Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - 14 juni 2015 10:47

En önskan om semester. Att få göra något som jag kan bära med mig resten av året. Att ge min älskade son ett bra minne från sommaren. Att orka. 


Att alltid vilja med än jag klarar. Att måsta inse mina begränsningar. Någonstans känner jag mej bara ensam och övergiven, men kanske inte för att ingen vill vara med mej utan för att jag själv ser vad jag har blivit och jag vill inte vara som jag är. Jag vill vara den som minns vad andra säger och har gjort och ska göra. Som kan vara social och pratsam. Det är ju inte så att jag inte bryr mig om andra människor. Det är ju bara så svårt att minnas. Sen vill jag helst själv inte ha frågan om hur det är för mig. För vad ska jag svara då? Vad ska jag säga när gamla vänner fråga mej vad jag gör på dagarna? Jo, jag försöker göra saker, men ligger mest på soffan och i sängen? Vad är jag då? Jo, jag är bara en lat människa som inte orkar ta tag i mitt liv? Ja, så tycker jag att folk ska tro om mej. Eller alltså inte så att det är så. Men jag förstår ju att man drar lite av den slutsatsen när någon säger så. Sen kommer följdfrågan vad jag får för hjälp av läkare. Varför jag inte får några mediciner som kan hjälpa? Varför jag inte får träffa någon bättre lämpad läkare på specialistområden på sjukhuset. Sen kommer också att de säkert tror jag blir bättre snart...


Så är det så konstigt att jag känner mej lite utstött? Utsliten? Och inte riktigt med i samhället? Att vara sjuk och inte klassas som sjuk? På något vis så känns det som det.


Så självklart blir det också lite att jag drar mig undan. Dels så vill jag inte belasta andra pga jag är sjuk. Dels så vill jag verkligen inte se den där blicken i folks ögon som säger att de bara tror jag är lat.


Jag vill så gärna få ordning här hemma. Få upp allt i bokhyllan. Få hit lite mer möbler (har i alla fall en bokhylla som ska in till sonens rum). Få ihop nätet på balkongen och få någon ordning där. Få upp någon hylla och få en liten fristad på balkongen för mej och katterna, det är just nu nästan det jag behöver mest. Kunna få sitta där ute och njuta när det är soligt och varm, men mina katter, det skulle ge mej lite gädje. Men jag orkar inte riktigt själv. Behöver mera reglar till balkongen. Behöver få hjälp att fästa upp nätet. För jag pallar inte själv. Men på något vis måste jag ju liksom. Jag orkar inte alls hålla lite städat och lika bra ordning hemma som jag vill. Men då får gå. Vilket också innebär att jag inte aktivt bjuder hem folk. Men innerst inne så önskar jag ju att jag skulle få besök. För jag är inte gjord för att bara sitta ensam.


Nu i veckan har jag sonen, så jag blir ju inte ensam helt i alla fall.


Jag känner mej lite vilsen och lite ensam. Men tror ändå, alltid, att dagen blir bättre imorgon. Allergirekationen börjar släppa, även om kroppen ju är lite mörbultad efter dne extra påfrestningen. Men det släpper nog så småningom. Så min tanke är alltid, det kommer en bättre dag imorgon!



ANNONS
Av Natali - 12 juni 2015 10:08

Igår blev inget en bra dag och efterdyningarna följer idag. Det var kanske aldrig riktigt illa, men den här gången känns det som att hade jag inte åkt in till Hälsocentralen så som min mamma övertygade mig att göra, så hade det kunna bli bråttom. Jag fick återigen någon slags akut allergisk reaktion. Har ju tidigare haft likande så visst lite vad som skulle komma. Men nu kom det väldigt snabbare än tidigare. Tog fem minuter från jag klev in på HC till jag fått kortison. Sne fick jag ligga inne för observation. Har väl fått en slags diagnos på det hela som är nässelutslag. Jag vet bara inte vad jag reagerar på.


