Alla inlägg under augusti 2017

Av Natali - Onsdag 23 aug 12:08

Ibland får jag frågan: -Är det värt det?

Frågan syftar på min krasch efter aktivitet. Jag brukar svara med ett säkert JA! Så kommer jag till dagar som nu. När kraschen är ett faktum. När jag nu har framför mig två dygn i sängen. När allt gör ont. När jag inte kan sitta upp utan att må illa, står jag eller sitter upp för länge då kommer jag kräkas. När huvudet är en enda röra. Jag kallsvettas och är varm samtidigt. Migrän. kroppen är svag och det kräver enorm vilkestyrka att bara hålla ögonen öppna. Jag behöver lägga mig ner o blunda. Men huvudet vill fortfarande så mycket. Jag vill! 


När dessa dagar kommer, då känner jag att, nä kanske är det inte värt det!? Jag är arg på mig själv för att jag inte kan sluta. Att jag inte kan ta det lugnt. FÖr att jag så maniskt klamrar mig fast i de stunder som jag upplever lycka, då jag lever. DÅ jag känner att jag har ett liv. Jag håller ut i det längsta för att låtsas att jag fortfarande har ett normalt liv. Att jag kan! Utan efterföljder.


 


När jag idag ligger i sängen, huvudet snurrar både av tankar och utmattningen i kroppen, så nä, det är inte värt det. Jag tänker att nu måste jag tänka på att inte ta ut varje ögonblick på absolut max. Jag gör det ju för att ha minnen. För att jag vill kunna se tillbaka, stunder som nu, på vad jag faktiskt lyckats med. Jag vill inte säga nej- jag vill leva! 


Att säga nej till andra som ber om hjälp eller vill hitta på något,  är svårt. Det har varit en lååång process. Men hur lär jag mig själv att säga nej till mig själv? Att sätta stopp för min eget driv. I det här fallet ett driv som kommer leda till att jag återigen blir sämre och sämre? Hur lägger jag locket på mitt eget driv att uppleva? Eller rättare sagt begränsa mig, så jag kan överleva även nästa dag och nästa år.


Jag har ju sagt att det är värt det att få dessa krascher, för då har jag fått uppleva. Jag har minnen av att jag har fått göra saker. Samtidigt har jag, på skämt, uttrykt att varje gång jag tar ut mig, förkortas mitt liv en vecka. Jag tror inte riktigt att det är så, men har ändå sagt att skulle det vara så så är det ändå värt det, för jag har fått ett minne.


Samtidigt så är det någonstans en risk. Risken är stor att jag blir enormt försämrad. Att jag dimper ner ännu mera i min sjukdom och inte klarar av något på väldigt länge. Utsikten att veta att om jag överanstränger mig så kan jag komma att behöva spendera lååång låååång tid i ett tyst, mörklagt rum, helt utan ork att ens prata. Det får mig att banna mig själv. Jag måste hitta ett sätt att inte ta ut mig och få dessa krascher- eller PEM stadiet (Ansträngningsutlöst försämring -Post-Exertional Malaise)


Nu börjar både värkmedicin och migräntabeletterna kicka in, så dags att blunda till min älskade son kommer hem från skolan. Blid höll mig sällskap på soffan iförmiddags, nu sover lillan på mig och tröstar, det är underbara katterna, de tröstar min kropp och min själ. Katternas kurrande ljuder i en frekvens som ökar på läkningen av ben, så tror absolut att de känner när min kropp behöver hjälp. <3


 

ANNONS

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se