Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.

Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så mycket åt det. Ser tiden rinna iväg och ensamheten finns alltid. Jag lever. Men inte mitt liv.

Ser inom mig det liv jag borde ha levt. Kunnat ha levt. Lyckan jag ville uppleva. Den lyckan försöker jag fortnfarnde finna men det är svårt.

Det är ju ingens fel att jag sitter här. Det bara blev så. Livet slog tillbaka. Jag är i en sämre period och då blir jag mera melankolisk. Jag ser allt jag hade velat göra men som jag aldrig, förmodligen, kommer kunna komma till. Jag är sjuk. Jag behöver permobilen för jag kan inte gå så långt. Jag är extremt beroende av andra för att jag ska klara mitt liv.  Att kunna ta mig iväg ut och fiska tex, kan jag inte på egen hand. 

Jag sitter här hemma och väntar på de där få stunderna som ger mig lycka. De är få, men de finns. Så kommer de här tankarna. Hur jag borde ha kunna ha det, eller hur jag egentligen vill ha det. 

Att vara sjuk är inte bara att bli berövad ett fysiskt aktivt liv. Det är att bli berövad sitt sociala liv. Mina vänner. Jag saknar pengar. Alltid. Det finns inga reserver och jag får välja bort så mycket. Som tex behöver jag till tandläkaren, men det går inte just nu. Annat måste komma före. 

Att leva i ovetskap om hur jag ska klara en månad ekonomiskt tär. Sen tillkommer oron för framtiden. Blir jag bara sämre och sämre? Kommer jag kunna få någon hjälp från sjukvården? Kommer de remisser som ska skickas bli accepterade? Kommer FK att kasta ut mig på bar backe snart? Hur ska jag få ihop till kläder till min älskade son? Kläder till mig? Att få allt att gå ihop och samtidigt inte orka annat än att ligga och sova på dagarna. Det tär.

Jag vill vara frisk. Jag vill jobba! Jag vill ha ett liv. Jag vill ha vänner (Nu är jag inte helt utan vänner, men sådana här stunder känner jag mig otroligt ensam, för här ligger jag, i sängen, ensam, ingen ser mig och ingen frågar mig hur det är, eller extremt sällan iaf). Men mest av allt vill jag bara vara lycklig. Hur ska jag bli lycklig i det pressade livet jag lever?