Senaste inläggen

Av Natali - 11 april 2015 15:01

Jag har tagit det beslutet att jag slutar helt med hästar. Har nog tagit ett helt år. Länge har jag funderat på att hitta medryttarhäst, delfodervärd, träna andras hästar och har ju haft förmånden att hjälpa lite i ett travstall. Men har insett att min kropp inte fixar det alls. Jag behöver min lilla styrka till annat.


Då hästarna har varit en stor del i mitt liv så har det tagit tid. Men det här beslutet rätt. När jag väl bestämt så brukar det oftast kännas rätt. Även om det emellanåt känns tungt så vet jag att just nu är det rätt beslut. Det finns annat som kommer på prio listan före. 


Men är det en häst jag saknar så är det Hugge. Han var väldigt speciell.   


 


Dessutom så har jag nu två vårar i rad reagerat med någon slags allergi. Så även mot pälsade katter. Jag har dock inte kännt någon allergi mot just hästar, men omgivnigen runt med damm och hö. Jag vill verkligen inte bli allergisk på allvar för något mer än jag är.


Nu längar jag bara till att få flytta in till nya lgh , näta in balkongen och få börja bo in mig. Har dock inte börjat packa än, men köpte några flyttkartonger igår. Nu har jag inte så jätte mycket saker i lgh jag bor, så härifrån kommer väl flytten att bli rätt snabb, bara kortonger och två trådbackar. Allt annat i möbelväg finns uppe i holmlund. 



 




  

ANNONS
Av Natali - 9 april 2015 23:52

Jag har så smått börjat acceptera för mig själv att jag är sjuk. Alltså inte på något sätt dödligt sjuk eller allvarligt sjuk. Men så pass sjuk att jag inte kan göra det jag vill eller det jag brukade kunna göra.

Jag vill så mycket.

Jag vill vara duktig och hjälpa.

Jag vill hjälpa andra, så jag blir omtykt.

Jag vill vara social och hälsa på vänner.

Jag vill att vänner ska hälsa på mig.

Skulle jag få välja själv så tror jag att jag nästan aldrig hade varit ensam eller sysslolös.


Har sakta börjat återhämta mig efter en familjetripp upp till ammarnäs. Första utfykten på väldigt länge med Milton och första utfykten med min familj, mina syskon och min mor. Det var riktigt roligt att åka slalom igen. Kände ju, till och med innan vi började åka, att det var för mycket aktivitet. Men jag ville. Jag vill så gärna äntligen få göra något. Ville att Milton skulle få en helg i fjällen och ville vara med familj. Har ju aldrig åkt iväg på saker med andra, ja, minns inte riktigt senast, men nog är det i alla fall massa år sedan jag var på någon slags semester aktivitet. Ja, pratar vi sen "semester" så var det förresten 10 år sedan. Då jag var jag ju över till usa. Men det var ju tio år sedan det....


Nåja, jag ville verkligen inte bli dålig nu efter en helgs skidåkande. (Jag åkte ju inte hela tiden förstås). Insåg att så länge jag gick på adrenalinet och inte kopplade ner kroppen så kunde jag skjuta upp kraschen. Så hela måndagen funderade. Men sen kom det. 


Jag har några diagnoser som jag hoppas få blir utredd runt, vilket jag själv är rätt jätte säker på att de stämmer in på mig och allt runt kring. Bara frågan om jag kan få hjälp från läkare och sjukvård. Jag hoppas.


Men snart, snart, väldgt snart flyttar jag! Så underbart och så glad är jag. Äntligen. Ska bli så otroligt skönt att kunna få koppla av. Kunna ha utrymme, både för livet och för milton. Kunna få inreda som jag vill och planera boendet som jag själv vill. Har så många inredningsplaner. Har bilder i huvudet hur jag vill ha det, jobbar jag sakta på det, så kanske det kommer dit en vacker dag. Steg ett blir att i alla fall flytta in.


Jag ska dessutom köra lastbil igen. Ja, det krävs en kattutställning för det. Blev omfrågad om jag kunde hjälpa med transport av de största grejorna till utställningen. Till det krävdes en lastbil, så de frågade mig. Känns jätte roligt. Blir bara en enkel bil, så känns som det blir rätt enkel start. Har jag dessutom väldigt tur får jag hyra lastbilen till min flytt helgen efter. =)



ANNONS
Av Natali - 24 mars 2015 18:57

Äntligen! Jag har fått lägenhet! I holmsund! Så lättad. Dock blev det en tvåa, skulle ju helst haft en trea så båda jag och milton fått varsitt sovrum. Men nu är det i alla fall en så stor tvåa med stort varadagsrum, så ska dela av vardagsrummet med en sovhöra. Nu började Milton tycka att han ville bo i varadagsrummet, så vi får väl se hur det blir, jag hade ju så klart bestämt att han skulle ha sovrummet. Vi får väl se hur det blir.


