Direktlänk till inlägg 29 januari 2016

Det osynliga folket?

Av Natali - 29 januari 2016 13:32

Ensam. Jag känner mig ensam. Ändå vet jag att jag inte är helt ensam. Jag har vänner, familj, min son och katterna. Men ändå är jag faktiskt ensam. Jag är ensam om hur jag mår. Jag står verkligen helt utanför sammhället. Eftersom jag inte är accepterad som jag mår. Visst, mina vänner accepterar att jag inte mår bra och många förstår nog att det är rent fysikt jag inte funkar. Men väldigt få förstår på riktigt hur jag faktiskt mår.


Jag känner mej enormt överkörd av vården! En läkare som ska hjälpa människor, som istället stjälper. Vet att jag inte heller är ensam om detta. Men är ändå väldigt ensam. För när jag har ett läkarbesök, då är jag där, alldeles själv. Vem är jag då att sätta mig upp mot en läkare?


I den situation jag befinner mig i är man väldigt utelämnad. Man är utelämnad till läkarens nycker. Ja, en läkare som säger att nä, nu kan vi inte sjukskriva dig mera, du ska ut och arbeta. Eller en läkare som säger, nä, vi vet inte vad vi kan göra för dig.


Jag tillhör det bortglömda, nedtryckta och osynliga folket. För så känns det.


När jag väl kommer till läkaren så orkar jag inte ta en strid. Är så slut av att bara hålla koll på tiden, försöka ta mig dit och dessutom förbereda mig på vad jag ska säga och vad jag vill ha ut av besöket. Alltid livrädd att läkaren denna gång ska säga att nä, nu finns det inget mer jag kan göra för dig. Jag hittar inget fel, så du måste bara ta dig samman och börja jobba. Det är stora skräcken!


Det är det jag är stressad och orolig över. För jag är påväg att gå under. Jag kan inte säga att jag är påväg att dö. För det tror jag inte- än! Men jag har inget liv. Visst har livet små ljuspunkter. Som min son. Vad skulle jag göra utan honom? Mina katter, de är en otrolig tröst och ger en livsgnista. De få vänner jag har. Som tyvärr egentligen mest minskar. Enbart eftersom jag inte orkar. Jag orkar inte minnas vad alla heter, gör eller vikiga saker. Jag orkar inte ta kontakt. Så jag blir osynlig. Jag finns inte, eftersom jag inte syns där ute.


Mitt liv är en lång kamp. Varje dag. Att komma ur sängen. Att när jag slår upp ögonen så vill jag göra saker. Jag vill verkligen. Längtar så otroligt mycket efter att få göra en massa saker! Längar efter vänner. En promenad, utan en krasch efteråt och fyra dagars sängliggnade. Att kunna vara fri igen och kunna hälsa på vänner. Gå på stan och fika. Gå till museer eller andra saker. Bio, middag. Inte alltid behöva väga den lilla saken jag vill göra- mot efterdyningarna och kraschen som kommer efteråt. 


Jag har en sak kvar. Arenavärd på björklövenmatcher. Något jag hjälpt till med i många, många år. Jag tar mig oftast dit. Men det är alltid ett noggrant beslut, som dock oftast blir att jag ändå går. Som tur var får jag skjuts dit, annars hade det inte gått alls. Men det är ändå något som får stora efterdyningar. Vissa gånger har jag verkligen varit sängliggande flera dygn efteråt.


Att vilja och kunna är två helt olika saker. Jag vill- men kan verligen inte. Många tror att det bara är så att sinnet inte orkar. Men det stämmer inte. Jag vill så gärna. 


Något inte läkarna kan se. Att jag fortfarande vill. Men att kroppen inte funkar. Varje, varje gång jag går till en läkare så förstår ingen! Det är i mitt huvud det sitter. Jag har "gått in i väggen". Så, hur kan lilla jag stå upp mot läkare? Dagens läkare är inte snälla! De dumförklarar en varje gång. Eftersom det inte finns en enda läkare som tror på mig när jag säger att jag känner i mig, att det är fysiskt, det är kroppen som gett upp! Hur ska jag orkar? När jag måste fajtas mot läkare och övertyga dem att jag är fysisk sjuk? Hur ska jag få läkarna att hjälpa mig!?


En gång följde min mamma med till läkaren. Då var det helt andra ljud från läkaren. Hånskrattet och ord som, -den sjukdomen tror jag inte på, den existerar helt enkelt inte, de fanns inte ett spår av. Jag har bestämt att jag inte kan lita nog på läkaren för att gå själv till dem. Jag måste ha hjälp med mig. Dels som stöd och som kan hjälpa mig att tala. Dels som vittne! För jag tänker inte bara sitta här i soffan och önska att jag kunde få några svar medans läkarna bara skriver ut antidepprisiva mediciner åt mig. Jag måste hitta ett sätt att stå upp för mig själv och faktiskt få hjälp!


Men hur? När jag faktiskt inte ens klarar min egen vardag. När jag är fastlåst i mitt hem, oftast sängliggande? 


Vet att jag inte är ensam om detta bemötande från läkaren! De flesta som har en "osynlig sjukdom" får detta bemötandet. Vem kan ändra läkarnas inställning till oss?

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Natali - 3 augusti 2019 09:36


Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Av Natali - 4 juli 2019 14:34


Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Av Natali - 20 juni 2019 13:01


Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Av Natali - 17 november 2018 18:51


Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards