Direktlänk till inlägg 3 mars 2017

Ensamhet?

Av Natali - 3 mars 2017 18:22

Ibland går jag förbi köksfönstret och liksom fastnar där en stund. Ja - går förbi- är inte rätt uttryck. Då fönstret inte ligget i något "gå förbi ställe", men ni kanske fattar vad jag menar...


Men jag fastnar i alla fall ståendes i fönstret. Ibland kollar jag bara ut på en tom gata. Känner lite känslan av att hur det skulle vara om verkligen alla gator var tomma och jag den enda kvar. Den här ödsliga tomheten. 


 


Andra gånger, som nu, är det folk som går förbi här. Ler åt en hund som verkar vara så underbar och bär sitt eget koppel. Ägaren kommer efter, bär en matkasse och två jättekartonger, samtidigt som han drar ett barn på en bob. Tänker spontant att jag känner känslan av att kämpa och sega. Som småbarnsföräder försöka få livet att gå ihop och samtidigt ha ett lyckligt barn. Helt plötsligt inser hunden att han inte håller i kopplet längre och svansen går som bara den i eftersöket. Kopplet hittas och hunden bär stolt sitt hittegods.


Då slår mig en sorgsenhet. Kommer jag någonsin, igen, få känna det där? Att tillhöra? Vara trygg? Att veta att någon annan kommer finnas där hemma när jag kommer hem? Inte alltid ensam kämpa genom livet. Jag ser så många gå förbi som tillhör. De går hand i hand, ett kompisgäng. Även om vissa ser ensam ut också förstås.




Här inne sitter jag. Kan bara se på genom min ruta. Får liksom nöja mig med att se resten av världen genom mitt fönster. Även om jag långt ifrån är så isolerad som andra multisjuka och kroniskt sjuka är.


Men känslan av ensamhet får mina ögon att tåras.  Även om jag inte är helt ensam. Jag har enormt mycket mera vänner som jag vet bryr sig. Jag har min älskade son. Men det där att han någon som blir väldigt nära, som man vekligen kan lita på, som någon gång kommer hem, som man lagar mat med. 


 


Men så är det ju så också. Jag kan inte låta någon annan dela mitt liv, som det är idag. Vart komemr mitt liv sluta? Sista åren har det gått stadigt utför. Vet ju att jag borde (och kommer) be om rullator, men jag vet inte om jag kommer klara av att använda den. Vad kommer sen? Dessutom verkar det ju inte gå så bra att få något svar på vad jag egentligen lider av. För att klara mitt liv har jag en massa hemtjänst. Så vem skulle kunna dela det livet med mig? Vem  kan dela ett liv med mig när jag hälften av dagarna, om inte mera, tar mig från soffan/sängen? 


 


Min far blev ju sjuk i en dödlig sjukdom. Självklart lämnade vi inte honom. Han var min far, min mamma lämnade inte honom. Men jag vet att han mådde mest dåligt av att vi behövde ta han om honom. Så i mina ögon är ju känslan att jag kan inte låta någon få något plats i mitt liv, inte förrän jag vet vad jag har och att det inte är något som liknar det min far. För jag kan inte tillåta det.


 


Har haft otaliga disskutioner med vänner. Att jag inte kan bestämma det. Om det finns känslor så måste det vara upp till den andra parten i det hela. Men ska jag ens låta det gå så långt? Fast jag vet att jag saknar någon som kan finnas där i soffan och kramas med mig ibland. Spärren från det som varit och det som är sitter lite för hårt. Jag kan inte låta någon få en del av mitt liv, så länge jag inte blir bättre än jag är.


Jag tror att det är rätt vanligt att de med kronisk sjukdom och multisjuka känner en tveksamhet mot att låta någon komma nära eller rättare sagt känslan av att det inte kommer finnas någon som vill komma  nära.


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Natali - 3 augusti 2019 09:36


Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Av Natali - 4 juli 2019 14:34


Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Av Natali - 20 juni 2019 13:01


Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Av Natali - 17 november 2018 18:51


Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards