Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - 28 januari 2015 21:40

Kroppen är glad igen. =) Eller det vill säga, hela jag är glad. Har nu två gånger ridit islandshäst. Nyss hemkommen från den andra träningen. Har dessutom ikväll hållit lektion! Hela jag blir så lycklig dels när jag får hästen att börja tänka rätt och sen när jag dessutom får hålla lektion och lära ut, eller hjälpa framåt, både i ridningen och hästträningen.


Hela krooppen vibrera av endorfiner eller glädje kickar. Bättre än starkaste värktabletten. Även om jag nu kanske känner av det och på väg hem igen så känner jag ju hur kroppen börjar stänga ner igen. Men små glädje kickar behöver jag för att hitta glädjen i mitt liv igen. En stor grej är hästar. Jag har ju väldigt nära till hästar, då jag har travhästar bara runt knuten. Som jag alltid får pyssla med hur mycket jag vill. Men det är inte riktigt samma som islandshästar. Jag började ju hjälpa lite mera, men känner att kroppen inte pallar. När jag då ska rida in en unghäst och känner att skulle hästen börja bara med några små språng så skulle jag inte fixa att hålla mej kvar. Då försvinner glädjen, när jag inte har kraften nog.


Men har helt glömt bort glädjen i att ge lektioner. Få dela med mig av min kunskap och hjälpa andra människor framåt. Så ikväll är jag bara glad.


Ja, har något annat att vara postitiv över. Snart åker jag och tar bort den förbenade knölen från halsen! Om 14 dagar är jag inskriven för operation, i östersund! 


Avslutar med en bild på min promenad kompis som jag har här i grannstallet. 


 

ANNONS
Av Natali - 16 januari 2015 20:33

Sitter med mitt lilla hjärta och ser film. Ja, själv har jag sett filmen tidigare, men er gärna om bra filmer. Kan dock nu göra två saker samtidigt då. ;-)


Inser att jag blir ju så mycket gladare när Milton är här. Mitt hem är inget hem utan min älskade son, plus de två katterna så klart. Har varit mycket ensam sista året, det blir ju lätt så när jag inget orkar. Nu är det faktiskt så att jag inte är helt ensam utan någon som hör av sig. Men jag hör väldigt sällan av mig längre, just för att jag oftast inte orkar. Tänker ju att de som faktiskt bryr sig om mig hör av sig, (vilken en del gör) men kom på tanken också att de i sin tur inte förstår varför jag inte hör av mig. De kan ju tänka som jag, att jag inte bryr mig om dem. Vilket inte stämmer såklart, jag bara mår för dåligt.


En stor omställning i mig själv, som jag insett att jag vill ändra för att kunna gå framåt, är att inse att jag inte mår bra. Som jag sagt tidigare, är inte så sjuk som min far var. Jag har ingen sjukdom med dödlig utgång och kommer inte bli bara sämre och sämre. Jag har inte cancer (i alla fall vad första biopsin sa, i och för sig var det innan knölen började växa, men nu ska den ju snart ut och då lär de ju veta med full säkerhet så klart, men egentligen oroar jag med inte så mycket just för det) eller någon jätte illa. Men något är ju fel. 


Så dags att inse mina egna begränsingar och rätta mig efter detta. Jag kan inte längre göra för mycket vissa dagar och sen ligga i sängen några dagar i sträck för att det blev för mycket. Det finns ju ingen annan än jag som kan sätta stopp än jag. Så jag måste minska mina måsten och det jag tar mig för till ett minimum så jag kan på så sätt vara med lite mera.


Göra mindre och orka hälsa på vänner, göra något roligt utan att sen behöva spendera dagar i sängen sedan.


Så jag ska lägga om allt. En sak jag vill göra är att verkligen hitta en lgh i Holmsund så jag kan ha Milton mera hos mig. Hitta lycka i det lilla jag kan. Inte ha en massa annat som jag måste göra eller tar på mig för att jag vill hjälpa eller bli accepterad. En extrem viktig bit för mej är social kontakt. Vilket jag inte orkat med. Jag har inte hört av mig till mina vänner, så mycket i alla fall. Några få hör av sig kontinuerligt till mig. Mår lite dåligt ibland över att jag så sällan hör av mig till dem, så jag hoppas att jag så småningom kan göra samma tillbaka.


