Senaste inläggen

Av Natali - 1 augusti 2016 12:32

 

Jag kommer nog aldrig till fullo acceptera den jag är idag. Sådana här gånger då jag vet att jag gjort för mycket och helst bara ska ligga i sängen några dagar, för att inte krascha totalt. Jag anklagar nog mig själv för att vara lat tror jag. Fastän jag vet att det inte är av lathet.

Vad än livet har kastat åt mig, så har jag i alla fall inte gett upp. Det är svårt det där att stoppa sig själv. Att inte göra något när man så gärna vill. Jag vill inte ligga i sängen hela dagen. Vill inte bara sitta i soffan. Att komma ut, umgås med människor och se solen. Istället sitter jag här, äntligen har jag kunnat äta, med persiennerna nerdragna. För soljuset är för ljust helt enkelt.


Jag tillhör ju de som uppfostrats att gå ut så fort det är fint väder. Eller uppfostrats var väl fel ord. Jag har formats i min uppväxt av det liv jag levde, att gå ut så fort det är sol. Kanske inte bara sol förresten. Att vara ute även i regn har aldrig stört mig egentligen.


Men saken jag tänkte komma till är; Att när jag känner att jag börjar ha gjort för mycket, så blir det ibland tvärtom effekt. Istället för att acceptera detta så vägrar jag att acceptera. Så vad gör jag? Jo självklart envisas jag att gå ut och göra saker. Fiska, för att det får mig att må bra! Umgås med vänner för att det får mig att glömma min onda kropp. Går ut och går med musik, för musiken får mig att tänka på annat. Jag hittar på allt möjligt ibland, bara för att skjuta upp min krash. Vilket i sin tur såklart inte leder till att jag inte krashar, utan att det blir ännu värre. Istället för att bara behöva ligga still och vila, protesterar kroppen med yrsel, illamående och massa annat. Så nu har jag kommit till det stadiet att jag måste sitta/ligga stilla en timme efter jag klivit upp, för att kunna ens tänka på frukost.


Så, när ska jag lära mig? Troligtvis kommer jag aldrig acceptera att jag är sjuk. Jag kommer anpassa mig mer och mer ja, för jag har fått anpassa hela mitt liv redan som det är. Men jag kommer aldrig sätta mig ner där jag är och känna att det är ok.


Förväxla inte det med att jag ser på livet negativt, för anpassningen gör att jag har insett att ska jag ha någon glädje i livet, måste jag se på glädje på det jag har, inte det jag hade!


 

Av Natali - 11 juli 2016 10:40

Kommer på mig själv att jag sitter här och känner mig nästan lycklig. Kanske egentligen bara en känsla av att jag just nu har det rätt ok? Trots en vilt protesterande kropp så har jag på något vis börjat ett nytt kapitel.


En gång för länge sedan fick jag en fråga av en dåvarande granne; -Vad vill du bli när du bli stor (ja, lite skämtsamt)? Mitt svar: -Jag vill bli lycklig. Det är faktiskt det enda jag vill i mitt liv. Vart, hur, när och varför är ju variabler som hela tiden ändras. Men målet förblir detsamma.


Så vad har ändrats till idag? Ja, visst, jag är mycket sjukare än för tre år sedan. Men jag har fortfarande samma mål. Men mål som innebär ett snällare synsätt på mig själv. Jag har lättat mina krav på mig själv. Jag har mål framöver. Men vet att det också kan ändras. Dock bara till nya mål.



Så vad är lycka? Lycka kan inte definieras samma för alla. Självklart. Just nu sitter jag i soffan, försöker dricka lite kaffe. Illamående, ont och lite huvudvärk. Men ja, känslan är ändå att jag känner mej rätt nöjd med här och nu. Jag har lite att göra idag. Ska tvätta lite och sen till stallet. Men här och nu har jag möjlighet att bara sitta och njuta av lugnet. Jag har mitt liv. Människor runt mig har jag. Vissa har jag känt väldigt länge och vissa kortare. Alla ger mig något. Ibland blir saker jobbiga men oftare kommer bra saker. 