Men detta innebär att nu är jag rätt slut i kropp och knopp. Så tänker en del. Jag saknar. Saknar allt som jag kunde göra i mitt liv, allt jag har gjort och allt jag skulle vilja göra.


Att få mitt liv så här förändrat innebär på något vis en känsla av att ha förlorat något väldigt viktig i mitt liv. Lite så som saknaden efter min far och de vänner som inte längre finns kvar. På något sätt känns det som om jag sörjer mig själv, den jag en gång var och kunde vara. Lite som att jag separerats och begravt en del av mig själv. Lite som att söja efter ett dödsfall.


Jag saknar att Vara glad, pigg och orka. Mest gör det ont att jag inte orkar vara en mamma som orkar med att göra roliga saker med min son. Jag vill ju att han ska få en bra uppväxt och en bra start i livet. Inte behöva ha en sjuk mamma.


Nedan. Milton och jag har många gånger varit ute på ridtur. Nu skulle han nog ändå inte vilja följa med ut och rida, men önskar att vi i alla fall hade den möjligheten.


 


Jag saknar mitt aktiva liv. Att kunna vara igång från 7 på morgonen till 21 på kvällen. Utan att bli sängliggande en endaste timme dagarna efter. 


Nedan. Från tiden på Holmsunds Tropikhus.


 

Jag saknar att ingå i samhället. Att ha ett jobb och vara med. Ha ett socialt liv men arbetskamrater och vänner. Jag minns en gång i tiden då det fanns vänner runt kring som jag umgicks med ofta. Vi åt middag hos varanda och jag orkade verkligen laga mat.


Nedan. Jag och min älskade Hugge på en ridtur. (brukade absolut inte rida utan hjälm, men hände någon enstaka gång).


 


Jag saknar hästarna. Att få röra på mig och få något ut av vardagen. Att hjälpa människor med deras hästar och känna mig nyttig. Ibland (kanske ändå rätt ofta) drömmer jag om att återigen skaffa häst, en unghäst och jobba från grunden och verkligen så småningom komma ut i tävling.


Jag saknar bilar. Att meka. Att köra. Att orka. Nu fixar jag inte ens att repa något så enkelt att fixa bromsarna på bilen.


 


Att komma ut o fiska. Ja till viss del gör jag ju det fortfarande. Men i min ungdom kunde jag vara i min älskade tjärn från 7 på morgonen till 19 på kvällen. Numera kräver allt nogra planering, både dagarna före och efter och några få timmar på sin höjd. I fjol hade jag en plan att komma iväg till ammarnäs och fiska. Men det fixade jag aldrig. Nu försöker jag planera om det i år igen. Får se om det blir av. Skulle så önska att jag bara kunde ta med tältet och åka iväg ett par dagar och bara njuta.


 


Önskar jag till hundra procent kunde lita på människor igen. Att känna sig misstrodd är något jag numera lever med dagligen. Oftast är jag bara så rädd för det att jag kanske inbillar mig. Men i visa fall så blir jag rent kränkt av de som jag verkligen förväntar mig hjälp av- Läkaren! Så då blir det inte riktigt så enkelt. Sen finns det ju något i mig som säger att jag inte vill pracka på folk mig själv, när jag mår som jag gör. I ett års tid efter jag insjuknade väntade jag bara på att bli frisk igen och börja om mitt liv. Nu har jag lite gett upp. Inte så att jag inte vill bli frisk. Men jag har bestämt mig för att jag måste börja leva här och nu utefter mina förutsättningar nu och inte vänta på att något blir bättre.


Nedan. Gamla chevy, som nu bor med Milton och hans pappa. Han tillsammans med min älskade Blid är de som vunnit mest på kattutställningar. 


 


Ibland jag blir ledsen och lite smått deppad när jag tänkter saker som att jag aldrig kanske kommer orka en skoter resa, träna hästar, bygga stall, meka och köra bilar, åka forsränning, springa ut i skogen, fiska hela dagarna, åka iväg på bilsemester långt, åka på kattutställning eller bara vara pigg och glad igen. Men jag tänker ändå att jag måste försöka att få uppleva lite. Få några njutbara stunder i mitt liv.