Väntar ju på operation. För att ta bort en iónormal knöl i min sköldkörtel. Dock har läkarna uttalat sig med viss avvaktning om att det kommer göra någon skillnad för mitt mående. Men den är ju onormal och växer. Den överdoserar ämnesomsättningshormon vilket leder till att resterande sköldkörtel stänger ner.  Men nu är hela kirurgen på Nus underbemannad och de gör i princip inga operationer. Skulle ha fått kommit under januari. Så nu får jag vänta o blir kallad till östersund, förhoppningsvis under februari eller mars.


Nä, nu har jag fokuserat länge nog, snart blir det bara ännu mera rörigt. Avslutar med två bilder på de två katterna, Blid har ju varit här sedan länge. Nu har hon fått en liten kompis. Hon blev så glad. Lilla Marianne bor här nu, hon har jag på foder åt en annan uppfödare och en av mina bästa vänner. De föll för varandra efter 10 min och Blid har agerat mamma nu några dagar. =)


   

ANNONS
Av Natali - 15 januari 2015 14:32

Att sörja o förlora någon som står en nära är aldrig lätt. För snart två veckor sedan förlorade jag min pappa. 


Strax efter midnatt så ringde telefonen. På bara de sekunderna det tog för mig att klä på mig och gå ner i bilen han jag gå igenom all skuld jag kände, att jag borde ha gjort det o det, borde ha sagt tydligt till min pappa vad han betydde fö rmig osv. Men innan jag då gått igenom dörren så bestämde jag mej för att nä, jag hade faktiskt hunnit med att säga till honom att jag verkligen såg honom som min pappa. Jag har under det sista året faktiskt fått spendera tid med honom. Bara min pappa och jag. Jag har fått lyfta lite funderingar med honom. Han visste hur viktig han var för mej! 


Det kan nog vara väldigt enkelt att dra på sig skuld, som bara förvärrar.


Min pappa var ju väldigt sjuk. Han har i över fyra år kämpat med ALS. Vilket bara ger en enda utgång. I början fick han prognosen att han hade två år kvar. Så någonstans visste vi alla att det skulle komma. Vi har nog lyckats förbereda oss lite.


Samtidigt går det aldrig att förbereda sig på att förlora någon. Jag kan känna en enorm saknad helt plötsligt. Att aldrig kunna få prata med honom. Aldrig mera få höra hans skämt. Fast det kommer jag ju kunna. Inom mig, i minnen.


Vi fick till en väldigt personlig begravning. Som vi höll i själva. Vi delade minnen, sorg och skratt. Vi försökte minnas honom som han var innan han blev sjuk. Vi delade med oss av det glada vi minns. 


Jag kände att jag kan väl inte skratta när jag nyss förlorat min far. Men jo, klart jag kan det. Inte måste jag gråta en ändlös flod av tårar. Visst kommer det tårar. Men jag gjorde mitt val att minnas allt det glada han lämnade efter.


Det har varit jobbiga två veckor. Men samtidigt en lättnad. Tänkte först att det är så fel att känna lättnad. Men så är det ju inte. Jag önskar så klart att min pappa aldrig någonsin blev sjuk och fortfarande levde. Men samtidigt är det skönt att det nu är över på ett sätt. Att leva med tankarna att vad händer när han går bort? Hur blir det och när sker det? Var ju aldrig en fråga om han skulle, utan när. Att sakta se honom blir sämre. Att känna att nu är det nära. Att gå o oroa mig för när det sker. Att känna lite sorg hela tiden, för att veta att det kommer och kan komma när som helst. Den oron och sorgen känner jag ju inte längre. Nu är det över på något sätt. Jag sa och tänkte hela tiden att jag tar min sorg senare, ville inte att min pappa skulle behöva uppleva den sorgen. Jag ville samtidigt inte tänka på att han skulle försvinna. Det var otänkbart o så svårt att greppa. Nu har jag sörjt och sörjer. Nu är det över.


Allt detta har också fått mig att inse hur jag måste göra med mitt liv. Ett tag tänkte jag att min pappa ju inte tyckte om tex tatueringar, eller tyckte ju inte om katter, så en till katt var ju inte vad han skulle tyck var något för mig. Men jag behöver ju fortsätta att leva mitt liv. Jag vill minnas honom för den han var. Jag behöver inte leva mitt liv utifrån vad han skulle gjort eller vad han tyckte om.


