Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - Måndag 20 feb 13:06

Idag vill jag egentligen mest grina. Inte för att jag är ledsen och jag kommer inte grina. Men känslan av att jag inte kan gör det jag vill.


 


Shelly, mammas vovve som var med på pipmling. inpackad i filtar. 


Jag har pressat mig själv för hårt, igen. Har gjort alldeles för mycket och kommer få betala för det nu, igen. Men jag vill inte. Vill inte bara vila bort mitt liv! Att inte kunna göra det jag vill. Så triggar igång lite adrenalin och rider på vågen så jag kan göra en del. När jag sen vilar lite, så tappar jag adrenalin nivån och då kommer det. Så nu börjar det.


Har fiskat, träffat vänner och fått göra saker. Vill fortsätta nu. Men har pressat mig och nu kan jag inte längre det. 


 


En abborre som kom upp. Inte jättestor, men bilden blev fin.



Har fått iväg ansökan om handikappersättning till Fk. Hoppas kunna få igenom den. Jag fick ett jättebra intyg från läkaren så jag har förhoppningen. Jag behöver den för att kunna fortsätta med hemtjänsten. Dessutom väntar jag möte med någon på kommunen som ska komma hit och hjälpa mej med hjälpmedel i vardagen. Så som dusch stol och tyvärr också rullator.


 


Lakfiske på kvällen är mysigt.


Har ju tänkt länge att jag kanske kommer dit att jag behöver rullator. Men tänker att det är långt bort. Nu har jag haft lite påtryckningar från andra håll. Tog upp detta med min läkare och hon sa att det kunde vara en bra ide. 


För mig att gå i rullator blir ett jättesteg. Då kan jag ju inte dölja längre att jag är sjuk. Det har jag ännu inte bestämt. Men å andra sidan är inte min älskade son till för att ha som stöd när jag måste ta mig ut till affären. Så det kanske måste till. Förhoppningsvis är det övergående såklart. Jag hoppas på att slippa rullator och slippa bli sämre och sämre.


 


Lakfisk med häftigt mönster.


I övrigt finns det en positiv grej som hänt. Eller en del. Nyvunna vänner, eller gamla bekantskaper som hittats tillbaka till. Kanske blir toppen så småningom. Jag kan faktiskt behöva lite glädje i mitt liv. 

ANNONS
Av Natali - Tisdag 14 feb 23:30

Att ge mig själv ett eget värde handlar inte om att jag skulle vara bättre än någon annan. Utan att jag har en plats. Jag är jag. Det jag tycker, tänker, känner och är det är viktigt. För det är jag.

Att självmat förringa mitt eget värde är något jag har varit bra på. Att plocka bort min egen åsikt för att jag ska ingå.

Det handlar också om att inte ge andra för stort utrymme. Att låta de plocka utrymme från mitt, det ska inte behövas. Jag ska inte lägga om min dag för att passa in i någon annans dag. Inte utan att veta att den människan gör likadant tillbaka för att jag ska få en plats.

Om man hela tiden ger andra människor av ens egen plats /tid/utrymme, vad finns då kvar av mig? Vem lämnar utrymme åt mig?

Självklart är det så att de som är vara att man lämnar utrymme från ens egen bit, då behöver ju de aldrig lämna utrymme från deras plats för att ge till dig.

Så ju mera anpassad man blir desto mer förväntar ju folk sig att man ska ge plats. Desto mer plats folk är vara att man tar, desto mera plats får man. ( Till det gått över gränsen, då försvinner de oftast).

Så. Jag vill göra det jag vill. När jag vill det. Det ska inte vara nödvändigt för mig att ge av min plats för att någon annan ska få den platsen. Utan de får anpassa sig och ge mig lite plats.

Så, det var nattfunderingarna. Nu hoppas jag på sömn, för imorgon bitti ska jag minsann ut och fiska. Har tillverkat en vippa så jag ser om gäddan tagit betet. Hoppas på min första gädda på pimping imorgon. ?

