Vandrar hemåt i ett folktomt holmsund. Klockan är över midnatt och gatorna är tomma. Jag har haft en helt underbar dag! Fiskar med vänner hela dagen. Först här i holmsund. Men frampå kvällskvisten blev det lakfiske i sävarån. Helt underbart! Jag kan sotera bort alla måsten, tankar och funderingar. Det finns bara isen, skogen runt krin, snön som singlar ner och hålet i isen. Där nere finns slemmiga fiskar som man ska få på kroken genom att dunka draget i botten. En krok med en sillfile på. Där och då finns bara jag, ån, laken och mörkret. Där och då är jag hel! Den jag ska vara.

När jag vandrar hem genom gatorna här i holmsund har jag inte samma känsla.

Jag har helt underbara människor och vänner runt mig. Vänner som betyder mycket och som jag litar på. Som jag tänker att jag kan prata med vad som helst med. för jag litar på dem! Jag litar verkligen på dem! Jag känner mig så otroligt lycklig att jag får ha dessa människor i mitt liv!

Men när jag går hem, mitt i natten, klockan har nyss slagit ny dag. Gatorna är öde och det finns jag och natten. Jag går där och känslan infinner sig. Jag finns där, jag går på gatan, men ändå är jag inte riktigt där. Världen finns framför mina fötter, jag är ett med den och med andra som finns där. Men ändå är jag inte det. Jag är bara någon liten grad ur synk. Jag finns, jag syns och är här. Men något gör att jag inte riktigt är med som alla andra. 

En liten del av mig befinner sig på ett annat plan i universum dit ingen annan når. Jag är lite suddig i kanterna, så där som bara syns i ögonvrån. Känner mig inte riktgit med världen. På något vis med, men ändå på ett helt annat plan. Närvarande men ändå någon som bara finns där som folk ser men inte lägger märke till.

Inser att jag inte är hel än. Så många resor jag gjort så har ännu inte hela jag hittat hem. 

I natten känner jag behover av att gå. Pink strömmar i lurarna och jag går. Tänker. Känner. Jag är inte hel. Än. Men så småningom kommer någon, något eller en tanke som grundar mig och som gör att jag tillslut landrar på samma plan som alla andra. Något som få rmig att tillhöra.

Går där och så kommer en låt som kommit att betyda mycket för mig. Många sorger och jobbiga känlslor. Men iställer så går jag och ler. Alla minnen från allt det jobbiga har jag äntligen lämnat bakom mig och iställer ler jag. Jag känner glädje och styrka. Jag är äntligen fri och jag kommer vara fri! Det är då jag inser. Oavsett om jag är på ett pytte litet annat plan än andra och står där ensam även om jag är omgiven av underbara männsikor. Oavsett denna del som inte riktigt finns här, så är jag fri. Jag är stark, på ett sätt lycklig och absolut fri! Jag lever inte längre med rädlsa, osäkerhet och sårad. Jag står stark och stadit och går min väg oavsett vad som dyker upp framför mig.! 

Jag är helt fri! Jag står på mina ben, även om de inte alltid bär. Jag står här, ensam, stark och rak! Jag är helt fri och kan sortera mitt liv helt själv. Jag bestämmer här och nu vad och hur jag vill leva mitt liv! Så självklart kommer det att blir ett helt underbart liv. Såsmåningom!

Nu kommer ett inlägg jag faktiskt aldrig trodde jag skulle skriva. Delar inte riktigt av mig av hur mitt liv egentligen är. Men jag blev less, arg och smått irriterad.

När man är kronsikt sjuk, fysiskt, är det vissa saker man faktiskt inte vill höra. Det finns mängder av inlägg hur man ska bemöta någon med kronisk smörta och sjukdom. Ändå så kommer det olika saker. Oftast är det ju så att det är av omtanke. Men jag kan aldrig någonsin förklara i ord eller skrift så att någon kan förstå hur mitt liv är! Så jag gör inte det. Det är ingen mening för folk kan inte sätta sig in och förstå. Det är ju så att det lilla negativa/jobbiga jag delar med mig av är ungefär ca en tiondel av hur det egentligen är.

