Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - 19 september 2015 20:17

Har haft en riktigt trevlig dag. Även om jag garanterat kommer vara sängliggande imorgon. Låg kvar i sängen så länge jag kunde imorse, har börjat ligga kvar ett bra tag även på mornarna och tänker att det kanske hjälper lite. Men när jag klev upp var det bara att duscha och göra mig iordning. Tog bussen ner på stan och mötte upp lillasyster.
Åt frukost /lunch och sen följde syster på hockey. Så skoj.
Nu, efter en kopp te blev det bio och mazerunner med syster!
Underbart!
<3

ANNONS
Av Natali - 16 september 2015 15:08

Jag har varit rätt dålig en tid. Förra veckan kändes det mer som att jag bara var ett kolli. Till råga på allt var det Milton vecka. Men fanns inte så mycket jag kunde göra åt det.Min älskade son är dock väldigt klok ibland.

Han accepterar ju såklart att jag inte mår bra och är förtående när jag inte riktigt klarar sånt vi hade pratat om att vi skulle göra.


Men sista tiden har jag också insett att väldigt få, eller det var nog nästan ingen, visste hur illa och hur dålig jag egentligen är. Det är ju så klart jag själv som försatt mig i den situationen. För att jag inte berättar.


Mina tankar har ju gått i de banorna att det inte kommer vara någon som orkar umgås med mig om jag säger exakt hur det är. Det har också varit ibland för att jag inte orkar med utläggningen med att förklara hur det är. För ska jag verkligen förklara hur jag mår, ja då är det ju knappast många som riktigt förstår. Eller så får jag ju höra att du har väl gått in i väggen? Eller något annat liknande. Vilket jag är rätt övertygad om inte stämmer. Men jag har börjat tänka på att det är nog så att jag får ta de där jobbiga förklaringarna, eller de som inte förstår hur jag faktiskt mår och inte orkar ta det, ja, vad är de för vänner då egentligen?


Så jag har faktiskt börjat säga att nä, det är inte alls bra.


Ett tag hade jag faktiskt gett upp lite. Inte bara lagt mig ner här i soffan och inte tänkt göra något mera, utan tanken på att ja, så här kommer mitt liv vara resten av mitt liv. Jag kommer aldrig orka något, kommer aldrig få en förklaring av hur jag är sjuk och aldrig kommer jag må så mycket bättre heller. Jag har ju tagit bort det mesta i mitt liv. Förutom katterna. De är kvar. Jag tänker ju att jag alrdig kommer kunna ha häst igen. Vilket är den största sorgen.


Men egentligen är det ju vara så att jag bara måste ändra. Jag kanske visst kommer att kunna ha häst igen. Kanske inte på några år, men mitt mål är ändå att faktiskt ha en häst igen! Mina förutsättningar att livnära mig på hästar det är kanske borta. Men en egen hobbyhäst som ger mig välbefinnande, det kan jag ju säkert ha, med rätt förutsättnignar! Så enkelt och nära så möjligt. Så småningom hitta en liten stuga på landet med en lite jordplätt där jag kan ha häst på lösdrift och minimera arbetet runt. Så visst kan jag hitta ett sätt, någon gång.


Jag måste bara hitta ett hållbart sätt att få till mitt liv. Veta mina begränsningar och inte göra för mycket. Vilket är jättesvårt, eftersom jag fortfarande vill så mycket. Jag vill leva, jag vill uppleva, jag vill vara aktiv, jag vill köra bil genom sverige, jag vill träna hästar, jag vill....ja en massa. Men mina förutsättningar har ändrats så det jag vill måste kanske inte tas bort, men jag behöver ändra sättet jag kan utföra och göra saker på. Ta livet i min takt.


Visst är jag less på att ständigt behöva vila, sova, ta värktabletter för att kunna röra på mig. Men någonstans behöver jag hitta den vägen som funkar för mig. Inte tappa min livsglädje och inte tappa hoppet inför min framtid. Hitta små saker som gör min tillvaro gladare.


Njut av fågelsången eller kanske regnet du också!


 


ANNONS
Av Natali - 23 augusti 2015 17:58

Jag är lite låg just nu. Är så himla less på att vara så hängig som jag är. Saknar känslan att få vara pigg. Känna att jag orkar något. Kunna planera in saker utan att vara orolig för att kanske inte orkar och sen behöva planera in dagar för att bara ligga inne.
Mest saknar jag den sociala biten. Att vara med människor. Jag saknar att ha någon nära. Att ha någon bredvid mig på natten. Att inte bara vara själv.
Önskar jag kunde ge min son mera. Göra saker, lära oss saker, spendera energi på både tråkiga och roliga saker ihop.