ANNONS
Av Natali - Söndag 22 jan 01:03

Vandrar hemåt i ett folktomt holmsund. Klockan är över midnatt och gatorna är tomma. Jag har haft en helt underbar dag! Fiskar med vänner hela dagen. Först här i holmsund. Men frampå kvällskvisten blev det lakfiske i sävarån. Helt underbart! Jag kan sotera bort alla måsten, tankar och funderingar. Det finns bara isen, skogen runt krin, snön som singlar ner och hålet i isen. Där nere finns slemmiga fiskar som man ska få på kroken genom att dunka draget i botten. En krok med en sillfile på. Där och då finns bara jag, ån, laken och mörkret. Där och då är jag hel! Den jag ska vara.


När jag vandrar hem genom gatorna här i holmsund har jag inte samma känsla.


Jag har helt underbara människor och vänner runt mig. Vänner som betyder mycket och som jag litar på. Som jag tänker att jag kan prata med vad som helst med. för jag litar på dem! Jag litar verkligen på dem! Jag känner mig så otroligt lycklig att jag får ha dessa människor i mitt liv!


Men när jag går hem, mitt i natten, klockan har nyss slagit ny dag. Gatorna är öde och det finns jag och natten. Jag går där och känslan infinner sig. Jag finns där, jag går på gatan, men ändå är jag inte riktigt där. Världen finns framför mina fötter, jag är ett med den och med andra som finns där. Men ändå är jag inte det. Jag är bara någon liten grad ur synk. Jag finns, jag syns och är här. Men något gör att jag inte riktigt är med som alla andra. 


En liten del av mig befinner sig på ett annat plan i universum dit ingen annan når. Jag är lite suddig i kanterna, så där som bara syns i ögonvrån. Känner mig inte riktgit med världen. På något vis med, men ändå på ett helt annat plan. Närvarande men ändå någon som bara finns där som folk ser men inte lägger märke till.


Inser att jag inte är hel än. Så många resor jag gjort så har ännu inte hela jag hittat hem. 


I natten känner jag behover av att gå. Pink strömmar i lurarna och jag går. Tänker. Känner. Jag är inte hel. Än. Men så småningom kommer någon, något eller en tanke som grundar mig och som gör att jag tillslut landrar på samma plan som alla andra. Något som få rmig att tillhöra.


Går där och så kommer en låt som kommit att betyda mycket för mig. Många sorger och jobbiga känlslor. Men iställer så går jag och ler. Alla minnen från allt det jobbiga har jag äntligen lämnat bakom mig och iställer ler jag. Jag känner glädje och styrka. Jag är äntligen fri och jag kommer vara fri! Det är då jag inser. Oavsett om jag är på ett pytte litet annat plan än andra och står där ensam även om jag är omgiven av underbara männsikor. Oavsett denna del som inte riktigt finns här, så är jag fri. Jag är stark, på ett sätt lycklig och absolut fri! Jag lever inte längre med rädlsa, osäkerhet och sårad. Jag står stark och stadit och går min väg oavsett vad som dyker upp framför mig.! 


Jag är helt fri! Jag står på mina ben, även om de inte alltid bär. Jag står här, ensam, stark och rak! Jag är helt fri och kan sortera mitt liv helt själv. Jag bestämmer här och nu vad och hur jag vill leva mitt liv! Så självklart kommer det att blir ett helt underbart liv. Såsmåningom!

Av Natali - Söndag 1 jan 10:31

Tänkte ju skriva lite innan det nya året kom. Men hittade inte inspiration. Eller orken fanns inte. Men nu kommer några rader. Julen är slut och nyår är avklarad. 


Så vad har hänt detta året? Jag har ju inte egentligen fått något svar på mina krämpor. Däremot kanske uteslutit en del. Inga hjärtfel, ingen ms osv. Men något svar har jag inte fått. Mer än att läkaren börjar förstå att det inte är utmattning. Det är ju faktiskt ett steg i rätt riktning. Jag har fått utökad hemtjänst. Så nu får jag nog hjälp hemma för att kunna vara med milton och stötta honom och dessutom ha ett socialt liv.   


 

Året har också inneburit att en gammal katt jag haft kommit tillbaka. Nu hoppas jag på att hon är dräktig. Men det får jag vänta med i 7 dagar att se. Jag hoppas att det tog sig. Gin är en underbar katt och jag hoppas verkligen att hon och Blid kan komma överens bra. Det är lite smågruffigt än så länge.


