Senaste inläggen

Av Natali - 27 juni 2014 12:52

För två år sedan ungefär, fick jag en fråga. Jag vet att jag innan jag raderade hela min blogg tog upp detta på den gamla bloggen. Frågan var vad jag ville bli när jag blev stor, ja lite skämtsamt förstås... Mitt svar var bara kort och gott, -Jag vill bli lycklig.


Men hur skapar man lycka? Hur ska mitt liv vara för att jag ska vara lycklig?


Kan jag skapa min egen lycka? Ska jag leta någon som jag kan vara lycklig tillsammans med? Sitter lyckan i att passa in i samhället och jobba 8 timmar per dag och ha fyra veckor semester per år? Sitter lyckan i en häst? En snygg bil? En resa? Uppleverser? Bli en kändis, rock stjärna eller något sådant? Gå ner i vikt och måna om mitt utseende? Flytta till ett annat land?


Vad har jag nu som gör mej tillfreds med mitt liv?


Min son är en stor lycka. Han älskar jag ju över allt annat. Tyvärr har omständigheterna gjort så att han nu mestadels bor hos sin pappa. Han mår helt ok. Men känslan av att ändå misslyckas gnager rätt hårt. Nu har jag äntligen eget boende, om än bara ett lite rum, så jag kan ha honom hos mej. Men blir lite trångt förstås.


Jag har en häst. Han gör mycket för mitt eget välbefinnande. Men just nu så har allt runtomkring som strulat gjort att jag fattade beslutet att han är ute på foder. Men just nu verkar det som han kommer tillbaka. Så en lycka i mitt liv är min häst.


Mina två katter. De har också en del historia bakom sig, men nu kommer jag aldrig släppa dem. De älskar mig villkorlöst och det är de och min häst (ja min son också) som jag är trygg i att de faktiskt tycker om mej, oavsett vad som egentligen händer, vad jag gör, jobbar med, ser ut, hur jag klär mej osv. De är dem jag drar min kärleksenergi från. De är dem jag har.


 


Jag gör annat som får mej att må gott.


Ni som följt mej lite genom åren vet att sommartid är en stor, stor sak att fiska. I fjol när jag hade praktikant hos mej i firman, så hände det faktiskt mer än en gång i veckan att vi spenderade slutet av dagarna o fiskade istället för i stallet, ja jobbet var vi klara med.


 


Fiske är för mej både rogivande och lite adrenalinkick. Att bara få vara helt uppslukad av något och inte behöva tänka på något annat. Det ger också underbara naturmöten. Förutom myggen, de kan jag vara utan. Men bara här i veckan såg jag bäver. Vilket är nu snart inne på två siffrigt de gånger jag har mött och nästan haft närkontakt med bäver. Tror det innebär att jag är rätt fokuserad på fisket och inte stör min omgivning så mycket, för vissa tillfällen har jag varit så nära som 1 meter från, eller de har kommit nära mej. Jag har ju även sett Mink, älg osv, närkontakt med sångsvan, tavelsjöodjuret (som ju var någonslags vattenlevande däggdjur jag såg förstås, men kunde inte avgöra vad det var)... De ger mej minnen.


 


Har fått upp både riktigt stora gäddor, min största var en strömgädda på 13 kg. Sen abborre på 1.1 kg, Harr som jag inte har någon aning om vikten på, antal stycken på typ ca 40 cm. Har ju även fått öring, röding, regnbåde osv. Ja, har bara så där 15 år gammal utrustning, och har helt enkelt inte möjlighet att köpa annat, så jag får ta de medel jag har. Nu fick jag ett flugspö av min far och har lyckats samla på mej massa flugor. Har ingen aning om vilka flugor är vad, men jag tar mej ut i vattnet och har fått en mini harr i alla fall. Har faktiskt hittat en gratis kurs o tänkte se om jag kan lära mej.


 


Oj vad långt det blev om fiske. Men har ju som inte varit så mycket "ledig" på många år, som jag är nu. Så just nu är det en otroligt rogivande och trevlig syssla att få fiska. Har ju fiskat sedan jag var tre år gammal och är något som jag aldrig kommer lägga åt sidan. Jag gick ut på krogen igår, bara tog en öl, ni vet så där bara för att jag kunde. Jag började prata med en och ja, visst var det trevligt. Sen sa han helt plötslig, jag fick en 8.5 kg gädda häromdagen. Då var verkligen konversationen igång, för då kunde vi prata fiskehistorier. Var trevligt att bara hitta någon så där att surra med. O vilken flax att det blev fiskeprat.


Sen har jag förstått att det inte är vanligt att tjejer är så intresserade eller sådan som jag. Alltså mitt fiske är en bit av mej som jag aldrig riktigt kan maskera mej annorlunda från. När jag får en större fisk på kroken så blir det spännande och då är jag alltid mej själv. Då får jag lite adrenalin, jag får lite endorfiner i kroppen och jag känner en stunds lycka. Samma som när jag är ute o rider eller mina katter kryper under filten när jag sitter i soffan och kurrar högt. Jag mår gott. Något som ger bara mej välbefinnande.


Att jag inte är som andra tjejer är ingen hemlighet. Jag tvekar inte för tyngre jobb, eller sådant som är mera mansdominerat. När jag gick utbildningen för yrkeschaufför fick jag vid ett tillfälle frågan om jag var dålig på något? Jag har alltid haft lätt att lära och plugga, speciellt om det är något som jag tycker om. Det jag svarade var: -" Jag kan varken sy eller sticka, och kommer aldrig kunna det".


Jag börjar vara riktigt skit less på situationer där någon gär skilland för att jag är tjej. Tror att jag kan mindre eller att det har betydelse att jag är tjej. Har så många gånger fått göra ett tre dubbelt så bra jobb och aldrig vika en tum i min attityd att jag är stark, jag kan lika bra, eller bättre än killarna. Ja, nu pratar jag om bilar, fordon och sådant. MInns när jag skulle lära mej svetsa på gymnasiet. Jag tror jag fick göra dubbelt, om inte mera, så många prov, även när svetsarna såg helt perfekta ut, bara för att överbevisa på något vis att jag kunde. Jag fick göra om, göra om och göra om. Kändes också som att alla lärarna var extra noga när de granskade mitt arbete på bilarna. Men kanske har det också hjälpt mej. Men är så less nu på att jag alltid måste hävda mej när det blir en fråga att jag är tjej. Varför ska det vara något annorlunda?


 


Men nu kom jag bort från min grundtes, vad ska jag göra för att vara lycklig?


Just nu kan jag bara ta de små sakerna jag har i vardagen och göra de till mina små lyckostunder. Mina saker som gör mej lycklig. Det jag behöver. Men samtidigt så är det så mycket i mitt liv som inte funkar och har kraschat. Så blir svårt att hålla huvudet över ytan alltid. Försöker bara samla så många små lyckostunder som jag kan och ta mej vidare. Solen går alltid upp nästa dag. Och imorgon kan alltid bli bättre!


Men nu stundar en trevlig helg, ikväll träffar jag många bilburna vänner, och början på kvällen, middag och trevligheter med simon och sen vidare ut på stan och träffa massa människor. Att ha vänner är också en sådan där lycka. Vänner som är bra vänner som man alltid kan vara vän med. Oavsett om något kommer emellan, o blir det något strul, så är det ju mest av allt bara missförstånd, som vi reder upp. Jag har mer vänner runt mej än vad jag tidigare insett. Även om jag inte låter så mycket tränga in i mitt hjärta. Vissa människor som jag verkligen lärt känna, kan jag i vissa fall låta ord som känns bra, faktiskt komma ända in i hjärtat, men livet är lite komplicerat och jag vet ibland inte hur jag ska göra allt. Det blir så lätt fel känns det som, så oftast stänger jag bara igen mej själv. Jag har mitt skal uppe för att jag varken vill såra andra, eller bli sårad ännu mera själv.


Något som också gör mej lycklig är konst, att få skapa. Att fota och sen se bilden och känna igen känslan som var när jag fotade. Så några bilder har ni fått, o några fler kommer här.


Nedan är min 1.1 kg abborre jag fick i fjol. Det var Pb, men som det verkar nu, så lär den kanske öka innan den här sommaren är slut. ;-)

En liten nätt abborre på 5.5 hg, som jag fick upp här om dagen. Var uppe fyra på morgonen och fiskade strax utanför umeå i älven. Här fick jag även lite bäver möte.

 

En liten 4.5 kg gädda som jag fick upp nära föräldrarna. En strömgädda och det var riktigt roligt. Vi höll på i säker 15 min, och gäddan hoppade väldigt många gånger och rusade rätt bra emellanåt.

 

Tidigare samma dag fick jag denna, strax över 3 kg gäddan, och en till ca 5 hg abborre.

 

Bara en bild sen som jag tycker blev rätt fin. Känslan och inramningen blev bra. Har nog tänkt nu, efter lite städning här hemma, ska jag gå o fiska där. Fick vad som kändes som, ett bra napp där i förrgår, men tappade fisken, då tyngden (bottenmete) fastnade. Så jag hoppas det kanske kunde varit en större abborre, eller harr.

 


ANNONS
Av Natali - 19 juni 2014 23:48

Vad lever vi för? Vad får vi ut av livet? Kan jag somna idag och känna mej nöjd med mitt liv som varit om kan inte skulle vakna igen? Hur vill jag leva och vad vill jag ha ut av mitt liv?


"Lev varje dag som det vore den sista", "It´s not about waitning for the storm to pass, It´s about learining to dance in the rain". På armen har jag citatet: " Life is a Journey, Not a destination. Jag har också lite levt efter att jag aldrig ska ångra det jag aldrig gjorde. Alltså alltid ta chanserna och möjligheterna, men om jag aldrig tog chansen så vet jag ju inte om det var mitt livs möjlighet.


Så hur tänkte jag att mitt liv skulle bli när jag var yngre? Vad levde jag för då? Ja, inte kanske jag hade ett bra o lyckligt liv då heller förstås. Men det finns en skillnad. O där har jag tappat bort mej själv. Jag är en upplevelse människa. Det har jag tappat bort. Jag somnar på nätterna, eller försöker, och är inte riktigt nöjd med dagen. Ja, visst är jag nöjd med dagen idag. Men det finns saker i mitt liv som har trillat bort.


Så som ordspråket säger, livet är inte att gå i mål utan att uppleva allt på vägen dit. För mej behöver jag uppleva saker. Få minnen med mej från saker jag gör i livet som bör mej på vågen framåt. Upplevelser. Inte så att jag ska ta en ryggsäck och vandra upp på Mount everest. Men små saker och resor eller upplevelser som för mej framåt och får mej att somna på kvällarna med ett leende på läpparna. Något som får mej att må gott i kroppen.


Inga stora saker. En fjällvandring, en fiske resa, en titt i en grotta. Något. Har länge velat tex åka på något häftigt fiske, men har ingen som jag kunnat åka med. För jag kan ju inget egentligen om fiske. Visst, har fiskat sedan jag var tre år, och kan vara ute i över 12 timmar utan så mycket mat utan att jag blir less. O får ju fisk, men kan bara mest gädda o abborre. Så har väl fastnat lite att jag inte kan. Min tanke har varit, jag kan inte, för har ingen som följer med.


Men tänker att jag kan visst. Bara o packa tältet och ta reda på något härligt ställe att åka till, behöver ju bara vara en två timmar körning och sen några timmars promenad. Det är ju varken dyrt eller svårt, bara leta.


Så ska försöka fundera vart jag ska eller vad jag vill uppleva. Ta tältet en natt o vandra ut på fjällen bara för att. Jag behöver lite annat. Men nu är det midsommar och jag ska försöka sova.


 


ANNONS
Av Natali - 10 juni 2014 10:20

Att se tillbaka på gårdagen och tänka på det positiva som hände, gör du det? Ja men visst, det är ju solklart, eller? Jag funkar inte alls så. Men något som jag känner är nästa steg att jobba med.


Låg vaken en del inatt och kunde inte somna om eftersom tankarna snurrade. Tänkte tillbaka på saker som var både länge sedan och även bara nyss. Mitt problem är att jag minns alla de saker som jag gjorde fel, eller kanske det som jag tycker jag gjorde fel. Allt från väldigt små grejor till kanske större. Kanske är det så att de runt mej inte alls funderar på de saker jag gör, eller ens registrerar det jag tyckte blev fel?


Ja, och det säger ju sig själv, tänker jag bara på det negativa, så blir allt bara jobbigt. Visst är det så. Enkelt, då ändrar jag bara tillbaka?


Så lätt att ändra beteende och det man fått lära sig under sin uppväxt är ju nu inte så lätt. Att från att tänka på allt som var fel till allt som var positivt är inte så lätt. Men visst är det saker jag gjort eller som hänt, vaje dag, som är något positivt. Något som gör mej glad eller som jag ska må bra att jag gjorde. Men det är så lätt när oftast det jag ser som negativt som ligger närmast ytan.


Så, min nya utmaning till mej själv, tänka på minst en bra sak som hänt varje dag och känna mej bra. Att jag gjorde något bra. Att sakta bygga upp från negativt till postivt.


Mitt liv är ju väldigt rörigt just nu och har absolut ingen fast punkt överhuvudaget. Men den förmåga jag har och som gjort att jag fortfarande är kvar och kan fortsätta är min förmåga att hur ont jag än har, hur mycket skit allt än blir, hur mycket jag än är utan bostad, så tänker jag alltid att imorgon, imorgon, då blir det bättre.


Jag är en överlevare och kommer alltid, alltid, överleva. Jag måste bara se till att få struktur och ordning i mej själv, så kommer kaoset runt mej också sakta räta upp sig efter mej. På en rehab/smärtkurs för många, många år sedan så sa en av föreläsarna att: -"Låt inte smärtan styra dej, utan styr själv din smärta". Korkat tänkte jag. Hur tusan ska jag någonsin kunna ta mej bort från allt det som var? Att knappt kunna ta mej upp ur sängen, eller för den delen ens kunna sova... Men åren har gått och jag insåg helt plötslig att nu är det så, jag styr smärtan och den har inte kontroll över mej. Jag har återfått lite av min positiva energi och skrattar lättare igen. Men än är det en bit kvar.


Att älska sig själv är svårt, men om inte jag tycker om mej själv, oavsett hur jag ser ut eller är, så kommer ju aldrig någon annan kunna göra det. Att inse sina begränsningar och ta mod till sig att ibland kunna kliva utanför ramen, med medventenhet. Att försöka se det positiva och bra jag lyckats med. Det är mina nya levnadsmål.  

Av Natali - 14 april 2014 21:05

Vilse. Ja, är rätt vilse i livet igen. Vänner som jag nyligen pratat med skrattar (med mej) o tycker ju att ja, varför inte ställa till det besvärligt på riktigt, när jag ändå håller på. Allt jag vill ha är ett tryggt liv där jag inte är ensam. Nu tänker jag inte på att jag måste hitta någon att gifta mej mej (för det tror jag aldrig jag kommer göra om), men att alltid känna att jag har vänner runt mej och att jag aldrig har sådana här kvällar där jag är ensam, fast jag inte vill det.


Just nu har jag sett Gatsby. En film som stämde in i min sinnestämmnig rätt bra. Älskar när handligen är oföutsägbar och lagomt rörig. Undefär som tex Sincity också. Men just nu fick det mej att vara ännu mera hängig. Ja, just nu är det annat som också påverkar, riktigt, riktigt jättemycket. Men jag vet att det är övergående och kommer så småningom bli bra det också.


Ändå kommer jag nog aldrig komma ifrån att någonstans djup inom mej finns de dära hjälnspökena, från förr så klart, att jag är livrädd för att bli ensam, eller övergiven. Återigen pratar jag socialt. Jag behöver känna att jag kan duga som jag är och ändå tillhöra. Inte fortsätta vara kamelionten som jag är. Jag vill vara jag. Men vem är jag?


Allt jag just nu vet är att jag inte kan sitta här i en husvagn själv många kvällar till. Tur att jag kommer åka bort nu några dagara i alla fall. Så kan jag få lite socialt utrymme. Att få tillhöra och få vara någonstans där man är medräknad. Sen spelar det ingen roll om jag mekar bil, tränar hästar eller sköter exotiska djur. Det som alltid kommer att vara nyckelpunken för min existens är att få veta att jag är den jag är och att jag tillhör.


Nu ska jag försöka få någon sömn.

Av Natali - 10 april 2014 21:58

Kände att något behövde jag skriva, men sen blev det ide torka.


VI har alla våra skelett i garderoben. Saker vi gjort som vi inte helst vill kännas vid, som vi ångrar eller som inte är så stolta över. Jag har många sådan i min uppväxt. Jag har vuxit upp med tankarna på allt jag gjort fel, allt det negativa har jag alltid burit med mej. Då överskuggas ju allt det där som kanske faktiskt var bra, de roliga och trevliga som hände, de finns inte kvar, för allt det negativa överskuggar det. Då såg jag allt som var dåligt, allt det som jag misslyckades med. Ja, självkänslan var ju liksom inte på topp. Ja, kan ju inte säga att det är på topp nu heller, men det är en enorm skillnad.


Jag har ju liksom blivit uppvuxen med att jag trott jag var dålig. Men idag funderar jag på om det faktiskt var så dåligt som jag minns det. Visst hade jag en riktigt jobbig uppväxt. Jag hade ingen trygghet och ingen glädje, som jag minns det så var allt mest grått och jobbigt. Men riktigt så illa tror jag inte det var. Utan det fanns säker ljuspunkter där. Vissa som jag fortfaranda sparar på och har kvar. Min första lilla ponny, "min" Bambino. "Min" fisketjärn, som jag fiskat i sedan jag var tre år. Dit åker jag fortfarande så många år senare. Där infinner sig lugnet och en llycka o ro i själen. Så det kan inte ha varit så dålig upplevelse där.

Jag åkte gärna på olika saker och fick kontakt med många olika människor. Helt nyligt kom ett minne tillbaka. Det var när jag bodde i växjö, under en husdjurmässa. Det var mässa några dagar och jag var där varje dag. Men jag var inte hos de små fluffiga djuren. Jag hänge hos boaormar och tigerpyton. Jag blev fotad med en av de större (en gul färgvariant) och jag skulle minnsan hålla hela ormen själv, trots att jag fick ta i så jag blev alldeles knallvit.


Jag hade också enormt tur som liten. Köpte jag en lott, ja då vann jag. Det var lite åt Alexander Lukas hållet (i Kalle anka). Även om jag inte vann någon storvinst.


Nu känns det som min tur inte riktigt finns. Jag har flyt och tur ibland, men så känns det som livet drar undan mattan under mina fötter och jag trillar ner igen.


Men något har jag lärt mej om mej själv. Jag behöver vara med människor. jag är social och behöver vänner runt mej. Tillåter jag att de som vill vara vänner med mej får komma in, så är de vänner på riktigt. Det är jag som håller dörren stängd pga allt jag upplevt tidigare. Även om jag fortfarande kan känna oro att våga lita på människor så känner jag nu att det finns ett otroligt underbart nätverk av människor och vänner runt mej, som finns, bryr sig och vill hjälpa.


Just att klara av att ta emot hjälp. Det kunde jag inte förut. Fortfarande känns det väldigt, väldigt jobbigt inom mej att be folk om hjälp. Jag har alltid en oro inom mej att det inte alls är så att de som hjälper vill eller kan. Att de tycker jag är jobbig och är ar gpå mej inombords. Men börjar så sakta inse att det kanske inte är fallet. Kanske vill människor gärna hjälpa. Även om spärren är kvar så kommer jag numera till den insikten att jag inte klarar allt själv. Jag börjar våga be om hjälp.


Likaså börjar tankarna som jag hade tidigare att jag tidigare gjort misstag och de misstagen finns framför mej så stora att de hindrat mej att återta kontakt med de som funnits där tidigare. Men även där har livet ändrats. Mest av allt är det människorna i och runt Holmsunds Tropikhus som finns där. Nu är jag ju tillbaka på tropikhuset. Igen. Och de grejor jag gjort som misstag där, som skiner som stora röda neonskyltar i mitt minne, de tror jag säkert inte alls minnet finns kvar på tropikhuset.


Så att kunna lägga bort sina gamla spöken, för de finns oftast bara i det egna huvudet och tankar. Men att kunna det är en annan femma. Men jag är snart där.


Fast det ska aldrig gå enkelt. Är ju sjukskriven nu, för utmattning. Sen bor jag i husvagn vägg i vägg med tropikhuset. Jag pysslar lite med det jag orkar och vad som ger mej energi inne hos djuren. Så ska försöka landa och blir fri mina spöken. NU har jag dock återgen åkt på luftvägsinflammation men dessutom lymfkörtlar som är inflammerade. Så går på penicillin, ingen. På det finns mer också. Men det tar jag inte upp här.


VIll dela med mej av två bilder, de första två jag tagit på väldigt, väldigt länge. Kanske hittar jag tillbaka...


   

Av Natali - 3 april 2014 08:46

En liten snabb uppdatering.


I helgen går flyttalasset. Jag flyttar till Holmsund. Till o börja med blir jag "inneboende" på tropikhuset. Eller jag får tillgång till dusch, tvättmaskin osv där.


Har helt enkelt fått lägga hela företaget på hyllan. Har ända sedan i somras fått jobba imotvind, rejält. Inte för att jag är dålig på hästar på något vis, det är jag rätt säker i min roll på. Utan för att människor inte kan hålla sig till ditt o mitt och måste sprida falska rykten och snacka massa skit. Förmodligen för att det svider i ögonen att jag lyckades med c-tränarprovet, jag börjar få lite placeringar på tävlingar även om jag är långt ifrån toppen än, men vinner ju lite ändå. Men har koämpat och tänkt att jag verkligen inte ska ge upp. Men det blev jobbigare o jobbigare att bara gå ner till stallet. Har dessutom ständigt varit utsatt för mögel, vilket jag också tror bidraget till mitt mående. Så det är inte jobbet som slängt mej i väggen, utan omständigheter runt i kring. Vilket tillslut fick mej att inse att jag håller inte längre.


Så efter en veckas djupa funderingar i ett rätt segt stadie så kom jag fram till en enda lösning o det var ju att flytta omg. Så jag kunde få någon slags lugn o ro. Har inte krockat så totalt i väggen, så en snabb lösning med flytt och vänner runt mej får mej nog på benen rätt snabbt.


Har fått ta lite drastiska beslut. Milton bor nu hos sin pappa. Han går skola i holmsund. Därför bestämde jag mej att också bosätta mej i närheten av holmsund. För tillfället i en husvagn dock. Jag känner att det är bättre i det här läget att bo i en husvagn än att vara kvar ens någon extra dag här.


Jag kommer vara en del på holmsunds tropikhus, just nu bara som fritid och egen vård. Har i dagarna varit en sväng söderut. Stannade på en underbar affär i uppsala, Herpers Choiche. Där plockade jag upp lite till Tropikhuset men inhandlade även lite åt mej själv. Jag har nu lite bönsyrsor, en spök bönsyrsa och en gigant. De kommer dock vara på utställningen i tropikhuset. Jag kände att jag ville ha, men tycker de gör mera nytta på tropikhuset än hemma hos mej. Får se om det blir mera instressanta inköp någon gång i framtiden.


Lite bilder från sista dagarna. Först några från butiken. Var riktigt fint där innne och hade två dammar, men en väldigt fin lösning på ett rör med vatten där fiskarna kunde simma upp i. I den andra dammen med Sköldpaddor fanns även en helt underbar ormhuvudfisk, en ritkigt rolig rovfisk. Just denna en insektsätare. Har länge varit lite faschinerade av dem.


         


Nedan några bilder från Tropikhuset. Är så roligt att aporna känner igen mej, då de direkt faktiskt hoppade upp på mej och några dagar senare nästan vägrade lämna mina axlar, ens bara jag städade inne hos dem. Först bild på taggsvansvaranerna, sen på skorpiongiftödlan. En av två giftiga ödlor i världen. En riktig häftig krabat. Sen lite Flygande ekorrar.


     

Nedan är Bönsyrsorna. Först den stora, som dock behöver växa på sig lite. Sen spöksyrsan, som är fullvuxen. Och dessutom parad, så förhoppningsvis kommer hon kläcka ur sig lite igen. Då får vi mera. Jo, fick med mej lite mera, men det kommer sen.



   



Av Natali - 24 mars 2014 21:48

Ja, så hur gick det med brandmans testet? Åt skogen. På riktigt. Men samtidigt när det var dags för matttestet så hade jag precis ätit min sista penicillin tablett bara kvällen innan. Legat sjuk i infuensa och sängliggande i över en vecka och bara just kommit på benen. Så vad tänkte jag på egentligen? Jag försökte och klarade mej genom halva mattan. Men sen blev jag sängliggande en vecka till. Lite komiskt så här i efterhand, hur tänkta jag liksom? Men ville faktiskt.


Men så vad händer nu?


Företaget, Fylgias Islandshästar är nu officiellt nedlagt. I alla fall i företagsregi. Kanske kommer jag tillbaka till detta i framtiden. Men nu står annat på schemat.


Jag har börjar gå in i väggen som det så populärt kallas. Men inser också att jag långt i från har kanske gjort det på ritkigt. Utan jag har stoppat innan jag körde huvudet hårt i väggen. Jag nuddade nog bara. Har tagit en vecka på mej att besluta vad jag ska göra. Så summan av allt är flytt. Jag och Milton flyttar till Holmsund. Han får ju tyvärr byta skola IGEN, men jag blir inte ensam med honom. Hans pappa bor i närheten. Till en början kommer Milton få bo mestadels hos sin pappa. Medans jag flyttar. När jag börjar må bättre, när jag återigen kan sova och äta som jag brukar, då kommer jag ju också ha Milton, så målet nu är att han bor varannan vecka. Tror att det blir bra för alla.


Jag är sjukskriven. Men kommer hitta sysselsättning. Bara arbetsförmedlingen går in o godkänner så kommer jag få "jobba" igen på bästa stället jag varit på. Återigen. Det känns super och underbart! En underbar terapi. Jus tnu har det bara varit hästar, men jag fortsätter på djurtemat. =)


Något jag känner är ju att jag vägrar vara sjukskriven! Så att kunna gå ut direkt på någon aktivitet är ett måste. Är så nöjd att jag också får möjligheten att vara på bästa stället! Men som sagt, ska gå in på Af i Umeå på fredag också innan jag ropar hej. Men jag tycker det känns långsökt att jag hellre skulle gå sjukskriven än på en aktivitet.


Sen känner jag en lastbilsåkare som har bilar i området, så extra jobb hoppas jag det blir också!


Nu ska jag försöka sova. Har inte sovit bra alls sista tiden. Ensam i sängen finns det ju inget som kan distrahera mina tankar på hur allt är och blivit och kommer bli. Men snart blir det bra igen!

 

Av Natali - 10 februari 2014 22:11

Måste få säga att jag är faktiskt stolt! Stolt över mej själv. För idag presterade jag det jag behövde. Lite mer än jag egentligen behövde tog jag i, men långt under det jag egentligen kunde. Jag avklarade simprovet inför brandmans utbildning och anställning.


Så fort jag kom ner i vattnet startade jag bara, tänkte inte mera och njöt bara av att faktiskt få simma igen. Jag älskar vatten, simma och dyka var en favorit under min barndom. Även om de som inte kände mej blev förskräckta, som oftast, jag gjorde ju inte som vanliga barn. Jag simmade över sjön och sen tilbaka istället för att plaska runt på badstranden.


Först 150 m bröstsim. Sen simma 25 meter ryggsim utan armrörelser. Så jag bara fortsatte på nästa moment, direkt. O ja, min lilla "sjuka" hjärna fungerade ju så, som ensam tjej (två andra killar gjorde provet med samtidigt) så ska jag ju alltid visa framfötterna. Så simmade om dem vardera längder på dessa sex st bröstsimlängder vi avklarade. Sen ryggsimmet tog jag faktiskt bara mer som en siesta.... Sen en väntan på att de skulle bli klar till det var dags att lirädda en docka. Avklarades också galant!


Jag tog bara i direkt och var först i alla moment, ja både först att börja och först klar. Även dyka under och rädda dockan och bogsera 40 meter var jag först på. Känns lika bra att göra bort allt först.


Så jag är alltå STOLT över mej själv, min presation och min vilja. Jag kommer klara det här! Svåraste momenten kvar förstås. Ja, förutom att svårast blir ju IRL sen förstås.


Nu har jag äntligen hittat ett sätt att komma igång med motion direkt på morgonen. Kliver upp tidigt på onsdag, tar ut mina hästar sen åker jag iväg o simmar en sväng. Så får jag igång mitt flås inför måndag. Så underbart med simning, men är ju så krångligt att göra på kvällen. Men när jag kan få börja göra det på morgonen, till o med innan Sonen vaknar så är det ju helt underbart. Bara anställnignen bli klar och allt är på papper så kommer jag kunna åka och simma från kl 6 varje vardagmorgon. Perfekt!

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se