Igår blev inget en bra dag och efterdyningarna följer idag. Det var kanske aldrig riktigt illa, men den här gången känns det som att hade jag inte åkt in till Hälsocentralen så som min mamma övertygade mig att göra, så hade det kunna bli bråttom. Jag fick återigen någon slags akut allergisk reaktion. Har ju tidigare haft likande så visst lite vad som skulle komma. Men nu kom det väldigt snabbare än tidigare. Tog fem minuter från jag klev in på HC till jag fått kortison. Sne fick jag ligga inne för observation. Har väl fått en slags diagnos på det hela som är nässelutslag. Jag vet bara inte vad jag reagerar på.

Men detta innebär att nu är jag rätt slut i kropp och knopp. Så tänker en del. Jag saknar. Saknar allt som jag kunde göra i mitt liv, allt jag har gjort och allt jag skulle vilja göra.

Att få mitt liv så här förändrat innebär på något vis en känsla av att ha förlorat något väldigt viktig i mitt liv. Lite så som saknaden efter min far och de vänner som inte längre finns kvar. På något sätt känns det som om jag sörjer mig själv, den jag en gång var och kunde vara. Lite som att jag separerats och begravt en del av mig själv. Lite som att söja efter ett dödsfall.

Jag saknar att Vara glad, pigg och orka. Mest gör det ont att jag inte orkar vara en mamma som orkar med att göra roliga saker med min son. Jag vill ju att han ska få en bra uppväxt och en bra start i livet. Inte behöva ha en sjuk mamma.

Nedan. Milton och jag har många gånger varit ute på ridtur. Nu skulle han nog ändå inte vilja följa med ut och rida, men önskar att vi i alla fall hade den möjligheten.

Jag saknar mitt aktiva liv. Att kunna vara igång från 7 på morgonen till 21 på kvällen. Utan att bli sängliggande en endaste timme dagarna efter. 

Nedan. Från tiden på Holmsunds Tropikhus.

Jag saknar att ingå i samhället. Att ha ett jobb och vara med. Ha ett socialt liv men arbetskamrater och vänner. Jag minns en gång i tiden då det fanns vänner runt kring som jag umgicks med ofta. Vi åt middag hos varanda och jag orkade verkligen laga mat.

Nedan. Jag och min älskade Hugge på en ridtur. (brukade absolut inte rida utan hjälm, men hände någon enstaka gång).

Jag saknar hästarna. Att få röra på mig och få något ut av vardagen. Att hjälpa människor med deras hästar och känna mig nyttig. Ibland (kanske ändå rätt ofta) drömmer jag om att återigen skaffa häst, en unghäst och jobba från grunden och verkligen så småningom komma ut i tävling.

Jag saknar bilar. Att meka. Att köra. Att orka. Nu fixar jag inte ens att repa något så enkelt att fixa bromsarna på bilen.

Att komma ut o fiska. Ja till viss del gör jag ju det fortfarande. Men i min ungdom kunde jag vara i min älskade tjärn från 7 på morgonen till 19 på kvällen. Numera kräver allt nogra planering, både dagarna före och efter och några få timmar på sin höjd. I fjol hade jag en plan att komma iväg till ammarnäs och fiska. Men det fixade jag aldrig. Nu försöker jag planera om det i år igen. Får se om det blir av. Skulle så önska att jag bara kunde ta med tältet och åka iväg ett par dagar och bara njuta.

Önskar jag till hundra procent kunde lita på människor igen. Att känna sig misstrodd är något jag numera lever med dagligen. Oftast är jag bara så rädd för det att jag kanske inbillar mig. Men i visa fall så blir jag rent kränkt av de som jag verkligen förväntar mig hjälp av- Läkaren! Så då blir det inte riktigt så enkelt. Sen finns det ju något i mig som säger att jag inte vill pracka på folk mig själv, när jag mår som jag gör. I ett års tid efter jag insjuknade väntade jag bara på att bli frisk igen och börja om mitt liv. Nu har jag lite gett upp. Inte så att jag inte vill bli frisk. Men jag har bestämt mig för att jag måste börja leva här och nu utefter mina förutsättningar nu och inte vänta på att något blir bättre.

Nedan. Gamla chevy, som nu bor med Milton och hans pappa. Han tillsammans med min älskade Blid är de som vunnit mest på kattutställningar. 

Ibland jag blir ledsen och lite smått deppad när jag tänkter saker som att jag aldrig kanske kommer orka en skoter resa, träna hästar, bygga stall, meka och köra bilar, åka forsränning, springa ut i skogen, fiska hela dagarna, åka iväg på bilsemester långt, åka på kattutställning eller bara vara pigg och glad igen. Men jag tänker ändå att jag måste försöka att få uppleva lite. Få några njutbara stunder i mitt liv.

Så mitt liv nu då? Jag har helt enkelt fått ta bort allt i mitt liv som jag har brukat göra! igår tog min mamma tillbaka bilen. Den ska säljas och jag ska klara mig utan. Vilket var rätt nödvändigt. Jag har gjort det valet att inte köra bil längre. Jag anser inte att jag är en säker förare längre. Inte som jag en gång var. Så för tillfället kör jag inte bil. Det har varit lite för många gånger min uppmärksamhet har sviktat och jag har missat situationer. Så jag slutar innan det händer något.

Hästar har jag ju inte längre. Jag fixar inte ens att rida en gång längre. Det gör mig förstås rätt sorgsen för hästar är ju min ventil och min trygghet. Men kanske en dag igen....fast just nu tvivlar jag.

Min fokus ligger mest på att få livet att fungera runt min älskade son. Han är den som har en framtid och ska börja sitt liv. Så han ska få mesta möjliga stöd av mig. Så enkelt är det ju.

Så, nu tar jag och dricker en till kopp kaffe och ser om jag kan få lite sömn i kroppen. Gissar att det var kortisonen och möjligtvis känslan av de glödande kolen innanför huden på kinderna, som efterskänkte alldeles för lite sömn...