Att säga åt mig att börja se saker positivt är lite som att kolla upp på stjärnhimmelen och be den lysa klarare med svetsglasögon på. Det märks förstås inte hur pass positiv jag är i livet, hur många gånger jag ser glädjen i i det lilla jag har, istället för att sakna det jag inte har. 

Jag vill klargöra en sak. Jag har INGEN som helst deppresion eller ångest. INGEN! Eller självklart, när jag är sängliggande flera dagar då blir jag nedstämd. Absolut. Men det finns nog ingen som inte skulle bli det. 

Att säga åt mig att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga! För det syns inte hur mycket jag kämpar, hur mycket jag låter det lilla glada och positiva jag har få tyra mitt liv. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv!

Tänker att man kan inte säga åt en som lider av deppresion tt rycka upp sig, lika lite som att säga åt någon som har fölamade ben att bara ställa sig upp och gå eller en med alteimers att minnas och en parkinsonssjuk att sluta darra.

Så det är här mitt liv:

Jag försöker alltid göra det jag kan i min vardag. Ibland innebär det att jag kan ta en promenad, simma 150 meter, åka och hälsa på vänner eller gå på hockey. Men gör jag för mycket kraschar jag. För mycket kan innebära att jag simmar 175 meter istället för 150 meter, eller går en promenad till affären. Är jag på en jättebra dag kanske jag både klarar att simma och gå till affären. Men jag har inte hittat min lagoma nivå. Den nivån jag har där jag inte kraschar efteråt.

Så en krasch, vad innebär det? Tidigare när jag "bara" hade fibron så innebar en krasch inte så jätte hemskt. Jag fick mycket mera ont och var lite trött (egentligen väldigt trött, men jämfört med idag så var jag nästan pigg). Den smärtan var inte farlig på något sätt och jag kunde alltid hitta ett sätt att inte bry mig.

Idag innebär en krasch så mycket mera!

En totalt krasch innebär flera dagar i ett tyst, mörkt utrymme, liggandes mestdels medvetslös. Ja, det är verkligen så att jag inte KAN kliva upp. För min kropp lyssnar inte och klarar inte av att röra sig eller bära mig ens i sittande.

En lite lättre krasch innebär även där att kroppen saknar funktioner. Mina ben bär inte. Mina armar klarar inte av att lyfta saker, inte ens min egen arm. Att ens ta mig till badrummet blir som att bestiga mount everest. Så fort jag gör annat än ligga ner så mår jag fruktansvärt illa! Det har hänt att jag kräks, men numera har jag insett att jag klarar av att stävja detta genom att bara ligga. Min hjärna har stora svårigheter att prossecera information. Att hänga med i ett samtal funkar helt enkelt inte. Kolla på tv funkar inte heller. Ibland kan jag se en kortare stund.

En liten krasch innebär att jag sitter eller ligger, har en kropp som inte vill funka, har en hjärna som ibland kan hänga med men inte länge. 

Oftast innebär krascher yrsel, illamående, skakningar, muskelkramper, smärta, ibland kraftig migrän, synrubbningar, ont i luftrören och svårt att andas, feberkänningar, influensa känsla, extrem matthet, ökad hunger eller ingen hunger. Hjärntrötthet. Dessutom mycket mera, men min hjärna håller på att stänga ner nu, så det här måste räcka.

Min psykiska trötthet kan vilas bort. Om jag får några nätter med minst 10 timmars sömn funkar hjärnan lite bättre. Men den fysiska tröttheten i kroppen kan ALDRIG vilas bort. Oftast måste jag vila på dagen, sova eller bara ligga en eller två timmar och blunda. Min hjärna har oftast planer. Saker jag vill göra. Planer jag tänker göra. Människor och vänner jag vill samtala med. Så när kroppen kraschar kan ibland hjärnan fortfarande tycka att jag vill göra saker.

