För två år sedan ungefär, fick jag en fråga. Jag vet att jag innan jag raderade hela min blogg tog upp detta på den gamla bloggen. Frågan var vad jag ville bli när jag blev stor, ja lite skämtsamt förstås... Mitt svar var bara kort och gott, -Jag vill bli lycklig.

Men hur skapar man lycka? Hur ska mitt liv vara för att jag ska vara lycklig?

Kan jag skapa min egen lycka? Ska jag leta någon som jag kan vara lycklig tillsammans med? Sitter lyckan i att passa in i samhället och jobba 8 timmar per dag och ha fyra veckor semester per år? Sitter lyckan i en häst? En snygg bil? En resa? Uppleverser? Bli en kändis, rock stjärna eller något sådant? Gå ner i vikt och måna om mitt utseende? Flytta till ett annat land?

Vad har jag nu som gör mej tillfreds med mitt liv?

Min son är en stor lycka. Han älskar jag ju över allt annat. Tyvärr har omständigheterna gjort så att han nu mestadels bor hos sin pappa. Han mår helt ok. Men känslan av att ändå misslyckas gnager rätt hårt. Nu har jag äntligen eget boende, om än bara ett lite rum, så jag kan ha honom hos mej. Men blir lite trångt förstås.

Jag har en häst. Han gör mycket för mitt eget välbefinnande. Men just nu så har allt runtomkring som strulat gjort att jag fattade beslutet att han är ute på foder. Men just nu verkar det som han kommer tillbaka. Så en lycka i mitt liv är min häst.

Mina två katter. De har också en del historia bakom sig, men nu kommer jag aldrig släppa dem. De älskar mig villkorlöst och det är de och min häst (ja min son också) som jag är trygg i att de faktiskt tycker om mej, oavsett vad som egentligen händer, vad jag gör, jobbar med, ser ut, hur jag klär mej osv. De är dem jag drar min kärleksenergi från. De är dem jag har.

Jag gör annat som får mej att må gott.

Ni som följt mej lite genom åren vet att sommartid är en stor, stor sak att fiska. I fjol när jag hade praktikant hos mej i firman, så hände det faktiskt mer än en gång i veckan att vi spenderade slutet av dagarna o fiskade istället för i stallet, ja jobbet var vi klara med.

Fiske är för mej både rogivande och lite adrenalinkick. Att bara få vara helt uppslukad av något och inte behöva tänka på något annat. Det ger också underbara naturmöten. Förutom myggen, de kan jag vara utan. Men bara här i veckan såg jag bäver. Vilket är nu snart inne på två siffrigt de gånger jag har mött och nästan haft närkontakt med bäver. Tror det innebär att jag är rätt fokuserad på fisket och inte stör min omgivning så mycket, för vissa tillfällen har jag varit så nära som 1 meter från, eller de har kommit nära mej. Jag har ju även sett Mink, älg osv, närkontakt med sångsvan, tavelsjöodjuret (som ju var någonslags vattenlevande däggdjur jag såg förstås, men kunde inte avgöra vad det var)... De ger mej minnen.

Har fått upp både riktigt stora gäddor, min största var en strömgädda på 13 kg. Sen abborre på 1.1 kg, Harr som jag inte har någon aning om vikten på, antal stycken på typ ca 40 cm. Har ju även fått öring, röding, regnbåde osv. Ja, har bara så där 15 år gammal utrustning, och har helt enkelt inte möjlighet att köpa annat, så jag får ta de medel jag har. Nu fick jag ett flugspö av min far och har lyckats samla på mej massa flugor. Har ingen aning om vilka flugor är vad, men jag tar mej ut i vattnet och har fått en mini harr i alla fall. Har faktiskt hittat en gratis kurs o tänkte se om jag kan lära mej.

