Nu duggar blogginläggen tätt helt plötsligt... 

Att ge sig själv ett värde. Att föringa sig själv och låta andra för bestämma vad som är bra med en själv. Om du är vacker, ful, smart, sexig, tjock eller för smal. När det egentligen inte har någon betydelse? När det egentligen är du själv som bestämmer vad du själv tycker om dig.

 Att leta uppmärksamhet och bekräftese för att känna att man duger i någon annans ögon, så att man kan duga för sig själv.

Visst alla vill höra något positivt om sig själv. Men att jag ska enkomt ska behöva leta bekrftelse för att känna mig bra. Nä, det är det slut med. Jag ska duga som det är.

Om någon vill vara i mitt liv så får de ju faktiskt nöja sig med mej som jag är. Kommunikation går två vägar. Det ska vara jämlikt. Om det inte finns intresse så varför ska ena parten då försöka söka den?

I vårat samhälle styrs vi av mode, ideal och sätt att vara. Norm. Att inte stå ut. Orden Lagomt är så svenskt. Om man inte är Lagom är man inte samhällsvänlig. 

Jag tänker inte vara lagom. Egentligen har jag aldrig tillhört klassen lagom. Har alltid valt lite själv. Men fortfarande haft ett behov att passa in. Kunnat söka kontakt även om folk inte sökt kontakt med mej. Nu klickade något till inom mig, igen. Här har jag varit förut, men denna gången har det mognat under några veckor. Jag ser mig själv som relativt lätt att umgås med. Lätt att prata med. Även om jag har mina egenheter, vem har inte det? Men för det ska jag inte lägga bort mig själv och undervärdera mitt jag. 

Jag är den jag är. Vill någon ha en plats i mitt liv så måste min tillit förtjänas, även om jag välkomnar de flesta nya bekantskaper så finns alltid ett litet tvivel. Ärlighet är mycket bättre än vita lögner. För vad som är kommer alltid fram.

Att hitta sin egen frihet och bryta sig fri, för att kunna leva!

Sist en riktigt bra, om än nyare, låt. (Bilderna i inlägget är taget från en gratis sajt på internet)