Jag kan kicka igång min kropp på adrenalin! Det är som ni kanske vet, en försvarsmekanism i kroppen. Vid fara så kickar adrenalinet in och gör kroppen stark, snabb och på gång. Jag kan gå på adrenalin i dagar. Så fort jag gör mer än jag egentligen klarar, kickar adrenaliet igång. Då kan kroppen vara på högvarv allt från några timmar till dagar. Sen kommer kraschen, naturligtvis. 

När någon säger åt mig att se postivt på mitt liv. Hur tänker de att mitt liv är då? Jag förstår att det är ett försök att hjälpa. Men jag ser positivt på mitt liv. Jag beklagar mig inte för att jag är sjuk. Jag har senad länge accepterat det. Mitt liv är såhär och jag vill bara hitta det sätt jag behöver för att inte komma in i krascherna. För de krascher jag har är så massiva och så jobbiga, att det oftast inte är värt det! Förutom stora, underbara saker som jag verkligen kan minnas för evigt! Så som norge resa och fiska. Det ni inte vet är att jag bara dagen efter fick åka in akut med massiva muskelkramper. De ville skicka ambulans, men jag tog mig in på egen hand. Jag låg där i 6 timmar med kramper. Sen var jag liggande i många dagar. Ibland delar jag glimtar av mitt dåliga jag. Det är bara glimtar! En tiondel!  

Dela mitt liv i några veckor och kom med goda råd sen. Fråga mig gärna hur det är, men förvänta dig ett ärligt svar! Säger jag att det är faktiskt inte så bra, då är det bara en acceptans jag vil ha. Letar varken tröst eller hejarop, bara acceptans. Så här är mitt liv. Ibland orkar jag prata med mina vänner, ibland är jag väldigt frånvarande. ibland orkar jag prata med en vän, men inte mer tio andra. Ibland kan jag hälsa på flera men det ger oftast en krasch. 

Jag är den jag är och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Se solen lysa ute och känner glädjen från den inombords.  Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det. Jag har accepterat mitt liv som det är, kan du göra det? Annars så har du inget i mitt liv att göra!

Nu duggar blogginläggen tätt helt plötsligt... 

Att ge sig själv ett värde. Att föringa sig själv och låta andra för bestämma vad som är bra med en själv. Om du är vacker, ful, smart, sexig, tjock eller för smal. När det egentligen inte har någon betydelse? När det egentligen är du själv som bestämmer vad du själv tycker om dig.

 Att leta uppmärksamhet och bekräftese för att känna att man duger i någon annans ögon, så att man kan duga för sig själv.

Visst alla vill höra något positivt om sig själv. Men att jag ska enkomt ska behöva leta bekrftelse för att känna mig bra. Nä, det är det slut med. Jag ska duga som det är.

Om någon vill vara i mitt liv så får de ju faktiskt nöja sig med mej som jag är. Kommunikation går två vägar. Det ska vara jämlikt. Om det inte finns intresse så varför ska ena parten då försöka söka den?

I vårat samhälle styrs vi av mode, ideal och sätt att vara. Norm. Att inte stå ut. Orden Lagomt är så svenskt. Om man inte är Lagom är man inte samhällsvänlig. 

Jag tänker inte vara lagom. Egentligen har jag aldrig tillhört klassen lagom. Har alltid valt lite själv. Men fortfarande haft ett behov att passa in. Kunnat söka kontakt även om folk inte sökt kontakt med mej. Nu klickade något till inom mig, igen. Här har jag varit förut, men denna gången har det mognat under några veckor. Jag ser mig själv som relativt lätt att umgås med. Lätt att prata med. Även om jag har mina egenheter, vem har inte det? Men för det ska jag inte lägga bort mig själv och undervärdera mitt jag. 

Jag är den jag är. Vill någon ha en plats i mitt liv så måste min tillit förtjänas, även om jag välkomnar de flesta nya bekantskaper så finns alltid ett litet tvivel. Ärlighet är mycket bättre än vita lögner. För vad som är kommer alltid fram.

Att hitta sin egen frihet och bryta sig fri, för att kunna leva!

Sist en riktigt bra, om än nyare, låt. (Bilderna i inlägget är taget från en gratis sajt på internet)

Att utveckla. Att kunna i sig själv förändra och utveckla.

