Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - Tisdag 16 maj 00:13

Sista veckorna har varit jätte tunga. Mycket mer än någon vet.
Kroppen vill inte. Jag har gråtit floder. Saknar vänner som inte längre finns. Saknar. Saknar hästar. Någon att gråta ut med. Saknar hund. Saknar livet. Jag har gjort bort mig, gjort misstag, sagt fel saker. Bilen blev körförbud på. Pengarna är slut.
Min kropp har strejkat ihop rejält. Vilket gör att jag inte riktigt håller ihop. Brukar ju inte visa smärta eller om jag är ledsen. Nu på slutet kraschade även den biten. Jag kunde inte längre se det lilla positiva i mitt liv.
Orsaken var förutom min extremt värkande och egentligen totalt utmattade kropp, avsaknandet av fisk.
Löjligt va?
Fast för mig just nu, hela livet!
Jag har extremt lite annat i mitt liv. Inget som är mitt och som får mitt hjärta att ticka. Så då blir det en rätt stor grej.
Dessutom har jag ju fått höra att förleksfisket ska vara helt fantastiskt. Ge 15 gäddor på någon timme. Så det var ju vad jag fantiserade om.
Istället började jag med massa bom. Sen några enstaka små.
Dessutom fick de jag fiskade med fisk. Jag kände inte ens ett nafs.
Nu händer ju det alla. Att man inte får fisk.

De som jag fiskar med har nu fått se en ovanlig sida från mig. En deppig och beklagande. Som säger att allt jag gör blir fel och jag är värdelös. För så känns det verkligen. När fisket är det enda i livet jag har och när kroppen inte klarar samtidigt som jag sen inte ens får känna en fisk när jag tvingar kroppen att gå ut. Då kraschar jag. Jag blir deppig.
Så märker att det blir ännu mera fel, förutom allt innan. När jag beklagar mig och är deppig. Tänker att folk runt mig inte vet vad de ska säga till mig. Vill säga att jag inte direkt får stöd. Men helt korrekt är det ju inte. För det finns visst.

Gjorde ett inlägg på en större gäddgrupp. Fick en massa svar. Mestadels positiva och har fått mera kontakter. Förutom några som bara tyckte att jag var lite löjlig, alla kommer i den sitsen och det är bara att fortsätta nöta.
Självklart är det så, ibland får man inget. Dock fick det så stor effekt i mig, så jag inte orkar med att hålla skenet uppe. Där är ju skillnaden.
Så just nu är jag rätt nere och deppad. Så ber alla om ursäkt för att jag är nere och inte orkar hålla uppe en positiv anda just nu.


ANNONS
Av Natali - Lördag 13 maj 08:43

Det finns en "quote" med meningen:   

Alltså frågan om du känner att du bara vill sitta ute med någonoch bara prata hela natten. Tänker ofta på de raderna. Tänker gör jag väldigt mycket. Egentligen är det bara när jag är riktigt dålig, som jag nu varit de senaste två dygnen, som jag inte tänker en massa. Huvudet exploderar med tankar och funderingar om allt möjligt.


Inser att jag inte ha någon att prata med om allt det där. Oviktiga och viktiga. Jag saknar helt plötsligt. Det är ju så att jag har rätt många vänner, och känner mig inte ensam på det sättet. Men saknar ändå. Eftersom jag är så sjuk som jag är så orkar jag inte ta kontakt, orkar inte ta intiativ. Vill inte vara sjuk. Så så fort jag pallar göra något, så gör jag ju någon aktivt istället. För att slippa tänka möjligen. När man står ute och fiskar och försöker få storgäddan är det inte lägge att filosofera. Så nä, det blir inget prat om allt mellan himmel och jord. 


TÄnker så mycket och så lite kommer ut. Önskar jag kunde få ut alla tankar och funderingar. Men jag har ingen som jag kan sitta hela natten och prata med. Saknar en vän som jag verkligen bara kan prata med. VIsst saknar jag något mer än bara vän också, men det är något som jag hoppar över just nu, då mitt liv är som det är, så ska ingen behöva vara engagerad i det på något annat sätt. Men att ringa och få prata.