Oj vad långt det blev om fiske. Men har ju som inte varit så mycket "ledig" på många år, som jag är nu. Så just nu är det en otroligt rogivande och trevlig syssla att få fiska. Har ju fiskat sedan jag var tre år gammal och är något som jag aldrig kommer lägga åt sidan. Jag gick ut på krogen igår, bara tog en öl, ni vet så där bara för att jag kunde. Jag började prata med en och ja, visst var det trevligt. Sen sa han helt plötslig, jag fick en 8.5 kg gädda häromdagen. Då var verkligen konversationen igång, för då kunde vi prata fiskehistorier. Var trevligt att bara hitta någon så där att surra med. O vilken flax att det blev fiskeprat.

Sen har jag förstått att det inte är vanligt att tjejer är så intresserade eller sådan som jag. Alltså mitt fiske är en bit av mej som jag aldrig riktigt kan maskera mej annorlunda från. När jag får en större fisk på kroken så blir det spännande och då är jag alltid mej själv. Då får jag lite adrenalin, jag får lite endorfiner i kroppen och jag känner en stunds lycka. Samma som när jag är ute o rider eller mina katter kryper under filten när jag sitter i soffan och kurrar högt. Jag mår gott. Något som ger bara mej välbefinnande.

Att jag inte är som andra tjejer är ingen hemlighet. Jag tvekar inte för tyngre jobb, eller sådant som är mera mansdominerat. När jag gick utbildningen för yrkeschaufför fick jag vid ett tillfälle frågan om jag var dålig på något? Jag har alltid haft lätt att lära och plugga, speciellt om det är något som jag tycker om. Det jag svarade var: -" Jag kan varken sy eller sticka, och kommer aldrig kunna det".

Jag börjar vara riktigt skit less på situationer där någon gär skilland för att jag är tjej. Tror att jag kan mindre eller att det har betydelse att jag är tjej. Har så många gånger fått göra ett tre dubbelt så bra jobb och aldrig vika en tum i min attityd att jag är stark, jag kan lika bra, eller bättre än killarna. Ja, nu pratar jag om bilar, fordon och sådant. MInns när jag skulle lära mej svetsa på gymnasiet. Jag tror jag fick göra dubbelt, om inte mera, så många prov, även när svetsarna såg helt perfekta ut, bara för att överbevisa på något vis att jag kunde. Jag fick göra om, göra om och göra om. Kändes också som att alla lärarna var extra noga när de granskade mitt arbete på bilarna. Men kanske har det också hjälpt mej. Men är så less nu på att jag alltid måste hävda mej när det blir en fråga att jag är tjej. Varför ska det vara något annorlunda?

Men nu kom jag bort från min grundtes, vad ska jag göra för att vara lycklig?

Just nu kan jag bara ta de små sakerna jag har i vardagen och göra de till mina små lyckostunder. Mina saker som gör mej lycklig. Det jag behöver. Men samtidigt så är det så mycket i mitt liv som inte funkar och har kraschat. Så blir svårt att hålla huvudet över ytan alltid. Försöker bara samla så många små lyckostunder som jag kan och ta mej vidare. Solen går alltid upp nästa dag. Och imorgon kan alltid bli bättre!

Men nu stundar en trevlig helg, ikväll träffar jag många bilburna vänner, och början på kvällen, middag och trevligheter med simon och sen vidare ut på stan och träffa massa människor. Att ha vänner är också en sådan där lycka. Vänner som är bra vänner som man alltid kan vara vän med. Oavsett om något kommer emellan, o blir det något strul, så är det ju mest av allt bara missförstånd, som vi reder upp. Jag har mer vänner runt mej än vad jag tidigare insett. Även om jag inte låter så mycket tränga in i mitt hjärta. Vissa människor som jag verkligen lärt känna, kan jag i vissa fall låta ord som känns bra, faktiskt komma ända in i hjärtat, men livet är lite komplicerat och jag vet ibland inte hur jag ska göra allt. Det blir så lätt fel känns det som, så oftast stänger jag bara igen mej själv. Jag har mitt skal uppe för att jag varken vill såra andra, eller bli sårad ännu mera själv.

Något som också gör mej lycklig är konst, att få skapa. Att fota och sen se bilden och känna igen känslan som var när jag fotade. Så några bilder har ni fått, o några fler kommer här.