Så mitt liv nu då? Jag har helt enkelt fått ta bort allt i mitt liv som jag har brukat göra! igår tog min mamma tillbaka bilen. Den ska säljas och jag ska klara mig utan. Vilket var rätt nödvändigt. Jag har gjort det valet att inte köra bil längre. Jag anser inte att jag är en säker förare längre. Inte som jag en gång var. Så för tillfället kör jag inte bil. Det har varit lite för många gånger min uppmärksamhet har sviktat och jag har missat situationer. Så jag slutar innan det händer något.

Hästar har jag ju inte längre. Jag fixar inte ens att rida en gång längre. Det gör mig förstås rätt sorgsen för hästar är ju min ventil och min trygghet. Men kanske en dag igen....fast just nu tvivlar jag.


   


Min fokus ligger mest på att få livet att fungera runt min älskade son. Han är den som har en framtid och ska börja sitt liv. Så han ska få mesta möjliga stöd av mig. Så enkelt är det ju.


Så, nu tar jag och dricker en till kopp kaffe och ser om jag kan få lite sömn i kroppen. Gissar att det var kortisonen och möjligtvis känslan av de glödande kolen innanför huden på kinderna, som efterskänkte alldeles för lite sömn...



ANNONS
Av Natali - 5 juni 2015 11:40



Livet tuffar på. En del bitar faller på plats. Milton har ju haft jobbigt med läs och skriv inlärningen. Nu fick vi äntligen komma till utredning och han är nu diagnostierad med Dyslexi. Så nu hoppas jag att det vänder för honom och blir lite lättare. Han kommer få mera resurser och mera tid i skolan. Mera hjälp i ämnena och läsningen och skrivningen ska på det viset inte räknas in i betyg och sådant. Känns jätteskönt! Pratade lite med honom igår om hur det kändes för honom. Han brydde sig inte så värst mycket tyckte han. Men jag hoppas att han får märka en skillnad nu. Snart är det sommarlov och tanken är, i mitt huvud i alla fall, att vi ska läsa en del och jobba på med det vi orkar.

 


För egen del så händer det väl inte så mycket. Det är lite mera prover tagna. Bland annat en som heter HLA-B27. Som skulle indikera en vävnadsgentyp som i så fall skulle innebära att jag har en reumatisk sjukdom som heter Bechterews. Vilket i sig skulle kunna förklara mycket. Men nu tror jag sannolrlikeheten är lite och och lär nog inte så lätt få svar på mina kramper. Så tror inte riktigt att det provet kommer visa just något. Remiss till smärtrehab är skickad och mina tankar går fortfarande till EDS och ME/CFS som jag själv är rätt övertygad att jag har. Men det återstår att få träffa någon läkare som är kunnig inom detta och som kan sätta en ev diagnos eller utersluta det.


Jag har dock boat in mig lite i nya lgh. Saknar en del till Milton, lite mera prylar, böcker osv. Så det är lite prio ett nu att orka med att få hem.


Jag har vid några tillfällen fått låna lite hund och tagit några promenader. Just nu sitter jag och håller ett gäng mysiga whippetar sällskap. VI var ute på en lång sväng imorse, gick lite vilse faktiskt, så blev lite längre än jag tänkt. Eller vilse är inte riktigt rätt ord, men det blev en lite längre promenad än jag tänkt. Så resten av dagen får jag sota lite för det, men det är så skönt att få vara ute. 

 

I förra veckan var jag en sväng till östersund. Hjälpte en av mina bästa vänner att köra en sväng dit. Jag kände att jag behövde röra lite på mig så jag tog hennes hundar ner till storsjön. Det var helt underbart och jag kunde ha varit ute och gott där i evigheter! Men tyvärr blev det ju bara 30 minuter och till och med det blev lite mycket. Men ett härligt minne blev det av det i alla fall.  Bidrar med lite bilder därifrån.