Den här omgången med tankar har nog faktiskt lett till en del. Inser att jag börjar lämna det förflutna bakom mig, inte helt, men tillräckligt för att det inte tar så mycket plats i mitt liv längre. Ja, nu är det inte allt, men en stor del av min barndom har helt plötsligt fått en mindre betydelse. Det börjar nog sortera och knaka i huvudet när min far dog. Som nu snart är 3 månader sedan. Saknar honom ju fortfarande och kännas väldigt overkligt. Känns väldigt konstigt att komma upp till Holmlund och han inte finns där. Minnena är fortfarande rätt levande. Det är nog bara som det ska vara tror jag.


Ja, våren har kommit. Så skönt med ljusare och varmare. Tyvärr så har allergin blossat upp nästan lika illa som i fjol. Får nu ständigt äta allergimediciner, vissa dagar dubbel dos. Det är ju absolut inte rätt ställe att bo nära så många stall som jag gör just nu. Känns väldigt jobbigt, för jag är så lite hemma som jag kan nu, dessutom vill jag verkligen inte vara ute med hästarna heller. Inte för att jag slutat tycka om häst, utan för att jag inte vill utsätta mig för mer allergener. NU är det inte hästarna jag reagerar på, utan allt runtkring stallarna. Men ju mer jag är uppe i hästarna desto mera utsätts jag för det som finns runt omkring. Damm, mögel, hö osv. Nu när snön har smält tinar ju allt fram och är ju lite allt möjligt som kommer fram och flyger runt. Så längtar på fler sätt att få flytta.


Nu har jag en massa kvällsgöra. För imorgon fyller lillasyster 18 år!


Hipp Hipp Hurra!

Av Natali - 19 mars 2015 20:32

Just nu är jag inne i en funderingsfas. Är en hel del förändringar, delvis små men också stora, i livet just nu. Eller i alla fall saker som kommer hända. Så just nu håller jag på att sortera in allt detta och på något vis dissekerar jag alla saker i mitt huvud. Vänder och vrider på alla problem, för att hitta den smidigaste lösningen.


Men jag kan inte göra detta här hemma. Utan de sista dagarna har jag tillbringat på Tropikhuset, eller det som är kvar av det. Bara av att ha något smått att pyssla med, det jag orkar (även om det absolut har blivit alldeles för mycket sista dagarna), har jag fått gå in lite i mig själv och sortera ut. Nu börjar jag ha en plan. Jag börjar känna att jag har en liten grund att stå på och hur jag ska komma i lås med allt på ett smidigt sätt.


En sak som jag har insett är att nästan alla mina måsten, de måste bort. För att jag ska må bättre. Så det har jag verkligen sorterat i. Några kvar som jag ska ordna upp. Ändå höll det på att bli fler. Ja, för jag är ju den jag är. Jag vill hjälpa. Så har nu två veckor tagit hand om mammas hund. Men har insett att det inte funkar. Det går bara inte. Blir ett till måste som ska ordnas. Så jag behöver sortera bort det. Jag har några få mål just nu och det är de jag verkligen behöver satsa på.





Av Natali - 10 mars 2015 14:08

Ja, så fick jag opereras. för exakt en månad sedan idag. Då kirurgen i umeå hade väldigt körigt så blev jag skickad till östersund. Men den blev av.


Så vad har hänt nu? Nja, ingenting skulle jag vilja säga. Mår inte bättre alls. Så känns som det bara är att kliva bakåt, eller tillbaka till ritningsbordet typ. Mera utredningar och mera tid. 


Just kommit hem från möte med försäkringskassan och kommer förhoppningsis bli beviljad till 1.5 års sjukpenning till. Bara hon få rlite mera förklaringar från läkaren osv. Så ska begära tid hos honom igen. Dels för mera utförlig beskrivning men också för att få skickas vidare till någon så jag kan fortsätta utredas och få något svar på vad min framtid blir.


Men leva i nuet har jag så smått kommit till. Första målet är att flytta till Holmsund och kunna ha Milton varannan vecka. Att han ska må bra och jag inte missat ett till år med honom. För lite så känns det, jag har förlorat ett år med min son. Ett mål är också att försöka träffa folk. En kopp kaffe, en middag eller egentligen lite vad som, bara jag får socialkontakt. Annars stannar hela jag av alldeles.


Hästar har jag alldeles fått avsluta med. Har inte ens tagit något med ut på promenad. Har gjort valet att fokusera på annat och verkligen ta bort allt och sedan lägga till bara det som jag måste och verkligen vill få att fungera. I det här fallet min älskade son och sen den sociala biten som jag känner att jag i mångt och mycket tappat.


Har lyckats ta Milton och lillasyster med på slalom. Orkar ju inte så mycket men en stund i alla fall. Det känns bra i hjärtat att kunna göra något roligt med min son.


Så en litet kort inlägg och uppdatering. Men i alla fall något.  Avslutar med lite bilder. =)


       

Av Natali - 5 februari 2015 20:50

Efter många dagars snöande kom en dag med strålande sol. Underbart. För jag tog mej ut på en promenad. 


Mina dagar går numera mest ut på att jag hoppas kunna få sova så jag någon gång är pigg igen. Kroppen är så slut och sliten att allt jag kan göra är o sova-vila-sova. Så känns det i alla fall. Får jag för lite sömn blir jag som förlamad och det ända som blir centrum i tankarna är att få sova igen och kunna bli lite piggare. Allt sovande gör jag ju för att kunna bli piggare. För att äntligen igen orka göra något. 


Men sanningen är ju den att det inte hjälper. Jo, visst, får jag sova 12 timmar två nätter i rad, då är det faktiskt en skillnad. Men jag är fortfarande inte jag.


Så jag gick ut idag. Även fast jag nu var otroligt trött och kände egentligen mest bara för att sova. När jag sen väl kommer ut på något så kommer känslan lite att jag bara vill fortsätta gå, bara gå och gå, få komma ut i livet igen. Få se saker, vara på äventyr och aldrig någonsin stanna upp igen.


 


Med solen i ansiktet tänker jag vilken underbar dag det hade varit för att: Köra skoter, Åka skidor, Pimpla, rida ut en långtur och galoppera så snön yr. Åka upp till fjällen och använda slalomskidorna igen. Få vara med vänner, skratta, ha trevligt och bara få njuta.


Inget av detta kan jag göra och tankarna gör mej rätt sorgsen. Jag tänker att jag aldrig kommer få uppleva det underbara i livet igen. Försöker skärpa mig och tänka att den här promenaden kan jag njuta av i alla fall. Kommer på mej att ändå tänka på allt jag saknar och att jag så mycket saknar någon att bara få gå o hålla i handen. Irrar vidare på tankarna och längtar efter att någon gång igen få sova bredvid någon, få vara trygg och inte bara ensam.


Medans jag går där så kommer tankarna att just nu må jag inte kunna uppleva allt det där. Men även om jag kanske aldrig igen har en egen häst att galoppera så snön yr eller en skoter att fara ut med, så kommer jag någon gång i framtiden ändå få uppeva allt igen! Självklart kommer jag upp på häst igen! Så småningom kommer jag få hänga med ut o köra skoter på en underbart solig dag, jag kommer åka slalom igen. Det kanske inte kommer bli som det varit tidigare, men det kommer ändå vara lyckliga stunder och de kommer att komma.


 


Inser också att oavsett hur sjuk jag är så kommer jag alltid fortsätta framåt. Jag kommer aldrig bara sätta mig o ge upp, utan kommer alltid att leta efter de små njutningar jag kan få i livet. Just nu är jag ensam, jag lever ensam och har inte så många jag umgås med, men kanske även detta kommer ändras, någon gång i framtiden. Mitt liv har inte tagit slut, bara ändrats.


 

Kom också fram till att min trötthet inte kommer att bli bättre för att jag stannar inne och sover eller vilar. Så min slutsats är att jag ska försöka ta mig iväg och göra saker trots att jag är trött. För jag vet att sannorlikheten att jag är piggare någon annan dag är rätt liten. Men jag räknar inte mer att lyckas hela tiden, då jag ju vissa dagar faktiskt är nära totalt förlamad av tröttheten. Men en tanke är en bit på väg i alla fall.


Hoppas ni fick en trevlig soldag också!



Av Natali - 28 januari 2015 21:40

Kroppen är glad igen. =) Eller det vill säga, hela jag är glad. Har nu två gånger ridit islandshäst. Nyss hemkommen från den andra träningen. Har dessutom ikväll hållit lektion! Hela jag blir så lycklig dels när jag får hästen att börja tänka rätt och sen när jag dessutom får hålla lektion och lära ut, eller hjälpa framåt, både i ridningen och hästträningen.