Jag har gjort en inre resa sista åren, som jag fortfarande forsätter med. Nu har jag kommit till ett nytt steg. Eller två grejer som jag behöver fixa i mig själv. Tänker att när jag inte riktigt fick det i min uppväxt behöver jag ju fixa det själv. 

Under alla de här åren har jag lärt mig att det finns allti två sidor av ett mynt. När man är oense med någon eller man sitter mellan två parter som är oense, så är det viktigt att tänka på att det finns alltid två sidor på saken. Svårast är väl att kunna se att det finns en anann sida än det an själv ser. Att göra ett val och välja att försöka se det på ett annat sätt. Släppa sorgerna eller irritationen och försöka se.

Detta gäller även mig själv. Att uppfatta hur jag reagerar i en situation och varför jag gör som jag gör. Att sen gå in och förändra. Medvetet pocka bort mitt eget beteende och tankar.  Men även här finns det ju två sidor. Eller jag skulle kunna säga tre sidor. Jag tänker mig tre cirklar. 

I den lila cirkeln är jag, som jag uppfattar mig. I den röda cirkeln är jag som andra uppfattar mig. Så vanligtvis kanske man är någonstans där i mitten. Men jag har mitt mål, att kunna vara mig i den gröna cirkeln. Att förändra mig till den jag vill vara.

Jag har tex alltid i min barndom kännt mig ensam. Dessutom har jag varit väldigt ensam. Det gjorde mig rätt desperat att få vänner, så till den milda grad att jag plockade bort mig själv. Jag blev en Kameljont. Förändrade mig själv, mina intressen, mina åsikter, i tron och förhoppningen att då bli omtyckt. Det har jag börjat förändrat. För det är ju så att de som då blev mina vänner, var inte vänner med mig, den äkta jag. Så jag har förändrat det. Mycket tack vare att jag helt plötsligt har vänner runt mig. Som faktiskt tycker om mig för den jag är. Så att hitta igen mitt eget jag är mycket lättare nu. Att kunna känna att de som inte tycke rom mig för den jag är, de behöver jag inte i mitt liv.

Men nu är det ju så. Det är enkelt att trilla tillbaka. En vana jag haft i 35 år, lätt att trilla tillbaka. Att anpassa sig efter andra och plocka bort det jag vill. För att alla andra ska bli nöjda. Istället för att säga min egen åsik. Inte så att jag inte kan jämka. Men jag ska inte självmant plocka bort det jag ska göra.

Om du plockar bort dig själv så är det ju ingen som tycker om dig för den du är. Stå för dina egna åsikter, ha dina egna intressen. Säga vad du vill göra men att också kunna jämka och göra något annat ibland. Står du för dig själv, så blir det ju verkligen dig som dina vänner tycker om. Då blir det hållbart.

Tänkte ju skriva lite innan det nya året kom. Men hittade inte inspiration. Eller orken fanns inte. Men nu kommer några rader. Julen är slut och nyår är avklarad. 

Så vad har hänt detta året? Jag har ju inte egentligen fått något svar på mina krämpor. Däremot kanske uteslutit en del. Inga hjärtfel, ingen ms osv. Men något svar har jag inte fått. Mer än att läkaren börjar förstå att det inte är utmattning. Det är ju faktiskt ett steg i rätt riktning. Jag har fått utökad hemtjänst. Så nu får jag nog hjälp hemma för att kunna vara med milton och stötta honom och dessutom ha ett socialt liv.   

Året har också inneburit att en gammal katt jag haft kommit tillbaka. Nu hoppas jag på att hon är dräktig. Men det får jag vänta med i 7 dagar att se. Jag hoppas att det tog sig. Gin är en underbar katt och jag hoppas verkligen att hon och Blid kan komma överens bra. Det är lite smågruffigt än så länge.

