Senaste inläggen

Av Natali - 4 februari 2016 11:28

Jag tror att man inte kan uppskatta känslan att vara frisk och orka göra vad man vill, om man inte varit sjuk. Om man inte upplevt dagar som innebär att man bara kan ligg akvar i sängen. Dagar som man knappt kan ta sig till toaletten. Ännu mindre äta något. 

Dagar som är lite bättre sitter jag i soffan. Ser på tv. Ser igenom lite olika tvserier eller naturdoumentärer. 


Dagar som jag råkar läsa om ett ledigt jobb som jag hade velat är väldigt jobbia. Som den gången det efterlystes en medhjälpare till Atli Gudmundsons stall på island. Atli ha jag tränat för många gånger och då gjorde det ont. Jag funderade på om jag kunde bara blunda för min sargade kropp, skriva och säga att ja, jag vill provjobba. Åka, utan att kolla tillbaka och låtsas som att allt bara är bra. Hästarna är det som smärtar mest. Jag, det gör rent fysiskt ont! Att inte kunna göra det jag mest av allt i livet behöver. Vara ett med hästen. Hjälpa hästar framåt.


Ibland tänker jag också att jo, kanske skulle jag söka osm somamrvikarie på Obbola fabriken igen. Köra hjullastare en sommar. Det var ett riktigt trevligt jobb. 


Men jag vet lika väl att det skulle ju inte heller funka. Ingenting funkar som det ska med min kropp.


Återigen, jag vet att jag inte är dödligt sjuk. Eller jag kan i alla fall inte tänka mig ett senario att jag är det. Ändå lever jag bara en hundra del av det liv jag vill.


För varje undersökning jag genomgår kommer tanken att ja, de lär inte hitta något. Men samtidigt kommer också tanken OM de hittar något. Som förändrar hela min framtid. Att få svar skulle vara underbart. Men inte ett svar som innebär att mitt liv ska fortsätta som det gör. Men ändå, jag skulle vilja ha ett svar.


Jag tänker på möjligheten som fanns tidigare. Att gå ut och springa. Vandra i skogen. Gå ut på långritt. Forspaddla. Vad som än föll en in. Göra något roligt (eller inte roligt) med vänner. Gå på stan.  Inget funkar likom längre. Allt jag gör behövs noga planeras, inte bara aktiviteten utan vad som kommer dagarna efter. Sängliggande, illamåend och värken. Alltid ett övervägande, är det värt det? Oftast är det värt det. Men saker som är värt efterdyningarna har tyvärr börjat krympa. Enbart därför att efterdyningarna blir värre än det var tidigare. När jag sitter i soffan, eller narar ligger, för inte ens sitta upp funkar längre. Yrseln slår ut hela huvudet. Illamående gör att jag inte funkar alls. Jag kan bara ligga ner och vänta på att det ska gå över. Ibland upp till fyra dagar. Då är det frågan om saker är värt det? Oftast är det dock fortfarande det, i alla fall om jag får komma ut och träffa vänner och vara social.


Imorgon ska jag inte på en undersökning på sjukhuset. Kolosopi. Känns mindre trevligt och kommer säkert göra ont. Ska fasta helt från och med nu och ett dygn framöver. Dessutom dricka ett medel som gör att hela tarmkanalen töms såklart. Men det kunde nog inte komma på en bättre tid. Jag har rätt mycket smärta i buken, en preiod med mycket symtom från tarmarna. Så skulle det vara något som behövs behandlas, så borde det synas nu. Jag kan nog ta upp till en timme med en slang tarmarna, för att få svar. Det känns inte som något oroande. För om strax äver ett dygn är det ju klart.


Nu ska jag gå och ta mig liten lunch bit innan det bara är vätska som gäller i ett dygn. 

