Tänkte ju skriva lite innan det nya året kom. Men hittade inte inspiration. Eller orken fanns inte. Men nu kommer några rader. Julen är slut och nyår är avklarad. 

Så vad har hänt detta året? Jag har ju inte egentligen fått något svar på mina krämpor. Däremot kanske uteslutit en del. Inga hjärtfel, ingen ms osv. Men något svar har jag inte fått. Mer än att läkaren börjar förstå att det inte är utmattning. Det är ju faktiskt ett steg i rätt riktning. Jag har fått utökad hemtjänst. Så nu får jag nog hjälp hemma för att kunna vara med milton och stötta honom och dessutom ha ett socialt liv.   

Året har också inneburit att en gammal katt jag haft kommit tillbaka. Nu hoppas jag på att hon är dräktig. Men det får jag vänta med i 7 dagar att se. Jag hoppas att det tog sig. Gin är en underbar katt och jag hoppas verkligen att hon och Blid kan komma överens bra. Det är lite smågruffigt än så länge.

Så då kommer jag till huvudämnet med det här inlägget. Jag har gjort en jätte resa i mig själv. Eller fortsatt min egen terapi kan jag väl kalla det. Jag har ju haft en ganska jobbig uppväxt på många olika plan. Det har ju gjort att det har tagit rätt länge att kunna tro på mig själv. Att jag har ett värde. Det har tagit länge för mig själv att lära känna mig och förstå vem jag egentligen är. Inerst inne. Utan påverkan av andra. Att verkligen våga vara jag.

Jag har sett ett beteende och tänkt tankar som jag kanske inte vill. Som jag funderar väldigt mycket på varför jag tänker så och varför jag gör så. En väldigt enkel sak att ändra på ett sätt. Jag bara går in i mig själ voch inser att det här är tankar och beteende som jag inte vill att jag ska ha. Men det är nog egentligen väldigt svårt att komma i det läget att man i sig själv verkligen kan ändra ett tänk och beteende man fått inlärt från barndomen.

När jag sen dessutom har en totalkraschad kropp som vägrar orka det jag vill. Det gör ju inte saken lättare. Mitt huvud vill fortfarande göra alla grejer. Ett par dagar har jag varit väldigt rastlös. Gjort alldeles för mycket. Tagit promenader. Hälsat på folk och inte kunnat sitta stilla. Så kom ju så klart min krasch. När jag då ligger där och kan knappt röra mig så tänker jag att jag måste lära mig! Jag kan inte tvinga kroppen. Ligger med kaos i kroppen och tänker för mig själv att nästa gång ska jag minnas att det inte är värt det! Jag mår så illa att det är verkligen inte värt det. Men i samma tanke inser jag att jag självklart kommer göra om det. Jag kommer alltid pressa min kropp till det yttersta. Nu hoppas jag att i framtiden kan det kanske innebära annat än en halvtimmes/timmes promenad förstås, eller en dag, bara tio minuter till affäer och tillbaka.

Men så länge jag har min förmåga att se framåt, se det ljusa jag har i mitt liv. Se positivt på mitt liv. Så länge jag kan det och så länge jag har kvar mina drömmar om allt det jag vill göra, så kommer jag kunna hålla mitt mod uppe.

Något som jag levt på denna sommaren är fisket. Fiske har ju alltid varit ett intresse. Men under många år har jag ju inte fiskat så mycket. Nu i år satt det fart på riktigt. Så förhoppningen är att jag kommer kunna fortsätta med det nästa år. =)

Nu hoppas jag att ni alla får ett underbart och härligt år 2017!

Ibland kommer jag till dagar då något liksom känns fel. Jag blir rastlös, frustrerad, arg eller bara less. Inte på något speciellt. Min gissning är att tillslut blir det bara övertryck i hjärnan. När huvudet vill och kroppen inte kan. Men dessutom kommer gammalt groll, från tidigare livet, upp. Kanske typiskt just i jul tider faktiskt. Men fortfarande inget så där speciellt. 