I min uppväxt lärde jag mig att vara en kameleont. Att förädra mig själv så jag skulle passa in. Jag var ensam och i extremt stort behov av att tillhöra. Att få räknas med. Att betyda något. Idag har jag till stor del lyckats förändra mitt tankesätt. Jag är den jag är. Om jag hela tiden lägger bort mig själv så finns ju inte jag. Om inte jag kan vara jag i kontakten med andra så finns ju egentligen inte mitt jag i deras ögon? Så är det egentligen så att jag kan välja andra att vara med. Det finns en hel del kvar att jobba med. Men faktiskt så är det så att i helgen la jag till en till pusselbit. Tog ett beslut, beslutet var egentligen redan taget, men det var ju tvungen att mogna lite. Så jag har lagt bort ännu en bit av den tidigare kameleonten och klivit framåt. I mitt sökande efter lycka.


    

Så nu ser jag framåt och tänker att jag kommer hitta mera stunder lycka där framme. Oavsett om vägen jag går på är guldbelagd, bara kantad av guld eller övervuxen med törnsnår. Det kommer alltid något där framme som jag absolut inte vill missa!


 


Av Natali - 7 juli 2016 11:56

Ibland så blir det bara en sån där dag. En dag som egentligen inte alls är så dålig men något känns liksom bara fel. Inget som jag riktigt kan sätta fingret på eller förklara.
Bara en känsla av att jag är på fel plats vid fel tidpunkt.
Jag längtar otroligt mycket att få komma ut med hästen idag. Jag har inte kunnat vara ute och rida sedan måndag förra veckan. Efter min migrän dag har jag haft ont i ryggen. Jag har väl inte en jätte bekväm bra säng, så efter över ett dygn i sängläge känns ryggen av. Inte diskbråcken i nacken utan det där diskbråcket i bröstryggen, som "inte borde ge några besvär".
Jag tror att bara jag får komma ut idag så blir det nog bättre imorgon.

Ibland känns det som om jag bara sitter och bidar min tid. Även om det är så att de här kommande tre åren satsar jag på milton, för han behöver det, så har jag en plan inför framtiden. Självklart innebär den framtiden hästar.

Om några år befinner jag mig ute på landet med minst en häst. Det är den planen jag har för mig själv.

Det som lättar snart här och nu är att snart har jag i alla fall bil. Kunna åka själv när och hur jag vill. ?

Att bara kunna åka ut och fiska, bara en sån grej!

Jag tänker se framåt!

Av Natali - 30 juni 2016 04:11

Jag är en väldigt handlingskraftig och praktisk människa. Jag är egentligen väldigt intelligent, men jag känner ju själv att det kanske inte märks så mycket för jag känner mig rätt korkad numera. Men det är ju pga min enorma fysiska utmattning som gör mig trött.
Men tillbaka till mitt första påstående. Jag bryter ihop tillslut. Ibland pga att jag gjort för mycket, ibland för andra saker. När jag bryter ihop, som jag gjorde ikväll/inatt, för andra orsaker (Även om min sjukdom /Sjukdomar hjälper till såklart) visar sig min handlingskraft i att även om jag faller ihop så tänker jag oftast, rätt snabbt, ut en plan. Därav också lite intelligens kvar faktiskt.
Men det är ju också så att gäller det bara mig, alltså saker i mitt eget liv, då är det alltid lite mindre självklart att jag ställer mig upp med ett mål.
Som nu ikväll gäller det min son. Ibland är han min enda orsak till att jag kliver upp alls. Det gör ju allt genast annorlunda!
Jag har redan en liten grundplan. Några första steg. En grej är ju att få utökad hemtjänst. Har ju känt länge att det har behövts. Men så länge jag känner att en sak är för min egen skull, då funkar det inte. Jag kan inte förmå mig själv att fixa det för mig. För att jag på något vis inte kan acceptera att jag själv är värd det. Men nu, när jag utan tvekan behöver all min styrka, kraft och energi till att hjälpa min son, då har jag inga problem med det!

Jag känner mig också lite förbannad. På samhället och mitt tankearv från min uppväxt. Jag är ju nu sjuk. Ingen dödlig sjukdom. Men jag är mindre värd! Delvis genom min uppväxt så anser jag ju mig själv inte duga. Sjuk. Men självklart är det också lite så i samhället att jag är lite mindre värd. Jag blir ifrågasatt av alla instanser i samhället. Läkaren först och främst. Sen kommer af, fk och andra som man möter ytligt.
Jag kan förstå att det jag är sjuk i (som jag inte heller själv vet riktigt vad det är) är rätt svårt att greppa. Folk börjar förstå lite vad depression, ångest och utmattningssyndrom är. När jag säger att jag inte har något av det blir det nog svårt att förstå.