 

Så då kommer jag till huvudämnet med det här inlägget. Jag har gjort en jätte resa i mig själv. Eller fortsatt min egen terapi kan jag väl kalla det. Jag har ju haft en ganska jobbig uppväxt på många olika plan. Det har ju gjort att det har tagit rätt länge att kunna tro på mig själv. Att jag har ett värde. Det har tagit länge för mig själv att lära känna mig och förstå vem jag egentligen är. Inerst inne. Utan påverkan av andra. Att verkligen våga vara jag.


Jag har sett ett beteende och tänkt tankar som jag kanske inte vill. Som jag funderar väldigt mycket på varför jag tänker så och varför jag gör så. En väldigt enkel sak att ändra på ett sätt. Jag bara går in i mig själ voch inser att det här är tankar och beteende som jag inte vill att jag ska ha. Men det är nog egentligen väldigt svårt att komma i det läget att man i sig själv verkligen kan ändra ett tänk och beteende man fått inlärt från barndomen.


När jag sen dessutom har en totalkraschad kropp som vägrar orka det jag vill. Det gör ju inte saken lättare. Mitt huvud vill fortfarande göra alla grejer. Ett par dagar har jag varit väldigt rastlös. Gjort alldeles för mycket. Tagit promenader. Hälsat på folk och inte kunnat sitta stilla. Så kom ju så klart min krasch. När jag då ligger där och kan knappt röra mig så tänker jag att jag måste lära mig! Jag kan inte tvinga kroppen. Ligger med kaos i kroppen och tänker för mig själv att nästa gång ska jag minnas att det inte är värt det! Jag mår så illa att det är verkligen inte värt det. Men i samma tanke inser jag att jag självklart kommer göra om det. Jag kommer alltid pressa min kropp till det yttersta. Nu hoppas jag att i framtiden kan det kanske innebära annat än en halvtimmes/timmes promenad förstås, eller en dag, bara tio minuter till affäer och tillbaka.


Men så länge jag har min förmåga att se framåt, se det ljusa jag har i mitt liv. Se positivt på mitt liv. Så länge jag kan det och så länge jag har kvar mina drömmar om allt det jag vill göra, så kommer jag kunna hålla mitt mod uppe.


Något som jag levt på denna sommaren är fisket. Fiske har ju alltid varit ett intresse. Men under många år har jag ju inte fiskat så mycket. Nu i år satt det fart på riktigt. Så förhoppningen är att jag kommer kunna fortsätta med det nästa år. =)


  


Nu hoppas jag att ni alla får ett underbart och härligt år 2017!



Av Natali - 26 december 2016 23:23

Ibland kommer jag till dagar då något liksom känns fel. Jag blir rastlös, frustrerad, arg eller bara less. Inte på något speciellt. Min gissning är att tillslut blir det bara övertryck i hjärnan. När huvudet vill och kroppen inte kan. Men dessutom kommer gammalt groll, från tidigare livet, upp. Kanske typiskt just i jul tider faktiskt. Men fortfarande inget så där speciellt. 


Jag blir extremt rastlös, eftersom jag inte kan köra slut på kroppen som jag är van vid, eller kanske vill. Så tillslut måste jag. 


 

I lite av en desperation tar jag på lurar, drar på musik och tar en promenad. Metallica som oftast faktiskt. Jag tänker alltid att jag bara ska gå en liten sväng, tio minuter. Men så kommer jag ut, går igenom massa olika känslor och frustrationer. Går från känslan till att vara arg till bara ledsen. Går och går. Musiken drar iväg mej på tankar och dagdrömmar. Behöver få kroppen att jobba. Röra mig.


Så det där med att gå en liten promenad blir aldrig bara en liten promenad. Blir såklart en timme. Men åh vad jag behöver det. Jag går och går. Så hittar jag det. Stället jag behövde gå till. Som vanligt när jag är ute och går så behöver jag något och går liksom lite random. Vill inte gå hemåt. Så det dök upp. Kyrkogården. 


 


En kyrkogård är inte längre en otrevlig plats, utan något fridfullt. En vacker känsla. Kommer dit och ser ut över det frusna vattnet, där ligget min förra arbetsplats. Vackra ljus och mörker. 


 

Obbola fabriken var också en härlig tid. Jobbade, kunde jobba hästarna och var bara. En fabrik i natten kan också ge en härlig känsla.


