Att se tillbaka på gårdagen och tänka på det positiva som hände, gör du det? Ja men visst, det är ju solklart, eller? Jag funkar inte alls så. Men något som jag känner är nästa steg att jobba med.

Låg vaken en del inatt och kunde inte somna om eftersom tankarna snurrade. Tänkte tillbaka på saker som var både länge sedan och även bara nyss. Mitt problem är att jag minns alla de saker som jag gjorde fel, eller kanske det som jag tycker jag gjorde fel. Allt från väldigt små grejor till kanske större. Kanske är det så att de runt mej inte alls funderar på de saker jag gör, eller ens registrerar det jag tyckte blev fel?

Ja, och det säger ju sig själv, tänker jag bara på det negativa, så blir allt bara jobbigt. Visst är det så. Enkelt, då ändrar jag bara tillbaka?

Så lätt att ändra beteende och det man fått lära sig under sin uppväxt är ju nu inte så lätt. Att från att tänka på allt som var fel till allt som var positivt är inte så lätt. Men visst är det saker jag gjort eller som hänt, vaje dag, som är något positivt. Något som gör mej glad eller som jag ska må bra att jag gjorde. Men det är så lätt när oftast det jag ser som negativt som ligger närmast ytan.

Så, min nya utmaning till mej själv, tänka på minst en bra sak som hänt varje dag och känna mej bra. Att jag gjorde något bra. Att sakta bygga upp från negativt till postivt.

Mitt liv är ju väldigt rörigt just nu och har absolut ingen fast punkt överhuvudaget. Men den förmåga jag har och som gjort att jag fortfarande är kvar och kan fortsätta är min förmåga att hur ont jag än har, hur mycket skit allt än blir, hur mycket jag än är utan bostad, så tänker jag alltid att imorgon, imorgon, då blir det bättre.

Jag är en överlevare och kommer alltid, alltid, överleva. Jag måste bara se till att få struktur och ordning i mej själv, så kommer kaoset runt mej också sakta räta upp sig efter mej. På en rehab/smärtkurs för många, många år sedan så sa en av föreläsarna att: -"Låt inte smärtan styra dej, utan styr själv din smärta". Korkat tänkte jag. Hur tusan ska jag någonsin kunna ta mej bort från allt det som var? Att knappt kunna ta mej upp ur sängen, eller för den delen ens kunna sova... Men åren har gått och jag insåg helt plötslig att nu är det så, jag styr smärtan och den har inte kontroll över mej. Jag har återfått lite av min positiva energi och skrattar lättare igen. Men än är det en bit kvar.

Att älska sig själv är svårt, men om inte jag tycker om mej själv, oavsett hur jag ser ut eller är, så kommer ju aldrig någon annan kunna göra det. Att inse sina begränsningar och ta mod till sig att ibland kunna kliva utanför ramen, med medventenhet. Att försöka se det positiva och bra jag lyckats med. Det är mina nya levnadsmål.  

Vilse. Ja, är rätt vilse i livet igen. Vänner som jag nyligen pratat med skrattar (med mej) o tycker ju att ja, varför inte ställa till det besvärligt på riktigt, när jag ändå håller på. Allt jag vill ha är ett tryggt liv där jag inte är ensam. Nu tänker jag inte på att jag måste hitta någon att gifta mej mej (för det tror jag aldrig jag kommer göra om), men att alltid känna att jag har vänner runt mej och att jag aldrig har sådana här kvällar där jag är ensam, fast jag inte vill det.

Just nu har jag sett Gatsby. En film som stämde in i min sinnestämmnig rätt bra. Älskar när handligen är oföutsägbar och lagomt rörig. Undefär som tex Sincity också. Men just nu fick det mej att vara ännu mera hängig. Ja, just nu är det annat som också påverkar, riktigt, riktigt jättemycket. Men jag vet att det är övergående och kommer så småningom bli bra det också.

