Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - 9 april 2016 23:47

Svårt att formulera tankar och ord just nu. Om jag tänker tillbaka på de två år som gått sedan jag blivit sjuk så har det ju, tyvärr, inte gått åt rätt håll. Jag har blivit enormt mycket sämre!
När jag lever med det dagligen så märker jag det inte.
Som att min älskade son helt plötsligt är tonåring och har vuxit om mig. Det har ju sakta gått dit och helt plötsligt inser jag att han ju växt om mig. ?
Så från att jag hade eget till att först inse att jag inte riktigt orkar med till ett liv helt styrt av att inte orka.
Inte orka gå till och från bussen. Inte orka vara social och göra saker med vänner. Inte orka ta en dusch!
Ja, det är så illa att jag faktiskt blir helt slut efter jag tagit en dusch.
Hur hamnade jag här? När kom jag hit?
Helt plötsligt slår det mig att jag lever i en vardag där allt blir en planering och ett noga övervägande. - Är det här värt hur jag kommer må sedan? Dagen efter och en vecka efter?
Måste ju faktiskt erkänna att när jag nu tänker på utvecklingen hur extremt mycket försämrad jag blivit på de här två åren blir jag lite oroad. Ja, tänk om det bara fortsätter?
Samtidigt är jag inte den som oroar mig. Jag lever numera med det jag har och har fått lov att faktiskt acceptera hur allt ser ut just nu.
Jag är så otroligt glad att jag har en så underbar son. Han tycker verkligen om mig som jag är! Han hjälper mig på bussen. Han håller armkrok på mig när jag försöker gå. Hade det inte varit för honom så hade jag inte tagit mig hem! Jag hade förmodligen trillat på en trottoarkant och blivit anklagad för att ha druckit. Nä, behövdes nog inte ens en trottoarkant faktiskt....

Nu ska jag i alla fall sova.

Hoppas alla ni som läser det här har en otroligt mycket bättre dag än vad jag har! <3

ANNONS
Av Natali - 20 mars 2016 21:08







Ibland blir inget som man har tänkt sig. Men kan bli rätt bra ändå.


Den här helgen, nä faktiskt hela veckan, fanns en plan och en del som skulle göras. Inget blev som planerat, men slutar ändå rätt bra.

 



Måndagen började med läkarbesök som jag hoppas slutar bra. Meningen var att jag skulle dit direkt på tisdg morgon också. Men när jag klev upp på morgonen så insåg jag att dagen var bara att ställa in. Jag har tydligen också drabbats av migrän. För hela tisdagen gick bort med svår huvudvärk och så fort jag ställde mig upp eller rörde på mig så kräktes jag. Det var nog först på ondsag kvällen jag riktigt började återvända. Så det besök jag skulle få på onsdageftermiddag det blev också inställt.


I helgen var redan inplanerat besök på Peppes på fredagen och sen en middag med en del folk från en facebookgrupp på lördagen. Jag avbokade fredagen. Det enda som dock blev som det tänkte i helgen, det var det inplanerade besöket av en vän hela helgen.


   


Det blev Peppes på fredagen ändå. Det var väldigt trevligt, men jag var rätt sliten. Dick ställde jag in middagen på lördagen. Vilket blev så bra. Så helgen blev egentligen mera avslappning.


Förutom att det blev en tripp in till stan och handla lite extra bra kattmat till en av kattungarna som jag ville stöda upp lite, då han inte gick upp i vikt. Vilket nu har repat sig. Så lugnet har lägrat sig igen.

   


Dock har jag fått ett nytänk om framtiden. Jag har faktiskt kunna, på något sätt, börjat acceptera hur jag mår. Även kunna acceptera att det inte är slutet. Jag tänker då lite slutet på mitt sociala liv, mitt glada liv, den jag är. För att må så här och inte klara av varagen som man är van, är en stor belastning i livet. Mitt liv. 


Men jag är fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara social. Umgås med vänner. Vara glad. 