Jag kan bli arg på mig själv som drar mig undan. Som ställer mig bortanför världen. För att jag ibland inte orkar med. Inte andra människor. Men min egen sorg att jag inte kan vara med i livet. Att jag själv ställer mig i utanförskap. Att jag själv, mycket pga min uppväxt, anser att jag nu är mindre värd.

Har också isolerat mig själv från känslor. Ändå vill jag mer än någonsin träffa någon. Jag hoppas fortfarande. Men jag får den känslan i mig, att så länge jag mår som jag gör, vill jag ju aldrig "tvinga" mig själv på någon annan. Även om jag i samma veva blir arg på mig själv för nog har jag väl andra saker att ge? Inte behöver jag en fysisk stark kropp för att duga? Någonstans tänker jag att jag faktiskt visst kan träffa någon! Det måste kunna funka så. Inte kanske min framtida äkta hälft, men någon att bara vara med?

Nä, min första plan nu gäller ju min son.
Vi behöver lära känna holmsundsbor. Vi behöver vänner. Min son allra mest. Han är jätte jätte jätte ensam! Så jag måste hjälpa honom! Vilket innebär att jag måste orka gå ut på byn. Vilket innebär att jag behöver mera hemtjänst. Jag ska dra ner på min ridning. Jag måste ha en bil! För jag klarar faktiskt inte ens av att cykla till andra änden av byn utan att bli liggande sen.

Jag har faktiskt också ett klart mål. Att han ska hitta vänner och inte bara behöver gå hemma med sin sjuka mamma hela dagarna... ;-) kanske kan jag även hitta vänner på köpet.

Nu har jag sorterat tankarna nog för sömn tror jag.

Av Natali - 7 juni 2016 00:03

Sitter på verandan i ett stilla holmlund i den ljusa sommarnatten. Har sällskap av lilla Affe och förstås alla fåglar som sjunger.
Känns mig dock underligt tom. Känns som jag liksom står och väger och väntar på att något annat ska komma i livet.
Att njuta av det som finns och uppskattar verkligen det lilla underbara sakerna jag har i mitt liv! Har vänner och jag är så underbart glad att ni finns i mitt liv. <3 (min son, mina katter också förstås).
Men ändå är det så svårt ibland att vara här och nu. Jag vill mer än jag kan. Sådana här gånger gör det lite ont inombords utan att jag egentligen har det. Något gnager.
Men nu ska jag i alla fall njuta av ett bad (gäller att passa på när det finns ett badkar) och min bok.

Godnatt allihopa.

Av Natali - 6 juni 2016 01:14

Under en lång period har jag isolerat mig själv. Jag har såklart träffat vänner och pratat med folk. Men jag har liksom inte tänkt att jag egentligen var någon trevlig att prata med eller vara med. För att jag inte orkar hålla reda på saker längre eller riktigt orka prata så mycket.
Likadant på Facebook. Jag läser det mesta och gillar mycket. Men har sällan kommenterat. Enkla anledningen till det är dels att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Sen så har jag ofta tänkt att ingen egentligen är intresserad av att läsa mina kommentarer. Att jag inte vill vara den som är knepig och skriver kommentarer som ingen vill läsa...
Riktigt så är det ju inte.
Jag behöver ju inte hålla reda på allt eller vara värsta konversatören.
Om jag berömmer någon som har lyckats med något, eller glädjs med någon, eller bara berättar att jag tycker något var fint, det är klart att man egentligen alltid blir glad över att höra att någon tycker något är bra.
Att våga visa vad jag tycker om saker är inte min starka sida. Vare sig det är positivt eller något negativt.
Men att visa att man tycker om något eller någon är aldrig fel. Det kan aldrig egentligen bli fel att bry sig om andra. Att våga.
Så jag har nu börjat kommentera på Facebook. Ett steg. ?

Jag är tillfälligt hundvakt åt min bästa väns två hundar. Det är både helt underbart och, ja, visst är det lite små jobbigt med. Men inte hundarna i sig. Utan mina katter tycker inte alls om den ena hunden. Han har lite hög integritet och morrar när katterna kommer nära när han ligger ner. Men det går bra. Det är mysigt med hundar.