Så då kommer jag till huvudämnet med det här inlägget. Jag har gjort en jätte resa i mig själv. Eller fortsatt min egen terapi kan jag väl kalla det. Jag har ju haft en ganska jobbig uppväxt på många olika plan. Det har ju gjort att det har tagit rätt länge att kunna tro på mig själv. Att jag har ett värde. Det har tagit länge för mig själv att lära känna mig och förstå vem jag egentligen är. Inerst inne. Utan påverkan av andra. Att verkligen våga vara jag.

Jag har sett ett beteende och tänkt tankar som jag kanske inte vill. Som jag funderar väldigt mycket på varför jag tänker så och varför jag gör så. En väldigt enkel sak att ändra på ett sätt. Jag bara går in i mig själ voch inser att det här är tankar och beteende som jag inte vill att jag ska ha. Men det är nog egentligen väldigt svårt att komma i det läget att man i sig själv verkligen kan ändra ett tänk och beteende man fått inlärt från barndomen.

När jag sen dessutom har en totalkraschad kropp som vägrar orka det jag vill. Det gör ju inte saken lättare. Mitt huvud vill fortfarande göra alla grejer. Ett par dagar har jag varit väldigt rastlös. Gjort alldeles för mycket. Tagit promenader. Hälsat på folk och inte kunnat sitta stilla. Så kom ju så klart min krasch. När jag då ligger där och kan knappt röra mig så tänker jag att jag måste lära mig! Jag kan inte tvinga kroppen. Ligger med kaos i kroppen och tänker för mig själv att nästa gång ska jag minnas att det inte är värt det! Jag mår så illa att det är verkligen inte värt det. Men i samma tanke inser jag att jag självklart kommer göra om det. Jag kommer alltid pressa min kropp till det yttersta. Nu hoppas jag att i framtiden kan det kanske innebära annat än en halvtimmes/timmes promenad förstås, eller en dag, bara tio minuter till affäer och tillbaka.

Men så länge jag har min förmåga att se framåt, se det ljusa jag har i mitt liv. Se positivt på mitt liv. Så länge jag kan det och så länge jag har kvar mina drömmar om allt det jag vill göra, så kommer jag kunna hålla mitt mod uppe.

Något som jag levt på denna sommaren är fisket. Fiske har ju alltid varit ett intresse. Men under många år har jag ju inte fiskat så mycket. Nu i år satt det fart på riktigt. Så förhoppningen är att jag kommer kunna fortsätta med det nästa år. =)

Nu hoppas jag att ni alla får ett underbart och härligt år 2017!

Ibland kommer jag till dagar då något liksom känns fel. Jag blir rastlös, frustrerad, arg eller bara less. Inte på något speciellt. Min gissning är att tillslut blir det bara övertryck i hjärnan. När huvudet vill och kroppen inte kan. Men dessutom kommer gammalt groll, från tidigare livet, upp. Kanske typiskt just i jul tider faktiskt. Men fortfarande inget så där speciellt. 

Jag blir extremt rastlös, eftersom jag inte kan köra slut på kroppen som jag är van vid, eller kanske vill. Så tillslut måste jag. 

I lite av en desperation tar jag på lurar, drar på musik och tar en promenad. Metallica som oftast faktiskt. Jag tänker alltid att jag bara ska gå en liten sväng, tio minuter. Men så kommer jag ut, går igenom massa olika känslor och frustrationer. Går från känslan till att vara arg till bara ledsen. Går och går. Musiken drar iväg mej på tankar och dagdrömmar. Behöver få kroppen att jobba. Röra mig.

Så det där med att gå en liten promenad blir aldrig bara en liten promenad. Blir såklart en timme. Men åh vad jag behöver det. Jag går och går. Så hittar jag det. Stället jag behövde gå till. Som vanligt när jag är ute och går så behöver jag något och går liksom lite random. Vill inte gå hemåt. Så det dök upp. Kyrkogården. 

En kyrkogård är inte längre en otrevlig plats, utan något fridfullt. En vacker känsla. Kommer dit och ser ut över det frusna vattnet, där ligget min förra arbetsplats. Vackra ljus och mörker. 

Obbola fabriken var också en härlig tid. Jobbade, kunde jobba hästarna och var bara. En fabrik i natten kan också ge en härlig känsla.

