Senaste inläggen

Av Natali - 15 januari 2015 14:32

Att sörja o förlora någon som står en nära är aldrig lätt. För snart två veckor sedan förlorade jag min pappa. 


Strax efter midnatt så ringde telefonen. På bara de sekunderna det tog för mig att klä på mig och gå ner i bilen han jag gå igenom all skuld jag kände, att jag borde ha gjort det o det, borde ha sagt tydligt till min pappa vad han betydde fö rmig osv. Men innan jag då gått igenom dörren så bestämde jag mej för att nä, jag hade faktiskt hunnit med att säga till honom att jag verkligen såg honom som min pappa. Jag har under det sista året faktiskt fått spendera tid med honom. Bara min pappa och jag. Jag har fått lyfta lite funderingar med honom. Han visste hur viktig han var för mej! 


Det kan nog vara väldigt enkelt att dra på sig skuld, som bara förvärrar.


Min pappa var ju väldigt sjuk. Han har i över fyra år kämpat med ALS. Vilket bara ger en enda utgång. I början fick han prognosen att han hade två år kvar. Så någonstans visste vi alla att det skulle komma. Vi har nog lyckats förbereda oss lite.


Samtidigt går det aldrig att förbereda sig på att förlora någon. Jag kan känna en enorm saknad helt plötsligt. Att aldrig kunna få prata med honom. Aldrig mera få höra hans skämt. Fast det kommer jag ju kunna. Inom mig, i minnen.


Vi fick till en väldigt personlig begravning. Som vi höll i själva. Vi delade minnen, sorg och skratt. Vi försökte minnas honom som han var innan han blev sjuk. Vi delade med oss av det glada vi minns. 


Jag kände att jag kan väl inte skratta när jag nyss förlorat min far. Men jo, klart jag kan det. Inte måste jag gråta en ändlös flod av tårar. Visst kommer det tårar. Men jag gjorde mitt val att minnas allt det glada han lämnade efter.


Det har varit jobbiga två veckor. Men samtidigt en lättnad. Tänkte först att det är så fel att känna lättnad. Men så är det ju inte. Jag önskar så klart att min pappa aldrig någonsin blev sjuk och fortfarande levde. Men samtidigt är det skönt att det nu är över på ett sätt. Att leva med tankarna att vad händer när han går bort? Hur blir det och när sker det? Var ju aldrig en fråga om han skulle, utan när. Att sakta se honom blir sämre. Att känna att nu är det nära. Att gå o oroa mig för när det sker. Att känna lite sorg hela tiden, för att veta att det kommer och kan komma när som helst. Den oron och sorgen känner jag ju inte längre. Nu är det över på något sätt. Jag sa och tänkte hela tiden att jag tar min sorg senare, ville inte att min pappa skulle behöva uppleva den sorgen. Jag ville samtidigt inte tänka på att han skulle försvinna. Det var otänkbart o så svårt att greppa. Nu har jag sörjt och sörjer. Nu är det över.


Allt detta har också fått mig att inse hur jag måste göra med mitt liv. Ett tag tänkte jag att min pappa ju inte tyckte om tex tatueringar, eller tyckte ju inte om katter, så en till katt var ju inte vad han skulle tyck var något för mig. Men jag behöver ju fortsätta att leva mitt liv. Jag vill minnas honom för den han var. Jag behöver inte leva mitt liv utifrån vad han skulle gjort eller vad han tyckte om.


Så ur allt detta vill jag hitta mitt liv och tänka på hur jag ska fortsätta så jag kan få det jag behöver. Jag inser att jag inte är frisk. Jag mår rätt dåligt. Jag är ju inte sjuk i någon dödlig sjukdom. Men jag kan inte fortsätta leva som jag gjort eller vill. För jag orkar inte med det. Så att prioritera och hitta mitt sätt i mitt liv för att komma vidare.


Nä, avslutar med några bilder från min fars begravning. Jag har minnen kvar och han kommer alltid finnas i mitt hjärta.

   

 

ANNONS
Av Natali - 24 november 2014 20:06

Så blir det snart. Min operation. Äntligen fått träffa kirurgen. Vad jag fått höra en bra kirurg också. Så under januari verkar det som det är i tidsplaneringen.


Bjuder på en ovanlig selfie också.    Mera bilder längre ner.