Nu säger jag godnatt, men bjuder på lite bilder.

Av Natali - 25 april 2016 18:32




Nu har alla små kattungar flyttat. Idag åkte sista lilla plutten. Han flyttar bara till Övik så nära att hälsa på.



Han fick på sig en mysig liten tröja också. Passade perfekt tycker jag. o stiligt tryck också....


   



Så nu är det bara jag, Lillan och Blid kvar. Rätt skönt, även om vi kommer sakna de små. Nu har Lillan övergått till mig och så småningom kommer här födas små Lillanbäbisar igen. Men först ska Lillan få hämta igen sig.


Jag måste också få berätta att jag är så otroligt tacksam. Jag har vänner runt mig som bryr sig. Som börjar förstå hur jag mår och som ändå finns kvar! <3 Jag känner mig inte längre så ensam som jag gjorde tidigare. Trots att jag orkar och klarar mindre än jag gjorde för fyra år sedan så har jag mera folk runt mig ändå.


Jag har delat lite länkar emellanåt om något som heter me/cfs på facebook. Min älskade son fick höra lite en gång om detta. Hans kommentar var att det är ju du. det är ju så du mår. Så solklart. Nu har jag just kollat på Fråga doktorn på ettan. En riktigt ok liten inblock i me. Även om det var mycket kvar att ta upp. Tror säkert länken kommer så småningom. Lovar lägga upp den snart.


Både syster och min mamma såg programmet. Spontant var reaktionen att de var så jag har det. Måste erkänna att bara känslan av att folk förstår och också känner igen, är så lättande! Bara jag får remiss skickad så jag kan få en diagnos. Bara få veta vad jag har att vänta av livet i framtiden och kanske få lugn och ro och få leva det jag kan.


avslutar med en bild jag tog häromdagen. Lyckades ta mig ut på en promenad med sonen. Vid en väg var det så frän utsikt mot obbola så var tvungen attt ta kort. Var lite katastrofkänsla med röken. solen sken dessutom här i holmsund och bakom obbola var himlen väldigt mörk. Ska försöka ta mig dit vid något tillfälle under liknande förhållanden och försöka få en bättre bild med systemkamerna.


Nu ska jag koppla bort med tvn en stung. 

 

Av Natali - 22 april 2016 23:18

Jag klagar emellanåt på att det är en jobbig dag. Att jag är så less på att inte kunna göra det jag vill. Less på att ständigt vara trött och då ständigt längta tillbaka till sängen. Varje dag! Varje morgon innan jag kliver upp tänker jag ut när jag kan sova igen.

Vissa dagar är sämre än andra och då känner jag att jag ibland har behovet att få vräka ur mig lite frustrering av att allt är som det är.

Idag var en sådan dag. Legat mest hela dagen. Lyckades göra hamburgare till middag. Det tycker jag att jag gjorde bra. Men resten av dagen blev ju inte alls vad jag tänkte. Slog upp lite vin som jag tänkte jag skulle dricka lite medan jag lagade mat.( Blev en skvätt över från förra helgen när jag hade besök). Det lilla fjärdedels glaset vin stod orörd kvar.

Blev så less att bara ligga i sängen så tog med mig milton och köpte lite choklad och en loka cruch. Fredagsmys. Slutade med att jag åt hela tre bita choklad ikväll. Vill så mycket och kan så lite. (som när det gäller choklad inte kanske är någon nackdel...)

Jag ser mig inte som en negativ person. Försöker inte låta mitt kroppsliga mående gå ut över andra, alltså försöker jag alltid vara positiv. Men numera är det jätte svårt att vara social. Jag liksom får hjärnkaos efter för mycket socialisering och får faktiskt små blackouter där jag under minuter eller sekunder, inte har någon aning om vad den jag pratat med har sagt.

Jag önskar att jag kunde få en diagnos.inte för att det skulle göra mig frisk. Utan för att då vet jag. Då vet jag hur ofta och varför jag mår som jag mår. Då har jag något att rätta mig efter och kan kanske få hjälp att hitta min strategi att kunna må så bra jag kan må.


Men nu ska jag äntligen få sova.

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards