Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.

Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så mycket åt det. Ser tiden rinna iväg och ensamheten finns alltid. Jag lever. Men inte mitt liv.

Ser inom mig det liv jag borde ha levt. Kunnat ha levt. Lyckan jag ville uppleva. Den lyckan försöker jag fortnfarnde finna men det är svårt.

Det är ju ingens fel att jag sitter här. Det bara blev så. Livet slog tillbaka. Jag är i en sämre period och då blir jag mera melankolisk. Jag ser allt jag hade velat göra men som jag aldrig, förmodligen, kommer kunna komma till. Jag är sjuk. Jag behöver permobilen för jag kan inte gå så långt. Jag är extremt beroende av andra för att jag ska klara mitt liv.  Att kunna ta mig iväg ut och fiska tex, kan jag inte på egen hand. 

Jag sitter här hemma och väntar på de där få stunderna som ger mig lycka. De är få, men de finns. Så kommer de här tankarna. Hur jag borde ha kunna ha det, eller hur jag egentligen vill ha det. 

Att vara sjuk är inte bara att bli berövad ett fysiskt aktivt liv. Det är att bli berövad sitt sociala liv. Mina vänner. Jag saknar pengar. Alltid. Det finns inga reserver och jag får välja bort så mycket. Som tex behöver jag till tandläkaren, men det går inte just nu. Annat måste komma före. 

Att leva i ovetskap om hur jag ska klara en månad ekonomiskt tär. Sen tillkommer oron för framtiden. Blir jag bara sämre och sämre? Kommer jag kunna få någon hjälp från sjukvården? Kommer de remisser som ska skickas bli accepterade? Kommer FK att kasta ut mig på bar backe snart? Hur ska jag få ihop till kläder till min älskade son? Kläder till mig? Att få allt att gå ihop och samtidigt inte orka annat än att ligga och sova på dagarna. Det tär.

Jag vill vara frisk. Jag vill jobba! Jag vill ha ett liv. Jag vill ha vänner (Nu är jag inte helt utan vänner, men sådana här stunder känner jag mig otroligt ensam, för här ligger jag, i sängen, ensam, ingen ser mig och ingen frågar mig hur det är, eller extremt sällan iaf). Men mest av allt vill jag bara vara lycklig. Hur ska jag bli lycklig i det pressade livet jag lever?

 

Elenor

26 juni 2019 21:08

Hej! Tittar ibland in hos dig här på bloggen... så trist att höra att du sliter. Brukar bli så glad när jag ser dig på IG och då du klarar av att vara ute bland "gäddorna" Att inte veta vad som sker i morgondagen och att inte FK kan komma till ett beslut som gör att du kan få ett förutsägbart leverne är skamligt. Har själv fått stifta bekantskap med den myndigheten och kan säga att alla mina förutfattade meningar efter allt jag hört/läst stämmer. Jag tänker på dig då och då och här kommer massor av kramar. Hoppas du får bättre dagar❤

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...

Jag har alltid läser böcker, en massa böcker och flera böcker på en och samma gång. Det är en jättestor sorg för mig att jag inte längre kan läsa som jag brukade. Jag älskar böcker och jag älskar känslan av att få läsa, komma bort och leva sig in i e...