ANNONS
Av Natali - 1 februari 2016 16:37

Fastande igår vid tv. Det visades repris av islandshäst SM 2014. Är plågsamt att se, fast jag inte kunde låta bli att kolla. Saknar hela hästvärlden så otroligt mycket. Det var mitt liv som försvann när jag var tvungen att bara lägga ner allt med hästarna. Min dröm. De mitt liv hade i värde. För min egen skull alltså. För självklart finns min son och är det störta meningen med livet förstås...


Jag måste tillbaka till hästar. På ett eller annat sätt. Vill tillbaka på islandshäst. Vill tillbaka på tävlingsbanorna så småningom. Men mest av allt vill ha ha en vän och träningskompanjon. En egen islänning igen.


Så målet är och kommer vara en egen liten gård någonstans nära Umeå. Så fort Milton får körkort. Där jag kan ha häst. Nära och på lösdrift. Enkel skötsel och uppvärmd vatten. Ingen större och tyngre omskötsel. Men jag måste tillbaka till hästar. Så enkelt är det.


Så till jag kommer dit så får jag försöka stå ut och kanske försöka hitta ett sätt att få nya läror inom häst.


Men jag saknar hästarna och klarar mig inte utan!


     



ANNONS
Av Natali - 29 januari 2016 13:32

Ensam. Jag känner mig ensam. Ändå vet jag att jag inte är helt ensam. Jag har vänner, familj, min son och katterna. Men ändå är jag faktiskt ensam. Jag är ensam om hur jag mår. Jag står verkligen helt utanför sammhället. Eftersom jag inte är accepterad som jag mår. Visst, mina vänner accepterar att jag inte mår bra och många förstår nog att det är rent fysikt jag inte funkar. Men väldigt få förstår på riktigt hur jag faktiskt mår.


Jag känner mej enormt överkörd av vården! En läkare som ska hjälpa människor, som istället stjälper. Vet att jag inte heller är ensam om detta. Men är ändå väldigt ensam. För när jag har ett läkarbesök, då är jag där, alldeles själv. Vem är jag då att sätta mig upp mot en läkare?


I den situation jag befinner mig i är man väldigt utelämnad. Man är utelämnad till läkarens nycker. Ja, en läkare som säger att nä, nu kan vi inte sjukskriva dig mera, du ska ut och arbeta. Eller en läkare som säger, nä, vi vet inte vad vi kan göra för dig.


Jag tillhör det bortglömda, nedtryckta och osynliga folket. För så känns det.


När jag väl kommer till läkaren så orkar jag inte ta en strid. Är så slut av att bara hålla koll på tiden, försöka ta mig dit och dessutom förbereda mig på vad jag ska säga och vad jag vill ha ut av besöket. Alltid livrädd att läkaren denna gång ska säga att nä, nu finns det inget mer jag kan göra för dig. Jag hittar inget fel, så du måste bara ta dig samman och börja jobba. Det är stora skräcken!


Det är det jag är stressad och orolig över. För jag är påväg att gå under. Jag kan inte säga att jag är påväg att dö. För det tror jag inte- än! Men jag har inget liv. Visst har livet små ljuspunkter. Som min son. Vad skulle jag göra utan honom? Mina katter, de är en otrolig tröst och ger en livsgnista. De få vänner jag har. Som tyvärr egentligen mest minskar. Enbart eftersom jag inte orkar. Jag orkar inte minnas vad alla heter, gör eller vikiga saker. Jag orkar inte ta kontakt. Så jag blir osynlig. Jag finns inte, eftersom jag inte syns där ute.


Mitt liv är en lång kamp. Varje dag. Att komma ur sängen. Att när jag slår upp ögonen så vill jag göra saker. Jag vill verkligen. Längtar så otroligt mycket efter att få göra en massa saker! Längar efter vänner. En promenad, utan en krasch efteråt och fyra dagars sängliggnade. Att kunna vara fri igen och kunna hälsa på vänner. Gå på stan och fika. Gå till museer eller andra saker. Bio, middag. Inte alltid behöva väga den lilla saken jag vill göra- mot efterdyningarna och kraschen som kommer efteråt. 