Nu är det inte så att jag inte har vänner jag kan ringa. Men jag vill inte störa. Ju sämre jag är, desto mera skulle jag behöva folk att prata med, men ju sämre jag är, desto jobbigare blir det ju att börja ett samtal. Så det blir lite haltande. Jag orkar ju dessutom inte engera mig som jag vill i andras liv, vad som händer och hur allt går. Så då faller jag ju bort. Eftersom jag inte syns och finns. Det är ju rätt skönt att jag vet att det inte är för att folk tycker illa om mig och inte vill vara med mej. Ja, nog finns det folk till det också, självklart, men bara för att jag inte pratat med en vän på en elelr två månader tror jag inte att de inte vill. Utan annat i livet kommer ivägen.


Men just nu, när fisket bara går åt skogen, så känns det lite mera att jag inte har så många nära att sitta och prata med. Ja, för fisket går inte bra. Även o jag fått lite, så känns det lite mera som jag bara ska ge upp. Självklart kommer jag fortsätta, men jag hade ju hoppats på att få en sån där fantastiskt dag med massa hugg så jag fick något att må gott över. Nu uteblir det och resten av livet hinner ikapp. Fisket är lite som en drog, där jag kan glömma hur jag egentligen mår. När det uteblir komemr känslan ikapp och jag ser att jag inte har så mycket annat.


Men jag är positiv och vet att det kommer bättre dagar. Dagar där jag mår bättre, eller rättaresagt orka hålla ihop tankarna mera och inte tillåter mig känna, tänka eller vara svag. Just nu är jag lite svag. Så jag drar mig undan. Jag tar inte kontakt med folk, för jag vill inte visa min svaga sida. 


Är otroligt lättad över all hjälp jag får från hemtjänst och andra. Att jag får ledsagning och där har Milton nu fått ta vid lite så han får ett sommarjobb. Så får han kanske kommaigång och fiska lite inför norge, som han bestämt ska blir jätte kul. Åh, norge resan längtar jag otroligt till. Första dagarna åker jag med syskon och Milton. Äntligen lite familjetid med dem. 


Nu ska jag se om jag kan skruva upp en av spörullarna, som bestämde sig att ge upp igår. Inser att jag inte alls har någon koll på hur de funkar, så dags att se om jag kan få till det. ;-) 


Avslutar med att de är de små sakerna som gör livet värt att leva. Värt att minnas!


 

ANNONS
Av Natali - Måndag 3 april 20:48

Idag är en sådan där dag jag bara helst vill skippa. Jag vet ju att jag gjort för mycket sista veckorna. O i fredags kände jag första rejäla bakslaget. Då var jag tvungen att gå och lägga mig halv nio för annars skulle jag börja kräkas och sen svimma. 


 


Ändå så fortsatte jag. Dumheter och envis skulle de flesta säga. Men jag inser nu vad det är. Panik! Inte någon panik attack eller panik reaktion. Utan panik i mig själv att jag vet att snart kommer jag måsta ligga ner och inte kunna göra något. Det som kommer då är något som mest påminner om förnekelse. Jag förnekar för mig själv att jag är dålig och behöver vila. För jag vill inte kasta bort mitt liv i sängen. Så därför blir det någon slags panik reaktion och jag gör en massa in i det sista.


 


Om jag istället skulle stoppa, helst innan första kraschen kommer, så skulle jag ju inte bli dålig så länge. Som nu. Jag kan inte ens halv sitta utan att känna mig feberyr, kallsvettig, kräksjuk och svimfärdig. Allt för att jag de sista fem-sex dagarna, eller kanske sista veckan, bara tokförnekade att jag är sjuk. 