Ändå kommer jag nog aldrig komma ifrån att någonstans djup inom mej finns de dära hjälnspökena, från förr så klart, att jag är livrädd för att bli ensam, eller övergiven. Återigen pratar jag socialt. Jag behöver känna att jag kan duga som jag är och ändå tillhöra. Inte fortsätta vara kamelionten som jag är. Jag vill vara jag. Men vem är jag?

Allt jag just nu vet är att jag inte kan sitta här i en husvagn själv många kvällar till. Tur att jag kommer åka bort nu några dagara i alla fall. Så kan jag få lite socialt utrymme. Att få tillhöra och få vara någonstans där man är medräknad. Sen spelar det ingen roll om jag mekar bil, tränar hästar eller sköter exotiska djur. Det som alltid kommer att vara nyckelpunken för min existens är att få veta att jag är den jag är och att jag tillhör.

Nu ska jag försöka få någon sömn.

Kände att något behövde jag skriva, men sen blev det ide torka.

VI har alla våra skelett i garderoben. Saker vi gjort som vi inte helst vill kännas vid, som vi ångrar eller som inte är så stolta över. Jag har många sådan i min uppväxt. Jag har vuxit upp med tankarna på allt jag gjort fel, allt det negativa har jag alltid burit med mej. Då överskuggas ju allt det där som kanske faktiskt var bra, de roliga och trevliga som hände, de finns inte kvar, för allt det negativa överskuggar det. Då såg jag allt som var dåligt, allt det som jag misslyckades med. Ja, självkänslan var ju liksom inte på topp. Ja, kan ju inte säga att det är på topp nu heller, men det är en enorm skillnad.

Jag har ju liksom blivit uppvuxen med att jag trott jag var dålig. Men idag funderar jag på om det faktiskt var så dåligt som jag minns det. Visst hade jag en riktigt jobbig uppväxt. Jag hade ingen trygghet och ingen glädje, som jag minns det så var allt mest grått och jobbigt. Men riktigt så illa tror jag inte det var. Utan det fanns säker ljuspunkter där. Vissa som jag fortfaranda sparar på och har kvar. Min första lilla ponny, "min" Bambino. "Min" fisketjärn, som jag fiskat i sedan jag var tre år. Dit åker jag fortfarande så många år senare. Där infinner sig lugnet och en llycka o ro i själen. Så det kan inte ha varit så dålig upplevelse där.

Jag åkte gärna på olika saker och fick kontakt med många olika människor. Helt nyligt kom ett minne tillbaka. Det var när jag bodde i växjö, under en husdjurmässa. Det var mässa några dagar och jag var där varje dag. Men jag var inte hos de små fluffiga djuren. Jag hänge hos boaormar och tigerpyton. Jag blev fotad med en av de större (en gul färgvariant) och jag skulle minnsan hålla hela ormen själv, trots att jag fick ta i så jag blev alldeles knallvit.

Jag hade också enormt tur som liten. Köpte jag en lott, ja då vann jag. Det var lite åt Alexander Lukas hållet (i Kalle anka). Även om jag inte vann någon storvinst.

Nu känns det som min tur inte riktigt finns. Jag har flyt och tur ibland, men så känns det som livet drar undan mattan under mina fötter och jag trillar ner igen.

Men något har jag lärt mej om mej själv. Jag behöver vara med människor. jag är social och behöver vänner runt mej. Tillåter jag att de som vill vara vänner med mej får komma in, så är de vänner på riktigt. Det är jag som håller dörren stängd pga allt jag upplevt tidigare. Även om jag fortfarande kan känna oro att våga lita på människor så känner jag nu att det finns ett otroligt underbart nätverk av människor och vänner runt mej, som finns, bryr sig och vill hjälpa.

Just att klara av att ta emot hjälp. Det kunde jag inte förut. Fortfarande känns det väldigt, väldigt jobbigt inom mej att be folk om hjälp. Jag har alltid en oro inom mej att det inte alls är så att de som hjälper vill eller kan. Att de tycker jag är jobbig och är ar gpå mej inombords. Men börjar så sakta inse att det kanske inte är fallet. Kanske vill människor gärna hjälpa. Även om spärren är kvar så kommer jag numera till den insikten att jag inte klarar allt själv. Jag börjar våga be om hjälp.