Jag har en sak kvar. Arenavärd på björklövenmatcher. Något jag hjälpt till med i många, många år. Jag tar mig oftast dit. Men det är alltid ett noggrant beslut, som dock oftast blir att jag ändå går. Som tur var får jag skjuts dit, annars hade det inte gått alls. Men det är ändå något som får stora efterdyningar. Vissa gånger har jag verkligen varit sängliggande flera dygn efteråt.


Att vilja och kunna är två helt olika saker. Jag vill- men kan verligen inte. Många tror att det bara är så att sinnet inte orkar. Men det stämmer inte. Jag vill så gärna. 


Något inte läkarna kan se. Att jag fortfarande vill. Men att kroppen inte funkar. Varje, varje gång jag går till en läkare så förstår ingen! Det är i mitt huvud det sitter. Jag har "gått in i väggen". Så, hur kan lilla jag stå upp mot läkare? Dagens läkare är inte snälla! De dumförklarar en varje gång. Eftersom det inte finns en enda läkare som tror på mig när jag säger att jag känner i mig, att det är fysiskt, det är kroppen som gett upp! Hur ska jag orkar? När jag måste fajtas mot läkare och övertyga dem att jag är fysisk sjuk? Hur ska jag få läkarna att hjälpa mig!?


En gång följde min mamma med till läkaren. Då var det helt andra ljud från läkaren. Hånskrattet och ord som, -den sjukdomen tror jag inte på, den existerar helt enkelt inte, de fanns inte ett spår av. Jag har bestämt att jag inte kan lita nog på läkaren för att gå själv till dem. Jag måste ha hjälp med mig. Dels som stöd och som kan hjälpa mig att tala. Dels som vittne! För jag tänker inte bara sitta här i soffan och önska att jag kunde få några svar medans läkarna bara skriver ut antidepprisiva mediciner åt mig. Jag måste hitta ett sätt att stå upp för mig själv och faktiskt få hjälp!


Men hur? När jag faktiskt inte ens klarar min egen vardag. När jag är fastlåst i mitt hem, oftast sängliggande? 


Vet att jag inte är ensam om detta bemötande från läkaren! De flesta som har en "osynlig sjukdom" får detta bemötandet. Vem kan ändra läkarnas inställning till oss?

Av Natali - 14 januari 2016 09:01

Jag har drömmar. Många många drömmar. 


Ja, nu tänker jag inte på drammar man drömmer på natten, (även om jag har ett stort antal drömmar på natten också, i genomsnitt ca 10 drömperioder per natt, vilket jag tror är rätt mycket, inatt tex var det 13 drömperioder). Tänker så klart på drömmar i livet. Vad jag vill göra i mitt liv.


Vad jag drömmer om och vill? Ja, en sak är ju hästar. Drömmen om att bo på en stor går, med stall och många hästar. Både Islandshästar och andra hästar. En hopphäst kanske? Jag skulle önska mig araber igen. Jag fullkomligt älskar dessa skönheter.  Helst skulle jag vilja ha ett ridhus såklart, men inser ju att nja...det är lite väl högtflygande förstås...


På tal om araber. Tänk att få åka till ursprungslandet, eller någonstans där just araber är högt värderade och bara få njuta av stallar, hästar och de folk som älskar dessa hästar. Att få njuta av atmosvären.


Jag har också en dröm om att få uppleva afrika. Få arbeta på någon nationalpark och verkligen komma nära naturen och få verka för djuren. Kanske få ta emot turister och visa de mångfalden.


Att få åka och uppleva riktigt häftligt fiske. Sydamerika, malysia, canada, ja, lite var som. Så fiska bluemarly, stör och allt annat. Få uppleva saker!


Jag skulle vilja åka tillbaka till island och jobba med hästar där igen. Uppleva!