Så ur allt detta vill jag hitta mitt liv och tänka på hur jag ska fortsätta så jag kan få det jag behöver. Jag inser att jag inte är frisk. Jag mår rätt dåligt. Jag är ju inte sjuk i någon dödlig sjukdom. Men jag kan inte fortsätta leva som jag gjort eller vill. För jag orkar inte med det. Så att prioritera och hitta mitt sätt i mitt liv för att komma vidare.


Nä, avslutar med några bilder från min fars begravning. Jag har minnen kvar och han kommer alltid finnas i mitt hjärta.

   

 

Av Natali - 24 november 2014 20:06

Så blir det snart. Min operation. Äntligen fått träffa kirurgen. Vad jag fått höra en bra kirurg också. Så under januari verkar det som det är i tidsplaneringen.


Bjuder på en ovanlig selfie också.    Mera bilder längre ner.


 


När jag träffade kirurgen så gjordes ett nytt ultraljud för att kolla av vart knölen sitter och hur det ser ut osv. Från itidigare var knölen bara väldigt liten. Minns nu inte om det var 0.7 cm eller mm. Den var så liten då att hon hade svårt att få rätt när biopsin skulle tas i alla fall. Nu är den 2 cm. Vilket innebär att den ju vuxit rätt mycket. 


Detta får mej ju att ha lite mera hopp inför framtiden. Då mitt mående går allt mer nedåt i en ond spiral och jag mår sämre, har mer ont, blir mera trött, mera hjärtklappning, total utmattning och känns bland som jag ska svimma. Så tänds ju då förhoppningen att denna knöl kan vara det som ändå felas. Så kanske kan det vara så att det kan bli bätre efter en operation. Min läkare på medicin som har remitterat till denna operation, har ju antytt att det kan ju vara så att operationen inte hjälper mej att må bättre, då provsvaren inte är så mycket felaktiga. Så har ju inte haft så stort tilltro till detta.


Har dessutom även fått en liten ev provdiagnos som me/cfs av min läkare. Då jag bad om utredning för det eftersom läkaren på medicin inte riktigt trodde att knölen på sköldkörteln hade sådan stor effekt på mig. Har nu fått remiss till smärtmottagningen också. Så får hoppas det hjälper något också.


Avslutar med lite bilder. Presenterar lite snabbt min nya katt också. S*Kattmillas Morgan. Mer om honom kommer säkert vid ett senare tillfälle. Även Milton är med på några bilder, o min far.


             

Av Natali - 9 september 2014 19:37

Tänkte att en liten uppdatering kunde vara på plats.


Så har flyttat, som sagt. Men hade en stund en lite pytte lgh på teg. Blev bara i två månader, nu bor jag i en större, fullt utrustad lgh nära travet. Vilket har hjälpt mej att få kontakt med häst o jag får vara ute o pyssla det jag orkar med hästarna i ett stall. Har även blivit lite körning och rindning. Mår jag så gott av.


Så, mina försök till deltidsbrandman, gick ju lite i stöpet. Nu har jag väl fått förklaringen. Efter otaliga funderingar om jag bara gått in i väggen eller rent vara var psykiskt slut, så fick jag i alla fall en rejäl utredning av sköldkörteln här på Nus, norrlands universitets sjukhus. Har lämnat prover, ultraljud på sköldkörteln (vilket resulterade i diagnosen en förstorad körtel med avvikande knölar, efter biopsi på dessa, visade dock i alla fall ingen cellförändring) gjort magenröntgen på huvudet (misstänkt tumör på hypofysen, eller i alla fall uteslutning av det), sen har jag två gånger varit radioaktiv. Först fick jag bara svälja en kapsel med radioaktivtjod. sen dagen efter avläsning av hur sköldkörteln funkade. Sen en injektion av radioaktivt ämne i blodet och en sorts röntgen av sköldkörteln. I denna kunde man tydligen se att en av knölarna i sköldkörteln överproducerar och leder till att resterande körtel stänger ner produktionen. 


 


Så det som jag väntar på nu är helt enkelt en tid hos kirurgen för bedömning och sedan skall de operera bort den biten som knölen finns i.


Så detta har ju gjort att jag har mått väldigt dålig och jag har inte inbillat mig. Så oavsett hur jag än försökt och även om jag skulle fortsatt försökt, så skulle jag inte klarat av sista fysproven inför deltidsbranman. Jag var helt enkelt inte fysiskt frisk. Så det hade varit helt omöjlit, även utan influensa och pencillinet jag åt då. 