Jag bjuder sällan in folk hit. Mest för att jag inte klarar av att hålla någon bra ordning. Vill ju ha sällskap, men vill inte visa hur dålig jag är egentligen. Vill inte visa upp ett hem där flyttlådor fortfarande står ouppackade, disken är odiskad, borde otorkat, golven smulig och rentvätten är kvar i sin korg. Men egentligen vill jag så gärna att vänner ska komma hit.

Jag visar sällan hur dåligt jag mår. Eller jag gör nog aldrig det när jag tänker efter. Inte ens för mina syskon och min mor.

Än så länge håller jag fortfarande modet och humöret uppe. Jag är inte deprimerad. Än. Fortsätter mitt liv försämras som det gör så kommer jag oundvikligen att komma till det stadie där jag inte längre kan hålla mitt sinne friskt. För just nu är det det enda jag har som funkar bra.

Det enda som kanske oundvikligt märks är att jag inte pratar lika mycket som tidigare. Jag är inte längre den jag brukade vara. Jag orkar inte hänga med i allt prat, än mindre få ordning på vad jag själv skulle säga.

Efter att nu ha sovit bort två dagar, med några timmars uppehåll då jag kollat på tv, är jag rätt less.

Jag ska såsmåningom sätta mig ner och verkligen förklara hur jag mår. Skriva ner det och förklara. Men det blir en annan dag.
Jag ska nu byta läkare och Hälsocentral helt, igen. Jag har väl inga större förhoppningar att det ska hjälpa, men jag ska försöka i alla fall.

Bjuder på lite bilder. Vet inte om de hamnar rätt håll, då jag inte längre har en dator, så allt blir via mobilen nu.


Av Natali - 31 juli 2015 21:14

Det känns ibland som om livet är på väg att rusa förbi utan att jag kommer att hinna uppleva det. Jag vill ibland, nästan panikartat, komma iväg hemmifrån och ut bland folk. Att hinna uppleva, lära känna människor och få ta del av andras berättelser i livet. Men så sitter jag här och är egentligen helt utmattad. Så måste nog skjuta upp det. Igen.


Att inte få vara med och få bli frågad om man vill följa med är nog något som de flesta med smärtprolematik, uttmattning och liknade osynliga ( och synliga sjukdomar också förstås) känenr igen. Något som dock smärtar väldigt mycket är när ens släkt inte riktigt förstår och glömmer bort att jag också vill. Till och med när jag tydligt sagt att jag önskar få följa med på en grej. Likaväl sorteras jag bort. Kanske inte för att jag inte är omtykt, utan för att personen redan har gjort det beslutet att jag inte har råd elelr inte klarar av just den grejen. Men det blir istället att jag känner mig väldigt bortglömd och inte omtykt.


Så därför kommer dessa kvällar, när jag lite panikartat vill komma iväg hemifrån. Så less på att vara bunden till soffan/ sängen. Inte av egen vilja förstås....


Jag är less på att inte få någon hjälp från sjukvården. Jag är just nu så less på att vilja så mycket, men fysiskt inte orka.  Jag försöker vara positiv, ibland är det lite jobigt.


Jag fick förmånen att få följa med en vän till stallet och till och med sätta mig och och prova hennes häst lite. Det var helt underbart med också väldigt jobbigt. Så roligt att få uppleva häst igen. Men så jobbigt att minnas det jag har förlorat. Hästar är ju det jag mår bäst av och är det som jag har mest kunskap om. Så komemr tankar att kanske jag kan bli så frisk igen att jag kan börja om med hästar. 


Nä, slut klagat. Nu tror jag att det blir sängen istället för någon utflykt. Behöver nog vila. Får planera in stan imorgon kväll istället.

Av Natali - 28 juni 2015 23:24

Att behöva ändra allt i livet och göra ändringar. Inte för att man själv valt utan för att livet tvingar mig till det. Som jag nämnt tidigare så känns det ibland som en stor det av en själv bara försvunnit. Som att det bara är en halva av mig själv kvar, som ska leva vidare och få ut samma glädje, sorg, lycka, ja ni förstår.


Jag försöker se det lilla positiva i varje dag och i livet. Allt från stora saker, som att jag äntligen fått lägenheten och till så små saker som att kunna sitta i solen och njuta i en minut. Jag försöker vara positiv i mötet med andra och inte klaga så mycket. Ibland kommer allt ut ändå. För ibland måste jag få klaga. Men jag försöker prata om det positiva istället.