Besöka spainen och portugal. Besöka Jerez och uppleva hästkulturen. Åka till Mongolien och se vildhästar och lära mig om deras hästkultur. Se vilda mustanger i Amerika. Kanske bara backpacka genom Europa, besöka asiens alla kulturer. Egypten. Ja, det finns så otroligt mycket kvar att uppleva.


Tänker att någon gång, kanske i framtiden. När Milton är vuxen och klarar sig själv, då. Men just nu känns det ju inte som att jag skulle kunna klara av ens en semester resa. Men mycket kan hända i livet, så jag kommer hålla kvar i mina drömmar antingen till jag får uppleva dem, eller till jag tar med drömmarna till nästa liv,

 


Av Natali - 7 januari 2016 13:26

Jag hittade en massa tankar och ord jag ville dela med mig av. Nu när jag väl hittade de bilder jag ville ha med, så bara tappade jag tråden.


Men mina tankar. En period har jag kännt att jag liksom samlat uppleverser och fina minnen. Jag har varit lite desperat att få in lite fint i mitt liv. Känslan har dock varit lite så att jag ville få ihop det innan jag bara tynar bort. Kände lite så. Att jag bara skulle bli sämre och sämre. Ingen läkare hittade något. Kände att jag mest bara blev sämre och sämre. Det kändes som om min värld bara krypte mer och mer och gav mig mindre utrymme att finnas för varje dag. Jag samlade ihop mitt liv för att ha det som minnen. Jag blev lite ledsen när jag tänkte på allt som jag aldrig skulle kunna uppleva igen. Ha häst. Åka iväg och tävla och känna lyckan när det funkar både hemma och på tävlingsbanan. Att lyckas. Få åka ut med skoter. Upp till fjälls. Slalom. Känna fart och glädje. Vara en del i livet och finnas till mitt bland fart och tjusning.


Just fart, händelser, något att syssla med och människor runt mig är något som jag  förknippat med liv. Att leva innebär just det. Att uppleva, ha skoj, jobba.


Nu har jag stagnerat i min lilla bubbla. Jag vet förstås fortfarande inte hur mitt liv kommer utveckla sig. Jag kan fortfarande fortsätta att bli sämre. Men jag vill inte bara sitta här och planera för att jag bara ska bli sämre. Inte heller kommer jag sitta och vänta på att jag ka bli frisk. För det gjorde jag ett helt år.


Tänkte att något, någon gång kommer att hittas. Jag åkte ju faktiskt in på en operation. Min tanke då var att JA, nu blir jag frisk och mitt liv går tillbaka till det normala.Så jag väntade. Jag väntade på att allt skulle vändas och mitt liv skulle komma tillbaka till ursprungsläget. Det resulterade egentligen bara att ett helt år försvann. Jag har tappat ett år i mitt liv. Jag har tappt ett år med min älskade son.


Så jag bestämde mej att nä, nu får det vara nog. Jag måste leva nu, utifrån vad jag har nu. Få mitt liv att funka och framförallt ge det jag har åt min son. Han är det jag har i livet och det som jag ska ge hela min existens åt. Just nu. Nä, inte hela min existens. Men jag vill att han ska få växa upp och få ett liv. Han ska vara trygg, glad och kunna ha ett eget liv och en bra början på sitt liv. 


Nu har jag hittat små saker som underlättar i mitt liv. Jag har fått hemtjänst. Var rädd att det skulle kännas jobbigt. Att jag nu accepterat att ja, jag är så dålig att jag behöver hjälp. Att det skulle kännas knepigt att någon annan skulle städa och diska hos mig. Men det känns rätt skönt. Jag kan släppa lite. Dessutom kan jag nu bjuda hem vänner, utan att jag känner att jag måste fixa iordning hemma. 


Jag har börjat ha några mål i mitt liv. Först och främst står ju min älskade son. Men jag har egna önskningar. När min son har körkort. När jag hittar en liten stuga på landet, med lite mark och möjlighet att ha häst igen. Då kan jag faktiskt ha häst igen! Jag kan ha en egen och kanske till och med en träningshäst. Inte för att få in pengar, utan för att ha lite sällskap. Väl ute på landet, då kan jag också ha en hund igen. 