Dock blir allt på andra villkor än tidigare. Jag kan inte vara den som stökar, som står och lagar maten, som fixar och ordnar och tar hand om gäster. Utan jag måste be om hjälp och få hjälp. Jag kan inte bjuda vänner över på middag längre på samma sätt som förut. Utan nu är det så att de måste helt enkelt hjälpa till med det praktiska. 


Det jag har insett är ju att de som verkligen är mina vänner, de hjälper ju faktiskt.


Men på sista tiden har jag inte bara hittat nya vänner, utan sådana vänner som faktiskt förstår, som accepterar och som inte förväntar sig mer än vad jag är. Dessutom hoppas jag kanske ha hittat tillbaka till gamla vänner som toppen på allt. Jag har insett att jag måste sortera, lägga det som hänt tidigare bakom mig och verkligen hitta ett sätt att leva utan saker som tynger i bagaget.


Det finns alltid hopp!


Måsta avsluta allt med en bild på en av kattungara. De är så själsligt läkande och kroppsligt lindrande, dessa små varelser. Dock inte sagt att det ändå kommer bli lite skön att inte ha nio katter när de flyttar. ;-)


 

ANNONS
Av Natali - 13 mars 2016 21:39

Jag skulle kunna säga som det är. Inte bra. Det är faktiskt rätt illa just nu. Får inte den sömn jag behöver. Har mer ont än tidigare. Är mer ostadig. Hittar inte orden. Orkar ännu mindre. Dessutom har jag fått ont i halsen och något är påväg att hända i kroppen.
Ont i halsen får jag ju alltid när jag gjort för mycket. Detta är annorlunda. Jag började känna av det för tre-fyra dagar sedan. Började dessutom med heshet, det hör inte till det normala. Jag har också rätt svårt att andas.
Imorgon har jag läkarbesök. Ville ju egentligen gå igenom vad hon faktiskt har gjort och om alla remisser är skickade. Om inte vill jag vara hård och ifrågasätta varför. Men måste ju be henne kolla i halsen och lyssna på lungorna också.

Men allt är inte dåligt. Blivit sams med något från mitt förflutna. Rätt nära förflutet. Men inser hur mycket det har tärt. Nu är det faktiskt ur värden och kanske kan bli en vänskap och om inte så vet jag i alla fall att jag nu kan umgås med människan utan att det är någon som känner sig offörrättad. (om det nu var rätt ord, ni får ursäkta för väldigt ofta hittar jag inte rätt ord, skriva är också jobbigt, men det väljer jag ju mina tillfällen.)

Jag har dessutom massa små lyckopiller i livet. På låns. Men får ju ha dem några veckor till!
<3

Bilderna visar en helt vanlig kväll i soffan. Jag känner mig lyckligt lottad! <3

Av Natali - 14 februari 2016 15:02

Sista dagarna har det brustit lite för mig. Har gått igenom tårar, uppgivenhet, trötthet (trött är jag ju förstås jämt). Har haft ont. Varit mera illamående. Haft ryckningar. Kroppen är sämre, känner att den gett upp ytterligare ett steg. Ryggen gör ondare.

Jag har blivit arg och förbannad på läkarna som verka tycka att jag inte alls mår så dåligt. Skrev nu ett långt brev till henne och frågasatte saker.

Jag klarar ju inte av att prata på samma sätt som tidigare och får väldigt ofta leta ord.

Jag hatar verkligen att inte kunna vara mig själv. Skulle haft milton här till måndag. Men han fick gå över till sin pappa mitt på dagen. Nu ska jag stänga av mig själv till kattungarna behöver mat nästa gång.

Av Natali - 4 februari 2016 11:28

Jag tror att man inte kan uppskatta känslan att vara frisk och orka göra vad man vill, om man inte varit sjuk. Om man inte upplevt dagar som innebär att man bara kan ligg akvar i sängen. Dagar som man knappt kan ta sig till toaletten. Ännu mindre äta något. 

Dagar som är lite bättre sitter jag i soffan. Ser på tv. Ser igenom lite olika tvserier eller naturdoumentärer. 


Dagar som jag råkar läsa om ett ledigt jobb som jag hade velat är väldigt jobbia. Som den gången det efterlystes en medhjälpare till Atli Gudmundsons stall på island. Atli ha jag tränat för många gånger och då gjorde det ont. Jag funderade på om jag kunde bara blunda för min sargade kropp, skriva och säga att ja, jag vill provjobba. Åka, utan att kolla tillbaka och låtsas som att allt bara är bra. Hästarna är det som smärtar mest. Jag, det gör rent fysiskt ont! Att inte kunna göra det jag mest av allt i livet behöver. Vara ett med hästen. Hjälpa hästar framåt.


Ibland tänker jag också att jo, kanske skulle jag söka osm somamrvikarie på Obbola fabriken igen. Köra hjullastare en sommar. Det var ett riktigt trevligt jobb. 


Men jag vet lika väl att det skulle ju inte heller funka. Ingenting funkar som det ska med min kropp.


Återigen, jag vet att jag inte är dödligt sjuk. Eller jag kan i alla fall inte tänka mig ett senario att jag är det. Ändå lever jag bara en hundra del av det liv jag vill.


För varje undersökning jag genomgår kommer tanken att ja, de lär inte hitta något. Men samtidigt kommer också tanken OM de hittar något. Som förändrar hela min framtid. Att få svar skulle vara underbart. Men inte ett svar som innebär att mitt liv ska fortsätta som det gör. Men ändå, jag skulle vilja ha ett svar.


Jag tänker på möjligheten som fanns tidigare. Att gå ut och springa. Vandra i skogen. Gå ut på långritt. Forspaddla. Vad som än föll en in. Göra något roligt (eller inte roligt) med vänner. Gå på stan.  Inget funkar likom längre. Allt jag gör behövs noga planeras, inte bara aktiviteten utan vad som kommer dagarna efter. Sängliggande, illamåend och värken. Alltid ett övervägande, är det värt det? Oftast är det värt det. Men saker som är värt efterdyningarna har tyvärr börjat krympa. Enbart därför att efterdyningarna blir värre än det var tidigare. När jag sitter i soffan, eller narar ligger, för inte ens sitta upp funkar längre. Yrseln slår ut hela huvudet. Illamående gör att jag inte funkar alls. Jag kan bara ligga ner och vänta på att det ska gå över. Ibland upp till fyra dagar. Då är det frågan om saker är värt det? Oftast är det dock fortfarande det, i alla fall om jag får komma ut och träffa vänner och vara social.


Imorgon ska jag inte på en undersökning på sjukhuset. Kolosopi. Känns mindre trevligt och kommer säkert göra ont. Ska fasta helt från och med nu och ett dygn framöver. Dessutom dricka ett medel som gör att hela tarmkanalen töms såklart. Men det kunde nog inte komma på en bättre tid. Jag har rätt mycket smärta i buken, en preiod med mycket symtom från tarmarna. Så skulle det vara något som behövs behandlas, så borde det synas nu. Jag kan nog ta upp till en timme med en slang tarmarna, för att få svar. Det känns inte som något oroande. För om strax äver ett dygn är det ju klart.


Nu ska jag gå och ta mig liten lunch bit innan det bara är vätska som gäller i ett dygn. 

Av Natali - 1 februari 2016 16:37

Fastande igår vid tv. Det visades repris av islandshäst SM 2014. Är plågsamt att se, fast jag inte kunde låta bli att kolla. Saknar hela hästvärlden så otroligt mycket. Det var mitt liv som försvann när jag var tvungen att bara lägga ner allt med hästarna. Min dröm. De mitt liv hade i värde. För min egen skull alltså. För självklart finns min son och är det störta meningen med livet förstås...


Jag måste tillbaka till hästar. På ett eller annat sätt. Vill tillbaka på islandshäst. Vill tillbaka på tävlingsbanorna så småningom. Men mest av allt vill ha ha en vän och träningskompanjon. En egen islänning igen.