 


När jag träffade kirurgen så gjordes ett nytt ultraljud för att kolla av vart knölen sitter och hur det ser ut osv. Från itidigare var knölen bara väldigt liten. Minns nu inte om det var 0.7 cm eller mm. Den var så liten då att hon hade svårt att få rätt när biopsin skulle tas i alla fall. Nu är den 2 cm. Vilket innebär att den ju vuxit rätt mycket. 


Detta får mej ju att ha lite mera hopp inför framtiden. Då mitt mående går allt mer nedåt i en ond spiral och jag mår sämre, har mer ont, blir mera trött, mera hjärtklappning, total utmattning och känns bland som jag ska svimma. Så tänds ju då förhoppningen att denna knöl kan vara det som ändå felas. Så kanske kan det vara så att det kan bli bätre efter en operation. Min läkare på medicin som har remitterat till denna operation, har ju antytt att det kan ju vara så att operationen inte hjälper mej att må bättre, då provsvaren inte är så mycket felaktiga. Så har ju inte haft så stort tilltro till detta.


Har dessutom även fått en liten ev provdiagnos som me/cfs av min läkare. Då jag bad om utredning för det eftersom läkaren på medicin inte riktigt trodde att knölen på sköldkörteln hade sådan stor effekt på mig. Har nu fått remiss till smärtmottagningen också. Så får hoppas det hjälper något också.


Avslutar med lite bilder. Presenterar lite snabbt min nya katt också. S*Kattmillas Morgan. Mer om honom kommer säkert vid ett senare tillfälle. Även Milton är med på några bilder, o min far.


             

ANNONS
Av Natali - 9 september 2014 19:37

Tänkte att en liten uppdatering kunde vara på plats.


Så har flyttat, som sagt. Men hade en stund en lite pytte lgh på teg. Blev bara i två månader, nu bor jag i en större, fullt utrustad lgh nära travet. Vilket har hjälpt mej att få kontakt med häst o jag får vara ute o pyssla det jag orkar med hästarna i ett stall. Har även blivit lite körning och rindning. Mår jag så gott av.


Så, mina försök till deltidsbrandman, gick ju lite i stöpet. Nu har jag väl fått förklaringen. Efter otaliga funderingar om jag bara gått in i väggen eller rent vara var psykiskt slut, så fick jag i alla fall en rejäl utredning av sköldkörteln här på Nus, norrlands universitets sjukhus. Har lämnat prover, ultraljud på sköldkörteln (vilket resulterade i diagnosen en förstorad körtel med avvikande knölar, efter biopsi på dessa, visade dock i alla fall ingen cellförändring) gjort magenröntgen på huvudet (misstänkt tumör på hypofysen, eller i alla fall uteslutning av det), sen har jag två gånger varit radioaktiv. Först fick jag bara svälja en kapsel med radioaktivtjod. sen dagen efter avläsning av hur sköldkörteln funkade. Sen en injektion av radioaktivt ämne i blodet och en sorts röntgen av sköldkörteln. I denna kunde man tydligen se att en av knölarna i sköldkörteln överproducerar och leder till att resterande körtel stänger ner produktionen. 


 


Så det som jag väntar på nu är helt enkelt en tid hos kirurgen för bedömning och sedan skall de operera bort den biten som knölen finns i.


Så detta har ju gjort att jag har mått väldigt dålig och jag har inte inbillat mig. Så oavsett hur jag än försökt och även om jag skulle fortsatt försökt, så skulle jag inte klarat av sista fysproven inför deltidsbranman. Jag var helt enkelt inte fysiskt frisk. Så det hade varit helt omöjlit, även utan influensa och pencillinet jag åt då. 


Det fina i det hela är att jag nu kan hoppas på att jag kan må bättre ett tag efter operationen. Bara resterade körtel kickar igång så jag får normalproduktion och ämnensomsättningen normaliseras. Jag när ett litet hopp om att även mitt resterande mående ska bli bättre, kanske min fibro smärta kan minska. Jag räknar ju inte med det, men jag hoppas.


Har dessutom lagt om kosten, då jag ska minska på proteinet, pga min andra ämnesomsättningssjukdom. Vilket också gjort nu att jag upptäck att jag har magnesium brist. Jag har börjat kolla över mina vitaminer o mineraler, då jag ju nu ska få i mej tillskott av kalcium då jag inte längre får i mig nästan några mejeriprodukter. Så jag hoppas det också kan göra lite skillnad.


Bjuder sist på lite bilder, på mej o mitt hjärta Milton, sen på min älskade Blid, som alltid finns vid min sida nu när jag mest inte orkar något, filten o mys när jag sitter i soffan, och under täcket bredvid mej på nätterna. O så lite njuta bilder när jag fått lite häst, som får mej att må så gott.


               

Av Natali - 6 juli 2014 14:12

MIn bror klev in genom dörren o kommenterade att jag inte alls såg så illa ut som han väntade sig, alltså i måendet. Faktsikt har jag nästan sovit inatt. Så två nätter närmare, bara tio stycken kvar innan provet kan tas och jag kan återgå till min medicin.

Däremot så var gårdagen inte alls upplyftande. Jag har funderat länge på varför inget riktigt kan bli klart vad det är som är fel i min kropp. O så är det ju, tillslut börjar man ju tvivla på att jag faktiskt är sjuk. Kanske bara inbillning.


Men igår klickade verkligen något i mej. Kanske inte på ett bra sätt, men kom fram till flera slutsatser. Jag är inte alls mej själv. På middag uppe hos familjen och sommargrannarna med familj, ja vi var 16 stycken, som brukar vara super roligt, var jag inte alls pigg. Jag brukar alltid vara den som pratar, skrattar och är med. Grillar gör jag med. Alltid jag som grillar. Igår blev jag först avlöst på grillen, inte så att jag bad om det, eller blev undankörd, utan bara blev. Jag klev också automatiskt åt sidan. Lite lättad. Jag var inte heller med på någon disskution. Jag var mest bara trött och hade helst bara gått iväg o varit själv. Det är inte jag.


Så punk ett. Jag är inte frisk. Har det gått så långt att jag inte ens livas upp av trevliga grannar och barndomsvänner så är jag faktiskt fyskiskt sjuk. Jag är inte innbillssjuk. Jag känner ju utan att tveka att något är på tok i kroppen. Jag bara hoppas att det är något enkelt som går att göra något åt.


I den här processen så har ju min älskade son flyttat till sin far. Han bor där nästan 80 % nu, ja han är ju hos mig ibland. Det har ju gjort att jag som mamma känner mej misslyckad. Att jag inte ens kan se till att min son har det bra. Men så slog en tanke mej, igår det med. Vad glad jag kan vara som kan se att min son faktiskt har ett bra hem hos sin far och mår bra, till jag mår bättre igen. Han mår ju bra där han är nu. Även om jag saknar honom och han utan tvekan saknar mej, så är det ju bättre att han mår bra, att jag får reda ut min sjukdom i lugn o ro, utan att min sons mående ska komma i kläm.


Tänk om han inte hade haft en far han kunde leva med? Då hade jag ju mått ännu sämre för att jag inte kunnat ge min son det hem, liv och stöttning han behöver. Så istället för att känna mej misslyckad som inte kan vara en bra mamma, så kan jag ju faktiskt känna mej glad över att han har ett bra hem och inte behöver må sämre för att jag gör det.


Den här gången trillar tårarna av en bra insikt. Men många tårar trillar numera. Jag försöker få ihop små glädjeämnen varje dag, men min ork finns inte och att hålla masken uppe, ute bland andra människor, blir svårare o svårare.


Men bara två saker som stärker mej just nu. Min son har ett bra hem och kan få ett bra tid. Jag har verkligen något fysiskt fel, något är faktiskt inte rätt i min kropp.


 



Av Natali - 3 juli 2014 10:38

Ja, i förrgår var jag på sjukhusbesök. Har ju under en längre tid mått rätt dåligt. (O dessutom nu går jag på allergitabletter då jag sista tiden fick svullnad i ansiktet och en typ av utslag, men det har inte med sjukhusbesöket att göra nu.)

Började i höstas med avikande provet på ämnesomsättningen. Hade låga värden och alltså förhöjd ämnesomsättning. Detta har fortsatt och hängt kvar ända sedan dess. Nu svullnade sköldkörteln upp ännu mera och mera prover var avvikande. Så nu fick jag inskickad en remiss till sjukhuset och en specialist på endokronologin (säkert felstavat). Den läkaren råkade vara samma läkare som har han om min pku, eller fenylketonuri.


Pku är en ämnesomsättningssjukdom som innebär att ett av de proteiner våran mat innehåller som omvandlas till Fenylanalin, kan inte brytas ner. När det inte bryts ner så går fenylanalinet rakt ut i blodet och blir som ett gift som där bryter ner centrala hjärnbalken. Men, jag har hyperaktiv fenylketonuri. Så jag har hittils inte behövt bry mej alls om vad jag äter då det var bedömt att mina värden var inom ramen som jag klarade.