Det fina i det hela är att jag nu kan hoppas på att jag kan må bättre ett tag efter operationen. Bara resterade körtel kickar igång så jag får normalproduktion och ämnensomsättningen normaliseras. Jag när ett litet hopp om att även mitt resterande mående ska bli bättre, kanske min fibro smärta kan minska. Jag räknar ju inte med det, men jag hoppas.


Har dessutom lagt om kosten, då jag ska minska på proteinet, pga min andra ämnesomsättningssjukdom. Vilket också gjort nu att jag upptäck att jag har magnesium brist. Jag har börjat kolla över mina vitaminer o mineraler, då jag ju nu ska få i mej tillskott av kalcium då jag inte längre får i mig nästan några mejeriprodukter. Så jag hoppas det också kan göra lite skillnad.


Bjuder sist på lite bilder, på mej o mitt hjärta Milton, sen på min älskade Blid, som alltid finns vid min sida nu när jag mest inte orkar något, filten o mys när jag sitter i soffan, och under täcket bredvid mej på nätterna. O så lite njuta bilder när jag fått lite häst, som får mej att må så gott.


               

Av Natali - 6 juli 2014 14:12

MIn bror klev in genom dörren o kommenterade att jag inte alls såg så illa ut som han väntade sig, alltså i måendet. Faktsikt har jag nästan sovit inatt. Så två nätter närmare, bara tio stycken kvar innan provet kan tas och jag kan återgå till min medicin.

Däremot så var gårdagen inte alls upplyftande. Jag har funderat länge på varför inget riktigt kan bli klart vad det är som är fel i min kropp. O så är det ju, tillslut börjar man ju tvivla på att jag faktiskt är sjuk. Kanske bara inbillning.


Men igår klickade verkligen något i mej. Kanske inte på ett bra sätt, men kom fram till flera slutsatser. Jag är inte alls mej själv. På middag uppe hos familjen och sommargrannarna med familj, ja vi var 16 stycken, som brukar vara super roligt, var jag inte alls pigg. Jag brukar alltid vara den som pratar, skrattar och är med. Grillar gör jag med. Alltid jag som grillar. Igår blev jag först avlöst på grillen, inte så att jag bad om det, eller blev undankörd, utan bara blev. Jag klev också automatiskt åt sidan. Lite lättad. Jag var inte heller med på någon disskution. Jag var mest bara trött och hade helst bara gått iväg o varit själv. Det är inte jag.


Så punk ett. Jag är inte frisk. Har det gått så långt att jag inte ens livas upp av trevliga grannar och barndomsvänner så är jag faktiskt fyskiskt sjuk. Jag är inte innbillssjuk. Jag känner ju utan att tveka att något är på tok i kroppen. Jag bara hoppas att det är något enkelt som går att göra något åt.


I den här processen så har ju min älskade son flyttat till sin far. Han bor där nästan 80 % nu, ja han är ju hos mig ibland. Det har ju gjort att jag som mamma känner mej misslyckad. Att jag inte ens kan se till att min son har det bra. Men så slog en tanke mej, igår det med. Vad glad jag kan vara som kan se att min son faktiskt har ett bra hem hos sin far och mår bra, till jag mår bättre igen. Han mår ju bra där han är nu. Även om jag saknar honom och han utan tvekan saknar mej, så är det ju bättre att han mår bra, att jag får reda ut min sjukdom i lugn o ro, utan att min sons mående ska komma i kläm.


Tänk om han inte hade haft en far han kunde leva med? Då hade jag ju mått ännu sämre för att jag inte kunnat ge min son det hem, liv och stöttning han behöver. Så istället för att känna mej misslyckad som inte kan vara en bra mamma, så kan jag ju faktiskt känna mej glad över att han har ett bra hem och inte behöver må sämre för att jag gör det.


Den här gången trillar tårarna av en bra insikt. Men många tårar trillar numera. Jag försöker få ihop små glädjeämnen varje dag, men min ork finns inte och att hålla masken uppe, ute bland andra människor, blir svårare o svårare.


Men bara två saker som stärker mej just nu. Min son har ett bra hem och kan få ett bra tid. Jag har verkligen något fysiskt fel, något är faktiskt inte rätt i min kropp.