Kyrkogåden på natten med alla lyktor påminner om små lysande sagodjur i en magisk natt. 

Känslan av rörelsen i kroppen lösgör endofiner trots att jag ju inte rört mig så mycket om jag jämför med vad jag kunde tidigare. Har bra lust att börja springa i uppförsbacken för det är ju det huvudet är van. Springa uppför branta backar var något av min grej ett tag. Jag går i alla fall rätt snabbt och känner mig lite sådär små hög av ruset i kroppen av att få jobba lite. Märkligt nog är jag dock inte så anfådd som jag borde vara. Så tänker att min grundkondition sitter kvar på något vis.

Så en timme senare, tillbaka hemma igen. Kroppen kommer inte behöva mediciner ikväll. För ni har jag utlöst en annan känsla. Jag har för tillfället gått bort all frustration över att jag inte kan få röra mig. Tyvärr kommer det ju kännas av imorgon och kanske tre dagar till. Men just nu var det värt det. Sådana här gånger blir jag så rastlös så jag inte kan stanna inne bara för att jag vet att jag inte kan, egentligen. Dock är ju risken nu istället att jag kommer få ligga i sängläge ett tag. Men just nu var det värt det.

Nu hoppas jag äntligen kunna sova inatt.

Jul. Älskar att ge saker! Att tänka på andra. Visst tycker jag också om att få, men inte någon som kostar pengar, utan att någon tänker och bryr sig!  Hittade en super frän t-shirt till Milton. Från resident evil och Umbrella. Tanken är att han ska se filmerna. Han börjar bli vuxen. ;-)

Tycker att vi fick till granen rätt ok. Trots att den är lite, saknar fot. Det hamnade lite julklappar under också.

Katterna har faktiskt låtit bli granen. Så därför måste jag tydligen visa dem de roliga i granen... 

Världens finaste thermosmugg fick jag av älskade sonen! Marvel! Need I say more? <3  Och två Thebollar i form av fiskar av finaste Camilla. Lycklig!

Nu till allvaret! Så jag tycker ni kan sluta läsa här. Brukar säga ibland att folk inte ska lyssna på mig, för jag bara babblar. Så nu skriver jag det, läs inte vidare, för jag bara babblar. Ni är varnade... ;-)

Julen har jag alltid sett fram emot. Alltid. Familjen samlad och glädje och samvaro. Syskon och föräldrar. Tänker att det skulle vara så tråkigt om vi inte var samlade allihopa. Facebook har en funktion som heter den här dagen. Som går tillbaka och man får se alla inägg gjorda just det datumet. Det fick mig att inse att jul inte alls brukar vara så lycklig som jag vill minnas.

Jag har en förmåga att tro gott om folk. Att alltid tänka att alla gör sitt bästa och folk är trevliga och vänliga. Så även till en människa som svikit mig om och om igen. Trots detta så sätter jag min tillit till människan om och om igen och hoppas att denna gång blir allt annorlunda. Denna gången är gången vi kommer komma sams och allt blir bra. Varje gång blir jag sviken. Så då är frågan, borde jag vara arg på mig själv, som om och om igen ger min tillit till en sådan person? Eller ska jag välja att ha kvar min positiva inställning till människor? Tänker att jag ska hitta en medleväg. Att vara öppen och välkomnande, men inte räkna med att alla människor är värda min tillit. Nu är det få människor jag har en väldigt djup tillit till. De finns där, men oftast är tilliten alltid kantad med en förberedelse på att det blir törnar.

Att ha genom hela uppväxten fått uppleva detta. Där jag skulle få stöttning, istället fick skäll eller slag (ja både psykiskt med också fysiskt). Det har format mig. Både negativt och till något starkare än jag var. Att i mig själv hitta min styrka att förändra den jag är. Allt jag fått inlärd från grunden. Kunna ta ner det till beståndsdelar och sortera, förstå varför och förändra. I djupet av det som en gång var jag, forma mig själv till den jag vill vara.