Jag blir extremt rastlös, eftersom jag inte kan köra slut på kroppen som jag är van vid, eller kanske vill. Så tillslut måste jag. 

I lite av en desperation tar jag på lurar, drar på musik och tar en promenad. Metallica som oftast faktiskt. Jag tänker alltid att jag bara ska gå en liten sväng, tio minuter. Men så kommer jag ut, går igenom massa olika känslor och frustrationer. Går från känslan till att vara arg till bara ledsen. Går och går. Musiken drar iväg mej på tankar och dagdrömmar. Behöver få kroppen att jobba. Röra mig.

Så det där med att gå en liten promenad blir aldrig bara en liten promenad. Blir såklart en timme. Men åh vad jag behöver det. Jag går och går. Så hittar jag det. Stället jag behövde gå till. Som vanligt när jag är ute och går så behöver jag något och går liksom lite random. Vill inte gå hemåt. Så det dök upp. Kyrkogården. 

En kyrkogård är inte längre en otrevlig plats, utan något fridfullt. En vacker känsla. Kommer dit och ser ut över det frusna vattnet, där ligget min förra arbetsplats. Vackra ljus och mörker. 

Obbola fabriken var också en härlig tid. Jobbade, kunde jobba hästarna och var bara. En fabrik i natten kan också ge en härlig känsla.

Kyrkogåden på natten med alla lyktor påminner om små lysande sagodjur i en magisk natt. 

Känslan av rörelsen i kroppen lösgör endofiner trots att jag ju inte rört mig så mycket om jag jämför med vad jag kunde tidigare. Har bra lust att börja springa i uppförsbacken för det är ju det huvudet är van. Springa uppför branta backar var något av min grej ett tag. Jag går i alla fall rätt snabbt och känner mig lite sådär små hög av ruset i kroppen av att få jobba lite. Märkligt nog är jag dock inte så anfådd som jag borde vara. Så tänker att min grundkondition sitter kvar på något vis.

Så en timme senare, tillbaka hemma igen. Kroppen kommer inte behöva mediciner ikväll. För ni har jag utlöst en annan känsla. Jag har för tillfället gått bort all frustration över att jag inte kan få röra mig. Tyvärr kommer det ju kännas av imorgon och kanske tre dagar till. Men just nu var det värt det. Sådana här gånger blir jag så rastlös så jag inte kan stanna inne bara för att jag vet att jag inte kan, egentligen. Dock är ju risken nu istället att jag kommer få ligga i sängläge ett tag. Men just nu var det värt det.

Nu hoppas jag äntligen kunna sova inatt.

Eftersom jag sitter inne i badrummet med dator och kaffe i handen kunde jag ju lika gärna skriva ett blogginlägg. Japp, ni läste rätt. Badrummet. Perfekt för morgonkaffet va?

Jag har en hankatt på besök. Tanken är att han och Gin ska paras. Men än så länge har vi inte bevittnat någon lyckad parning. Så ska försöka sitta här och övervaka så mycket jag orkar idag. För att se om jag kan veta om de lyckas eller inte... Men att övertala en hankatt att han ska para honan som villigt ställer upp sig, det är inte lätt. Eller läs rätt omöjligt...

Så jag sitter och tänker. Jag trillade nästan dit igen. Ett förhållande som jag inte riktigt fick ut något av. Ja, så var det. Jag var ju inte ensam. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag anser att man inte ska behöva förändra sig själv. för att passa in. Dock tycker jag också grejen i ett förhållande är att man faktiskt frivillig kan ända vissa saker, för att man vill. Jag ska dock inte behöva släppa på mig själv. Det jag tycker är normalt att faktiskt tänka på och att kunna ta hänsyn till andra. Att ha ett bra samspel innebär ju oftast ett visst tagande och givande. Jag hade rätt lätt att ge för mycket av mig själv. Trots att jag har bestämt att jag inte borde. Men jag har ändrat mig. För ett tagande och givade i ett samspel mellan andra (både vänner och i ett förhållande) ska inte innebära att man måste ändra isg själv så man inte är den man ska vara.