 



Av Natali - 3 juli 2014 10:38

Ja, i förrgår var jag på sjukhusbesök. Har ju under en längre tid mått rätt dåligt. (O dessutom nu går jag på allergitabletter då jag sista tiden fick svullnad i ansiktet och en typ av utslag, men det har inte med sjukhusbesöket att göra nu.)

Började i höstas med avikande provet på ämnesomsättningen. Hade låga värden och alltså förhöjd ämnesomsättning. Detta har fortsatt och hängt kvar ända sedan dess. Nu svullnade sköldkörteln upp ännu mera och mera prover var avvikande. Så nu fick jag inskickad en remiss till sjukhuset och en specialist på endokronologin (säkert felstavat). Den läkaren råkade vara samma läkare som har han om min pku, eller fenylketonuri.


Pku är en ämnesomsättningssjukdom som innebär att ett av de proteiner våran mat innehåller som omvandlas till Fenylanalin, kan inte brytas ner. När det inte bryts ner så går fenylanalinet rakt ut i blodet och blir som ett gift som där bryter ner centrala hjärnbalken. Men, jag har hyperaktiv fenylketonuri. Så jag har hittils inte behövt bry mej alls om vad jag äter då det var bedömt att mina värden var inom ramen som jag klarade.


Men nu så kom funderinger från min läkare att eftersom jag mår som jag mår så ska vi troligast börja med att hålla nere värdena rejält för att se så att det inte är det som påverkar mej. Så förutom bekräftelse att min sköldkörtel är svullen, om än svullnaden har gått ner nu, så jag ska kolla sköldkörteln med ultraljud och sen även magnetröntga hypofysen, som styr signalerna (eller något sånt) till sköldkörteln. Hypofysen sitter i huvudet. Så sitter nu o väntar på den tiden. Men ska dessutom ta prover på mitt fenylanalinvärde i blodet, ca var tredje morgon.


NU har jag misslyckats två mornar i rad. Jag måste ju fasta kvällen innan. Tisdag kväll var jag ute o fiskade, från 15 till ca 22.30 och kunde inte fasta, då jag varken ätit lunch eller middag när jag väl kom hem. Inatt var ingen bra natt o dessutom glömde jag av så jag fikade faktiskt lite macka senare än 22. Så ikväll måste jag.


Tanken är dessutom att jag nu ska sluta med min medicin jag tar till kvällen för att kunna sova, ja den är för restlesslegs. Det är nämligen så att den medicinen kan påverka ämnesomsättningen, så ska försöka göra ett uppehåll på två veckor och sen ta ett nytt ämnesomsättningsprov. För att kolla av om det påverkar.

Första natten utan gick super bra. Ingen påverkan alls. Jag har fått låna en tens apparat som är det enda andra som hjälper mej från smärtan så jag kan sova. Inatt somnade jag med strömimpulser på och lyckades sova i tre timmar. Sen vaknade jag och stängde av. Kunde vila i 30 min, sen började det. Men denna gång på båda benen och jag kunde inte göra annat än att ta medicinerna och fick sen ca 5 timmar till sömn. Men är rätt sliten idag.


Så bara att försöka igen. Men blir svårt dels att få till vanan att se till att jag alltid äter middag i tid och inte glömmer av någon gång att inte fika något efter 22. Sen sluta med medicinen, det blir en riktigt utmanin. Sen när jag väl ska börja med dietmaten. Jag får knappt äta något med högt protiein innehåll. Vilket innebär nära all kött, fisk och bönprodukter. Så grönsaker och liknande. Jag ska bli typ vegetarian, på riktigt. Tur jag tycker om sallad och grönt, men tycker dock att kött är rätt gott med, och tex ägg.


Nåja, det får väl ta lite tid, men jag har ju inte så stort val. Det måste ju funka.

Av Natali - 27 juni 2014 12:52

För två år sedan ungefär, fick jag en fråga. Jag vet att jag innan jag raderade hela min blogg tog upp detta på den gamla bloggen. Frågan var vad jag ville bli när jag blev stor, ja lite skämtsamt förstås... Mitt svar var bara kort och gott, -Jag vill bli lycklig.


Men hur skapar man lycka? Hur ska mitt liv vara för att jag ska vara lycklig?


