Direktlänk till inlägg 3 mars 2017

Ensamhet?

Av Natali - Fredag 3 mars 18:22

Ibland går jag förbi köksfönstret och liksom fastnar där en stund. Ja - går förbi- är inte rätt uttryck. Då fönstret inte ligget i något "gå förbi ställe", men ni kanske fattar vad jag menar...


Men jag fastnar i alla fall ståendes i fönstret. Ibland kollar jag bara ut på en tom gata. Känner lite känslan av att hur det skulle vara om verkligen alla gator var tomma och jag den enda kvar. Den här ödsliga tomheten. 


 


Andra gånger, som nu, är det folk som går förbi här. Ler åt en hund som verkar vara så underbar och bär sitt eget koppel. Ägaren kommer efter, bär en matkasse och två jättekartonger, samtidigt som han drar ett barn på en bob. Tänker spontant att jag känner känslan av att kämpa och sega. Som småbarnsföräder försöka få livet att gå ihop och samtidigt ha ett lyckligt barn. Helt plötsligt inser hunden att han inte håller i kopplet längre och svansen går som bara den i eftersöket. Kopplet hittas och hunden bär stolt sitt hittegods.


Då slår mig en sorgsenhet. Kommer jag någonsin, igen, få känna det där? Att tillhöra? Vara trygg? Att veta att någon annan kommer finnas där hemma när jag kommer hem? Inte alltid ensam kämpa genom livet. Jag ser så många gå förbi som tillhör. De går hand i hand, ett kompisgäng. Även om vissa ser ensam ut också förstås.




Här inne sitter jag. Kan bara se på genom min ruta. Får liksom nöja mig med att se resten av världen genom mitt fönster. Även om jag långt ifrån är så isolerad som andra multisjuka och kroniskt sjuka är.


Men känslan av ensamhet får mina ögon att tåras.  Även om jag inte är helt ensam. Jag har enormt mycket mera vänner som jag vet bryr sig. Jag har min älskade son. Men det där att han någon som blir väldigt nära, som man vekligen kan lita på, som någon gång kommer hem, som man lagar mat med. 


 


Men så är det ju så också. Jag kan inte låta någon annan dela mitt liv, som det är idag. Vart komemr mitt liv sluta? Sista åren har det gått stadigt utför. Vet ju att jag borde (och kommer) be om rullator, men jag vet inte om jag kommer klara av att använda den. Vad kommer sen? Dessutom verkar det ju inte gå så bra att få något svar på vad jag egentligen lider av. För att klara mitt liv har jag en massa hemtjänst. Så vem skulle kunna dela det livet med mig? Vem  kan dela ett liv med mig när jag hälften av dagarna, om inte mera, tar mig från soffan/sängen? 


 


Min far blev ju sjuk i en dödlig sjukdom. Självklart lämnade vi inte honom. Han var min far, min mamma lämnade inte honom. Men jag vet att han mådde mest dåligt av att vi behövde ta han om honom. Så i mina ögon är ju känslan att jag kan inte låta någon få något plats i mitt liv, inte förrän jag vet vad jag har och att det inte är något som liknar det min far. För jag kan inte tillåta det.


 


Har haft otaliga disskutioner med vänner. Att jag inte kan bestämma det. Om det finns känslor så måste det vara upp till den andra parten i det hela. Men ska jag ens låta det gå så långt? Fast jag vet att jag saknar någon som kan finnas där i soffan och kramas med mig ibland. Spärren från det som varit och det som är sitter lite för hårt. Jag kan inte låta någon få en del av mitt liv, så länge jag inte blir bättre än jag är.


Jag tror att det är rätt vanligt att de med kronisk sjukdom och multisjuka känner en tveksamhet mot att låta någon komma nära eller rättare sagt känslan av att det inte kommer finnas någon som vill komma  nära.


 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Natali - Tisdag 17 okt 09:32


Me/cfs Mitt liv försvann. Me/cfs Jag kan aldrig bli den jag var Me/cfs Jag tillhör det osynliga folket. Jag sitter hemma och kan knappt sitta upp. Kroppen klara inte av att röra sig. Inte ens om jag uppbåda all kraft jag har. Sitter jag u...

Av Natali - Lördag 7 okt 11:16


Jag vill. Jag vill. Jag vill. Men jag kan inte. ? Jag har sovit dåligt, har ännu ondare i ryggen än tidigare, är tröttare och känner mig så dämpad av livet. Eftersom jag sitter inne i soffan och vill verkligen inte sitta här. Jag vill ut. Jag vill...

Av Natali - Fredag 29 sept 09:12


Livet är inte vad man vill. Men man kan alltid välja hur man vill möta livet.        En gång i tiden vågade jag inte lita på det bra som hände. För det kändes alltid som det alltid kraschade. Som om det alltid var någon som drog bort mattan ...

Av Natali - Tisdag 26 sept 18:40


Jag kämpar varje dag att ta mig upp ur sängen. Håller smärtan stången, försöker inte låta ögonlocken trillaihop av utattningen. Försöker se det positiva jag har. Förösker och kämpar varje dag att inte trilla ner i deppighet och se allt jag inte har k...

Av Natali - Onsdag 23 aug 12:08


Ibland får jag frågan: -Är det värt det? Frågan syftar på min krasch efter aktivitet. Jag brukar svara med ett säkert JA! Så kommer jag till dagar som nu. När kraschen är ett faktum. När jag nu har framför mig två dygn i sängen. När allt gör ont. N...

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se