Nedan är min 1.1 kg abborre jag fick i fjol. Det var Pb, men som det verkar nu, så lär den kanske öka innan den här sommaren är slut. ;-)

En liten nätt abborre på 5.5 hg, som jag fick upp här om dagen. Var uppe fyra på morgonen och fiskade strax utanför umeå i älven. Här fick jag även lite bäver möte.

En liten 4.5 kg gädda som jag fick upp nära föräldrarna. En strömgädda och det var riktigt roligt. Vi höll på i säker 15 min, och gäddan hoppade väldigt många gånger och rusade rätt bra emellanåt.

Tidigare samma dag fick jag denna, strax över 3 kg gäddan, och en till ca 5 hg abborre.

Bara en bild sen som jag tycker blev rätt fin. Känslan och inramningen blev bra. Har nog tänkt nu, efter lite städning här hemma, ska jag gå o fiska där. Fick vad som kändes som, ett bra napp där i förrgår, men tappade fisken, då tyngden (bottenmete) fastnade. Så jag hoppas det kanske kunde varit en större abborre, eller harr.

Vad lever vi för? Vad får vi ut av livet? Kan jag somna idag och känna mej nöjd med mitt liv som varit om kan inte skulle vakna igen? Hur vill jag leva och vad vill jag ha ut av mitt liv?

"Lev varje dag som det vore den sista", "It´s not about waitning for the storm to pass, It´s about learining to dance in the rain". På armen har jag citatet: " Life is a Journey, Not a destination. Jag har också lite levt efter att jag aldrig ska ångra det jag aldrig gjorde. Alltså alltid ta chanserna och möjligheterna, men om jag aldrig tog chansen så vet jag ju inte om det var mitt livs möjlighet.

Så hur tänkte jag att mitt liv skulle bli när jag var yngre? Vad levde jag för då? Ja, inte kanske jag hade ett bra o lyckligt liv då heller förstås. Men det finns en skillnad. O där har jag tappat bort mej själv. Jag är en upplevelse människa. Det har jag tappat bort. Jag somnar på nätterna, eller försöker, och är inte riktigt nöjd med dagen. Ja, visst är jag nöjd med dagen idag. Men det finns saker i mitt liv som har trillat bort.

Så som ordspråket säger, livet är inte att gå i mål utan att uppleva allt på vägen dit. För mej behöver jag uppleva saker. Få minnen med mej från saker jag gör i livet som bör mej på vågen framåt. Upplevelser. Inte så att jag ska ta en ryggsäck och vandra upp på Mount everest. Men små saker och resor eller upplevelser som för mej framåt och får mej att somna på kvällarna med ett leende på läpparna. Något som får mej att må gott i kroppen.

Inga stora saker. En fjällvandring, en fiske resa, en titt i en grotta. Något. Har länge velat tex åka på något häftigt fiske, men har ingen som jag kunnat åka med. För jag kan ju inget egentligen om fiske. Visst, har fiskat sedan jag var tre år, och kan vara ute i över 12 timmar utan så mycket mat utan att jag blir less. O får ju fisk, men kan bara mest gädda o abborre. Så har väl fastnat lite att jag inte kan. Min tanke har varit, jag kan inte, för har ingen som följer med.

Men tänker att jag kan visst. Bara o packa tältet och ta reda på något härligt ställe att åka till, behöver ju bara vara en två timmar körning och sen några timmars promenad. Det är ju varken dyrt eller svårt, bara leta.

Så ska försöka fundera vart jag ska eller vad jag vill uppleva. Ta tältet en natt o vandra ut på fjällen bara för att. Jag behöver lite annat. Men nu är det midsommar och jag ska försöka sova.

Att se tillbaka på gårdagen och tänka på det positiva som hände, gör du det? Ja men visst, det är ju solklart, eller? Jag funkar inte alls så. Men något som jag känner är nästa steg att jobba med.

Låg vaken en del inatt och kunde inte somna om eftersom tankarna snurrade. Tänkte tillbaka på saker som var både länge sedan och även bara nyss. Mitt problem är att jag minns alla de saker som jag gjorde fel, eller kanske det som jag tycker jag gjorde fel. Allt från väldigt små grejor till kanske större. Kanske är det så att de runt mej inte alls funderar på de saker jag gör, eller ens registrerar det jag tyckte blev fel?