Kan jag skapa min egen lycka? Ska jag leta någon som jag kan vara lycklig tillsammans med? Sitter lyckan i att passa in i samhället och jobba 8 timmar per dag och ha fyra veckor semester per år? Sitter lyckan i en häst? En snygg bil? En resa? Uppleverser? Bli en kändis, rock stjärna eller något sådant? Gå ner i vikt och måna om mitt utseende? Flytta till ett annat land?


Vad har jag nu som gör mej tillfreds med mitt liv?


Min son är en stor lycka. Han älskar jag ju över allt annat. Tyvärr har omständigheterna gjort så att han nu mestadels bor hos sin pappa. Han mår helt ok. Men känslan av att ändå misslyckas gnager rätt hårt. Nu har jag äntligen eget boende, om än bara ett lite rum, så jag kan ha honom hos mej. Men blir lite trångt förstås.


Jag har en häst. Han gör mycket för mitt eget välbefinnande. Men just nu så har allt runtomkring som strulat gjort att jag fattade beslutet att han är ute på foder. Men just nu verkar det som han kommer tillbaka. Så en lycka i mitt liv är min häst.


Mina två katter. De har också en del historia bakom sig, men nu kommer jag aldrig släppa dem. De älskar mig villkorlöst och det är de och min häst (ja min son också) som jag är trygg i att de faktiskt tycker om mej, oavsett vad som egentligen händer, vad jag gör, jobbar med, ser ut, hur jag klär mej osv. De är dem jag drar min kärleksenergi från. De är dem jag har.


 


Jag gör annat som får mej att må gott.


Ni som följt mej lite genom åren vet att sommartid är en stor, stor sak att fiska. I fjol när jag hade praktikant hos mej i firman, så hände det faktiskt mer än en gång i veckan att vi spenderade slutet av dagarna o fiskade istället för i stallet, ja jobbet var vi klara med.


 


Fiske är för mej både rogivande och lite adrenalinkick. Att bara få vara helt uppslukad av något och inte behöva tänka på något annat. Det ger också underbara naturmöten. Förutom myggen, de kan jag vara utan. Men bara här i veckan såg jag bäver. Vilket är nu snart inne på två siffrigt de gånger jag har mött och nästan haft närkontakt med bäver. Tror det innebär att jag är rätt fokuserad på fisket och inte stör min omgivning så mycket, för vissa tillfällen har jag varit så nära som 1 meter från, eller de har kommit nära mej. Jag har ju även sett Mink, älg osv, närkontakt med sångsvan, tavelsjöodjuret (som ju var någonslags vattenlevande däggdjur jag såg förstås, men kunde inte avgöra vad det var)... De ger mej minnen.


 


Har fått upp både riktigt stora gäddor, min största var en strömgädda på 13 kg. Sen abborre på 1.1 kg, Harr som jag inte har någon aning om vikten på, antal stycken på typ ca 40 cm. Har ju även fått öring, röding, regnbåde osv. Ja, har bara så där 15 år gammal utrustning, och har helt enkelt inte möjlighet att köpa annat, så jag får ta de medel jag har. Nu fick jag ett flugspö av min far och har lyckats samla på mej massa flugor. Har ingen aning om vilka flugor är vad, men jag tar mej ut i vattnet och har fått en mini harr i alla fall. Har faktiskt hittat en gratis kurs o tänkte se om jag kan lära mej.


 


Oj vad långt det blev om fiske. Men har ju som inte varit så mycket "ledig" på många år, som jag är nu. Så just nu är det en otroligt rogivande och trevlig syssla att få fiska. Har ju fiskat sedan jag var tre år gammal och är något som jag aldrig kommer lägga åt sidan. Jag gick ut på krogen igår, bara tog en öl, ni vet så där bara för att jag kunde. Jag började prata med en och ja, visst var det trevligt. Sen sa han helt plötslig, jag fick en 8.5 kg gädda häromdagen. Då var verkligen konversationen igång, för då kunde vi prata fiskehistorier. Var trevligt att bara hitta någon så där att surra med. O vilken flax att det blev fiskeprat.


Sen har jag förstått att det inte är vanligt att tjejer är så intresserade eller sådan som jag. Alltså mitt fiske är en bit av mej som jag aldrig riktigt kan maskera mej annorlunda från. När jag får en större fisk på kroken så blir det spännande och då är jag alltid mej själv. Då får jag lite adrenalin, jag får lite endorfiner i kroppen och jag känner en stunds lycka. Samma som när jag är ute o rider eller mina katter kryper under filten när jag sitter i soffan och kurrar högt. Jag mår gott. Något som ger bara mej välbefinnande.