Med det i tankarna ser inte mitt liv så hemskt ur. Jag väljer att börja se något litet positivt och planera framåt. Jag är rätt säker på att jag aldrig kommer tillbaka till dit jag var. Att ha ett stall med 10-15 hästar, det kommer jag aldrig kunna ha. Men en eller två hästar, minimalt med skötsel, alltså lösdrift och uppvärmd vattenho osv. Ja, det kan funka.


Jag kanske kommer att kunna tävla igen. Men mest av allt vill jag ha en häst, hitta samspelet och bara njuta återigen av att få känna berusningen när det bara funkar. När jag och hästen känns som en och vi bara är. Det kommer tillbaka.


En vinterdag ute på tur med Hugge.


 


Hugge och jag på tävling. Förstapriset var så klart i pass...

 


Fina fina Folda. <3 Hon var inte min häst, men saknar henne nog lika mycket som Hugge om jag ska vara ärlig.

 


Kveikja, som jag hade en period på foder. En underbar häst på alla sätt. Väldigt lovande dessutom. Henne träffar jag faktiskt ibland fortfarande. Hon ska dessutom ha föl till sommare. Ska bli jätte spännande. =)


 

Av Natali - 4 januari 2016 00:16

Idag trodde jag skulle bli en tung dag.
För ett år sedan, mitt i natten, mellan den andra och tredje januari (eller tidigt på morgonen den tredje, halv ett på natten) ringde telefonen. På tio sekunder var jag påklädd, påväg ut och körde i ilfart till holmlund (till och med så snabbt att en blinkerslykta trillade av i farten och jag tror att jag rent körde över den...). Min pappa hade tagit sitt sista andetag.
Det kändes så tomt och konstigt. Kroppen kallade väldigt sakta, men det var rätt skönt att få de timmarna att ta farväl av honom.
Idag lyckades jag få låna en bil och körde till pappas grav. Jag stannade och plockade lite granris som jag arrangerarade till ett hjärta på graven, tände en massa ljus.
Även om det var en ledsam stund, så var det också rätt skönt. Jag fick sitta där ensam och bara minnas.

Passade också på med några stopp efter vägen. Det är så skönt att få prata med folk. Skolkamrater, barndomsvänner och min extra mamma med familj.

Det blev en lång dag. Men dagen fick mig att inse att just nu känns inte livet hemskt. Livet är rätt ok. Ja, trots att det känns som det bara återstår en liten bråkdel av den jag engång var så är det ändå rätt bra. Det börjar se lite ljusare ut. Jag har min älskade son. Jag har vänner runt mig, även om det ibland är långt mellan gångerna man träffas så finns de ändå kvar.
Jag har katter igen och troligen kommer jag komma igång med avel också!
Jag tror att jag en gång i framtiden kan komma att ha häst igen. Kanske inte som tidigare, men häst likaväl.

Jag trodde inte att en sådan här dag, med sorgsna minnen kunde få mig att inse att jag börjar känna att jag har glädje i livet, men precis så är det.
Trots att jag behöver hjälp att ta hand om mitt eget hem och att jag ibland inte ens kan sitta upp är mitt liv rätt ok. Jag har många saker som gör mig glad!

Dessutom, om 20 dagar, är det beräknat att lillan ska föda fram sin kull med små, Underbara små sphynx bäbisar! Det kommer kattungar! Många dessutom, med tanke på hur stor hon är redan! ?

Av Natali - 15 november 2015 15:25

VIssa saker kommer aldrig igen, blir aldrig lika. Men fortsätter ändå framåt. Det är den vägen vi ska gå. Att inte stanna upp, tänka på vad som var igår, är ibland svårt. Saknar så vissa saker. Känner mig ibland väldigt ensam. En känsla av att jag valt fel vägskäl så många gånger så att jag nu är vilse. Vilse i livet. Men fortsätter ändå.