Men ibland missar jag något. I ett förösk att skydda mig själv i mötet med denna person har jag nog blivit väldigt tvär och klagande. Jag vet ju att det finns väldigt starka orsaker till detta. Alltså att jag går in i försvar och sätter upp alla skyddsmurar jag kan. Men det slog mig aldrig att jag var annorlunda och hur denna människan uppfattade mej. Det är klart att allt bara blir en ond cirkel då. Så jag tänker försöka förändra mitt förhållningssätt. Jag kommer fortfarande hålla upp mina murar, men jag ska försöka vara mera positiv och trevlig.


Ibland behöver jag väcka upp mig själ voch se sådant som jag inte inser själv.


Men jag inser också att oavsett hur jobbigt saker i mitt liv är, finns det alltid jobbiga saker i alla andra liv också. Som alltid påverkar dem också. Det finns också de som har ett mycket tuffare och jobbigare liv än vad jag har. Så det kunde ju också vara värre.

Av Natali - 17 juni 2015 15:38



 De små tingen jag kan njuta av är det som gör livet värt att leva, oavsett hur ont dagen gör, hur trött jag är eller hur illa jag mår. Var hos sjukgymnasten idag. Var väl rätt dag då nacken börjat krångla sedan igår. Har inte hänt tidigare på det här sättet. Haft rätt ont och vet ju att jag har påverkan på disk på ett ställe precis där. Det var någon slags låsning och hon tryckte och klämde och drog. Lite i alla fall. Påverkade ju yrseln. Så kan ju vara där det problemet sitter. 


Var lite spak efteråt men ville ändå passa på att ta en liten promenad. Så gick till en park nära där Milton ska gå i skolan till hösten. Det var helt underbart att bara få sitta och vila där ett tag. Något jag burit med mig resten av dagen. Små saker jag behöver i vardagen som får den att funka.


Bjuder på några bilder.


 


   


Men dagen har gjort mej rätt sliten så tagit beslutet att jag inte pallar att laga mat ikväll. Så blir halvfabrikat för mig och milton. Han är ledig både från fritids och har ingen skörgårdscamp imorgon. Så sovmorgon imorgon och ledigt hela dagen. Hoppas på fint väder så kan jag och Milton ta med oss katterna till parken imorgon och njuta lite. En liten picknick kanske. =)


Over and out från mej och lillan.

 

Av Natali - 15 juni 2015 10:28

Idag känns kroppen något bättre, eller något mindre sliten än vad som varit sista dagarna. Jag känner att jag har mera ork att se lite positivt på saker, jag kan förmå mig att se det positiva lite enklare än i går.


Igår tog jag mig i alla fall ut på en promenad. Gick ner till havet, ett ställe som jag brukade gå till nästan varje dag sist jag bodde i holmsund. Var väl runt -95 tror jag. Så allting har ju så klart förändrats rätt mycket. Men jag ville. Var både rätt härligt och väldigt jobbigt.


Egentligen inte en lång promenad. 1.5 - 2 km eller så. Men när jag kom ner till havet kändes det mera som jag bara skulle trilla ihop i en fomrlös klump och aldrig ta mig upp. Jag var tvungen att sätta mig och vila en stund innan jag kunde gå längre ut på stenarna och verkgen sitta nära vattnet. Men väl där var det underbart.


Jag satt och bara njöt. Hörde måsarna käbbla. Började se småfisk som vakade och såg tillslut dem även bara en halvmeter från mig. Efter ett tag såg jag småkryp på stenarna bredvid mig. Det är lite sådana stunder som behövs för att rensa tankarna och låta omgivningen få sippra in och det blir på något vis en slags meditiation. 


Medan jag satt där på stenen lade jag märke till en spindel som kom krypande. Det var alltså lågvatten och stenarna jag satt på var annars under vatten. Så de var alltså vatten runt varje sten. Så den stackars spindeln försökte ju ta sig i land så klart. Men nu hade spindeln så klart slängt ut en flygtråd som hade fästs på mig, så jag avbröt och fäste tråden på stenen innan där jag satt. Det var då rätt faschinerande att se denna spindeln försöka hitta en väg in till land och dess försök att fästa flygtrådar genom att sträcka upp sin bakdel i luften och skjuta iväg sin tråd, som förävrig så klart jag inte alls kunde se. Efter några försök så lyckades spindeln fästa tråden i något och kröp vidare. TIll min förvåning var tråden återigen fäst på mig. Trots att jag suttit och spanat så och ändå inte märkt detta. Så jag la ner tråden på stenen bredvid mig. Men det var en litet minne och en påminnelse om hur olika allt är i världen. Ändå är vi så lika i våran strävan om överlevnad.