Att jag inte är som andra tjejer är ingen hemlighet. Jag tvekar inte för tyngre jobb, eller sådant som är mera mansdominerat. När jag gick utbildningen för yrkeschaufför fick jag vid ett tillfälle frågan om jag var dålig på något? Jag har alltid haft lätt att lära och plugga, speciellt om det är något som jag tycker om. Det jag svarade var: -" Jag kan varken sy eller sticka, och kommer aldrig kunna det".


Jag börjar vara riktigt skit less på situationer där någon gär skilland för att jag är tjej. Tror att jag kan mindre eller att det har betydelse att jag är tjej. Har så många gånger fått göra ett tre dubbelt så bra jobb och aldrig vika en tum i min attityd att jag är stark, jag kan lika bra, eller bättre än killarna. Ja, nu pratar jag om bilar, fordon och sådant. MInns när jag skulle lära mej svetsa på gymnasiet. Jag tror jag fick göra dubbelt, om inte mera, så många prov, även när svetsarna såg helt perfekta ut, bara för att överbevisa på något vis att jag kunde. Jag fick göra om, göra om och göra om. Kändes också som att alla lärarna var extra noga när de granskade mitt arbete på bilarna. Men kanske har det också hjälpt mej. Men är så less nu på att jag alltid måste hävda mej när det blir en fråga att jag är tjej. Varför ska det vara något annorlunda?


 


Men nu kom jag bort från min grundtes, vad ska jag göra för att vara lycklig?


Just nu kan jag bara ta de små sakerna jag har i vardagen och göra de till mina små lyckostunder. Mina saker som gör mej lycklig. Det jag behöver. Men samtidigt så är det så mycket i mitt liv som inte funkar och har kraschat. Så blir svårt att hålla huvudet över ytan alltid. Försöker bara samla så många små lyckostunder som jag kan och ta mej vidare. Solen går alltid upp nästa dag. Och imorgon kan alltid bli bättre!


Men nu stundar en trevlig helg, ikväll träffar jag många bilburna vänner, och början på kvällen, middag och trevligheter med simon och sen vidare ut på stan och träffa massa människor. Att ha vänner är också en sådan där lycka. Vänner som är bra vänner som man alltid kan vara vän med. Oavsett om något kommer emellan, o blir det något strul, så är det ju mest av allt bara missförstånd, som vi reder upp. Jag har mer vänner runt mej än vad jag tidigare insett. Även om jag inte låter så mycket tränga in i mitt hjärta. Vissa människor som jag verkligen lärt känna, kan jag i vissa fall låta ord som känns bra, faktiskt komma ända in i hjärtat, men livet är lite komplicerat och jag vet ibland inte hur jag ska göra allt. Det blir så lätt fel känns det som, så oftast stänger jag bara igen mej själv. Jag har mitt skal uppe för att jag varken vill såra andra, eller bli sårad ännu mera själv.


Något som också gör mej lycklig är konst, att få skapa. Att fota och sen se bilden och känna igen känslan som var när jag fotade. Så några bilder har ni fått, o några fler kommer här.


Nedan är min 1.1 kg abborre jag fick i fjol. Det var Pb, men som det verkar nu, så lär den kanske öka innan den här sommaren är slut. ;-)

En liten nätt abborre på 5.5 hg, som jag fick upp här om dagen. Var uppe fyra på morgonen och fiskade strax utanför umeå i älven. Här fick jag även lite bäver möte.

 

En liten 4.5 kg gädda som jag fick upp nära föräldrarna. En strömgädda och det var riktigt roligt. Vi höll på i säker 15 min, och gäddan hoppade väldigt många gånger och rusade rätt bra emellanåt.

 

Tidigare samma dag fick jag denna, strax över 3 kg gäddan, och en till ca 5 hg abborre.

 

Bara en bild sen som jag tycker blev rätt fin. Känslan och inramningen blev bra. Har nog tänkt nu, efter lite städning här hemma, ska jag gå o fiska där. Fick vad som kändes som, ett bra napp där i förrgår, men tappade fisken, då tyngden (bottenmete) fastnade. Så jag hoppas det kanske kunde varit en större abborre, eller harr.

 


Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se