Likaså börjar tankarna som jag hade tidigare att jag tidigare gjort misstag och de misstagen finns framför mej så stora att de hindrat mej att återta kontakt med de som funnits där tidigare. Men även där har livet ändrats. Mest av allt är det människorna i och runt Holmsunds Tropikhus som finns där. Nu är jag ju tillbaka på tropikhuset. Igen. Och de grejor jag gjort som misstag där, som skiner som stora röda neonskyltar i mitt minne, de tror jag säkert inte alls minnet finns kvar på tropikhuset.

Så att kunna lägga bort sina gamla spöken, för de finns oftast bara i det egna huvudet och tankar. Men att kunna det är en annan femma. Men jag är snart där.

Fast det ska aldrig gå enkelt. Är ju sjukskriven nu, för utmattning. Sen bor jag i husvagn vägg i vägg med tropikhuset. Jag pysslar lite med det jag orkar och vad som ger mej energi inne hos djuren. Så ska försöka landa och blir fri mina spöken. NU har jag dock återgen åkt på luftvägsinflammation men dessutom lymfkörtlar som är inflammerade. Så går på penicillin, ingen. På det finns mer också. Men det tar jag inte upp här.

VIll dela med mej av två bilder, de första två jag tagit på väldigt, väldigt länge. Kanske hittar jag tillbaka...

En liten snabb uppdatering.

I helgen går flyttalasset. Jag flyttar till Holmsund. Till o börja med blir jag "inneboende" på tropikhuset. Eller jag får tillgång till dusch, tvättmaskin osv där.

Har helt enkelt fått lägga hela företaget på hyllan. Har ända sedan i somras fått jobba imotvind, rejält. Inte för att jag är dålig på hästar på något vis, det är jag rätt säker i min roll på. Utan för att människor inte kan hålla sig till ditt o mitt och måste sprida falska rykten och snacka massa skit. Förmodligen för att det svider i ögonen att jag lyckades med c-tränarprovet, jag börjar få lite placeringar på tävlingar även om jag är långt ifrån toppen än, men vinner ju lite ändå. Men har koämpat och tänkt att jag verkligen inte ska ge upp. Men det blev jobbigare o jobbigare att bara gå ner till stallet. Har dessutom ständigt varit utsatt för mögel, vilket jag också tror bidraget till mitt mående. Så det är inte jobbet som slängt mej i väggen, utan omständigheter runt i kring. Vilket tillslut fick mej att inse att jag håller inte längre.

Så efter en veckas djupa funderingar i ett rätt segt stadie så kom jag fram till en enda lösning o det var ju att flytta omg. Så jag kunde få någon slags lugn o ro. Har inte krockat så totalt i väggen, så en snabb lösning med flytt och vänner runt mej får mej nog på benen rätt snabbt.

Har fått ta lite drastiska beslut. Milton bor nu hos sin pappa. Han går skola i holmsund. Därför bestämde jag mej att också bosätta mej i närheten av holmsund. För tillfället i en husvagn dock. Jag känner att det är bättre i det här läget att bo i en husvagn än att vara kvar ens någon extra dag här.

Jag kommer vara en del på holmsunds tropikhus, just nu bara som fritid och egen vård. Har i dagarna varit en sväng söderut. Stannade på en underbar affär i uppsala, Herpers Choiche. Där plockade jag upp lite till Tropikhuset men inhandlade även lite åt mej själv. Jag har nu lite bönsyrsor, en spök bönsyrsa och en gigant. De kommer dock vara på utställningen i tropikhuset. Jag kände att jag ville ha, men tycker de gör mera nytta på tropikhuset än hemma hos mej. Får se om det blir mera instressanta inköp någon gång i framtiden.

