Att behöva ändra allt i livet och göra ändringar. Inte för att man själv valt utan för att livet tvingar mig till det. Som jag nämnt tidigare så känns det ibland som en stor det av en själv bara försvunnit. Som att det bara är en halva av mig själv kvar, som ska leva vidare och få ut samma glädje, sorg, lycka, ja ni förstår.

Jag försöker se det lilla positiva i varje dag och i livet. Allt från stora saker, som att jag äntligen fått lägenheten och till så små saker som att kunna sitta i solen och njuta i en minut. Jag försöker vara positiv i mötet med andra och inte klaga så mycket. Ibland kommer allt ut ändå. För ibland måste jag få klaga. Men jag försöker prata om det positiva istället.

Men ibland missar jag något. I ett förösk att skydda mig själv i mötet med denna person har jag nog blivit väldigt tvär och klagande. Jag vet ju att det finns väldigt starka orsaker till detta. Alltså att jag går in i försvar och sätter upp alla skyddsmurar jag kan. Men det slog mig aldrig att jag var annorlunda och hur denna människan uppfattade mej. Det är klart att allt bara blir en ond cirkel då. Så jag tänker försöka förändra mitt förhållningssätt. Jag kommer fortfarande hålla upp mina murar, men jag ska försöka vara mera positiv och trevlig.

Ibland behöver jag väcka upp mig själ voch se sådant som jag inte inser själv.

Men jag inser också att oavsett hur jobbigt saker i mitt liv är, finns det alltid jobbiga saker i alla andra liv också. Som alltid påverkar dem också. Det finns också de som har ett mycket tuffare och jobbigare liv än vad jag har. Så det kunde ju också vara värre.