 


Tillslut begav jag mig hemåt. Jag var tvungen att stanna och vila flera gånger och när jag sen väl kom hem så kändes det mer eller mindre som jag kollapsade i soffan. Somnade nästan direkt. Jag har ännu inte alls förlikat mig med att jag inte orkar så mycket längre. Att en liten promenad kan påfresta så det känns fortfarande bara som någon slags dåligt skämt.


På sista tidenhar jag drömt en hel del om min far. Saknad. Det är rätt svårt, fortfarande, att tänka att han inte är här. Jag har ännu inte besökt graven sen jordfästningen. Jag börjar vilja åka dit. Det kommer nog ett rätt tillfälle för det. Tänker ju att det inte är vid graven han finns, utan graven är ju där för att vi ska ha ett ställe att minnas. Så eftersom minnet ändå lever inom oss, så finns han ju med oss. Jag är glad att jag förra sommaren kunde bjuda honom på färsk abborre. Alla samtal vi hade, fast de blev inte så långa och djupa, eftersom jag inte heller mådde bra. Men vi hade i alla fall samtal.


Så nu ska dagen fortsätta. Jag vill fortsätta planeringen att få till min balkong. Men behöver hjälp för jag orkar inte själv. Dock måste jag vänta till i helgen med att inhandla lite mer reglar och vinkeljärn så jag kan få upp resten av nätet. 


Hoppas ni får en bra sommardag!




Av Natali - 14 juni 2015 10:47

En önskan om semester. Att få göra något som jag kan bära med mig resten av året. Att ge min älskade son ett bra minne från sommaren. Att orka. 


Att alltid vilja med än jag klarar. Att måsta inse mina begränsningar. Någonstans känner jag mej bara ensam och övergiven, men kanske inte för att ingen vill vara med mej utan för att jag själv ser vad jag har blivit och jag vill inte vara som jag är. Jag vill vara den som minns vad andra säger och har gjort och ska göra. Som kan vara social och pratsam. Det är ju inte så att jag inte bryr mig om andra människor. Det är ju bara så svårt att minnas. Sen vill jag helst själv inte ha frågan om hur det är för mig. För vad ska jag svara då? Vad ska jag säga när gamla vänner fråga mej vad jag gör på dagarna? Jo, jag försöker göra saker, men ligger mest på soffan och i sängen? Vad är jag då? Jo, jag är bara en lat människa som inte orkar ta tag i mitt liv? Ja, så tycker jag att folk ska tro om mej. Eller alltså inte så att det är så. Men jag förstår ju att man drar lite av den slutsatsen när någon säger så. Sen kommer följdfrågan vad jag får för hjälp av läkare. Varför jag inte får några mediciner som kan hjälpa? Varför jag inte får träffa någon bättre lämpad läkare på specialistområden på sjukhuset. Sen kommer också att de säkert tror jag blir bättre snart...


Så är det så konstigt att jag känner mej lite utstött? Utsliten? Och inte riktigt med i samhället? Att vara sjuk och inte klassas som sjuk? På något vis så känns det som det.


Så självklart blir det också lite att jag drar mig undan. Dels så vill jag inte belasta andra pga jag är sjuk. Dels så vill jag verkligen inte se den där blicken i folks ögon som säger att de bara tror jag är lat.


Jag vill så gärna få ordning här hemma. Få upp allt i bokhyllan. Få hit lite mer möbler (har i alla fall en bokhylla som ska in till sonens rum). Få ihop nätet på balkongen och få någon ordning där. Få upp någon hylla och få en liten fristad på balkongen för mej och katterna, det är just nu nästan det jag behöver mest. Kunna få sitta där ute och njuta när det är soligt och varm, men mina katter, det skulle ge mej lite gädje. Men jag orkar inte riktigt själv. Behöver mera reglar till balkongen. Behöver få hjälp att fästa upp nätet. För jag pallar inte själv. Men på något vis måste jag ju liksom. Jag orkar inte alls hålla lite städat och lika bra ordning hemma som jag vill. Men då får gå. Vilket också innebär att jag inte aktivt bjuder hem folk. Men innerst inne så önskar jag ju att jag skulle få besök. För jag är inte gjord för att bara sitta ensam.


Nu i veckan har jag sonen, så jag blir ju inte ensam helt i alla fall.


Jag känner mej lite vilsen och lite ensam. Men tror ändå, alltid, att dagen blir bättre imorgon. Allergirekationen börjar släppa, även om kroppen ju är lite mörbultad efter dne extra påfrestningen. Men det släpper nog så småningom. Så min tanke är alltid, det kommer en bättre dag imorgon!



Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se