Ja, och det säger ju sig själv, tänker jag bara på det negativa, så blir allt bara jobbigt. Visst är det så. Enkelt, då ändrar jag bara tillbaka?

Så lätt att ändra beteende och det man fått lära sig under sin uppväxt är ju nu inte så lätt. Att från att tänka på allt som var fel till allt som var positivt är inte så lätt. Men visst är det saker jag gjort eller som hänt, vaje dag, som är något positivt. Något som gör mej glad eller som jag ska må bra att jag gjorde. Men det är så lätt när oftast det jag ser som negativt som ligger närmast ytan.

Så, min nya utmaning till mej själv, tänka på minst en bra sak som hänt varje dag och känna mej bra. Att jag gjorde något bra. Att sakta bygga upp från negativt till postivt.

Mitt liv är ju väldigt rörigt just nu och har absolut ingen fast punkt överhuvudaget. Men den förmåga jag har och som gjort att jag fortfarande är kvar och kan fortsätta är min förmåga att hur ont jag än har, hur mycket skit allt än blir, hur mycket jag än är utan bostad, så tänker jag alltid att imorgon, imorgon, då blir det bättre.

Jag är en överlevare och kommer alltid, alltid, överleva. Jag måste bara se till att få struktur och ordning i mej själv, så kommer kaoset runt mej också sakta räta upp sig efter mej. På en rehab/smärtkurs för många, många år sedan så sa en av föreläsarna att: -"Låt inte smärtan styra dej, utan styr själv din smärta". Korkat tänkte jag. Hur tusan ska jag någonsin kunna ta mej bort från allt det som var? Att knappt kunna ta mej upp ur sängen, eller för den delen ens kunna sova... Men åren har gått och jag insåg helt plötslig att nu är det så, jag styr smärtan och den har inte kontroll över mej. Jag har återfått lite av min positiva energi och skrattar lättare igen. Men än är det en bit kvar.

Att älska sig själv är svårt, men om inte jag tycker om mej själv, oavsett hur jag ser ut eller är, så kommer ju aldrig någon annan kunna göra det. Att inse sina begränsningar och ta mod till sig att ibland kunna kliva utanför ramen, med medventenhet. Att försöka se det positiva och bra jag lyckats med. Det är mina nya levnadsmål.  

Vilse. Ja, är rätt vilse i livet igen. Vänner som jag nyligen pratat med skrattar (med mej) o tycker ju att ja, varför inte ställa till det besvärligt på riktigt, när jag ändå håller på. Allt jag vill ha är ett tryggt liv där jag inte är ensam. Nu tänker jag inte på att jag måste hitta någon att gifta mej mej (för det tror jag aldrig jag kommer göra om), men att alltid känna att jag har vänner runt mej och att jag aldrig har sådana här kvällar där jag är ensam, fast jag inte vill det.

Just nu har jag sett Gatsby. En film som stämde in i min sinnestämmnig rätt bra. Älskar när handligen är oföutsägbar och lagomt rörig. Undefär som tex Sincity också. Men just nu fick det mej att vara ännu mera hängig. Ja, just nu är det annat som också påverkar, riktigt, riktigt jättemycket. Men jag vet att det är övergående och kommer så småningom bli bra det också.

Ändå kommer jag nog aldrig komma ifrån att någonstans djup inom mej finns de dära hjälnspökena, från förr så klart, att jag är livrädd för att bli ensam, eller övergiven. Återigen pratar jag socialt. Jag behöver känna att jag kan duga som jag är och ändå tillhöra. Inte fortsätta vara kamelionten som jag är. Jag vill vara jag. Men vem är jag?

Allt jag just nu vet är att jag inte kan sitta här i en husvagn själv många kvällar till. Tur att jag kommer åka bort nu några dagara i alla fall. Så kan jag få lite socialt utrymme. Att få tillhöra och få vara någonstans där man är medräknad. Sen spelar det ingen roll om jag mekar bil, tränar hästar eller sköter exotiska djur. Det som alltid kommer att vara nyckelpunken för min existens är att få veta att jag är den jag är och att jag tillhör.

