, ja, någon. Men glädje tårar. Blir helt överväldigad att det finns människor som hjälper mej och tror på mej! NI som stöttat via Facebook, ni som tycker jag är stark, som ringer och prata med mej. Allt som jag känner att jag aldrig någonsin i mitt liv kännt! Jag har alltid verkligen varit ensam. Har aldrig fått höra att jag är bra. Att jag verkligen är duktig.

Jag blir så stärkt att jag tror nog faktiskt att jag klarar det här. Även om jag ett tag varit less på alla som sagt åt mej att; du har då otur, du är så stark osv. Men det börjar sjunka in, kanske är det faktiskt så att människor tror på mej! Kanske för att jag nu också gör någoting som jag själv, i mej själv, vet att jag kan. Att jag är bra på! Har ju nu jobbat med fem unghästar, ensam, och som vanligt så är det ingen som under denna period överhuvudtaget ens bockat eller protesterat när jag påbörjade sadel, uppsittning osv. Jag kan faktiskt det här.

NU idag fick jag också beskedet att bara nu allt klaffar med planering, vila, intyg att alla hästar vilar hela perioden, så kan jag slutföra mitt prov och då slutför amin examen! 

Ja, men tänk nu om jag helt sonika inte klarar min examen? Skulle ju vara så typiskt. Men nä, det var det gamla jaget som tänker i sådana banor. Som det känns med alla hästar så är det så att jag vet jag kan klara det! Den ena hästen kan jag nog klara det med nu idag (om hon inte vore sjuk).

Nedan en häslning från hagen, den enda träningshästen som varit helt opåverkad, Silver. En mycket fin STOR livmodersimport från island. Super fin. Sen nästa kort var väl bara en "så kan det gå" kort. Syntes dock inte så tydligt. Sen på fredag natt när jag äntligen kom hem från hockeyn osv så var det ju rätt mörkt nere i stallet. Jag är ju inte rödd för mörkret så har ju väldigt sällan någon lampa. Men nu bestömde jag mej för att tända vägbelysningen. Dock så var det massa smältvatten som frysit till och jag föll handlöst. Han ta emot mej med höger hand och arm. Men fick ett rejält slag i handen. Så blev ett rejält blåmärkedär percis vid tummen. Syns dock inte så bra på kort. Men ja, så kan det gå! :-)