 

Kyrkogåden på natten med alla lyktor påminner om små lysande sagodjur i en magisk natt. 


Känslan av rörelsen i kroppen lösgör endofiner trots att jag ju inte rört mig så mycket om jag jämför med vad jag kunde tidigare. Har bra lust att börja springa i uppförsbacken för det är ju det huvudet är van. Springa uppför branta backar var något av min grej ett tag. Jag går i alla fall rätt snabbt och känner mig lite sådär små hög av ruset i kroppen av att få jobba lite. Märkligt nog är jag dock inte så anfådd som jag borde vara. Så tänker att min grundkondition sitter kvar på något vis.


 


Så en timme senare, tillbaka hemma igen. Kroppen kommer inte behöva mediciner ikväll. För ni har jag utlöst en annan känsla. Jag har för tillfället gått bort all frustration över att jag inte kan få röra mig. Tyvärr kommer det ju kännas av imorgon och kanske tre dagar till. Men just nu var det värt det. Sådana här gånger blir jag så rastlös så jag inte kan stanna inne bara för att jag vet att jag inte kan, egentligen. Dock är ju risken nu istället att jag kommer få ligga i sängläge ett tag. Men just nu var det värt det.


Nu hoppas jag äntligen kunna sova inatt.





Av Natali - 19 december 2016 11:34

Eftersom jag sitter inne i badrummet med dator och kaffe i handen kunde jag ju lika gärna skriva ett blogginlägg. Japp, ni läste rätt. Badrummet. Perfekt för morgonkaffet va?


Jag har en hankatt på besök. Tanken är att han och Gin ska paras. Men än så länge har vi inte bevittnat någon lyckad parning. Så ska försöka sitta här och övervaka så mycket jag orkar idag. För att se om jag kan veta om de lyckas eller inte... Men att övertala en hankatt att han ska para honan som villigt ställer upp sig, det är inte lätt. Eller läs rätt omöjligt...


Så jag sitter och tänker. Jag trillade nästan dit igen. Ett förhållande som jag inte riktigt fick ut något av. Ja, så var det. Jag var ju inte ensam. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag anser att man inte ska behöva förändra sig själv. för att passa in. Dock tycker jag också grejen i ett förhållande är att man faktiskt frivillig kan ända vissa saker, för att man vill. Jag ska dock inte behöva släppa på mig själv. Det jag tycker är normalt att faktiskt tänka på och att kunna ta hänsyn till andra. Att ha ett bra samspel innebär ju oftast ett visst tagande och givande. Jag hade rätt lätt att ge för mycket av mig själv. Trots att jag har bestämt att jag inte borde. Men jag har ändrat mig. För ett tagande och givade i ett samspel mellan andra (både vänner och i ett förhållande) ska inte innebära att man måste ändra isg själv så man inte är den man ska vara.


En känsla av att man ska duga som man är. Att våga vara den man är och verkligen stå för det. Utan rädsla att bli ensam. För jag är inte längre ensam. Jag har en massa vänner runt mig, som bryr sig om mig och som jag verkligen bryr mig om. Det har ändrat mitt liv, en massa beslut jag tagit som har lett mig till där jag är idag. Nu är jag så pass stark i mig att jag inte längre är rädd att var ensam, för jag vet att jag kan plocka upp telefonen och jag har en vän inom räckhåll. Att inte tillåta någon i mitt liv som inte får mig att må bra. Det är viktigt.


Tidigare var jag så osäker på mig själv att jag tillät mig påverkas av energitjuvar. För jag behövde ju hålla mig sams med de som öht ville vara vän med mig. Visst är jag inte där än. Jag tvivlar fortfarande på mig själv. Frågan är om man någonsin kan sluta frågasätta sig själv och det man gör ibland? Huvudsaken är egentligen att faktiskt inte tillåta någon ta en plats i sitt liv som inte känns bra. Enkelt men rätt svårt också.


Jag har ingen rädlsa längre över att jag aldrig skulle hitta någon att dela livet med. Känner ingen oro. Det är en jätteskillnad. Tidigare i år har jag haft en rädsla att jag kommer få vara ensam resten av mitt liv. För vem vill ha mig som... och.... en del kanske känner igen sig? Jag hade lite gett upp. Men inte för att jag inte ville ge upp utan för att jag trodde mitt lopp var kört. Nu är jag helt säker på att jag inte komer leva ensam. Nu känner jag istället en säkerhet att just nu är det skönt att vara ensam. Jag har inte alls någon brådska. Så njuter av dagen, så gott det går.

