Jag har så smått börjat acceptera för mig själv att jag är sjuk. Alltså inte på något sätt dödligt sjuk eller allvarligt sjuk. Men så pass sjuk att jag inte kan göra det jag vill eller det jag brukade kunna göra.

Jag vill så mycket.

Jag vill vara duktig och hjälpa.

Jag vill hjälpa andra, så jag blir omtykt.

Jag vill vara social och hälsa på vänner.

Jag vill att vänner ska hälsa på mig.

Skulle jag få välja själv så tror jag att jag nästan aldrig hade varit ensam eller sysslolös.

Har sakta börjat återhämta mig efter en familjetripp upp till ammarnäs. Första utfykten på väldigt länge med Milton och första utfykten med min familj, mina syskon och min mor. Det var riktigt roligt att åka slalom igen. Kände ju, till och med innan vi började åka, att det var för mycket aktivitet. Men jag ville. Jag vill så gärna äntligen få göra något. Ville att Milton skulle få en helg i fjällen och ville vara med familj. Har ju aldrig åkt iväg på saker med andra, ja, minns inte riktigt senast, men nog är det i alla fall massa år sedan jag var på någon slags semester aktivitet. Ja, pratar vi sen "semester" så var det förresten 10 år sedan. Då jag var jag ju över till usa. Men det var ju tio år sedan det....

Nåja, jag ville verkligen inte bli dålig nu efter en helgs skidåkande. (Jag åkte ju inte hela tiden förstås). Insåg att så länge jag gick på adrenalinet och inte kopplade ner kroppen så kunde jag skjuta upp kraschen. Så hela måndagen funderade. Men sen kom det. 

Jag har några diagnoser som jag hoppas få blir utredd runt, vilket jag själv är rätt jätte säker på att de stämmer in på mig och allt runt kring. Bara frågan om jag kan få hjälp från läkare och sjukvård. Jag hoppas.

Men snart, snart, väldgt snart flyttar jag! Så underbart och så glad är jag. Äntligen. Ska bli så otroligt skönt att kunna få koppla av. Kunna ha utrymme, både för livet och för milton. Kunna få inreda som jag vill och planera boendet som jag själv vill. Har så många inredningsplaner. Har bilder i huvudet hur jag vill ha det, jobbar jag sakta på det, så kanske det kommer dit en vacker dag. Steg ett blir att i alla fall flytta in.

Jag ska dessutom köra lastbil igen. Ja, det krävs en kattutställning för det. Blev omfrågad om jag kunde hjälpa med transport av de största grejorna till utställningen. Till det krävdes en lastbil, så de frågade mig. Känns jätte roligt. Blir bara en enkel bil, så känns som det blir rätt enkel start. Har jag dessutom väldigt tur får jag hyra lastbilen till min flytt helgen efter. =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...