Nu har alla små kattungar flyttat. Idag åkte sista lilla plutten. Han flyttar bara till Övik så nära att hälsa på.

Han fick på sig en mysig liten tröja också. Passade perfekt tycker jag. o stiligt tryck också....

Så nu är det bara jag, Lillan och Blid kvar. Rätt skönt, även om vi kommer sakna de små. Nu har Lillan övergått till mig och så småningom kommer här födas små Lillanbäbisar igen. Men först ska Lillan få hämta igen sig.

Jag måste också få berätta att jag är så otroligt tacksam. Jag har vänner runt mig som bryr sig. Som börjar förstå hur jag mår och som ändå finns kvar! <3 Jag känner mig inte längre så ensam som jag gjorde tidigare. Trots att jag orkar och klarar mindre än jag gjorde för fyra år sedan så har jag mera folk runt mig ändå.

Jag har delat lite länkar emellanåt om något som heter me/cfs på facebook. Min älskade son fick höra lite en gång om detta. Hans kommentar var att det är ju du. det är ju så du mår. Så solklart. Nu har jag just kollat på Fråga doktorn på ettan. En riktigt ok liten inblock i me. Även om det var mycket kvar att ta upp. Tror säkert länken kommer så småningom. Lovar lägga upp den snart.

Både syster och min mamma såg programmet. Spontant var reaktionen att de var så jag har det. Måste erkänna att bara känslan av att folk förstår och också känner igen, är så lättande! Bara jag får remiss skickad så jag kan få en diagnos. Bara få veta vad jag har att vänta av livet i framtiden och kanske få lugn och ro och få leva det jag kan.

avslutar med en bild jag tog häromdagen. Lyckades ta mig ut på en promenad med sonen. Vid en väg var det så frän utsikt mot obbola så var tvungen attt ta kort. Var lite katastrofkänsla med röken. solen sken dessutom här i holmsund och bakom obbola var himlen väldigt mörk. Ska försöka ta mig dit vid något tillfälle under liknande förhållanden och försöka få en bättre bild med systemkamerna.

Nu ska jag koppla bort med tvn en stung. 

Jag klagar emellanåt på att det är en jobbig dag. Att jag är så less på att inte kunna göra det jag vill. Less på att ständigt vara trött och då ständigt längta tillbaka till sängen. Varje dag! Varje morgon innan jag kliver upp tänker jag ut när jag kan sova igen.

Vissa dagar är sämre än andra och då känner jag att jag ibland har behovet att få vräka ur mig lite frustrering av att allt är som det är.

Idag var en sådan dag. Legat mest hela dagen. Lyckades göra hamburgare till middag. Det tycker jag att jag gjorde bra. Men resten av dagen blev ju inte alls vad jag tänkte. Slog upp lite vin som jag tänkte jag skulle dricka lite medan jag lagade mat.( Blev en skvätt över från förra helgen när jag hade besök). Det lilla fjärdedels glaset vin stod orörd kvar.

Blev så less att bara ligga i sängen så tog med mig milton och köpte lite choklad och en loka cruch. Fredagsmys. Slutade med att jag åt hela tre bita choklad ikväll. Vill så mycket och kan så lite. (som när det gäller choklad inte kanske är någon nackdel...)

Jag ser mig inte som en negativ person. Försöker inte låta mitt kroppsliga mående gå ut över andra, alltså försöker jag alltid vara positiv. Men numera är det jätte svårt att vara social. Jag liksom får hjärnkaos efter för mycket socialisering och får faktiskt små blackouter där jag under minuter eller sekunder, inte har någon aning om vad den jag pratat med har sagt.

Jag önskar att jag kunde få en diagnos.inte för att det skulle göra mig frisk. Utan för att då vet jag. Då vet jag hur ofta och varför jag mår som jag mår. Då har jag något att rätta mig efter och kan kanske få hjälp att hitta min strategi att kunna må så bra jag kan må.


Men nu ska jag äntligen få sova.

Var på husvisning igår. Ett hus som jag har minnen av som barn. Ett ställe jag länge tänkt att det skulle vara så perfekt för en häst gård.
En stor tom lagård med bra takhöjd och ventilation för många hästar. Mycket att göra men gissar att man lätt skulle kunna få till 15-20 islänningar i stallet, kanske till och med lika många storhästar, så inget litet ställe! Dock en del jobb.
Jag känner lite så att det vore ju drömmen! Helt underbart grund för att driva häststall.
Men så är det ju det att jag ju tvivlar på att jag skulle kunna jobba med hästar igen.

Men målet är att i alla fall kunna ha en eller två egna hästar så småningom. Bo på landet och få vara. Få leva.

Just nu längtar jag efter att kunna få komma tillbaka. Kunna sätta fart och få jobba. Få träna häst. Lära mig nytt. Träffa nya människor och hästar.

Jag kan drömma i alla fall.

Drömmer också om att kunna få bo på egen gård och få pyssla. Få ha en trädgård. Ha uteplats. En balkong. En gräsmatta att gå på. Kattsäker trädgård också.

Någon gång ska jag i alla fall bo i hus på landet igen och ha häst!

Nu vet jag att jag ska sova i alla fall! Imorgon ska jag ut och rida häst.

Första bilden är från holmlund som jag var på en snabb visit till igår. Två rådjur var där. O en häst bild sen. ?

Blir bara lite bilder idag.

Varit och ridit idag. Måste bara försöka hålla mig själv lite hårdare. Blev 45 minuter idag. Känner att det var lite för långt. Så ska minska till nästa gång.

Men åh så härligt det var.

Idag var en underbar dag! Jag hoppas att det här blir bra.
Efter lång tids letande så hittade jag honom! Han med stort H!
Har ju längre letat efter en häst att få komma upp på lite nu och då. För att komma igång i kroppen igen. Men det har ju gått väldigt trögt.
Men så. Kontaktade 4h som letade medryttare åt ett gammalt kallblod. Perfekt. Bara få lunka runt på. Men då visar det ju sig att kallblodet redan hittat sina medryttare.
Fick erbjudande om att prova en stor ponny istället. Tackade såklart ja till att i alla fall komma och prova honom.

Så idag var det dags. En jätte fin kille. Dock lite tung att rida för min del. Visst hade det absolut funkat att bara skritta omkring, men jag vet att jag inte skulle kunna nöja mig med det.

Men så kom det. Funderingen om jag ville prova islänningen istället? Tvekade inte många sekunder!

När jag ledde inte honom, gjorde i ordning och satte mig upp kände jag mig hemma! Det blev bara så klockrätt.

Han har ju mycket kvar innan han orkar tölta bra och har bra ryggmuskler. Men jag behöver inte alls tveka vad jag ska göra med honom. Så jag skrev medryttarkontrakt direkt. På torsdag är det dags igen!

Jag hoppas hoppas hoppas att det kommer funka! Jag behöver det! Eftersom jag nu har hjälp att ta mig dit, hjälp där och hjälp hem kan jag ju bara fokusera på att klara ridningen. O max 20 minuter till att börja med! Ska vara stenhård!

Visst är han fin? <3
Inte blir det sämre för att jag ju hade hugge uppstallad där sista tiden och inte heller att Fengur är svart, som hugge är.

Bjuder på en bild på den fina ponnyn jag fick prova också. Malte.

Svårt att formulera tankar och ord just nu. Om jag tänker tillbaka på de två år som gått sedan jag blivit sjuk så har det ju, tyvärr, inte gått åt rätt håll. Jag har blivit enormt mycket sämre!
När jag lever med det dagligen så märker jag det inte.
Som att min älskade son helt plötsligt är tonåring och har vuxit om mig. Det har ju sakta gått dit och helt plötsligt inser jag att han ju växt om mig. ?
Så från att jag hade eget till att först inse att jag inte riktigt orkar med till ett liv helt styrt av att inte orka.
Inte orka gå till och från bussen. Inte orka vara social och göra saker med vänner. Inte orka ta en dusch!
Ja, det är så illa att jag faktiskt blir helt slut efter jag tagit en dusch.
Hur hamnade jag här? När kom jag hit?
Helt plötsligt slår det mig att jag lever i en vardag där allt blir en planering och ett noga övervägande. - Är det här värt hur jag kommer må sedan? Dagen efter och en vecka efter?
Måste ju faktiskt erkänna att när jag nu tänker på utvecklingen hur extremt mycket försämrad jag blivit på de här två åren blir jag lite oroad. Ja, tänk om det bara fortsätter?
Samtidigt är jag inte den som oroar mig. Jag lever numera med det jag har och har fått lov att faktiskt acceptera hur allt ser ut just nu.
Jag är så otroligt glad att jag har en så underbar son. Han tycker verkligen om mig som jag är! Han hjälper mig på bussen. Han håller armkrok på mig när jag försöker gå. Hade det inte varit för honom så hade jag inte tagit mig hem! Jag hade förmodligen trillat på en trottoarkant och blivit anklagad för att ha druckit. Nä, behövdes nog inte ens en trottoarkant faktiskt....

Nu ska jag i alla fall sova.

Hoppas alla ni som läser det här har en otroligt mycket bättre dag än vad jag har! <3

Ibland blir inget som man har tänkt sig. Men kan bli rätt bra ändå.

Den här helgen, nä faktiskt hela veckan, fanns en plan och en del som skulle göras. Inget blev som planerat, men slutar ändå rätt bra.

Måndagen började med läkarbesök som jag hoppas slutar bra. Meningen var att jag skulle dit direkt på tisdg morgon också. Men när jag klev upp på morgonen så insåg jag att dagen var bara att ställa in. Jag har tydligen också drabbats av migrän. För hela tisdagen gick bort med svår huvudvärk och så fort jag ställde mig upp eller rörde på mig så kräktes jag. Det var nog först på ondsag kvällen jag riktigt började återvända. Så det besök jag skulle få på onsdageftermiddag det blev också inställt.

I helgen var redan inplanerat besök på Peppes på fredagen och sen en middag med en del folk från en facebookgrupp på lördagen. Jag avbokade fredagen. Det enda som dock blev som det tänkte i helgen, det var det inplanerade besöket av en vän hela helgen.

Det blev Peppes på fredagen ändå. Det var väldigt trevligt, men jag var rätt sliten. Dick ställde jag in middagen på lördagen. Vilket blev så bra. Så helgen blev egentligen mera avslappning.

Förutom att det blev en tripp in till stan och handla lite extra bra kattmat till en av kattungarna som jag ville stöda upp lite, då han inte gick upp i vikt. Vilket nu har repat sig. Så lugnet har lägrat sig igen.

Dock har jag fått ett nytänk om framtiden. Jag har faktiskt kunna, på något sätt, börjat acceptera hur jag mår. Även kunna acceptera att det inte är slutet. Jag tänker då lite slutet på mitt sociala liv, mitt glada liv, den jag är. För att må så här och inte klara av varagen som man är van, är en stor belastning i livet. Mitt liv. 

Men jag är fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara social. Umgås med vänner. Vara glad. 

Dock blir allt på andra villkor än tidigare. Jag kan inte vara den som stökar, som står och lagar maten, som fixar och ordnar och tar hand om gäster. Utan jag måste be om hjälp och få hjälp. Jag kan inte bjuda vänner över på middag längre på samma sätt som förut. Utan nu är det så att de måste helt enkelt hjälpa till med det praktiska. 

Det jag har insett är ju att de som verkligen är mina vänner, de hjälper ju faktiskt.

Men på sista tiden har jag inte bara hittat nya vänner, utan sådana vänner som faktiskt förstår, som accepterar och som inte förväntar sig mer än vad jag är. Dessutom hoppas jag kanske ha hittat tillbaka till gamla vänner som toppen på allt. Jag har insett att jag måste sortera, lägga det som hänt tidigare bakom mig och verkligen hitta ett sätt att leva utan saker som tynger i bagaget.

Det finns alltid hopp!

Måsta avsluta allt med en bild på en av kattungara. De är så själsligt läkande och kroppsligt lindrande, dessa små varelser. Dock inte sagt att det ändå kommer bli lite skön att inte ha nio katter när de flyttar. ;-)

Jag skulle kunna säga som det är. Inte bra. Det är faktiskt rätt illa just nu. Får inte den sömn jag behöver. Har mer ont än tidigare. Är mer ostadig. Hittar inte orden. Orkar ännu mindre. Dessutom har jag fått ont i halsen och något är påväg att hända i kroppen.
Ont i halsen får jag ju alltid när jag gjort för mycket. Detta är annorlunda. Jag började känna av det för tre-fyra dagar sedan. Började dessutom med heshet, det hör inte till det normala. Jag har också rätt svårt att andas.
Imorgon har jag läkarbesök. Ville ju egentligen gå igenom vad hon faktiskt har gjort och om alla remisser är skickade. Om inte vill jag vara hård och ifrågasätta varför. Men måste ju be henne kolla i halsen och lyssna på lungorna också.

Men allt är inte dåligt. Blivit sams med något från mitt förflutna. Rätt nära förflutet. Men inser hur mycket det har tärt. Nu är det faktiskt ur värden och kanske kan bli en vänskap och om inte så vet jag i alla fall att jag nu kan umgås med människan utan att det är någon som känner sig offörrättad. (om det nu var rätt ord, ni får ursäkta för väldigt ofta hittar jag inte rätt ord, skriva är också jobbigt, men det väljer jag ju mina tillfällen.)

Jag har dessutom massa små lyckopiller i livet. På låns. Men får ju ha dem några veckor till!
<3

Bilderna visar en helt vanlig kväll i soffan. Jag känner mig lyckligt lottad! <3