Nu ska jag försöka få någon sömn.

En liten snabb uppdatering.

I helgen går flyttalasset. Jag flyttar till Holmsund. Till o börja med blir jag "inneboende" på tropikhuset. Eller jag får tillgång till dusch, tvättmaskin osv där.

Har helt enkelt fått lägga hela företaget på hyllan. Har ända sedan i somras fått jobba imotvind, rejält. Inte för att jag är dålig på hästar på något vis, det är jag rätt säker i min roll på. Utan för att människor inte kan hålla sig till ditt o mitt och måste sprida falska rykten och snacka massa skit. Förmodligen för att det svider i ögonen att jag lyckades med c-tränarprovet, jag börjar få lite placeringar på tävlingar även om jag är långt ifrån toppen än, men vinner ju lite ändå. Men har koämpat och tänkt att jag verkligen inte ska ge upp. Men det blev jobbigare o jobbigare att bara gå ner till stallet. Har dessutom ständigt varit utsatt för mögel, vilket jag också tror bidraget till mitt mående. Så det är inte jobbet som slängt mej i väggen, utan omständigheter runt i kring. Vilket tillslut fick mej att inse att jag håller inte längre.

Så efter en veckas djupa funderingar i ett rätt segt stadie så kom jag fram till en enda lösning o det var ju att flytta omg. Så jag kunde få någon slags lugn o ro. Har inte krockat så totalt i väggen, så en snabb lösning med flytt och vänner runt mej får mej nog på benen rätt snabbt.

Har fått ta lite drastiska beslut. Milton bor nu hos sin pappa. Han går skola i holmsund. Därför bestämde jag mej att också bosätta mej i närheten av holmsund. För tillfället i en husvagn dock. Jag känner att det är bättre i det här läget att bo i en husvagn än att vara kvar ens någon extra dag här.

Jag kommer vara en del på holmsunds tropikhus, just nu bara som fritid och egen vård. Har i dagarna varit en sväng söderut. Stannade på en underbar affär i uppsala, Herpers Choiche. Där plockade jag upp lite till Tropikhuset men inhandlade även lite åt mej själv. Jag har nu lite bönsyrsor, en spök bönsyrsa och en gigant. De kommer dock vara på utställningen i tropikhuset. Jag kände att jag ville ha, men tycker de gör mera nytta på tropikhuset än hemma hos mej. Får se om det blir mera instressanta inköp någon gång i framtiden.

Lite bilder från sista dagarna. Först några från butiken. Var riktigt fint där innne och hade två dammar, men en väldigt fin lösning på ett rör med vatten där fiskarna kunde simma upp i. I den andra dammen med Sköldpaddor fanns även en helt underbar ormhuvudfisk, en ritkigt rolig rovfisk. Just denna en insektsätare. Har länge varit lite faschinerade av dem.

Nedan några bilder från Tropikhuset. Är så roligt att aporna känner igen mej, då de direkt faktiskt hoppade upp på mej och några dagar senare nästan vägrade lämna mina axlar, ens bara jag städade inne hos dem. Först bild på taggsvansvaranerna, sen på skorpiongiftödlan. En av två giftiga ödlor i världen. En riktig häftig krabat. Sen lite Flygande ekorrar.

Nedan är Bönsyrsorna. Först den stora, som dock behöver växa på sig lite. Sen spöksyrsan, som är fullvuxen. Och dessutom parad, så förhoppningsvis kommer hon kläcka ur sig lite igen. Då får vi mera. Jo, fick med mej lite mera, men det kommer sen.

Ja, så hur gick det med brandmans testet? Åt skogen. På riktigt. Men samtidigt när det var dags för matttestet så hade jag precis ätit min sista penicillin tablett bara kvällen innan. Legat sjuk i infuensa och sängliggande i över en vecka och bara just kommit på benen. Så vad tänkte jag på egentligen? Jag försökte och klarade mej genom halva mattan. Men sen blev jag sängliggande en vecka till. Lite komiskt så här i efterhand, hur tänkta jag liksom? Men ville faktiskt.