Så målet är och kommer vara en egen liten gård någonstans nära Umeå. Så fort Milton får körkort. Där jag kan ha häst. Nära och på lösdrift. Enkel skötsel och uppvärmd vatten. Ingen större och tyngre omskötsel. Men jag måste tillbaka till hästar. Så enkelt är det.


Så till jag kommer dit så får jag försöka stå ut och kanske försöka hitta ett sätt att få nya läror inom häst.


Men jag saknar hästarna och klarar mig inte utan!


     



Av Natali - 29 januari 2016 13:32

Ensam. Jag känner mig ensam. Ändå vet jag att jag inte är helt ensam. Jag har vänner, familj, min son och katterna. Men ändå är jag faktiskt ensam. Jag är ensam om hur jag mår. Jag står verkligen helt utanför sammhället. Eftersom jag inte är accepterad som jag mår. Visst, mina vänner accepterar att jag inte mår bra och många förstår nog att det är rent fysikt jag inte funkar. Men väldigt få förstår på riktigt hur jag faktiskt mår.


Jag känner mej enormt överkörd av vården! En läkare som ska hjälpa människor, som istället stjälper. Vet att jag inte heller är ensam om detta. Men är ändå väldigt ensam. För när jag har ett läkarbesök, då är jag där, alldeles själv. Vem är jag då att sätta mig upp mot en läkare?


I den situation jag befinner mig i är man väldigt utelämnad. Man är utelämnad till läkarens nycker. Ja, en läkare som säger att nä, nu kan vi inte sjukskriva dig mera, du ska ut och arbeta. Eller en läkare som säger, nä, vi vet inte vad vi kan göra för dig.


Jag tillhör det bortglömda, nedtryckta och osynliga folket. För så känns det.


När jag väl kommer till läkaren så orkar jag inte ta en strid. Är så slut av att bara hålla koll på tiden, försöka ta mig dit och dessutom förbereda mig på vad jag ska säga och vad jag vill ha ut av besöket. Alltid livrädd att läkaren denna gång ska säga att nä, nu finns det inget mer jag kan göra för dig. Jag hittar inget fel, så du måste bara ta dig samman och börja jobba. Det är stora skräcken!


Det är det jag är stressad och orolig över. För jag är påväg att gå under. Jag kan inte säga att jag är påväg att dö. För det tror jag inte- än! Men jag har inget liv. Visst har livet små ljuspunkter. Som min son. Vad skulle jag göra utan honom? Mina katter, de är en otrolig tröst och ger en livsgnista. De få vänner jag har. Som tyvärr egentligen mest minskar. Enbart eftersom jag inte orkar. Jag orkar inte minnas vad alla heter, gör eller vikiga saker. Jag orkar inte ta kontakt. Så jag blir osynlig. Jag finns inte, eftersom jag inte syns där ute.


Mitt liv är en lång kamp. Varje dag. Att komma ur sängen. Att när jag slår upp ögonen så vill jag göra saker. Jag vill verkligen. Längtar så otroligt mycket efter att få göra en massa saker! Längar efter vänner. En promenad, utan en krasch efteråt och fyra dagars sängliggnade. Att kunna vara fri igen och kunna hälsa på vänner. Gå på stan och fika. Gå till museer eller andra saker. Bio, middag. Inte alltid behöva väga den lilla saken jag vill göra- mot efterdyningarna och kraschen som kommer efteråt. 


Jag har en sak kvar. Arenavärd på björklövenmatcher. Något jag hjälpt till med i många, många år. Jag tar mig oftast dit. Men det är alltid ett noggrant beslut, som dock oftast blir att jag ändå går. Som tur var får jag skjuts dit, annars hade det inte gått alls. Men det är ändå något som får stora efterdyningar. Vissa gånger har jag verkligen varit sängliggande flera dygn efteråt.