Fortfarande har jag en lång väg kvar. Men försöker hitta lärdomar i allt. Att våga stå på mig och säga stopp och nej är ett stort steg för mig. Det har börjat komma.

Att tro på mig själv när jag fått veta att jag inte är värd något, den vändningen är inte helt klar än. Det är delvis rätt enkelt att gömma mig bakom det folk tror är ett bra självförtroende. Även om jag i vissa situationer också faktiskt helt äkta har det självförtroendet, så när jag sen funderar igenom allt så kommer tvivlen. De ska jag tänka bort.

Jag vill stå för det liv jag vill ha! Tilliten till de som svikit mig mest kommer aldrig repareras och där måste jag själv ta beslutet att faktiskt inte tillåta de att såra mig. Då är det mitt eget fel. Att aktivt säga stopp.

Nästa år blir ett annat år. Nästa år ska jag jobba på att inte tillåta mig själv att någon trampar på mig igen.

Eftersom jag sitter inne i badrummet med dator och kaffe i handen kunde jag ju lika gärna skriva ett blogginlägg. Japp, ni läste rätt. Badrummet. Perfekt för morgonkaffet va?

Jag har en hankatt på besök. Tanken är att han och Gin ska paras. Men än så länge har vi inte bevittnat någon lyckad parning. Så ska försöka sitta här och övervaka så mycket jag orkar idag. För att se om jag kan veta om de lyckas eller inte... Men att övertala en hankatt att han ska para honan som villigt ställer upp sig, det är inte lätt. Eller läs rätt omöjligt...

Så jag sitter och tänker. Jag trillade nästan dit igen. Ett förhållande som jag inte riktigt fick ut något av. Ja, så var det. Jag var ju inte ensam. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag anser att man inte ska behöva förändra sig själv. för att passa in. Dock tycker jag också grejen i ett förhållande är att man faktiskt frivillig kan ända vissa saker, för att man vill. Jag ska dock inte behöva släppa på mig själv. Det jag tycker är normalt att faktiskt tänka på och att kunna ta hänsyn till andra. Att ha ett bra samspel innebär ju oftast ett visst tagande och givande. Jag hade rätt lätt att ge för mycket av mig själv. Trots att jag har bestämt att jag inte borde. Men jag har ändrat mig. För ett tagande och givade i ett samspel mellan andra (både vänner och i ett förhållande) ska inte innebära att man måste ändra isg själv så man inte är den man ska vara.

En känsla av att man ska duga som man är. Att våga vara den man är och verkligen stå för det. Utan rädsla att bli ensam. För jag är inte längre ensam. Jag har en massa vänner runt mig, som bryr sig om mig och som jag verkligen bryr mig om. Det har ändrat mitt liv, en massa beslut jag tagit som har lett mig till där jag är idag. Nu är jag så pass stark i mig att jag inte längre är rädd att var ensam, för jag vet att jag kan plocka upp telefonen och jag har en vän inom räckhåll. Att inte tillåta någon i mitt liv som inte får mig att må bra. Det är viktigt.

Tidigare var jag så osäker på mig själv att jag tillät mig påverkas av energitjuvar. För jag behövde ju hålla mig sams med de som öht ville vara vän med mig. Visst är jag inte där än. Jag tvivlar fortfarande på mig själv. Frågan är om man någonsin kan sluta frågasätta sig själv och det man gör ibland? Huvudsaken är egentligen att faktiskt inte tillåta någon ta en plats i sitt liv som inte känns bra. Enkelt men rätt svårt också.

Jag har ingen rädlsa längre över att jag aldrig skulle hitta någon att dela livet med. Känner ingen oro. Det är en jätteskillnad. Tidigare i år har jag haft en rädsla att jag kommer få vara ensam resten av mitt liv. För vem vill ha mig som... och.... en del kanske känner igen sig? Jag hade lite gett upp. Men inte för att jag inte ville ge upp utan för att jag trodde mitt lopp var kört. Nu är jag helt säker på att jag inte komer leva ensam. Nu känner jag istället en säkerhet att just nu är det skönt att vara ensam. Jag har inte alls någon brådska. Så njuter av dagen, så gott det går.