Men så vad händer nu?

Företaget, Fylgias Islandshästar är nu officiellt nedlagt. I alla fall i företagsregi. Kanske kommer jag tillbaka till detta i framtiden. Men nu står annat på schemat.

Jag har börjar gå in i väggen som det så populärt kallas. Men inser också att jag långt i från har kanske gjort det på ritkigt. Utan jag har stoppat innan jag körde huvudet hårt i väggen. Jag nuddade nog bara. Har tagit en vecka på mej att besluta vad jag ska göra. Så summan av allt är flytt. Jag och Milton flyttar till Holmsund. Han får ju tyvärr byta skola IGEN, men jag blir inte ensam med honom. Hans pappa bor i närheten. Till en början kommer Milton få bo mestadels hos sin pappa. Medans jag flyttar. När jag börjar må bättre, när jag återigen kan sova och äta som jag brukar, då kommer jag ju också ha Milton, så målet nu är att han bor varannan vecka. Tror att det blir bra för alla.

Jag är sjukskriven. Men kommer hitta sysselsättning. Bara arbetsförmedlingen går in o godkänner så kommer jag få "jobba" igen på bästa stället jag varit på. Återigen. Det känns super och underbart! En underbar terapi. Jus tnu har det bara varit hästar, men jag fortsätter på djurtemat. =)

Något jag känner är ju att jag vägrar vara sjukskriven! Så att kunna gå ut direkt på någon aktivitet är ett måste. Är så nöjd att jag också får möjligheten att vara på bästa stället! Men som sagt, ska gå in på Af i Umeå på fredag också innan jag ropar hej. Men jag tycker det känns långsökt att jag hellre skulle gå sjukskriven än på en aktivitet.

Sen känner jag en lastbilsåkare som har bilar i området, så extra jobb hoppas jag det blir också!

Nu ska jag försöka sova. Har inte sovit bra alls sista tiden. Ensam i sängen finns det ju inget som kan distrahera mina tankar på hur allt är och blivit och kommer bli. Men snart blir det bra igen!

Ja. Vad tänker jag med egentligen. Jo, har länge tänkt och velat. Faktiskt. Nu har jag väntat sen sen sommaren på ledigt jobb. Så kom det. Medans jag var skadad och knappt kunde sitta. Nu har jag ansökt till deltidsbrandman.

Så vad tänker jag då på? Jo, det skulle vara en enorm, ofantligt stor, ja just nu i min värld, lika stor som universum, om jag faktiskt klarar fystest och jobb som brandman. Varför? Jo, jag var ju sjukpensionär en gång i tiden. Jag orkade ju inte ens bara vara hemma och hålla ordning på huset, matlagning och sonen själv. Att någonsin kunna tänka på att jobba det fanns inte på min lilla världsbild då. Vad har ändrats?

Jo, jag har inte mindre ont. Egentligen inte alls mindre ont. Jag har bara högre toleransgrad för min smärta, eller nä, jag har lättare att tänka bort min fysiska smärta idag. Jag har förstås fortfarande bekymmer att orka med allt som ska göras hemma. Att hålla hemmet välstädat. Visst ser det hemsk så jag skäms vissa gånger. Men då har jag ett val. HUr skulle ni valt?

Om jag städar och håller hela hemmet och omgivningen kliniskt rent och dammat så är det ju utan tvekan så att jag inte skulle orka med att försöka mej på att jobba. Ja frågan är om jag då skulle prioritera hemmet så mycket att det blev lite överslag och smärtorna kändes så mycket att jag knappt skulle kunna orka jobba halvtid. Eller så finns det valet att städa och hålla det nödvändigaste, ibland blir det lite rörigt, men faktiskt känna glädjen och orken att jag jobbar heltid. Så jag har gjort valet att inte städning och hemmet kommer först. Så småningom kanske jag orkar med båda. Men för mej är det självklart att jag gjort rätt val. Att se att jag faktiskt orkar jobba är ett lyft, jag som aldrig hade trott det, om jag får tillbaka 10 år.