     

Av Natali - 26 maj 2015 11:27

På en grupp på Facebook kom en fråga. Denna fråga fick mej att fundera. Det var en enkel fråga. Vad skulle du göra om du en morgon vaknade och var frisk, inte hade ont och inte var sjuk längre?


Det ploppade upp så otroligt mycket i mitt huvud så det skulle nog inte rymmas här. Att få göra vad man vill utan att tänka efter! Självklart skulle jag söka jobb, en av de första sakerna skulle vara det. Vad skulle jag jobba med? Jag tror inte att det har någon jätte betydelse vad. Men i första hand skulle jag nog söka något som hjullastarförare, som det på sca i obbola. Det trivdes jag så otroligt bra med. Köra lastbil kanske? Jobba med hästar igen? En djurpark? Bara tanken att få göra något och känna mening, att få bidra till något. Men utan tvekan skulle det vara något fysiskt aktivt jobb. 

Sen tanken att kunna motionera. Bara känslan av att kunna gå ut och springa! Ut i skogen och springa tills hjärtat håller på att bulta ur kroppen, musklerna värker av ansträningning! Tänkt att få uppleva det igen!


Att orka med att fixa allt här hemma plus att vara den där mamman som jag vill vara. Att ta med milton på allt möjligt roligt för att ge honom det jag skulle vilja att han får.


Att ha häst igen! Hur många som helst nästan. Att orka med att rida igen. Kanske ha hund igen och träna med den. Att känna livandrana genomsyra kroppen och könna kraft och energi. Vilken känsla det skulle vara.


Så här är jag. Jag orkar och klarar inget alls av det oavanstående. När jag passerar männskor som cyklar, spinger eller motionerar på något sätt kommer ofta tanken och saknaden av känslan i kroppen, adrenalinpåslaget efter ett par km-en mils springtur. Då saknar jag det enormt. Att känna sig kraftfull och på g.


Min far (styvfar egentligen, men det var min far), Ove, just när han började bli sjuk. Alltid positiv och ses nästa år var svaret till de han mötte på midsommarfirandena i grannbyn.


Jag hade ett långt samtal med min kära far ett tag innan han försvann från oss. Har var ju också sjuk. Han förstod lite hur det var. På ett helt annat sätt än jag, men ändå. Frågan han ställde var, att om man ska flytta, hur gör du då? Fortsätter du städa in i det sista, eller slutar man städa för att man snart ändå bara ska flytta. Liknelsen var ju rätt bra, för jag var på gång att flytta också just då. Jag slutade inte städa innan flytten, tanken var ju då att det skulle var enklare med flyttstädningen sen. Det som drogs parallel till i det samtalet var väl att: slutar du leva för att du vet att du snart ska dö? Slutar du njuta av det du har, för att det snart kommer ta slut? Ser du det postitiva eller det negativa?




Så jag börjar försöka ta det lilla postivita jag hittar och fokusera på det. Det finns, även i mitt liv. Jag har mycket postivit som händer. Oavsett hur tungt det än är, så finns det något litet positivt man kan fokusera på. Riktigt där är jag inte än, men jag är på väg!


MItt positiva i mitt liv:


Min älskade son! Mina katter. Fisketurer, härliga stunder i livet. Få umgås med vänner! Allt möjligt kan egentligen räknas in på det kontot!


 Vad är positivt i ditt liv?


         


             

Av Natali - 6 maj 2015 23:24

Försöker mig på ett inlägg via mobilen, då jag inte har fått någon internet här än.
Ja, äntligen har jag flyttat! I snart två veckor har jag faktiskt bott i nya lägenheten. Milton har test sovit lite innan men nu denna vecka är han helt hos mig. Så underbart är det! Äntligen!
Jag har dock inte fått någon positivt efter operationen och kroppen mår lika dåligt. Håller till och med på att dippa tillbaka till min sämsta period jag haft. Jag hoppas att det bara är flytten som ställer till det. Men det verkar som jag ska komma till smärtrehab ytterligare en gång. Får se vart det leder.
Men i allt så är jag bara så lättad att äntligen kunna orka engagera mig med min älskade son igen. Läxor varje kväll och blir så stolt och glad när han kämpar på så bra och gör det han kan. Nu hoppas jag bara att vi ska få hjälp och mera utredning runt honom.
Just nu hoppas jag bara på att livet kan börja lätta lite. Jag är glad bara vi kan få hjälp runt milton och att det går framåt för honom. Mina egna mål är först och främst att få mitt liv att i alla fall orka med det jag vill runt milton. Det är egentligen det som betyder mest.