Av Natali - 7 november 2016 10:27


Snön har kommit och det är rätt vackert ute. Jag hoppas verkligen snön stannar nu. Det är ju vinter och blir så mycket ljusare med snön! Blir så mörkt och trist utan snö. Men att hoppas att snön ska stanna redan nu i november är kanske för mycket att hoppas på? De ska ju dessutom bli plusgrader senare i november.


     

MIn första rejäla Havsöring. 60 cm och nu ligger den i frysen. 


I övrigt har jag fattat en del beslut. Jag har ju fisket rätt mycket i sommar och har i stället inte ridit så mycket som hag tänkt. Ridningen är ju bra för hästar var ju mitt liv. Men Fiske har också varit en del av mig. Eftersom det nu också verkar som jag blir mera aktiv i fisket (har ju rent en liten små sponsor också ju) så tänkte jag att jag känner att fiska några gånger i månaden ger mej lite mera just nu än att komma upp på hästryggen en gång i veckan. Dels så vill jag jobba med hästen och mig själv. När jag bara får till en gång i veckan så blir det ingen kontinuitet i det hela. Så jag tänker att fiska ger mer. Frisk luft, motion och social samvaro. Från att alltid fiskat själv så har jag helt plötsligt lärt känna massa nya människor och är helt enkelt sällan jag fiskar själv numera. Känns underbart!


 


Jag har en ny katt. En hemvändare kan man säga. S*Kattmillas Gin n Tonic. Hon flyttade till mig från uppfödaren, min bästa vän, Camilla. Sen efter personliga omstädigheter hamnade hon hos fodervärd och där fick hon stanna och hon fick ta över henne. Nu har hon kommit tillbaka och jag hoppas nu att hon är dräktig. Min första kattungekull på länge. Lite tidigt än att se om hon är dräktig, men jag hoppas.


 

Från fisket i norge när vi hälsade på för två veckor sedan.



     


Vill också visa en bonusbild på min älskade son. Från halloween. Ja, utklädnaden får ni ju gissa själv.


  


Nu är inte allt lyckligt i mitt liv. Men det känns om jag befinner mig i en liten Lyckobubbla. Dock har jag kvar mitt mående och är fortfarande däckad. I fredags fick jag dessutom min andra migränattack inom samma vecka. Denna gången hjälpte inte någon medicin, så jag blev helt däckad och väldigt illamående. Jag hoppas fortfarande på en snar utredning om Me men det är säkert i alla fall 6 månader bort. Skillnaden är att jag ser framåt. Jag har ett hopp om att jag, hur det än bli med mitt mående, ändå kommer få ett bra liv.



Av Natali - 8 oktober 2016 23:14

Att våga lita. Det kan vara jätte svårt.
Det finns så mycket i livet som man ska lägga sin tillit på. Så mycket av det har gått fel i mitt liv.
Att våga lita på min inre röst, min intuition. Egentligen är det sällan den har haft fel. Det är andra saker som gjort att jag struntat i den rösten. För en önskan att vara någon annan. Lite förenklat.
Att ha tillit till de som står en närmast, eller ska stå en närmast, har ibland visat sig vara fel tillit. Så jag har sagt åt mig själv att aldrig lita igen.
Men jag är den jag är. Jag vill tro gott om alla.
Jag har med tiden byggt upp en rätt rejäl försvarsmur, även om den har sina svaga punkter. Åren har dock lärt mig att det kanske inte är så att jag kan ge min tillit till en del. Ja, kanske en hel del människor.
Men ibland kommer det tillfällen. Min intuition säger åt mig att jag faktiskt kan tillåta mig själv att tro och att lita på. Dock blir det istället svårt att ge mig själv tillit. Känner jag verkligen rätt?
Jag vet någonstans att jag kan lita på min intuition men att våga lita på mig själv har på ett sätt visat sig vara det svåraste.
Att våga lägga bort rädslor och min egen osäkerhet.
Att våga lita på mig. För att kunna våga lita på andra.

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se