Så brandman?

Ja, det skulle vara en enorm vändpunkt och avstamp för mej. Att från att vara helt smärtbunden och knappt klara av att kliva upp, till att vara så stark och fysisk ok att jag klarar av ett så tungt jobb som brandman! Vilket avstamp för någon med Fibromyalgi och som tidigare var sjukpensionär! Eller hur!

Så självklart kommer fystestet vid helt fel läge! Först en skada i fyra månader, som har gjort att jag knappt kunde vara ute o gå. Sen fick jag nu flunsan och legat i sängläge i en vecka. Penicillin äter jag fortfarande ju. Men jag ska prova ändå. Klarar jag det trots allt så vet jag ju att jag klarar själva jobbet! Så ikväll blev första provet. Simprov. Ett enkelt sådant, men lite jobbigt kommer det nog bli, då jag legat sjuk och idag är nästan första dagen jag kommer börja jobba igen. Sen om 7 dagar det stora fystestet! Men jag ska prova och jag hoppas verkligen att jag har så pass bra grundkondition att det går trots allt! Jag ska!

Har funderat mycket på det här med Alla hjärtans dag. Alla förväntingar och förhoppningar det ger hos människor just runt den 14 februari. Vad jag själv kände i skolålder och de små, ok ganska pyttesmå, förhoppningarna, att när alla hjärtansdags korten delades ut i klassen, så skulle i alla fall ett vara till en själv. Från någon romantisk hemligt beundrare. Men självklart hände det aldrig!

Så vad är då alla hjärtans dag!? Jag var tvungen att läsa på lite. Om jag nu förstått detta rätt så började valentin runt 400 talet och har sitt ursprung från helgonet Sankt Valentin, i Frankrike och England. Dagen kallas då i ursprung Valentindagen eller Sankt Valentins dag. Exakt vem helgonet Valentin var är oklart, men det sägs bottna i att Valentin lyckades på något mirakulöst sätt rädda, eller återge, synen på sin fångvaktares dotter.

Däremot kopplingen till romantik och kärlek kom först i medletiden, då man i folktro tänkte att fåglarna i mitten av februari hittade sin partner. Vilket i sin tur inspirerade unga att tänka på vem som skulle bli deras "valetin". Under 1300 talet utökades detta med festligheter för föräldkade ungdomar med parbildningslekar av olika slag. Men det var först här som Valentin på riktigt började förknippas med Kärlek. Ur detta föddes även en sed att skriva kärleksbrev med rimmade dikter åt sin käraste. Ur detta föddes så Valentin korten som finns idag. Det återfinns även i historien att Helgonet Valentin brukade plocka blommor och ge dessa till förälskade par. Därur seden att skicka blommor.

Så vad är då Alla hjärtans dag egentligen?

För egen del är det ingen speciell dag alls. Har lagt bort allt som förknippas med alla hjärtans dag. Har aldrig upplevt något speciellt för egen del med denna dag. Så jag skulle helst bara vilja avskaffa den. Ja faktiskt! Visst kan det vara så att jag nu varit singel länge (kanske för länge?) och därför tycker att den är en dålig dag. Men jag kan faktiskt också lägga in lite funderingar från tidigare inlägg, om att tillhöra sammhället.

Lite känns det som någon slags jämförelse i sociala medier, vem som får den mest romantiska eller finaste alla hjärtansdags överasskningen. Det är någon slags status symbol på hur "eftertraktad" man är? Eller hur romantiskt pojkvän man har osv.

Jag som inte har någon då? I och för sig så har jag heller knappt när jag ens levde med någon, fått speciellt just den här dagen. Visst har det funnits saker, men inte kanske enligt den norm som alla visar upp vad de fått från sina respektive på just den dagen. För visst är det en socialt viktig dag, där det ska stoltseras med sin egen symboliska staus?

Så jag tycker fortfarande att Alla hjärtansdag ska slopas helt! Vad är det för mening, de flesta blir ju ändå rätt besviken under denna dag, alla vi som faktiskt inte får någon!