En känsla av att man ska duga som man är. Att våga vara den man är och verkligen stå för det. Utan rädsla att bli ensam. För jag är inte längre ensam. Jag har en massa vänner runt mig, som bryr sig om mig och som jag verkligen bryr mig om. Det har ändrat mitt liv, en massa beslut jag tagit som har lett mig till där jag är idag. Nu är jag så pass stark i mig att jag inte längre är rädd att var ensam, för jag vet att jag kan plocka upp telefonen och jag har en vän inom räckhåll. Att inte tillåta någon i mitt liv som inte får mig att må bra. Det är viktigt.

Tidigare var jag så osäker på mig själv att jag tillät mig påverkas av energitjuvar. För jag behövde ju hålla mig sams med de som öht ville vara vän med mig. Visst är jag inte där än. Jag tvivlar fortfarande på mig själv. Frågan är om man någonsin kan sluta frågasätta sig själv och det man gör ibland? Huvudsaken är egentligen att faktiskt inte tillåta någon ta en plats i sitt liv som inte känns bra. Enkelt men rätt svårt också.

Jag har ingen rädlsa längre över att jag aldrig skulle hitta någon att dela livet med. Känner ingen oro. Det är en jätteskillnad. Tidigare i år har jag haft en rädsla att jag kommer få vara ensam resten av mitt liv. För vem vill ha mig som... och.... en del kanske känner igen sig? Jag hade lite gett upp. Men inte för att jag inte ville ge upp utan för att jag trodde mitt lopp var kört. Nu är jag helt säker på att jag inte komer leva ensam. Nu känner jag istället en säkerhet att just nu är det skönt att vara ensam. Jag har inte alls någon brådska. Så njuter av dagen, så gott det går.

Snön har kommit och det är rätt vackert ute. Jag hoppas verkligen snön stannar nu. Det är ju vinter och blir så mycket ljusare med snön! Blir så mörkt och trist utan snö. Men att hoppas att snön ska stanna redan nu i november är kanske för mycket att hoppas på? De ska ju dessutom bli plusgrader senare i november.

MIn första rejäla Havsöring. 60 cm och nu ligger den i frysen. 

I övrigt har jag fattat en del beslut. Jag har ju fisket rätt mycket i sommar och har i stället inte ridit så mycket som hag tänkt. Ridningen är ju bra för hästar var ju mitt liv. Men Fiske har också varit en del av mig. Eftersom det nu också verkar som jag blir mera aktiv i fisket (har ju rent en liten små sponsor också ju) så tänkte jag att jag känner att fiska några gånger i månaden ger mej lite mera just nu än att komma upp på hästryggen en gång i veckan. Dels så vill jag jobba med hästen och mig själv. När jag bara får till en gång i veckan så blir det ingen kontinuitet i det hela. Så jag tänker att fiska ger mer. Frisk luft, motion och social samvaro. Från att alltid fiskat själv så har jag helt plötsligt lärt känna massa nya människor och är helt enkelt sällan jag fiskar själv numera. Känns underbart!

Jag har en ny katt. En hemvändare kan man säga. S*Kattmillas Gin n Tonic. Hon flyttade till mig från uppfödaren, min bästa vän, Camilla. Sen efter personliga omstädigheter hamnade hon hos fodervärd och där fick hon stanna och hon fick ta över henne. Nu har hon kommit tillbaka och jag hoppas nu att hon är dräktig. Min första kattungekull på länge. Lite tidigt än att se om hon är dräktig, men jag hoppas.

Från fisket i norge när vi hälsade på för två veckor sedan.

Vill också visa en bonusbild på min älskade son. Från halloween. Ja, utklädnaden får ni ju gissa själv.

