Kände att något behövde jag skriva, men sen blev det ide torka.

VI har alla våra skelett i garderoben. Saker vi gjort som vi inte helst vill kännas vid, som vi ångrar eller som inte är så stolta över. Jag har många sådan i min uppväxt. Jag har vuxit upp med tankarna på allt jag gjort fel, allt det negativa har jag alltid burit med mej. Då överskuggas ju allt det där som kanske faktiskt var bra, de roliga och trevliga som hände, de finns inte kvar, för allt det negativa överskuggar det. Då såg jag allt som var dåligt, allt det som jag misslyckades med. Ja, självkänslan var ju liksom inte på topp. Ja, kan ju inte säga att det är på topp nu heller, men det är en enorm skillnad.

Jag har ju liksom blivit uppvuxen med att jag trott jag var dålig. Men idag funderar jag på om det faktiskt var så dåligt som jag minns det. Visst hade jag en riktigt jobbig uppväxt. Jag hade ingen trygghet och ingen glädje, som jag minns det så var allt mest grått och jobbigt. Men riktigt så illa tror jag inte det var. Utan det fanns säker ljuspunkter där. Vissa som jag fortfaranda sparar på och har kvar. Min första lilla ponny, "min" Bambino. "Min" fisketjärn, som jag fiskat i sedan jag var tre år. Dit åker jag fortfarande så många år senare. Där infinner sig lugnet och en llycka o ro i själen. Så det kan inte ha varit så dålig upplevelse där.

Jag åkte gärna på olika saker och fick kontakt med många olika människor. Helt nyligt kom ett minne tillbaka. Det var när jag bodde i växjö, under en husdjurmässa. Det var mässa några dagar och jag var där varje dag. Men jag var inte hos de små fluffiga djuren. Jag hänge hos boaormar och tigerpyton. Jag blev fotad med en av de större (en gul färgvariant) och jag skulle minnsan hålla hela ormen själv, trots att jag fick ta i så jag blev alldeles knallvit.

Jag hade också enormt tur som liten. Köpte jag en lott, ja då vann jag. Det var lite åt Alexander Lukas hållet (i Kalle anka). Även om jag inte vann någon storvinst.

Nu känns det som min tur inte riktigt finns. Jag har flyt och tur ibland, men så känns det som livet drar undan mattan under mina fötter och jag trillar ner igen.

Men något har jag lärt mej om mej själv. Jag behöver vara med människor. jag är social och behöver vänner runt mej. Tillåter jag att de som vill vara vänner med mej får komma in, så är de vänner på riktigt. Det är jag som håller dörren stängd pga allt jag upplevt tidigare. Även om jag fortfarande kan känna oro att våga lita på människor så känner jag nu att det finns ett otroligt underbart nätverk av människor och vänner runt mej, som finns, bryr sig och vill hjälpa.

Just att klara av att ta emot hjälp. Det kunde jag inte förut. Fortfarande känns det väldigt, väldigt jobbigt inom mej att be folk om hjälp. Jag har alltid en oro inom mej att det inte alls är så att de som hjälper vill eller kan. Att de tycker jag är jobbig och är ar gpå mej inombords. Men börjar så sakta inse att det kanske inte är fallet. Kanske vill människor gärna hjälpa. Även om spärren är kvar så kommer jag numera till den insikten att jag inte klarar allt själv. Jag börjar våga be om hjälp.

Likaså börjar tankarna som jag hade tidigare att jag tidigare gjort misstag och de misstagen finns framför mej så stora att de hindrat mej att återta kontakt med de som funnits där tidigare. Men även där har livet ändrats. Mest av allt är det människorna i och runt Holmsunds Tropikhus som finns där. Nu är jag ju tillbaka på tropikhuset. Igen. Och de grejor jag gjort som misstag där, som skiner som stora röda neonskyltar i mitt minne, de tror jag säkert inte alls minnet finns kvar på tropikhuset.

Så att kunna lägga bort sina gamla spöken, för de finns oftast bara i det egna huvudet och tankar. Men att kunna det är en annan femma. Men jag är snart där.

Fast det ska aldrig gå enkelt. Är ju sjukskriven nu, för utmattning. Sen bor jag i husvagn vägg i vägg med tropikhuset. Jag pysslar lite med det jag orkar och vad som ger mej energi inne hos djuren. Så ska försöka landa och blir fri mina spöken. NU har jag dock återgen åkt på luftvägsinflammation men dessutom lymfkörtlar som är inflammerade. Så går på penicillin, ingen. På det finns mer också. Men det tar jag inte upp här.

VIll dela med mej av två bilder, de första två jag tagit på väldigt, väldigt länge. Kanske hittar jag tillbaka...