Av Natali - 16 april 2015 19:32

Jag har många i min omgivning som bryr sig om mig, ja det är ju faktiskt så. Ett tag så kändes det som jag var rätt ensam i mitt liv om jag då tänker på mitt sociala nätverk. Men så är det inte. Tror egentligen aldrig att jag riktigt varit så ensam som jag trott, jag har bara inte vågat och inte kunnat se det. En del av mina vänner stöttar ju mig (eller stöttar gör ju de alla kanske) men med de tankarna att jag ska bli pigg och frisk och allt ska bli bättre.


Ja, jag förstår tanken. Utsikten att vara sjuk, inte kunna jobba osv är ju inget någon strövar efter. Men när man då får frågan hur man mår, svarar:  -nä, idag är det inget bra. Nu blir jag bara tröttare o tröttare och har ännu mera ont. Då kommer stöttningen men tankarna att oh vad tråkigt, du ska ju må bra, nu måste du se till att börja må bättre.


Tanken där är ju god. Pigg o altert och postitiv. Att bli bättre och friskare.


Men när man, som jag faktiskt gjort nu, passerat över 1.5 år och nu väntar på diagnoser (som just nu bara är ev för lite till ska uterslutas först) som är livslånga, som inte kommer innebär att jag någonsin blir frisk, pigg, bättre och så där klämkäck som alla verkar vilja, då är det inte rätt läge att få höra de där orden att man ska bli pigg och frisk! För jag börjar ju så smått förbereda mig på att jag faktiskt aldrig kommer bli återställd.


Nu får ni inte missförstå mej. Självklart finns alltid önskan kvar att jag någon gång ska kunna må bra, vara pigg, slippa ha ont, kunna orka det jag vill! Men ser inte sannorlikheten att det kommer kunna hända! Läkaren har nu också börjat skriva in att jag ev kommer återfå del av arbetsförmågan, absolut inte hela. 


Så med fibron i botten, och nyss bortopererad giftstruma väntar jag nu på tre diagnoser till, som en del redan står på sjukskrivningen, men inte som diagnos. Jag vill ju få klart, få diganoserna, få reda ut vad jag kan och inte kan (just nu ska jag vara glad om jag fixar allt jag vill här hemma) och då ha något att rätta mitt liv efter. Då kan jag hitta tillbaka till den glädjen jag kan ha i mitt liv. Att se det postitiva jag får i "mitt nya liv". 


Tänker ju att om jag, som jag faktiskt gjort sista året, bara går och väntar på att kunna bli frisk, så får jag inget liv. Om jag vara väntar på att leva, så tar livet slut utan att jag fått leva. Så jag måste nu ta tag i mitt liv, som jag har nu. Leva det efter min förmåga jag har nu. Hoppas att det kanske blir bättre någon gång, men inte räkna med det och gå och vänta på det.


Så jag vill inte att du önskar att jag ska bli pigg och frisk, jag vill att du bara ser mej som jag är. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig, absolut inte. Jag vill bara att du accepterar mej för den jag är, där jag är i mitt liv. Jag vill börja leva mitt liv där jag är nu utefter de möjligheter jag har nu inte något som kanske, kanske, kanske kan komma!


   

Av Natali - 11 april 2015 15:01

Jag har tagit det beslutet att jag slutar helt med hästar. Har nog tagit ett helt år. Länge har jag funderat på att hitta medryttarhäst, delfodervärd, träna andras hästar och har ju haft förmånden att hjälpa lite i ett travstall. Men har insett att min kropp inte fixar det alls. Jag behöver min lilla styrka till annat.