Nu är inte allt lyckligt i mitt liv. Men det känns om jag befinner mig i en liten Lyckobubbla. Dock har jag kvar mitt mående och är fortfarande däckad. I fredags fick jag dessutom min andra migränattack inom samma vecka. Denna gången hjälpte inte någon medicin, så jag blev helt däckad och väldigt illamående. Jag hoppas fortfarande på en snar utredning om Me men det är säkert i alla fall 6 månader bort. Skillnaden är att jag ser framåt. Jag har ett hopp om att jag, hur det än bli med mitt mående, ändå kommer få ett bra liv.

Att våga lita. Det kan vara jätte svårt.
Det finns så mycket i livet som man ska lägga sin tillit på. Så mycket av det har gått fel i mitt liv.
Att våga lita på min inre röst, min intuition. Egentligen är det sällan den har haft fel. Det är andra saker som gjort att jag struntat i den rösten. För en önskan att vara någon annan. Lite förenklat.
Att ha tillit till de som står en närmast, eller ska stå en närmast, har ibland visat sig vara fel tillit. Så jag har sagt åt mig själv att aldrig lita igen.
Men jag är den jag är. Jag vill tro gott om alla.
Jag har med tiden byggt upp en rätt rejäl försvarsmur, även om den har sina svaga punkter. Åren har dock lärt mig att det kanske inte är så att jag kan ge min tillit till en del. Ja, kanske en hel del människor.
Men ibland kommer det tillfällen. Min intuition säger åt mig att jag faktiskt kan tillåta mig själv att tro och att lita på. Dock blir det istället svårt att ge mig själv tillit. Känner jag verkligen rätt?
Jag vet någonstans att jag kan lita på min intuition men att våga lita på mig själv har på ett sätt visat sig vara det svåraste.
Att våga lägga bort rädslor och min egen osäkerhet.
Att våga lita på mig. För att kunna våga lita på andra.

Jag har redan många gånger skrivit om att vara lycklig. Att det är min önskan.
Men jag lever också efter ett till ord. Faith. Då pratar jag inte religion. Utan tron på en morgondag. Om den innevarande dagen inte är så bra så tror jag alltid (försöker alltid tro i alla fall) att morgondagen blir bättre.
Att alltid blicka framåt och vilja resa mig imorgon och möta dagen.
Att gå en stig och att alltid ha en förväntan och nyfikenhet att vilja veta vad som kommer bortom kröken.
Det kan ju faktiskt vara det bästa du någonsin upplevt som finns där, på andra sidan morgondagen.
Jag kommer aldrig sluta tro. Tro på att imorgon kommer resten av mitt liv.
Det trixiga kan ju vara att inte glömma bort det underbara som händer idag också. Att kunna stanna upp här och nu och njuta av tillvaron där du är. Det finns alltid något bra i dagen och det kommer alltid något bra i morgondagen.

Börjar med en riktig härlig bild jag fick på "Shelly". Mammas vovve. Som jag kommer vara deltidshem till nu så länge mamma jobbar. Hon behöver det och jag behöver det och vovve börjer det. Alla vinner på det.

Så vad häder annars?

Har fiskar lite. Men inte fått riktigt något efter Norge. Hade dock en rejält fin strömgädda på kroken vid utloppen vid kraftverket. Tyvärr lyckades den dra ner och runt någon sten eller skrot. Så linan snärte av sen. Första gäddan på långe som jag rent tappat så! Så, planen är att få komma tillbaka snart och försöka få upp den! Måste bara införskaffa lite mera flöten, då gäddan drog med en massa lina, tafs, trekrok och flötet...  Jag får ju som blodad tand. 

Umeälven, en underbar höstfiskdag.