Hela krooppen vibrera av endorfiner eller glädje kickar. Bättre än starkaste värktabletten. Även om jag nu kanske känner av det och på väg hem igen så känner jag ju hur kroppen börjar stänga ner igen. Men små glädje kickar behöver jag för att hitta glädjen i mitt liv igen. En stor grej är hästar. Jag har ju väldigt nära till hästar, då jag har travhästar bara runt knuten. Som jag alltid får pyssla med hur mycket jag vill. Men det är inte riktigt samma som islandshästar. Jag började ju hjälpa lite mera, men känner att kroppen inte pallar. När jag då ska rida in en unghäst och känner att skulle hästen börja bara med några små språng så skulle jag inte fixa att hålla mej kvar. Då försvinner glädjen, när jag inte har kraften nog.


Men har helt glömt bort glädjen i att ge lektioner. Få dela med mig av min kunskap och hjälpa andra människor framåt. Så ikväll är jag bara glad.


Ja, har något annat att vara postitiv över. Snart åker jag och tar bort den förbenade knölen från halsen! Om 14 dagar är jag inskriven för operation, i östersund! 


Avslutar med en bild på min promenad kompis som jag har här i grannstallet. 


 

Av Natali - 16 januari 2015 20:33

Sitter med mitt lilla hjärta och ser film. Ja, själv har jag sett filmen tidigare, men er gärna om bra filmer. Kan dock nu göra två saker samtidigt då. ;-)


Inser att jag blir ju så mycket gladare när Milton är här. Mitt hem är inget hem utan min älskade son, plus de två katterna så klart. Har varit mycket ensam sista året, det blir ju lätt så när jag inget orkar. Nu är det faktiskt så att jag inte är helt ensam utan någon som hör av sig. Men jag hör väldigt sällan av mig längre, just för att jag oftast inte orkar. Tänker ju att de som faktiskt bryr sig om mig hör av sig, (vilken en del gör) men kom på tanken också att de i sin tur inte förstår varför jag inte hör av mig. De kan ju tänka som jag, att jag inte bryr mig om dem. Vilket inte stämmer såklart, jag bara mår för dåligt.


En stor omställning i mig själv, som jag insett att jag vill ändra för att kunna gå framåt, är att inse att jag inte mår bra. Som jag sagt tidigare, är inte så sjuk som min far var. Jag har ingen sjukdom med dödlig utgång och kommer inte bli bara sämre och sämre. Jag har inte cancer (i alla fall vad första biopsin sa, i och för sig var det innan knölen började växa, men nu ska den ju snart ut och då lär de ju veta med full säkerhet så klart, men egentligen oroar jag med inte så mycket just för det) eller någon jätte illa. Men något är ju fel. 


Så dags att inse mina egna begränsingar och rätta mig efter detta. Jag kan inte längre göra för mycket vissa dagar och sen ligga i sängen några dagar i sträck för att det blev för mycket. Det finns ju ingen annan än jag som kan sätta stopp än jag. Så jag måste minska mina måsten och det jag tar mig för till ett minimum så jag kan på så sätt vara med lite mera.


Göra mindre och orka hälsa på vänner, göra något roligt utan att sen behöva spendera dagar i sängen sedan.


Så jag ska lägga om allt. En sak jag vill göra är att verkligen hitta en lgh i Holmsund så jag kan ha Milton mera hos mig. Hitta lycka i det lilla jag kan. Inte ha en massa annat som jag måste göra eller tar på mig för att jag vill hjälpa eller bli accepterad. En extrem viktig bit för mej är social kontakt. Vilket jag inte orkat med. Jag har inte hört av mig till mina vänner, så mycket i alla fall. Några få hör av sig kontinuerligt till mig. Mår lite dåligt ibland över att jag så sällan hör av mig till dem, så jag hoppas att jag så småningom kan göra samma tillbaka.


Väntar ju på operation. För att ta bort en iónormal knöl i min sköldkörtel. Dock har läkarna uttalat sig med viss avvaktning om att det kommer göra någon skillnad för mitt mående. Men den är ju onormal och växer. Den överdoserar ämnesomsättningshormon vilket leder till att resterande sköldkörtel stänger ner.  Men nu är hela kirurgen på Nus underbemannad och de gör i princip inga operationer. Skulle ha fått kommit under januari. Så nu får jag vänta o blir kallad till östersund, förhoppningsvis under februari eller mars.


Nä, nu har jag fokuserat länge nog, snart blir det bara ännu mera rörigt. Avslutar med två bilder på de två katterna, Blid har ju varit här sedan länge. Nu har hon fått en liten kompis. Hon blev så glad. Lilla Marianne bor här nu, hon har jag på foder åt en annan uppfödare och en av mina bästa vänner. De föll för varandra efter 10 min och Blid har agerat mamma nu några dagar. =)


   

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se