Imorgon ska jag ta min älskade Blid till veterinären. Risken är stor att jag aldrig kommer kunna hämta henne igen. Att hon inte överlever narkosen. Hon måste få kollad tänderna på. Det är nu åtta år sedan hon föddes. Innan hela hon kommit ut så hade jag bestämt att hon skulle stanna. Sen blev hon sjuk, ungefär samtdigt som jag, även om vi har olika sjukor. Men det har ändå varit hon och jag mot världen. Det är Blid som suttit i min famn och myst och tröstat mig. Det är hon som är vid min sida, oavsett om jag sitter upp i soffa, eller ligger i fosterställing i sängen. Ett liv utan henne känns otänkbart. Men att hon måste leva med ev smärta i munnen är också otänkbart. Nu önskar jag bara att hennes hjärta klarar sövningen imorgon.


 


Fördelen just nu är att jag är så dålig så jag kommer bara ligga i sängen lite halvt väck, så kommer kanske inte gå omkring och gråta floder av oro.


Nu har hon ätit sista maten och jag ska försöka krypa isäng.

Måste bara inflika att jag är så otroligt tacksam att jag fått hemtjänst! Utan den hjälpen hade jag verkligen varit ibotten. Nu kan jag gå ut och fiska ibland, för jag vet att även om den här kraschen kommer så kan jag få hjälp att hålla ihop här hemma. Tack! <3


 

Av Natali - Fredag 3 mars 18:22

Ibland går jag förbi köksfönstret och liksom fastnar där en stund. Ja - går förbi- är inte rätt uttryck. Då fönstret inte ligget i något "gå förbi ställe", men ni kanske fattar vad jag menar...


Men jag fastnar i alla fall ståendes i fönstret. Ibland kollar jag bara ut på en tom gata. Känner lite känslan av att hur det skulle vara om verkligen alla gator var tomma och jag den enda kvar. Den här ödsliga tomheten. 


 


Andra gånger, som nu, är det folk som går förbi här. Ler åt en hund som verkar vara så underbar och bär sitt eget koppel. Ägaren kommer efter, bär en matkasse och två jättekartonger, samtidigt som han drar ett barn på en bob. Tänker spontant att jag känner känslan av att kämpa och sega. Som småbarnsföräder försöka få livet att gå ihop och samtidigt ha ett lyckligt barn. Helt plötsligt inser hunden att han inte håller i kopplet längre och svansen går som bara den i eftersöket. Kopplet hittas och hunden bär stolt sitt hittegods.


Då slår mig en sorgsenhet. Kommer jag någonsin, igen, få känna det där? Att tillhöra? Vara trygg? Att veta att någon annan kommer finnas där hemma när jag kommer hem? Inte alltid ensam kämpa genom livet. Jag ser så många gå förbi som tillhör. De går hand i hand, ett kompisgäng. Även om vissa ser ensam ut också förstås.




Här inne sitter jag. Kan bara se på genom min ruta. Får liksom nöja mig med att se resten av världen genom mitt fönster. Även om jag långt ifrån är så isolerad som andra multisjuka och kroniskt sjuka är.


Men känslan av ensamhet får mina ögon att tåras.  Även om jag inte är helt ensam. Jag har enormt mycket mera vänner som jag vet bryr sig. Jag har min älskade son. Men det där att han någon som blir väldigt nära, som man vekligen kan lita på, som någon gång kommer hem, som man lagar mat med. 


 


Men så är det ju så också. Jag kan inte låta någon annan dela mitt liv, som det är idag. Vart komemr mitt liv sluta? Sista åren har det gått stadigt utför. Vet ju att jag borde (och kommer) be om rullator, men jag vet inte om jag kommer klara av att använda den. Vad kommer sen? Dessutom verkar det ju inte gå så bra att få något svar på vad jag egentligen lider av. För att klara mitt liv har jag en massa hemtjänst. Så vem skulle kunna dela det livet med mig? Vem  kan dela ett liv med mig när jag hälften av dagarna, om inte mera, tar mig från soffan/sängen? 