Var hos läkaren idag. Blodtrycket är nu nere på nästan normalt. Inte riktigt, men det har gått ner. Känns otroligt lättande. Lite mera utredningar och väntar på arbetsEKG och ultraljud på hjärtat. Hon dubbelkollade triggerpunker för Fibron, vilket inte var någon tvekan. Jag hade väl lite hoppats på att det kanske inte egentligen skulle vara fibro längre. Nåja, MR på hjärnan var i alla fall helt normalt och det vara innehåll där. Nu senare idag väntar skiktröntgen på njurarna. Bra att göra bort. En väldigt positiv grej som jag faktiskt egentligen inte tänk så jätte mycket på är ju att jag faktiskt gått ner i vikt. När jag tänker på vad jag nu gick upp efter min operation, alla mediciner och allt, så är det faktiskt över 6 kilo, kanske till och med 7 kilo. Sista tiden har det varit en väldigt långsam, men väldigt stadig nedgång. Perfekt tänker jag. 

Holmsund, tidig morgon i en havsvik.

Hösten är en riktigt trevlig årstid tycker jag. Friskt i luften och härligt. O lite fiske på det.

Sen är det lite andra grejer som händer. Väldigt roliga och saker som gör mig väldigt glad. Minns ni att jag tidigare sagt att jag fick en fråga vad jag ville bli när jag blir stor. Mitt svar blev kort och gott; -Jag vill bli lycklig! Det är den stora biten. Jag börjar känna lite av den lyckan, många små saker som börjar kännas bra. VIssa saker känner jag att de får ni vänta ett tag till på.   

Nu ska jag ta lite kaffe innan jag bestämmer om jag fixar stallet idag utöver röntgen och lite till. Men rida ut en sväng kändes rätt rogivande idag...

Min nya "hemliga" bäckröding/örings bäck. Så mysigt är det att få komma ut ibland.

Ibland blir det för mycket. För mycket som händer på samma gång. Så är jag övertygad om att alla har det i sitt liv. Helt plötsligt klumpar allt ihop sig och allt ska hända på samma gång.
I mitt gamla liv, ja, då klagade jag lite men oftast gick det ju ändå förhållandevis bra. Fick ta lite mer en period eller sova en timme mindre ett par dagar.
Numera blir det fortfarande så. Det kommer perioder då det är mycket som händer och allt händer på samma gång.
Skillnaden är att jag inte längre klarar av att det blir för mycket. Även om det förhållandevis ju är pytte lite saker så är det ändå för mycket.
MR röntgen. Möte med psykolog och läkare på stressrehab. Ridningen. Läkarbesök. Akutbesök. Köra och hämta katt (oplanerat) köra och lämna löpande hona. Hälsa på en kär vän och få följa med ut med häst och vagn och dessutom hälsa på på ridskolan i övik och kolla på lektioner. Köra bildelar till mamma. Köra sonen till grejer. Möte på skolan. Ungefär så har de sista dagarna sett ut, eller sista 1.5 veckan.
Det är för mycket.
Så min lärdom av det här?
Jag måste styra, även läkarbesök och skolmöten, så väl som de få egna roliga saker jag gör. Helst ska det bara vara en sak varann dag. Så att det inte händer något annat dagen efter jag gjort något.
Men, åh så svårt det är.
Katthämtande och lämnade hade jag ju kunnat välja att inte göra. Men jag vill. Jag har ju så småningom en kull på g. Att inte stanna och hälsa på min vän och sova över, ja, visst hade jag kunnat välja att inte. Men jag vill.
Läkarbesök på stressrehab. Ja visst, det hade jag kunnat omboka. Men bättre att göra bort.
MR röntgen. Visst, också ombokningsbart. Men det ville jag göra.
Akuten. Visst. Hade kunnat välja att bara ligga hemma och vila. Men nya symptom och bättre att få kollat.
Ridningen har jag redan hoppat över så mycket så vill inte. Men visst hade jag kunnat.

Imorgon kommer katten hem från parning. Jag fick se mig besegrad och beslutade att ta emot hjälp att få henne till umeå.

Jag måste sortera och även avboka /omboka läkare och annat. Både måsten och saker jag vill.

Så mitt mål. Att sortera och börjar planera upo mycket noggrant och dessutom se till att jag får vila mellan.

Så godnatt.

PS. Sista fisketuren. Fick en av de mindre gäddor jag sett.