Min styrka är kanske att oavsett hur mörk vägen än känns framför mig så kommer jag ändå att fortsätta framåt. Jag kommer aldrig kunna säga att jag tror vägen framför mig är oändligt mörk. Jag kommer alltid tro att där bakom nästa krök finns det något annat. Något underbart som bara väntar där. Något som jag skulle missa om jag slutade gå framåt. Är det inte där bakom den kröken, så nästa eller nästa...


Jag genomgår ju städning en massa undersökningar nu. Prover som sällan visar något. Det mesta är ju bra resultat. På gott och ont. För visst skulle det underlätta att någon gång få ett svar! Samtidigt så vill jag inte ha ett svar. Inte om det är ett svar som kommer finnas med resten av mitt liv. Nä, jag vill inte! Jag vill kunna vara normal. Vill kunna jobba med det jag vill eller måste. Vill kunna säga att nä, jag måste göra det här eller det där och verkligen kunna göra "måstet".


Just nu är jag påväg upp till Skellefteå för att genomgå en grundlig magnetröntgen på ryggraden, hela ryggen. Då jag tidigare har skador på ryggraden, på två ställen är det kotor som håller på att växa ihop av skada eller sjukdom. Så för att kunna bestämma hur detta nu förändrats så fick jag en röntgen. Det låter även som en magnetröntgen på huvudet kommer bli aktuellt, jag bad om detta utan att egetnligen tro att jag skulle få det. Men läkaren gjorde bedömningen att det kanske var bättre att göra det för att få bort frågan att tänk om...

Tänk om, vaddå? Ja, det vet jag egentligen inte. Tänk om det finns en skada på hjärnan? Något som kan förklara allt neurologisk. Detta föddes ur mina ryckningar och skakningar jag haft nu ett tag. Har även åkt in akut några gånger.


Men tills vidare så är det ju bara att fortsätta framåt. Att aldrig ge upp. Vara glad?! För vad? Nä, det vet jag inte. Men jag är så less på att känna att inte räcka till. Räcka till för min son eller för mig själv. Så någonstans behöver jag ändra. Har troligast fått bevilja hjälp med hemtjänst. Dock börjar jag nu fundera på om det verkligen är det jag vill?


Medans jag funderar på livet och allt mellan himmel och jord, så är det ju lika bra att fortsätta framåt.



   

Älskade Hugge. Funderar på om jag gjorde ett misstag att skiljas från honom, men vet ju att jag varken har råd eller kraft att kunna ge honom det han hade behövt. Kram på er alla så länge.

Av Natali - 3 november 2015 21:18

Som genom ett trollslag så har de flesta som jag trott vara vänner bara försvunnit. Nu är det inte så att alla har försvunnit. Men jag har nu extremt få vänner. Det finns inte många som slår en pling och frågare hur det det. Det finns, visst har jag vänner som ringer. Men de är väldigt få människor och vänner som ringer mej och som jag kan ringa och verkligen svara ärligt på frågan hur det är. Det är max en halv hand folk tror jag... Har inte alls koll på exakta antalet, så ta det med en nypa salt. Men det blir absolut inte mer än så. Det är alltså extremt få.


Visst kan jag ibland, drabbas av lite ilska. Att nu när jag är sjuk, dålig, oförmögen att faktiskt ta mig någonstans och hälsa på vänner, då jag behöver de som mest, då finns de ingenstans att se. Så typiskt va?! Men min tanke är så, som oftast i alla fall, att riktigt så enkel bortförklaring tror jag inte att det är.