 


Min far blev ju sjuk i en dödlig sjukdom. Självklart lämnade vi inte honom. Han var min far, min mamma lämnade inte honom. Men jag vet att han mådde mest dåligt av att vi behövde ta han om honom. Så i mina ögon är ju känslan att jag kan inte låta någon få något plats i mitt liv, inte förrän jag vet vad jag har och att det inte är något som liknar det min far. För jag kan inte tillåta det.


 


Har haft otaliga disskutioner med vänner. Att jag inte kan bestämma det. Om det finns känslor så måste det vara upp till den andra parten i det hela. Men ska jag ens låta det gå så långt? Fast jag vet att jag saknar någon som kan finnas där i soffan och kramas med mig ibland. Spärren från det som varit och det som är sitter lite för hårt. Jag kan inte låta någon få en del av mitt liv, så länge jag inte blir bättre än jag är.


Jag tror att det är rätt vanligt att de med kronisk sjukdom och multisjuka känner en tveksamhet mot att låta någon komma nära eller rättare sagt känslan av att det inte kommer finnas någon som vill komma  nära.


Av Natali - Måndag 20 feb 13:06

Idag vill jag egentligen mest grina. Inte för att jag är ledsen och jag kommer inte grina. Men känslan av att jag inte kan gör det jag vill.


 


Shelly, mammas vovve som var med på pipmling. inpackad i filtar. 


Jag har pressat mig själv för hårt, igen. Har gjort alldeles för mycket och kommer få betala för det nu, igen. Men jag vill inte. Vill inte bara vila bort mitt liv! Att inte kunna göra det jag vill. Så triggar igång lite adrenalin och rider på vågen så jag kan göra en del. När jag sen vilar lite, så tappar jag adrenalin nivån och då kommer det. Så nu börjar det.


Har fiskat, träffat vänner och fått göra saker. Vill fortsätta nu. Men har pressat mig och nu kan jag inte längre det. 


 


En abborre som kom upp. Inte jättestor, men bilden blev fin.



Har fått iväg ansökan om handikappersättning till Fk. Hoppas kunna få igenom den. Jag fick ett jättebra intyg från läkaren så jag har förhoppningen. Jag behöver den för att kunna fortsätta med hemtjänsten. Dessutom väntar jag möte med någon på kommunen som ska komma hit och hjälpa mej med hjälpmedel i vardagen. Så som dusch stol och tyvärr också rullator.


 


Lakfiske på kvällen är mysigt.


Har ju tänkt länge att jag kanske kommer dit att jag behöver rullator. Men tänker att det är långt bort. Nu har jag haft lite påtryckningar från andra håll. Tog upp detta med min läkare och hon sa att det kunde vara en bra ide. 


För mig att gå i rullator blir ett jättesteg. Då kan jag ju inte dölja längre att jag är sjuk. Det har jag ännu inte bestämt. Men å andra sidan är inte min älskade son till för att ha som stöd när jag måste ta mig ut till affären. Så det kanske måste till. Förhoppningsvis är det övergående såklart. Jag hoppas på att slippa rullator och slippa bli sämre och sämre.


 


Lakfisk med häftigt mönster.


I övrigt finns det en positiv grej som hänt. Eller en del. Nyvunna vänner, eller gamla bekantskaper som hittats tillbaka till. Kanske blir toppen så småningom. Jag kan faktiskt behöva lite glädje i mitt liv. 

Av Natali - Tisdag 14 feb 23:30

Att ge mig själv ett eget värde handlar inte om att jag skulle vara bättre än någon annan. Utan att jag har en plats. Jag är jag. Det jag tycker, tänker, känner och är det är viktigt. För det är jag.

Att självmat förringa mitt eget värde är något jag har varit bra på. Att plocka bort min egen åsikt för att jag ska ingå.

Det handlar också om att inte ge andra för stort utrymme. Att låta de plocka utrymme från mitt, det ska inte behövas. Jag ska inte lägga om min dag för att passa in i någon annans dag. Inte utan att veta att den människan gör likadant tillbaka för att jag ska få en plats.

Om man hela tiden ger andra människor av ens egen plats /tid/utrymme, vad finns då kvar av mig? Vem lämnar utrymme åt mig?

Självklart är det så att de som är vara att man lämnar utrymme från ens egen bit, då behöver ju de aldrig lämna utrymme från deras plats för att ge till dig.

Så ju mera anpassad man blir desto mer förväntar ju folk sig att man ska ge plats. Desto mer plats folk är vara att man tar, desto mera plats får man. ( Till det gått över gränsen, då försvinner de oftast).

Så. Jag vill göra det jag vill. När jag vill det. Det ska inte vara nödvändigt för mig att ge av min plats för att någon annan ska få den platsen. Utan de får anpassa sig och ge mig lite plats.

Så, det var nattfunderingarna. Nu hoppas jag på sömn, för imorgon bitti ska jag minsann ut och fiska. Har tillverkat en vippa så jag ser om gäddan tagit betet. Hoppas på min första gädda på pimping imorgon. ?

Av Natali - Söndag 22 jan 01:03

Vandrar hemåt i ett folktomt holmsund. Klockan är över midnatt och gatorna är tomma. Jag har haft en helt underbar dag! Fiskar med vänner hela dagen. Först här i holmsund. Men frampå kvällskvisten blev det lakfiske i sävarån. Helt underbart! Jag kan sotera bort alla måsten, tankar och funderingar. Det finns bara isen, skogen runt krin, snön som singlar ner och hålet i isen. Där nere finns slemmiga fiskar som man ska få på kroken genom att dunka draget i botten. En krok med en sillfile på. Där och då finns bara jag, ån, laken och mörkret. Där och då är jag hel! Den jag ska vara.


När jag vandrar hem genom gatorna här i holmsund har jag inte samma känsla.


Jag har helt underbara människor och vänner runt mig. Vänner som betyder mycket och som jag litar på. Som jag tänker att jag kan prata med vad som helst med. för jag litar på dem! Jag litar verkligen på dem! Jag känner mig så otroligt lycklig att jag får ha dessa människor i mitt liv!


Men när jag går hem, mitt i natten, klockan har nyss slagit ny dag. Gatorna är öde och det finns jag och natten. Jag går där och känslan infinner sig. Jag finns där, jag går på gatan, men ändå är jag inte riktigt där. Världen finns framför mina fötter, jag är ett med den och med andra som finns där. Men ändå är jag inte det. Jag är bara någon liten grad ur synk. Jag finns, jag syns och är här. Men något gör att jag inte riktigt är med som alla andra. 


En liten del av mig befinner sig på ett annat plan i universum dit ingen annan når. Jag är lite suddig i kanterna, så där som bara syns i ögonvrån. Känner mig inte riktgit med världen. På något vis med, men ändå på ett helt annat plan. Närvarande men ändå någon som bara finns där som folk ser men inte lägger märke till.


Inser att jag inte är hel än. Så många resor jag gjort så har ännu inte hela jag hittat hem. 


I natten känner jag behover av att gå. Pink strömmar i lurarna och jag går. Tänker. Känner. Jag är inte hel. Än. Men så småningom kommer någon, något eller en tanke som grundar mig och som gör att jag tillslut landrar på samma plan som alla andra. Något som få rmig att tillhöra.


Går där och så kommer en låt som kommit att betyda mycket för mig. Många sorger och jobbiga känlslor. Men iställer så går jag och ler. Alla minnen från allt det jobbiga har jag äntligen lämnat bakom mig och iställer ler jag. Jag känner glädje och styrka. Jag är äntligen fri och jag kommer vara fri! Det är då jag inser. Oavsett om jag är på ett pytte litet annat plan än andra och står där ensam även om jag är omgiven av underbara männsikor. Oavsett denna del som inte riktigt finns här, så är jag fri. Jag är stark, på ett sätt lycklig och absolut fri! Jag lever inte längre med rädlsa, osäkerhet och sårad. Jag står stark och stadit och går min väg oavsett vad som dyker upp framför mig.! 