Då hästarna har varit en stor del i mitt liv så har det tagit tid. Men det här beslutet rätt. När jag väl bestämt så brukar det oftast kännas rätt. Även om det emellanåt känns tungt så vet jag att just nu är det rätt beslut. Det finns annat som kommer på prio listan före. 


Men är det en häst jag saknar så är det Hugge. Han var väldigt speciell.   


 


Dessutom så har jag nu två vårar i rad reagerat med någon slags allergi. Så även mot pälsade katter. Jag har dock inte kännt någon allergi mot just hästar, men omgivnigen runt med damm och hö. Jag vill verkligen inte bli allergisk på allvar för något mer än jag är.


Nu längar jag bara till att få flytta in till nya lgh , näta in balkongen och få börja bo in mig. Har dock inte börjat packa än, men köpte några flyttkartonger igår. Nu har jag inte så jätte mycket saker i lgh jag bor, så härifrån kommer väl flytten att bli rätt snabb, bara kortonger och två trådbackar. Allt annat i möbelväg finns uppe i holmlund. 



 




  

Av Natali - 9 april 2015 23:52

Jag har så smått börjat acceptera för mig själv att jag är sjuk. Alltså inte på något sätt dödligt sjuk eller allvarligt sjuk. Men så pass sjuk att jag inte kan göra det jag vill eller det jag brukade kunna göra.

Jag vill så mycket.

Jag vill vara duktig och hjälpa.

Jag vill hjälpa andra, så jag blir omtykt.

Jag vill vara social och hälsa på vänner.

Jag vill att vänner ska hälsa på mig.

Skulle jag få välja själv så tror jag att jag nästan aldrig hade varit ensam eller sysslolös.


Har sakta börjat återhämta mig efter en familjetripp upp till ammarnäs. Första utfykten på väldigt länge med Milton och första utfykten med min familj, mina syskon och min mor. Det var riktigt roligt att åka slalom igen. Kände ju, till och med innan vi började åka, att det var för mycket aktivitet. Men jag ville. Jag vill så gärna äntligen få göra något. Ville att Milton skulle få en helg i fjällen och ville vara med familj. Har ju aldrig åkt iväg på saker med andra, ja, minns inte riktigt senast, men nog är det i alla fall massa år sedan jag var på någon slags semester aktivitet. Ja, pratar vi sen "semester" så var det förresten 10 år sedan. Då jag var jag ju över till usa. Men det var ju tio år sedan det....


Nåja, jag ville verkligen inte bli dålig nu efter en helgs skidåkande. (Jag åkte ju inte hela tiden förstås). Insåg att så länge jag gick på adrenalinet och inte kopplade ner kroppen så kunde jag skjuta upp kraschen. Så hela måndagen funderade. Men sen kom det. 


Jag har några diagnoser som jag hoppas få blir utredd runt, vilket jag själv är rätt jätte säker på att de stämmer in på mig och allt runt kring. Bara frågan om jag kan få hjälp från läkare och sjukvård. Jag hoppas.


Men snart, snart, väldgt snart flyttar jag! Så underbart och så glad är jag. Äntligen. Ska bli så otroligt skönt att kunna få koppla av. Kunna ha utrymme, både för livet och för milton. Kunna få inreda som jag vill och planera boendet som jag själv vill. Har så många inredningsplaner. Har bilder i huvudet hur jag vill ha det, jobbar jag sakta på det, så kanske det kommer dit en vacker dag. Steg ett blir att i alla fall flytta in.


Jag ska dessutom köra lastbil igen. Ja, det krävs en kattutställning för det. Blev omfrågad om jag kunde hjälpa med transport av de största grejorna till utställningen. Till det krävdes en lastbil, så de frågade mig. Känns jätte roligt. Blir bara en enkel bil, så känns som det blir rätt enkel start. Har jag dessutom väldigt tur får jag hyra lastbilen till min flytt helgen efter. =)



Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se