Att vilja och kunna är två helt olika saker. Jag vill- men kan verligen inte. Många tror att det bara är så att sinnet inte orkar. Men det stämmer inte. Jag vill så gärna. 


Något inte läkarna kan se. Att jag fortfarande vill. Men att kroppen inte funkar. Varje, varje gång jag går till en läkare så förstår ingen! Det är i mitt huvud det sitter. Jag har "gått in i väggen". Så, hur kan lilla jag stå upp mot läkare? Dagens läkare är inte snälla! De dumförklarar en varje gång. Eftersom det inte finns en enda läkare som tror på mig när jag säger att jag känner i mig, att det är fysiskt, det är kroppen som gett upp! Hur ska jag orkar? När jag måste fajtas mot läkare och övertyga dem att jag är fysisk sjuk? Hur ska jag få läkarna att hjälpa mig!?


En gång följde min mamma med till läkaren. Då var det helt andra ljud från läkaren. Hånskrattet och ord som, -den sjukdomen tror jag inte på, den existerar helt enkelt inte, de fanns inte ett spår av. Jag har bestämt att jag inte kan lita nog på läkaren för att gå själv till dem. Jag måste ha hjälp med mig. Dels som stöd och som kan hjälpa mig att tala. Dels som vittne! För jag tänker inte bara sitta här i soffan och önska att jag kunde få några svar medans läkarna bara skriver ut antidepprisiva mediciner åt mig. Jag måste hitta ett sätt att stå upp för mig själv och faktiskt få hjälp!


Men hur? När jag faktiskt inte ens klarar min egen vardag. När jag är fastlåst i mitt hem, oftast sängliggande? 


Vet att jag inte är ensam om detta bemötande från läkaren! De flesta som har en "osynlig sjukdom" får detta bemötandet. Vem kan ändra läkarnas inställning till oss?

Av Natali - 14 januari 2016 09:01

Jag har drömmar. Många många drömmar. 


Ja, nu tänker jag inte på drammar man drömmer på natten, (även om jag har ett stort antal drömmar på natten också, i genomsnitt ca 10 drömperioder per natt, vilket jag tror är rätt mycket, inatt tex var det 13 drömperioder). Tänker så klart på drömmar i livet. Vad jag vill göra i mitt liv.


Vad jag drömmer om och vill? Ja, en sak är ju hästar. Drömmen om att bo på en stor går, med stall och många hästar. Både Islandshästar och andra hästar. En hopphäst kanske? Jag skulle önska mig araber igen. Jag fullkomligt älskar dessa skönheter.  Helst skulle jag vilja ha ett ridhus såklart, men inser ju att nja...det är lite väl högtflygande förstås...


På tal om araber. Tänk att få åka till ursprungslandet, eller någonstans där just araber är högt värderade och bara få njuta av stallar, hästar och de folk som älskar dessa hästar. Att få njuta av atmosvären.


Jag har också en dröm om att få uppleva afrika. Få arbeta på någon nationalpark och verkligen komma nära naturen och få verka för djuren. Kanske få ta emot turister och visa de mångfalden.


Att få åka och uppleva riktigt häftligt fiske. Sydamerika, malysia, canada, ja, lite var som. Så fiska bluemarly, stör och allt annat. Få uppleva saker!


Jag skulle vilja åka tillbaka till island och jobba med hästar där igen. Uppleva!


Besöka spainen och portugal. Besöka Jerez och uppleva hästkulturen. Åka till Mongolien och se vildhästar och lära mig om deras hästkultur. Se vilda mustanger i Amerika. Kanske bara backpacka genom Europa, besöka asiens alla kulturer. Egypten. Ja, det finns så otroligt mycket kvar att uppleva.


Tänker att någon gång, kanske i framtiden. När Milton är vuxen och klarar sig själv, då. Men just nu känns det ju inte som att jag skulle kunna klara av ens en semester resa. Men mycket kan hända i livet, så jag kommer hålla kvar i mina drömmar antingen till jag får uppleva dem, eller till jag tar med drömmarna till nästa liv,

 


Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se