Jag är helt fri! Jag står på mina ben, även om de inte alltid bär. Jag står här, ensam, stark och rak! Jag är helt fri och kan sortera mitt liv helt själv. Jag bestämmer här och nu vad och hur jag vill leva mitt liv! Så självklart kommer det att blir ett helt underbart liv. Såsmåningom!

Av Natali - Söndag 1 jan 10:31

Tänkte ju skriva lite innan det nya året kom. Men hittade inte inspiration. Eller orken fanns inte. Men nu kommer några rader. Julen är slut och nyår är avklarad. 


Så vad har hänt detta året? Jag har ju inte egentligen fått något svar på mina krämpor. Däremot kanske uteslutit en del. Inga hjärtfel, ingen ms osv. Men något svar har jag inte fått. Mer än att läkaren börjar förstå att det inte är utmattning. Det är ju faktiskt ett steg i rätt riktning. Jag har fått utökad hemtjänst. Så nu får jag nog hjälp hemma för att kunna vara med milton och stötta honom och dessutom ha ett socialt liv.   


 

Året har också inneburit att en gammal katt jag haft kommit tillbaka. Nu hoppas jag på att hon är dräktig. Men det får jag vänta med i 7 dagar att se. Jag hoppas att det tog sig. Gin är en underbar katt och jag hoppas verkligen att hon och Blid kan komma överens bra. Det är lite smågruffigt än så länge.


 

Så då kommer jag till huvudämnet med det här inlägget. Jag har gjort en jätte resa i mig själv. Eller fortsatt min egen terapi kan jag väl kalla det. Jag har ju haft en ganska jobbig uppväxt på många olika plan. Det har ju gjort att det har tagit rätt länge att kunna tro på mig själv. Att jag har ett värde. Det har tagit länge för mig själv att lära känna mig och förstå vem jag egentligen är. Inerst inne. Utan påverkan av andra. Att verkligen våga vara jag.


Jag har sett ett beteende och tänkt tankar som jag kanske inte vill. Som jag funderar väldigt mycket på varför jag tänker så och varför jag gör så. En väldigt enkel sak att ändra på ett sätt. Jag bara går in i mig själ voch inser att det här är tankar och beteende som jag inte vill att jag ska ha. Men det är nog egentligen väldigt svårt att komma i det läget att man i sig själv verkligen kan ändra ett tänk och beteende man fått inlärt från barndomen.


När jag sen dessutom har en totalkraschad kropp som vägrar orka det jag vill. Det gör ju inte saken lättare. Mitt huvud vill fortfarande göra alla grejer. Ett par dagar har jag varit väldigt rastlös. Gjort alldeles för mycket. Tagit promenader. Hälsat på folk och inte kunnat sitta stilla. Så kom ju så klart min krasch. När jag då ligger där och kan knappt röra mig så tänker jag att jag måste lära mig! Jag kan inte tvinga kroppen. Ligger med kaos i kroppen och tänker för mig själv att nästa gång ska jag minnas att det inte är värt det! Jag mår så illa att det är verkligen inte värt det. Men i samma tanke inser jag att jag självklart kommer göra om det. Jag kommer alltid pressa min kropp till det yttersta. Nu hoppas jag att i framtiden kan det kanske innebära annat än en halvtimmes/timmes promenad förstås, eller en dag, bara tio minuter till affäer och tillbaka.


Men så länge jag har min förmåga att se framåt, se det ljusa jag har i mitt liv. Se positivt på mitt liv. Så länge jag kan det och så länge jag har kvar mina drömmar om allt det jag vill göra, så kommer jag kunna hålla mitt mod uppe.


Något som jag levt på denna sommaren är fisket. Fiske har ju alltid varit ett intresse. Men under många år har jag ju inte fiskat så mycket. Nu i år satt det fart på riktigt. Så förhoppningen är att jag kommer kunna fortsätta med det nästa år. =)


  


Nu hoppas jag att ni alla får ett underbart och härligt år 2017!



Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se