Senaste inläggen

Av Natali - 5 februari 2015 20:50

Efter många dagars snöande kom en dag med strålande sol. Underbart. För jag tog mej ut på en promenad. 


Mina dagar går numera mest ut på att jag hoppas kunna få sova så jag någon gång är pigg igen. Kroppen är så slut och sliten att allt jag kan göra är o sova-vila-sova. Så känns det i alla fall. Får jag för lite sömn blir jag som förlamad och det ända som blir centrum i tankarna är att få sova igen och kunna bli lite piggare. Allt sovande gör jag ju för att kunna bli piggare. För att äntligen igen orka göra något. 


Men sanningen är ju den att det inte hjälper. Jo, visst, får jag sova 12 timmar två nätter i rad, då är det faktiskt en skillnad. Men jag är fortfarande inte jag.


Så jag gick ut idag. Även fast jag nu var otroligt trött och kände egentligen mest bara för att sova. När jag sen väl kommer ut på något så kommer känslan lite att jag bara vill fortsätta gå, bara gå och gå, få komma ut i livet igen. Få se saker, vara på äventyr och aldrig någonsin stanna upp igen.


 


Med solen i ansiktet tänker jag vilken underbar dag det hade varit för att: Köra skoter, Åka skidor, Pimpla, rida ut en långtur och galoppera så snön yr. Åka upp till fjällen och använda slalomskidorna igen. Få vara med vänner, skratta, ha trevligt och bara få njuta.


Inget av detta kan jag göra och tankarna gör mej rätt sorgsen. Jag tänker att jag aldrig kommer få uppleva det underbara i livet igen. Försöker skärpa mig och tänka att den här promenaden kan jag njuta av i alla fall. Kommer på mej att ändå tänka på allt jag saknar och att jag så mycket saknar någon att bara få gå o hålla i handen. Irrar vidare på tankarna och längtar efter att någon gång igen få sova bredvid någon, få vara trygg och inte bara ensam.


Medans jag går där så kommer tankarna att just nu må jag inte kunna uppleva allt det där. Men även om jag kanske aldrig igen har en egen häst att galoppera så snön yr eller en skoter att fara ut med, så kommer jag någon gång i framtiden ändå få uppeva allt igen! Självklart kommer jag upp på häst igen! Så småningom kommer jag få hänga med ut o köra skoter på en underbart solig dag, jag kommer åka slalom igen. Det kanske inte kommer bli som det varit tidigare, men det kommer ändå vara lyckliga stunder och de kommer att komma.


 


Inser också att oavsett hur sjuk jag är så kommer jag alltid fortsätta framåt. Jag kommer aldrig bara sätta mig o ge upp, utan kommer alltid att leta efter de små njutningar jag kan få i livet. Just nu är jag ensam, jag lever ensam och har inte så många jag umgås med, men kanske även detta kommer ändras, någon gång i framtiden. Mitt liv har inte tagit slut, bara ändrats.


 

Kom också fram till att min trötthet inte kommer att bli bättre för att jag stannar inne och sover eller vilar. Så min slutsats är att jag ska försöka ta mig iväg och göra saker trots att jag är trött. För jag vet att sannorlikheten att jag är piggare någon annan dag är rätt liten. Men jag räknar inte mer att lyckas hela tiden, då jag ju vissa dagar faktiskt är nära totalt förlamad av tröttheten. Men en tanke är en bit på väg i alla fall.


Hoppas ni fick en trevlig soldag också!



ANNONS
Av Natali - 28 januari 2015 21:40

Kroppen är glad igen. =) Eller det vill säga, hela jag är glad. Har nu två gånger ridit islandshäst. Nyss hemkommen från den andra träningen. Har dessutom ikväll hållit lektion! Hela jag blir så lycklig dels när jag får hästen att börja tänka rätt och sen när jag dessutom får hålla lektion och lära ut, eller hjälpa framåt, både i ridningen och hästträningen.


Hela krooppen vibrera av endorfiner eller glädje kickar. Bättre än starkaste värktabletten. Även om jag nu kanske känner av det och på väg hem igen så känner jag ju hur kroppen börjar stänga ner igen. Men små glädje kickar behöver jag för att hitta glädjen i mitt liv igen. En stor grej är hästar. Jag har ju väldigt nära till hästar, då jag har travhästar bara runt knuten. Som jag alltid får pyssla med hur mycket jag vill. Men det är inte riktigt samma som islandshästar. Jag började ju hjälpa lite mera, men känner att kroppen inte pallar. När jag då ska rida in en unghäst och känner att skulle hästen börja bara med några små språng så skulle jag inte fixa att hålla mej kvar. Då försvinner glädjen, när jag inte har kraften nog.


Men har helt glömt bort glädjen i att ge lektioner. Få dela med mig av min kunskap och hjälpa andra människor framåt. Så ikväll är jag bara glad.


Ja, har något annat att vara postitiv över. Snart åker jag och tar bort den förbenade knölen från halsen! Om 14 dagar är jag inskriven för operation, i östersund! 


Avslutar med en bild på min promenad kompis som jag har här i grannstallet. 


 

ANNONS
Av Natali - 16 januari 2015 20:33

Sitter med mitt lilla hjärta och ser film. Ja, själv har jag sett filmen tidigare, men er gärna om bra filmer. Kan dock nu göra två saker samtidigt då. ;-)


Inser att jag blir ju så mycket gladare när Milton är här. Mitt hem är inget hem utan min älskade son, plus de två katterna så klart. Har varit mycket ensam sista året, det blir ju lätt så när jag inget orkar. Nu är det faktiskt så att jag inte är helt ensam utan någon som hör av sig. Men jag hör väldigt sällan av mig längre, just för att jag oftast inte orkar. Tänker ju att de som faktiskt bryr sig om mig hör av sig, (vilken en del gör) men kom på tanken också att de i sin tur inte förstår varför jag inte hör av mig. De kan ju tänka som jag, att jag inte bryr mig om dem. Vilket inte stämmer såklart, jag bara mår för dåligt.


En stor omställning i mig själv, som jag insett att jag vill ändra för att kunna gå framåt, är att inse att jag inte mår bra. Som jag sagt tidigare, är inte så sjuk som min far var. Jag har ingen sjukdom med dödlig utgång och kommer inte bli bara sämre och sämre. Jag har inte cancer (i alla fall vad första biopsin sa, i och för sig var det innan knölen började växa, men nu ska den ju snart ut och då lär de ju veta med full säkerhet så klart, men egentligen oroar jag med inte så mycket just för det) eller någon jätte illa. Men något är ju fel. 


Så dags att inse mina egna begränsingar och rätta mig efter detta. Jag kan inte längre göra för mycket vissa dagar och sen ligga i sängen några dagar i sträck för att det blev för mycket. Det finns ju ingen annan än jag som kan sätta stopp än jag. Så jag måste minska mina måsten och det jag tar mig för till ett minimum så jag kan på så sätt vara med lite mera.


Göra mindre och orka hälsa på vänner, göra något roligt utan att sen behöva spendera dagar i sängen sedan.


Så jag ska lägga om allt. En sak jag vill göra är att verkligen hitta en lgh i Holmsund så jag kan ha Milton mera hos mig. Hitta lycka i det lilla jag kan. Inte ha en massa annat som jag måste göra eller tar på mig för att jag vill hjälpa eller bli accepterad. En extrem viktig bit för mej är social kontakt. Vilket jag inte orkat med. Jag har inte hört av mig till mina vänner, så mycket i alla fall. Några få hör av sig kontinuerligt till mig. Mår lite dåligt ibland över att jag så sällan hör av mig till dem, så jag hoppas att jag så småningom kan göra samma tillbaka.


Väntar ju på operation. För att ta bort en iónormal knöl i min sköldkörtel. Dock har läkarna uttalat sig med viss avvaktning om att det kommer göra någon skillnad för mitt mående. Men den är ju onormal och växer. Den överdoserar ämnesomsättningshormon vilket leder till att resterande sköldkörtel stänger ner.  Men nu är hela kirurgen på Nus underbemannad och de gör i princip inga operationer. Skulle ha fått kommit under januari. Så nu får jag vänta o blir kallad till östersund, förhoppningsvis under februari eller mars.


Nä, nu har jag fokuserat länge nog, snart blir det bara ännu mera rörigt. Avslutar med två bilder på de två katterna, Blid har ju varit här sedan länge. Nu har hon fått en liten kompis. Hon blev så glad. Lilla Marianne bor här nu, hon har jag på foder åt en annan uppfödare och en av mina bästa vänner. De föll för varandra efter 10 min och Blid har agerat mamma nu några dagar. =)


   

Av Natali - 15 januari 2015 14:32

Att sörja o förlora någon som står en nära är aldrig lätt. För snart två veckor sedan förlorade jag min pappa. 


Strax efter midnatt så ringde telefonen. På bara de sekunderna det tog för mig att klä på mig och gå ner i bilen han jag gå igenom all skuld jag kände, att jag borde ha gjort det o det, borde ha sagt tydligt till min pappa vad han betydde fö rmig osv. Men innan jag då gått igenom dörren så bestämde jag mej för att nä, jag hade faktiskt hunnit med att säga till honom att jag verkligen såg honom som min pappa. Jag har under det sista året faktiskt fått spendera tid med honom. Bara min pappa och jag. Jag har fått lyfta lite funderingar med honom. Han visste hur viktig han var för mej! 


Det kan nog vara väldigt enkelt att dra på sig skuld, som bara förvärrar.


Min pappa var ju väldigt sjuk. Han har i över fyra år kämpat med ALS. Vilket bara ger en enda utgång. I början fick han prognosen att han hade två år kvar. Så någonstans visste vi alla att det skulle komma. Vi har nog lyckats förbereda oss lite.


Samtidigt går det aldrig att förbereda sig på att förlora någon. Jag kan känna en enorm saknad helt plötsligt. Att aldrig kunna få prata med honom. Aldrig mera få höra hans skämt. Fast det kommer jag ju kunna. Inom mig, i minnen.


Vi fick till en väldigt personlig begravning. Som vi höll i själva. Vi delade minnen, sorg och skratt. Vi försökte minnas honom som han var innan han blev sjuk. Vi delade med oss av det glada vi minns. 


Jag kände att jag kan väl inte skratta när jag nyss förlorat min far. Men jo, klart jag kan det. Inte måste jag gråta en ändlös flod av tårar. Visst kommer det tårar. Men jag gjorde mitt val att minnas allt det glada han lämnade efter.


Det har varit jobbiga två veckor. Men samtidigt en lättnad. Tänkte först att det är så fel att känna lättnad. Men så är det ju inte. Jag önskar så klart att min pappa aldrig någonsin blev sjuk och fortfarande levde. Men samtidigt är det skönt att det nu är över på ett sätt. Att leva med tankarna att vad händer när han går bort? Hur blir det och när sker det? Var ju aldrig en fråga om han skulle, utan när. Att sakta se honom blir sämre. Att känna att nu är det nära. Att gå o oroa mig för när det sker. Att känna lite sorg hela tiden, för att veta att det kommer och kan komma när som helst. Den oron och sorgen känner jag ju inte längre. Nu är det över på något sätt. Jag sa och tänkte hela tiden att jag tar min sorg senare, ville inte att min pappa skulle behöva uppleva den sorgen. Jag ville samtidigt inte tänka på att han skulle försvinna. Det var otänkbart o så svårt att greppa. Nu har jag sörjt och sörjer. Nu är det över.


Allt detta har också fått mig att inse hur jag måste göra med mitt liv. Ett tag tänkte jag att min pappa ju inte tyckte om tex tatueringar, eller tyckte ju inte om katter, så en till katt var ju inte vad han skulle tyck var något för mig. Men jag behöver ju fortsätta att leva mitt liv. Jag vill minnas honom för den han var. Jag behöver inte leva mitt liv utifrån vad han skulle gjort eller vad han tyckte om.


Så ur allt detta vill jag hitta mitt liv och tänka på hur jag ska fortsätta så jag kan få det jag behöver. Jag inser att jag inte är frisk. Jag mår rätt dåligt. Jag är ju inte sjuk i någon dödlig sjukdom. Men jag kan inte fortsätta leva som jag gjort eller vill. För jag orkar inte med det. Så att prioritera och hitta mitt sätt i mitt liv för att komma vidare.


Nä, avslutar med några bilder från min fars begravning. Jag har minnen kvar och han kommer alltid finnas i mitt hjärta.

   

 

Av Natali - 24 november 2014 20:06

Så blir det snart. Min operation. Äntligen fått träffa kirurgen. Vad jag fått höra en bra kirurg också. Så under januari verkar det som det är i tidsplaneringen.


Bjuder på en ovanlig selfie också.    Mera bilder längre ner.


 


När jag träffade kirurgen så gjordes ett nytt ultraljud för att kolla av vart knölen sitter och hur det ser ut osv. Från itidigare var knölen bara väldigt liten. Minns nu inte om det var 0.7 cm eller mm. Den var så liten då att hon hade svårt att få rätt när biopsin skulle tas i alla fall. Nu är den 2 cm. Vilket innebär att den ju vuxit rätt mycket. 


Detta får mej ju att ha lite mera hopp inför framtiden. Då mitt mående går allt mer nedåt i en ond spiral och jag mår sämre, har mer ont, blir mera trött, mera hjärtklappning, total utmattning och känns bland som jag ska svimma. Så tänds ju då förhoppningen att denna knöl kan vara det som ändå felas. Så kanske kan det vara så att det kan bli bätre efter en operation. Min läkare på medicin som har remitterat till denna operation, har ju antytt att det kan ju vara så att operationen inte hjälper mej att må bättre, då provsvaren inte är så mycket felaktiga. Så har ju inte haft så stort tilltro till detta.


Har dessutom även fått en liten ev provdiagnos som me/cfs av min läkare. Då jag bad om utredning för det eftersom läkaren på medicin inte riktigt trodde att knölen på sköldkörteln hade sådan stor effekt på mig. Har nu fått remiss till smärtmottagningen också. Så får hoppas det hjälper något också.


Avslutar med lite bilder. Presenterar lite snabbt min nya katt också. S*Kattmillas Morgan. Mer om honom kommer säkert vid ett senare tillfälle. Även Milton är med på några bilder, o min far.


             

Av Natali - 9 september 2014 19:37

Tänkte att en liten uppdatering kunde vara på plats.


Så har flyttat, som sagt. Men hade en stund en lite pytte lgh på teg. Blev bara i två månader, nu bor jag i en större, fullt utrustad lgh nära travet. Vilket har hjälpt mej att få kontakt med häst o jag får vara ute o pyssla det jag orkar med hästarna i ett stall. Har även blivit lite körning och rindning. Mår jag så gott av.


Så, mina försök till deltidsbrandman, gick ju lite i stöpet. Nu har jag väl fått förklaringen. Efter otaliga funderingar om jag bara gått in i väggen eller rent vara var psykiskt slut, så fick jag i alla fall en rejäl utredning av sköldkörteln här på Nus, norrlands universitets sjukhus. Har lämnat prover, ultraljud på sköldkörteln (vilket resulterade i diagnosen en förstorad körtel med avvikande knölar, efter biopsi på dessa, visade dock i alla fall ingen cellförändring) gjort magenröntgen på huvudet (misstänkt tumör på hypofysen, eller i alla fall uteslutning av det), sen har jag två gånger varit radioaktiv. Först fick jag bara svälja en kapsel med radioaktivtjod. sen dagen efter avläsning av hur sköldkörteln funkade. Sen en injektion av radioaktivt ämne i blodet och en sorts röntgen av sköldkörteln. I denna kunde man tydligen se att en av knölarna i sköldkörteln överproducerar och leder till att resterande körtel stänger ner produktionen. 


 


Så det som jag väntar på nu är helt enkelt en tid hos kirurgen för bedömning och sedan skall de operera bort den biten som knölen finns i.


Så detta har ju gjort att jag har mått väldigt dålig och jag har inte inbillat mig. Så oavsett hur jag än försökt och även om jag skulle fortsatt försökt, så skulle jag inte klarat av sista fysproven inför deltidsbranman. Jag var helt enkelt inte fysiskt frisk. Så det hade varit helt omöjlit, även utan influensa och pencillinet jag åt då. 


Det fina i det hela är att jag nu kan hoppas på att jag kan må bättre ett tag efter operationen. Bara resterade körtel kickar igång så jag får normalproduktion och ämnensomsättningen normaliseras. Jag när ett litet hopp om att även mitt resterande mående ska bli bättre, kanske min fibro smärta kan minska. Jag räknar ju inte med det, men jag hoppas.


Har dessutom lagt om kosten, då jag ska minska på proteinet, pga min andra ämnesomsättningssjukdom. Vilket också gjort nu att jag upptäck att jag har magnesium brist. Jag har börjat kolla över mina vitaminer o mineraler, då jag ju nu ska få i mej tillskott av kalcium då jag inte längre får i mig nästan några mejeriprodukter. Så jag hoppas det också kan göra lite skillnad.


Bjuder sist på lite bilder, på mej o mitt hjärta Milton, sen på min älskade Blid, som alltid finns vid min sida nu när jag mest inte orkar något, filten o mys när jag sitter i soffan, och under täcket bredvid mej på nätterna. O så lite njuta bilder när jag fått lite häst, som får mej att må så gott.


               

Av Natali - 6 juli 2014 14:12

MIn bror klev in genom dörren o kommenterade att jag inte alls såg så illa ut som han väntade sig, alltså i måendet. Faktsikt har jag nästan sovit inatt. Så två nätter närmare, bara tio stycken kvar innan provet kan tas och jag kan återgå till min medicin.

Däremot så var gårdagen inte alls upplyftande. Jag har funderat länge på varför inget riktigt kan bli klart vad det är som är fel i min kropp. O så är det ju, tillslut börjar man ju tvivla på att jag faktiskt är sjuk. Kanske bara inbillning.


Men igår klickade verkligen något i mej. Kanske inte på ett bra sätt, men kom fram till flera slutsatser. Jag är inte alls mej själv. På middag uppe hos familjen och sommargrannarna med familj, ja vi var 16 stycken, som brukar vara super roligt, var jag inte alls pigg. Jag brukar alltid vara den som pratar, skrattar och är med. Grillar gör jag med. Alltid jag som grillar. Igår blev jag först avlöst på grillen, inte så att jag bad om det, eller blev undankörd, utan bara blev. Jag klev också automatiskt åt sidan. Lite lättad. Jag var inte heller med på någon disskution. Jag var mest bara trött och hade helst bara gått iväg o varit själv. Det är inte jag.


Så punk ett. Jag är inte frisk. Har det gått så långt att jag inte ens livas upp av trevliga grannar och barndomsvänner så är jag faktiskt fyskiskt sjuk. Jag är inte innbillssjuk. Jag känner ju utan att tveka att något är på tok i kroppen. Jag bara hoppas att det är något enkelt som går att göra något åt.


I den här processen så har ju min älskade son flyttat till sin far. Han bor där nästan 80 % nu, ja han är ju hos mig ibland. Det har ju gjort att jag som mamma känner mej misslyckad. Att jag inte ens kan se till att min son har det bra. Men så slog en tanke mej, igår det med. Vad glad jag kan vara som kan se att min son faktiskt har ett bra hem hos sin far och mår bra, till jag mår bättre igen. Han mår ju bra där han är nu. Även om jag saknar honom och han utan tvekan saknar mej, så är det ju bättre att han mår bra, att jag får reda ut min sjukdom i lugn o ro, utan att min sons mående ska komma i kläm.


Tänk om han inte hade haft en far han kunde leva med? Då hade jag ju mått ännu sämre för att jag inte kunnat ge min son det hem, liv och stöttning han behöver. Så istället för att känna mej misslyckad som inte kan vara en bra mamma, så kan jag ju faktiskt känna mej glad över att han har ett bra hem och inte behöver må sämre för att jag gör det.


Den här gången trillar tårarna av en bra insikt. Men många tårar trillar numera. Jag försöker få ihop små glädjeämnen varje dag, men min ork finns inte och att hålla masken uppe, ute bland andra människor, blir svårare o svårare.


Men bara två saker som stärker mej just nu. Min son har ett bra hem och kan få ett bra tid. Jag har verkligen något fysiskt fel, något är faktiskt inte rätt i min kropp.


 



Av Natali - 3 juli 2014 10:38

Ja, i förrgår var jag på sjukhusbesök. Har ju under en längre tid mått rätt dåligt. (O dessutom nu går jag på allergitabletter då jag sista tiden fick svullnad i ansiktet och en typ av utslag, men det har inte med sjukhusbesöket att göra nu.)

Började i höstas med avikande provet på ämnesomsättningen. Hade låga värden och alltså förhöjd ämnesomsättning. Detta har fortsatt och hängt kvar ända sedan dess. Nu svullnade sköldkörteln upp ännu mera och mera prover var avvikande. Så nu fick jag inskickad en remiss till sjukhuset och en specialist på endokronologin (säkert felstavat). Den läkaren råkade vara samma läkare som har han om min pku, eller fenylketonuri.


Pku är en ämnesomsättningssjukdom som innebär att ett av de proteiner våran mat innehåller som omvandlas till Fenylanalin, kan inte brytas ner. När det inte bryts ner så går fenylanalinet rakt ut i blodet och blir som ett gift som där bryter ner centrala hjärnbalken. Men, jag har hyperaktiv fenylketonuri. Så jag har hittils inte behövt bry mej alls om vad jag äter då det var bedömt att mina värden var inom ramen som jag klarade.


Men nu så kom funderinger från min läkare att eftersom jag mår som jag mår så ska vi troligast börja med att hålla nere värdena rejält för att se så att det inte är det som påverkar mej. Så förutom bekräftelse att min sköldkörtel är svullen, om än svullnaden har gått ner nu, så jag ska kolla sköldkörteln med ultraljud och sen även magnetröntga hypofysen, som styr signalerna (eller något sånt) till sköldkörteln. Hypofysen sitter i huvudet. Så sitter nu o väntar på den tiden. Men ska dessutom ta prover på mitt fenylanalinvärde i blodet, ca var tredje morgon.


NU har jag misslyckats två mornar i rad. Jag måste ju fasta kvällen innan. Tisdag kväll var jag ute o fiskade, från 15 till ca 22.30 och kunde inte fasta, då jag varken ätit lunch eller middag när jag väl kom hem. Inatt var ingen bra natt o dessutom glömde jag av så jag fikade faktiskt lite macka senare än 22. Så ikväll måste jag.


Tanken är dessutom att jag nu ska sluta med min medicin jag tar till kvällen för att kunna sova, ja den är för restlesslegs. Det är nämligen så att den medicinen kan påverka ämnesomsättningen, så ska försöka göra ett uppehåll på två veckor och sen ta ett nytt ämnesomsättningsprov. För att kolla av om det påverkar.

Första natten utan gick super bra. Ingen påverkan alls. Jag har fått låna en tens apparat som är det enda andra som hjälper mej från smärtan så jag kan sova. Inatt somnade jag med strömimpulser på och lyckades sova i tre timmar. Sen vaknade jag och stängde av. Kunde vila i 30 min, sen började det. Men denna gång på båda benen och jag kunde inte göra annat än att ta medicinerna och fick sen ca 5 timmar till sömn. Men är rätt sliten idag.


Så bara att försöka igen. Men blir svårt dels att få till vanan att se till att jag alltid äter middag i tid och inte glömmer av någon gång att inte fika något efter 22. Sen sluta med medicinen, det blir en riktigt utmanin. Sen när jag väl ska börja med dietmaten. Jag får knappt äta något med högt protiein innehåll. Vilket innebär nära all kött, fisk och bönprodukter. Så grönsaker och liknande. Jag ska bli typ vegetarian, på riktigt. Tur jag tycker om sallad och grönt, men tycker dock att kött är rätt gott med, och tex ägg.


Nåja, det får väl ta lite tid, men jag har ju inte så stort val. Det måste ju funka.

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se