Det känns ibland som om livet är på väg att rusa förbi utan att jag kommer att hinna uppleva det. Jag vill ibland, nästan panikartat, komma iväg hemmifrån och ut bland folk. Att hinna uppleva, lära känna människor och få ta del av andras berättelser i livet. Men så sitter jag här och är egentligen helt utmattad. Så måste nog skjuta upp det. Igen.

Att inte få vara med och få bli frågad om man vill följa med är nog något som de flesta med smärtprolematik, uttmattning och liknade osynliga ( och synliga sjukdomar också förstås) känenr igen. Något som dock smärtar väldigt mycket är när ens släkt inte riktigt förstår och glömmer bort att jag också vill. Till och med när jag tydligt sagt att jag önskar få följa med på en grej. Likaväl sorteras jag bort. Kanske inte för att jag inte är omtykt, utan för att personen redan har gjort det beslutet att jag inte har råd elelr inte klarar av just den grejen. Men det blir istället att jag känner mig väldigt bortglömd och inte omtykt.

Så därför kommer dessa kvällar, när jag lite panikartat vill komma iväg hemifrån. Så less på att vara bunden till soffan/ sängen. Inte av egen vilja förstås....

Jag är less på att inte få någon hjälp från sjukvården. Jag är just nu så less på att vilja så mycket, men fysiskt inte orka.  Jag försöker vara positiv, ibland är det lite jobigt.

Jag fick förmånen att få följa med en vän till stallet och till och med sätta mig och och prova hennes häst lite. Det var helt underbart med också väldigt jobbigt. Så roligt att få uppleva häst igen. Men så jobbigt att minnas det jag har förlorat. Hästar är ju det jag mår bäst av och är det som jag har mest kunskap om. Så komemr tankar att kanske jag kan bli så frisk igen att jag kan börja om med hästar. 

Nä, slut klagat. Nu tror jag att det blir sängen istället för någon utflykt. Behöver nog vila. Får planera in stan imorgon kväll istället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...