Lite bilder från sista dagarna. Först några från butiken. Var riktigt fint där innne och hade två dammar, men en väldigt fin lösning på ett rör med vatten där fiskarna kunde simma upp i. I den andra dammen med Sköldpaddor fanns även en helt underbar ormhuvudfisk, en ritkigt rolig rovfisk. Just denna en insektsätare. Har länge varit lite faschinerade av dem.

Nedan några bilder från Tropikhuset. Är så roligt att aporna känner igen mej, då de direkt faktiskt hoppade upp på mej och några dagar senare nästan vägrade lämna mina axlar, ens bara jag städade inne hos dem. Först bild på taggsvansvaranerna, sen på skorpiongiftödlan. En av två giftiga ödlor i världen. En riktig häftig krabat. Sen lite Flygande ekorrar.

Nedan är Bönsyrsorna. Först den stora, som dock behöver växa på sig lite. Sen spöksyrsan, som är fullvuxen. Och dessutom parad, så förhoppningsvis kommer hon kläcka ur sig lite igen. Då får vi mera. Jo, fick med mej lite mera, men det kommer sen.

Ja, så hur gick det med brandmans testet? Åt skogen. På riktigt. Men samtidigt när det var dags för matttestet så hade jag precis ätit min sista penicillin tablett bara kvällen innan. Legat sjuk i infuensa och sängliggande i över en vecka och bara just kommit på benen. Så vad tänkte jag på egentligen? Jag försökte och klarade mej genom halva mattan. Men sen blev jag sängliggande en vecka till. Lite komiskt så här i efterhand, hur tänkta jag liksom? Men ville faktiskt.

Men så vad händer nu?

Företaget, Fylgias Islandshästar är nu officiellt nedlagt. I alla fall i företagsregi. Kanske kommer jag tillbaka till detta i framtiden. Men nu står annat på schemat.

Jag har börjar gå in i väggen som det så populärt kallas. Men inser också att jag långt i från har kanske gjort det på ritkigt. Utan jag har stoppat innan jag körde huvudet hårt i väggen. Jag nuddade nog bara. Har tagit en vecka på mej att besluta vad jag ska göra. Så summan av allt är flytt. Jag och Milton flyttar till Holmsund. Han får ju tyvärr byta skola IGEN, men jag blir inte ensam med honom. Hans pappa bor i närheten. Till en början kommer Milton få bo mestadels hos sin pappa. Medans jag flyttar. När jag börjar må bättre, när jag återigen kan sova och äta som jag brukar, då kommer jag ju också ha Milton, så målet nu är att han bor varannan vecka. Tror att det blir bra för alla.

Jag är sjukskriven. Men kommer hitta sysselsättning. Bara arbetsförmedlingen går in o godkänner så kommer jag få "jobba" igen på bästa stället jag varit på. Återigen. Det känns super och underbart! En underbar terapi. Jus tnu har det bara varit hästar, men jag fortsätter på djurtemat. =)

Något jag känner är ju att jag vägrar vara sjukskriven! Så att kunna gå ut direkt på någon aktivitet är ett måste. Är så nöjd att jag också får möjligheten att vara på bästa stället! Men som sagt, ska gå in på Af i Umeå på fredag också innan jag ropar hej. Men jag tycker det känns långsökt att jag hellre skulle gå sjukskriven än på en aktivitet.

Sen känner jag en lastbilsåkare som har bilar i området, så extra jobb hoppas jag det blir också!

Nu ska jag försöka sova. Har inte sovit bra alls sista tiden. Ensam i sängen finns det ju inget som kan distrahera mina tankar på hur allt är och blivit och kommer bli. Men snart blir det bra igen!

Måste få säga att jag är faktiskt stolt! Stolt över mej själv. För idag presterade jag det jag behövde. Lite mer än jag egentligen behövde tog jag i, men långt under det jag egentligen kunde. Jag avklarade simprovet inför brandmans utbildning och anställning.

Så fort jag kom ner i vattnet startade jag bara, tänkte inte mera och njöt bara av att faktiskt få simma igen. Jag älskar vatten, simma och dyka var en favorit under min barndom. Även om de som inte kände mej blev förskräckta, som oftast, jag gjorde ju inte som vanliga barn. Jag simmade över sjön och sen tilbaka istället för att plaska runt på badstranden.

Först 150 m bröstsim. Sen simma 25 meter ryggsim utan armrörelser. Så jag bara fortsatte på nästa moment, direkt. O ja, min lilla "sjuka" hjärna fungerade ju så, som ensam tjej (två andra killar gjorde provet med samtidigt) så ska jag ju alltid visa framfötterna. Så simmade om dem vardera längder på dessa sex st bröstsimlängder vi avklarade. Sen ryggsimmet tog jag faktiskt bara mer som en siesta.... Sen en väntan på att de skulle bli klar till det var dags att lirädda en docka. Avklarades också galant!

Jag tog bara i direkt och var först i alla moment, ja både först att börja och först klar. Även dyka under och rädda dockan och bogsera 40 meter var jag först på. Känns lika bra att göra bort allt först.

Så jag är alltå STOLT över mej själv, min presation och min vilja. Jag kommer klara det här! Svåraste momenten kvar förstås. Ja, förutom att svårast blir ju IRL sen förstås.

Nu har jag äntligen hittat ett sätt att komma igång med motion direkt på morgonen. Kliver upp tidigt på onsdag, tar ut mina hästar sen åker jag iväg o simmar en sväng. Så får jag igång mitt flås inför måndag. Så underbart med simning, men är ju så krångligt att göra på kvällen. Men när jag kan få börja göra det på morgonen, till o med innan Sonen vaknar så är det ju helt underbart. Bara anställnignen bli klar och allt är på papper så kommer jag kunna åka och simma från kl 6 varje vardagmorgon. Perfekt!

Ja. Vad tänker jag med egentligen. Jo, har länge tänkt och velat. Faktiskt. Nu har jag väntat sen sen sommaren på ledigt jobb. Så kom det. Medans jag var skadad och knappt kunde sitta. Nu har jag ansökt till deltidsbrandman.

Så vad tänker jag då på? Jo, det skulle vara en enorm, ofantligt stor, ja just nu i min värld, lika stor som universum, om jag faktiskt klarar fystest och jobb som brandman. Varför? Jo, jag var ju sjukpensionär en gång i tiden. Jag orkade ju inte ens bara vara hemma och hålla ordning på huset, matlagning och sonen själv. Att någonsin kunna tänka på att jobba det fanns inte på min lilla världsbild då. Vad har ändrats?

Jo, jag har inte mindre ont. Egentligen inte alls mindre ont. Jag har bara högre toleransgrad för min smärta, eller nä, jag har lättare att tänka bort min fysiska smärta idag. Jag har förstås fortfarande bekymmer att orka med allt som ska göras hemma. Att hålla hemmet välstädat. Visst ser det hemsk så jag skäms vissa gånger. Men då har jag ett val. HUr skulle ni valt?

Om jag städar och håller hela hemmet och omgivningen kliniskt rent och dammat så är det ju utan tvekan så att jag inte skulle orka med att försöka mej på att jobba. Ja frågan är om jag då skulle prioritera hemmet så mycket att det blev lite överslag och smärtorna kändes så mycket att jag knappt skulle kunna orka jobba halvtid. Eller så finns det valet att städa och hålla det nödvändigaste, ibland blir det lite rörigt, men faktiskt känna glädjen och orken att jag jobbar heltid. Så jag har gjort valet att inte städning och hemmet kommer först. Så småningom kanske jag orkar med båda. Men för mej är det självklart att jag gjort rätt val. Att se att jag faktiskt orkar jobba är ett lyft, jag som aldrig hade trott det, om jag får tillbaka 10 år.

Så brandman?

Ja, det skulle vara en enorm vändpunkt och avstamp för mej. Att från att vara helt smärtbunden och knappt klara av att kliva upp, till att vara så stark och fysisk ok att jag klarar av ett så tungt jobb som brandman! Vilket avstamp för någon med Fibromyalgi och som tidigare var sjukpensionär! Eller hur!

Så självklart kommer fystestet vid helt fel läge! Först en skada i fyra månader, som har gjort att jag knappt kunde vara ute o gå. Sen fick jag nu flunsan och legat i sängläge i en vecka. Penicillin äter jag fortfarande ju. Men jag ska prova ändå. Klarar jag det trots allt så vet jag ju att jag klarar själva jobbet! Så ikväll blev första provet. Simprov. Ett enkelt sådant, men lite jobbigt kommer det nog bli, då jag legat sjuk och idag är nästan första dagen jag kommer börja jobba igen. Sen om 7 dagar det stora fystestet! Men jag ska prova och jag hoppas verkligen att jag har så pass bra grundkondition att det går trots allt! Jag ska!

Har funderat mycket på det här med Alla hjärtans dag. Alla förväntingar och förhoppningar det ger hos människor just runt den 14 februari. Vad jag själv kände i skolålder och de små, ok ganska pyttesmå, förhoppningarna, att när alla hjärtansdags korten delades ut i klassen, så skulle i alla fall ett vara till en själv. Från någon romantisk hemligt beundrare. Men självklart hände det aldrig!

Så vad är då alla hjärtans dag!? Jag var tvungen att läsa på lite. Om jag nu förstått detta rätt så började valentin runt 400 talet och har sitt ursprung från helgonet Sankt Valentin, i Frankrike och England. Dagen kallas då i ursprung Valentindagen eller Sankt Valentins dag. Exakt vem helgonet Valentin var är oklart, men det sägs bottna i att Valentin lyckades på något mirakulöst sätt rädda, eller återge, synen på sin fångvaktares dotter.

Däremot kopplingen till romantik och kärlek kom först i medletiden, då man i folktro tänkte att fåglarna i mitten av februari hittade sin partner. Vilket i sin tur inspirerade unga att tänka på vem som skulle bli deras "valetin". Under 1300 talet utökades detta med festligheter för föräldkade ungdomar med parbildningslekar av olika slag. Men det var först här som Valentin på riktigt började förknippas med Kärlek. Ur detta föddes även en sed att skriva kärleksbrev med rimmade dikter åt sin käraste. Ur detta föddes så Valentin korten som finns idag. Det återfinns även i historien att Helgonet Valentin brukade plocka blommor och ge dessa till förälskade par. Därur seden att skicka blommor.

Så vad är då Alla hjärtans dag egentligen?

För egen del är det ingen speciell dag alls. Har lagt bort allt som förknippas med alla hjärtans dag. Har aldrig upplevt något speciellt för egen del med denna dag. Så jag skulle helst bara vilja avskaffa den. Ja faktiskt! Visst kan det vara så att jag nu varit singel länge (kanske för länge?) och därför tycker att den är en dålig dag. Men jag kan faktiskt också lägga in lite funderingar från tidigare inlägg, om att tillhöra sammhället.

Lite känns det som någon slags jämförelse i sociala medier, vem som får den mest romantiska eller finaste alla hjärtansdags överasskningen. Det är någon slags status symbol på hur "eftertraktad" man är? Eller hur romantiskt pojkvän man har osv.

Jag som inte har någon då? I och för sig så har jag heller knappt när jag ens levde med någon, fått speciellt just den här dagen. Visst har det funnits saker, men inte kanske enligt den norm som alla visar upp vad de fått från sina respektive på just den dagen. För visst är det en socialt viktig dag, där det ska stoltseras med sin egen symboliska staus?

Så jag tycker fortfarande att Alla hjärtansdag ska slopas helt! Vad är det för mening, de flesta blir ju ändå rätt besviken under denna dag, alla vi som faktiskt inte får någon!