 


Jag ligger oftast hemma hos mig, i sängen eller soffan. Jag har få som hälsar på. Ibland för att jag bara mår för dåligt och inte vill att någon ska se mig må som jag gör. Sen är det ofta så att jag inte orkar hålla snyggt här hemma. När jag mår dåligt och knappt tar mig upp, då är inte prio ett att hålla rent på diskbänken och disken kan faktiskt stå ibland i en hel vecka. Jag orkar inte hålla undan all kattlådepellets som spills ut så de sprider sig över badrumsgolvet. Mattan i badrummet ligger i en hög och handuken trillade ned från kroken och jag orkar inte tänka på det, så torkar mig på duschhanduken istället.... Sängen är obäddad. Kläder ligger lite huller om buller. Ja ni förstår. Jag känner att jag inte vill låta folk se hur det egentligen är.


Så istället för att öppna dörren och säga välkommen, jag mår jättedåligt och sällskap är ju absolut vad jag behöver! Så säger jag att, nä tyvärr är jag sängliggande. orkar inte med. Fast det egentligen är så att jag när jag är som dåligast behöver mest sällskap! Förutom när jag är riktigt dålig och inte ens kan sitta upp för yrsel och illamående och trötthet. Vilket inte heller stämmer, för åhh vad underbart det hade varit att ha någon som brydde sig. Som bara kom med ett glas vatten. Men jag är för stolt och för envis. Inger ser mig när jag är dålig.


Nu är jag ju dålig nästan mest hela tiden. Så det blir ju ganska naturligt att ingen ser mej. 


Jag tror inte att de vänner jag har egentligen inte tänker att de inte alls vill umgås med mig. Jag tror att det är så att antingen vill de lämna mig ifred av respekt eller hövlighet, eller så är de så upptagna med allt sitt att jag lksom glöms bort när jag inte råkas synas där ute.


Dessutom har jag förutom vänner, tappat alla brinnande intressen jag haft. Så som hästarna. Katterna. Målning. Läsa böcker. Så jag träffar ju inte några människor runt detta heller. Jag pratar inte med glöd i rösten för mitt intresse med folk. Jag blir som en tråkigt liten grå fågel som ingen riktigt lägger märke till.


Men allt jag längtar efter är kramar.


Lite så är faktiskt känslan. Att någon ska genuint bry sig. Någon som jag känner att jag kan berätta hur det egentligen är för, utan att bara rädd att den vännen inte ska orka med och försvinna. För det är rädslan.


Nu är det väl så att jag har en liten del i katter igen. Har jag tur så kanske även mitt katteri återuppstår med avelskatt så småningom. Just nu är det i stort sett det enda i mitt egna liv jag har att se fram emot. Ja, jag har ju sonen, han är verkligen mitt allt. Så är det och oh vad livet hade varit ännu gråare och jobbigare utan honom! Men nu var min tanke på något alldeles eget. Ni vet det där egna brinnande intresset, som ger en lite extra glädje


Katterna Har fått lite tröjor. Super fina. Jag har ju inte tröjor på de hela tiden. Men när jag vädrar eller de ska åka bil eller liknande... LIllan tycker det är helt ok med tröja. Blid är inte lika förstjust....     


Det här är en avkomma till den hane jag importerade från Danmark. Det är så underbart att se honom i henne!  


Det jag har som ger mig lite social kontakt är hockeyn. Milton följer med på den också. Jag hjälper till lite på matcherna. Är egetnligen inte så att jag riktigt orkar, utan brukar ju få lida efteråt. Men de är det enda just nu som får ut mig. Så jag ska försöka.






   


På Haloween besökte vi pappas grav, tände massa ljus och mindes honom. Både jag och milton fällde en massa tårar av saknad. Men det är ju så livet är. Vi saknar de som försvunnit från oss. Men minnet lever alltid kvar.  


Jag lyckades laga både förrätt och efterrätt sen. Efterrätten blev så klart pumpapaj! Syskonen och Milton hjälptes sedan åt att karva ut pumpalyktor. =)    

 


På lördagen hade jag faktiskt glädjen att få komma ut på maskerad nattklubb. Nu har jag ju så klart fått spendera några dagar i rätt lungt läge efter det. Men det var ju i alla fall roligt så länge det varade. ;-)     


Nu är det slut på funderingarna och mina ögon går i kors. Vi hörs.


Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se