Men nu så kom funderinger från min läkare att eftersom jag mår som jag mår så ska vi troligast börja med att hålla nere värdena rejält för att se så att det inte är det som påverkar mej. Så förutom bekräftelse att min sköldkörtel är svullen, om än svullnaden har gått ner nu, så jag ska kolla sköldkörteln med ultraljud och sen även magnetröntga hypofysen, som styr signalerna (eller något sånt) till sköldkörteln. Hypofysen sitter i huvudet. Så sitter nu o väntar på den tiden. Men ska dessutom ta prover på mitt fenylanalinvärde i blodet, ca var tredje morgon.


NU har jag misslyckats två mornar i rad. Jag måste ju fasta kvällen innan. Tisdag kväll var jag ute o fiskade, från 15 till ca 22.30 och kunde inte fasta, då jag varken ätit lunch eller middag när jag väl kom hem. Inatt var ingen bra natt o dessutom glömde jag av så jag fikade faktiskt lite macka senare än 22. Så ikväll måste jag.


Tanken är dessutom att jag nu ska sluta med min medicin jag tar till kvällen för att kunna sova, ja den är för restlesslegs. Det är nämligen så att den medicinen kan påverka ämnesomsättningen, så ska försöka göra ett uppehåll på två veckor och sen ta ett nytt ämnesomsättningsprov. För att kolla av om det påverkar.

Första natten utan gick super bra. Ingen påverkan alls. Jag har fått låna en tens apparat som är det enda andra som hjälper mej från smärtan så jag kan sova. Inatt somnade jag med strömimpulser på och lyckades sova i tre timmar. Sen vaknade jag och stängde av. Kunde vila i 30 min, sen började det. Men denna gång på båda benen och jag kunde inte göra annat än att ta medicinerna och fick sen ca 5 timmar till sömn. Men är rätt sliten idag.


Så bara att försöka igen. Men blir svårt dels att få till vanan att se till att jag alltid äter middag i tid och inte glömmer av någon gång att inte fika något efter 22. Sen sluta med medicinen, det blir en riktigt utmanin. Sen när jag väl ska börja med dietmaten. Jag får knappt äta något med högt protiein innehåll. Vilket innebär nära all kött, fisk och bönprodukter. Så grönsaker och liknande. Jag ska bli typ vegetarian, på riktigt. Tur jag tycker om sallad och grönt, men tycker dock att kött är rätt gott med, och tex ägg.


Nåja, det får väl ta lite tid, men jag har ju inte så stort val. Det måste ju funka.

Av Natali - 27 juni 2014 12:52

För två år sedan ungefär, fick jag en fråga. Jag vet att jag innan jag raderade hela min blogg tog upp detta på den gamla bloggen. Frågan var vad jag ville bli när jag blev stor, ja lite skämtsamt förstås... Mitt svar var bara kort och gott, -Jag vill bli lycklig.


Men hur skapar man lycka? Hur ska mitt liv vara för att jag ska vara lycklig?


Kan jag skapa min egen lycka? Ska jag leta någon som jag kan vara lycklig tillsammans med? Sitter lyckan i att passa in i samhället och jobba 8 timmar per dag och ha fyra veckor semester per år? Sitter lyckan i en häst? En snygg bil? En resa? Uppleverser? Bli en kändis, rock stjärna eller något sådant? Gå ner i vikt och måna om mitt utseende? Flytta till ett annat land?


Vad har jag nu som gör mej tillfreds med mitt liv?


Min son är en stor lycka. Han älskar jag ju över allt annat. Tyvärr har omständigheterna gjort så att han nu mestadels bor hos sin pappa. Han mår helt ok. Men känslan av att ändå misslyckas gnager rätt hårt. Nu har jag äntligen eget boende, om än bara ett lite rum, så jag kan ha honom hos mej. Men blir lite trångt förstås.


Jag har en häst. Han gör mycket för mitt eget välbefinnande. Men just nu så har allt runtomkring som strulat gjort att jag fattade beslutet att han är ute på foder. Men just nu verkar det som han kommer tillbaka. Så en lycka i mitt liv är min häst.


Mina två katter. De har också en del historia bakom sig, men nu kommer jag aldrig släppa dem. De älskar mig villkorlöst och det är de och min häst (ja min son också) som jag är trygg i att de faktiskt tycker om mej, oavsett vad som egentligen händer, vad jag gör, jobbar med, ser ut, hur jag klär mej osv. De är dem jag drar min kärleksenergi från. De är dem jag har.


 


Jag gör annat som får mej att må gott.


Ni som följt mej lite genom åren vet att sommartid är en stor, stor sak att fiska. I fjol när jag hade praktikant hos mej i firman, så hände det faktiskt mer än en gång i veckan att vi spenderade slutet av dagarna o fiskade istället för i stallet, ja jobbet var vi klara med.


 


Fiske är för mej både rogivande och lite adrenalinkick. Att bara få vara helt uppslukad av något och inte behöva tänka på något annat. Det ger också underbara naturmöten. Förutom myggen, de kan jag vara utan. Men bara här i veckan såg jag bäver. Vilket är nu snart inne på två siffrigt de gånger jag har mött och nästan haft närkontakt med bäver. Tror det innebär att jag är rätt fokuserad på fisket och inte stör min omgivning så mycket, för vissa tillfällen har jag varit så nära som 1 meter från, eller de har kommit nära mej. Jag har ju även sett Mink, älg osv, närkontakt med sångsvan, tavelsjöodjuret (som ju var någonslags vattenlevande däggdjur jag såg förstås, men kunde inte avgöra vad det var)... De ger mej minnen.


 


Har fått upp både riktigt stora gäddor, min största var en strömgädda på 13 kg. Sen abborre på 1.1 kg, Harr som jag inte har någon aning om vikten på, antal stycken på typ ca 40 cm. Har ju även fått öring, röding, regnbåde osv. Ja, har bara så där 15 år gammal utrustning, och har helt enkelt inte möjlighet att köpa annat, så jag får ta de medel jag har. Nu fick jag ett flugspö av min far och har lyckats samla på mej massa flugor. Har ingen aning om vilka flugor är vad, men jag tar mej ut i vattnet och har fått en mini harr i alla fall. Har faktiskt hittat en gratis kurs o tänkte se om jag kan lära mej.


 


Oj vad långt det blev om fiske. Men har ju som inte varit så mycket "ledig" på många år, som jag är nu. Så just nu är det en otroligt rogivande och trevlig syssla att få fiska. Har ju fiskat sedan jag var tre år gammal och är något som jag aldrig kommer lägga åt sidan. Jag gick ut på krogen igår, bara tog en öl, ni vet så där bara för att jag kunde. Jag började prata med en och ja, visst var det trevligt. Sen sa han helt plötslig, jag fick en 8.5 kg gädda häromdagen. Då var verkligen konversationen igång, för då kunde vi prata fiskehistorier. Var trevligt att bara hitta någon så där att surra med. O vilken flax att det blev fiskeprat.


Sen har jag förstått att det inte är vanligt att tjejer är så intresserade eller sådan som jag. Alltså mitt fiske är en bit av mej som jag aldrig riktigt kan maskera mej annorlunda från. När jag får en större fisk på kroken så blir det spännande och då är jag alltid mej själv. Då får jag lite adrenalin, jag får lite endorfiner i kroppen och jag känner en stunds lycka. Samma som när jag är ute o rider eller mina katter kryper under filten när jag sitter i soffan och kurrar högt. Jag mår gott. Något som ger bara mej välbefinnande.


Att jag inte är som andra tjejer är ingen hemlighet. Jag tvekar inte för tyngre jobb, eller sådant som är mera mansdominerat. När jag gick utbildningen för yrkeschaufför fick jag vid ett tillfälle frågan om jag var dålig på något? Jag har alltid haft lätt att lära och plugga, speciellt om det är något som jag tycker om. Det jag svarade var: -" Jag kan varken sy eller sticka, och kommer aldrig kunna det".


Jag börjar vara riktigt skit less på situationer där någon gär skilland för att jag är tjej. Tror att jag kan mindre eller att det har betydelse att jag är tjej. Har så många gånger fått göra ett tre dubbelt så bra jobb och aldrig vika en tum i min attityd att jag är stark, jag kan lika bra, eller bättre än killarna. Ja, nu pratar jag om bilar, fordon och sådant. MInns när jag skulle lära mej svetsa på gymnasiet. Jag tror jag fick göra dubbelt, om inte mera, så många prov, även när svetsarna såg helt perfekta ut, bara för att överbevisa på något vis att jag kunde. Jag fick göra om, göra om och göra om. Kändes också som att alla lärarna var extra noga när de granskade mitt arbete på bilarna. Men kanske har det också hjälpt mej. Men är så less nu på att jag alltid måste hävda mej när det blir en fråga att jag är tjej. Varför ska det vara något annorlunda?


 


Men nu kom jag bort från min grundtes, vad ska jag göra för att vara lycklig?


Just nu kan jag bara ta de små sakerna jag har i vardagen och göra de till mina små lyckostunder. Mina saker som gör mej lycklig. Det jag behöver. Men samtidigt så är det så mycket i mitt liv som inte funkar och har kraschat. Så blir svårt att hålla huvudet över ytan alltid. Försöker bara samla så många små lyckostunder som jag kan och ta mej vidare. Solen går alltid upp nästa dag. Och imorgon kan alltid bli bättre!


Men nu stundar en trevlig helg, ikväll träffar jag många bilburna vänner, och början på kvällen, middag och trevligheter med simon och sen vidare ut på stan och träffa massa människor. Att ha vänner är också en sådan där lycka. Vänner som är bra vänner som man alltid kan vara vän med. Oavsett om något kommer emellan, o blir det något strul, så är det ju mest av allt bara missförstånd, som vi reder upp. Jag har mer vänner runt mej än vad jag tidigare insett. Även om jag inte låter så mycket tränga in i mitt hjärta. Vissa människor som jag verkligen lärt känna, kan jag i vissa fall låta ord som känns bra, faktiskt komma ända in i hjärtat, men livet är lite komplicerat och jag vet ibland inte hur jag ska göra allt. Det blir så lätt fel känns det som, så oftast stänger jag bara igen mej själv. Jag har mitt skal uppe för att jag varken vill såra andra, eller bli sårad ännu mera själv.


Något som också gör mej lycklig är konst, att få skapa. Att fota och sen se bilden och känna igen känslan som var när jag fotade. Så några bilder har ni fått, o några fler kommer här.


Nedan är min 1.1 kg abborre jag fick i fjol. Det var Pb, men som det verkar nu, så lär den kanske öka innan den här sommaren är slut. ;-)

En liten nätt abborre på 5.5 hg, som jag fick upp här om dagen. Var uppe fyra på morgonen och fiskade strax utanför umeå i älven. Här fick jag även lite bäver möte.

 

En liten 4.5 kg gädda som jag fick upp nära föräldrarna. En strömgädda och det var riktigt roligt. Vi höll på i säker 15 min, och gäddan hoppade väldigt många gånger och rusade rätt bra emellanåt.

 

Tidigare samma dag fick jag denna, strax över 3 kg gäddan, och en till ca 5 hg abborre.

 

Bara en bild sen som jag tycker blev rätt fin. Känslan och inramningen blev bra. Har nog tänkt nu, efter lite städning här hemma, ska jag gå o fiska där. Fick vad som kändes som, ett bra napp där i förrgår, men tappade fisken, då tyngden (bottenmete) fastnade. Så jag hoppas det kanske kunde varit en större abborre, eller harr.

 


Av Natali - 19 juni 2014 23:48

Vad lever vi för? Vad får vi ut av livet? Kan jag somna idag och känna mej nöjd med mitt liv som varit om kan inte skulle vakna igen? Hur vill jag leva och vad vill jag ha ut av mitt liv?


"Lev varje dag som det vore den sista", "It´s not about waitning for the storm to pass, It´s about learining to dance in the rain". På armen har jag citatet: " Life is a Journey, Not a destination. Jag har också lite levt efter att jag aldrig ska ångra det jag aldrig gjorde. Alltså alltid ta chanserna och möjligheterna, men om jag aldrig tog chansen så vet jag ju inte om det var mitt livs möjlighet.


Så hur tänkte jag att mitt liv skulle bli när jag var yngre? Vad levde jag för då? Ja, inte kanske jag hade ett bra o lyckligt liv då heller förstås. Men det finns en skillnad. O där har jag tappat bort mej själv. Jag är en upplevelse människa. Det har jag tappat bort. Jag somnar på nätterna, eller försöker, och är inte riktigt nöjd med dagen. Ja, visst är jag nöjd med dagen idag. Men det finns saker i mitt liv som har trillat bort.


Så som ordspråket säger, livet är inte att gå i mål utan att uppleva allt på vägen dit. För mej behöver jag uppleva saker. Få minnen med mej från saker jag gör i livet som bör mej på vågen framåt. Upplevelser. Inte så att jag ska ta en ryggsäck och vandra upp på Mount everest. Men små saker och resor eller upplevelser som för mej framåt och får mej att somna på kvällarna med ett leende på läpparna. Något som får mej att må gott i kroppen.


Inga stora saker. En fjällvandring, en fiske resa, en titt i en grotta. Något. Har länge velat tex åka på något häftigt fiske, men har ingen som jag kunnat åka med. För jag kan ju inget egentligen om fiske. Visst, har fiskat sedan jag var tre år, och kan vara ute i över 12 timmar utan så mycket mat utan att jag blir less. O får ju fisk, men kan bara mest gädda o abborre. Så har väl fastnat lite att jag inte kan. Min tanke har varit, jag kan inte, för har ingen som följer med.


Men tänker att jag kan visst. Bara o packa tältet och ta reda på något härligt ställe att åka till, behöver ju bara vara en två timmar körning och sen några timmars promenad. Det är ju varken dyrt eller svårt, bara leta.


Så ska försöka fundera vart jag ska eller vad jag vill uppleva. Ta tältet en natt o vandra ut på fjällen bara för att. Jag behöver lite annat. Men nu är det midsommar och jag ska försöka sova.


 


Av Natali - 10 juni 2014 10:20

Att se tillbaka på gårdagen och tänka på det positiva som hände, gör du det? Ja men visst, det är ju solklart, eller? Jag funkar inte alls så. Men något som jag känner är nästa steg att jobba med.


Låg vaken en del inatt och kunde inte somna om eftersom tankarna snurrade. Tänkte tillbaka på saker som var både länge sedan och även bara nyss. Mitt problem är att jag minns alla de saker som jag gjorde fel, eller kanske det som jag tycker jag gjorde fel. Allt från väldigt små grejor till kanske större. Kanske är det så att de runt mej inte alls funderar på de saker jag gör, eller ens registrerar det jag tyckte blev fel?


Ja, och det säger ju sig själv, tänker jag bara på det negativa, så blir allt bara jobbigt. Visst är det så. Enkelt, då ändrar jag bara tillbaka?


Så lätt att ändra beteende och det man fått lära sig under sin uppväxt är ju nu inte så lätt. Att från att tänka på allt som var fel till allt som var positivt är inte så lätt. Men visst är det saker jag gjort eller som hänt, vaje dag, som är något positivt. Något som gör mej glad eller som jag ska må bra att jag gjorde. Men det är så lätt när oftast det jag ser som negativt som ligger närmast ytan.


Så, min nya utmaning till mej själv, tänka på minst en bra sak som hänt varje dag och känna mej bra. Att jag gjorde något bra. Att sakta bygga upp från negativt till postivt.


Mitt liv är ju väldigt rörigt just nu och har absolut ingen fast punkt överhuvudaget. Men den förmåga jag har och som gjort att jag fortfarande är kvar och kan fortsätta är min förmåga att hur ont jag än har, hur mycket skit allt än blir, hur mycket jag än är utan bostad, så tänker jag alltid att imorgon, imorgon, då blir det bättre.


Jag är en överlevare och kommer alltid, alltid, överleva. Jag måste bara se till att få struktur och ordning i mej själv, så kommer kaoset runt mej också sakta räta upp sig efter mej. På en rehab/smärtkurs för många, många år sedan så sa en av föreläsarna att: -"Låt inte smärtan styra dej, utan styr själv din smärta". Korkat tänkte jag. Hur tusan ska jag någonsin kunna ta mej bort från allt det som var? Att knappt kunna ta mej upp ur sängen, eller för den delen ens kunna sova... Men åren har gått och jag insåg helt plötslig att nu är det så, jag styr smärtan och den har inte kontroll över mej. Jag har återfått lite av min positiva energi och skrattar lättare igen. Men än är det en bit kvar.


Att älska sig själv är svårt, men om inte jag tycker om mej själv, oavsett hur jag ser ut eller är, så kommer ju aldrig någon annan kunna göra det. Att inse sina begränsningar och ta mod till sig att ibland kunna kliva utanför ramen, med medventenhet. Att försöka se det positiva och bra jag lyckats med. Det är mina nya levnadsmål.  

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se