Var på husvisning igår. Ett hus som jag har minnen av som barn. Ett ställe jag länge tänkt att det skulle vara så perfekt för en häst gård.
En stor tom lagård med bra takhöjd och ventilation för många hästar. Mycket att göra men gissar att man lätt skulle kunna få till 15-20 islänningar i stallet, kanske till och med lika många storhästar, så inget litet ställe! Dock en del jobb.
Jag känner lite så att det vore ju drömmen! Helt underbart grund för att driva häststall.
Men så är det ju det att jag ju tvivlar på att jag skulle kunna jobba med hästar igen.

Men målet är att i alla fall kunna ha en eller två egna hästar så småningom. Bo på landet och få vara. Få leva.

Just nu längtar jag efter att kunna få komma tillbaka. Kunna sätta fart och få jobba. Få träna häst. Lära mig nytt. Träffa nya människor och hästar.

Jag kan drömma i alla fall.

Drömmer också om att kunna få bo på egen gård och få pyssla. Få ha en trädgård. Ha uteplats. En balkong. En gräsmatta att gå på. Kattsäker trädgård också.

Någon gång ska jag i alla fall bo i hus på landet igen och ha häst!

Nu vet jag att jag ska sova i alla fall! Imorgon ska jag ut och rida häst.

Första bilden är från holmlund som jag var på en snabb visit till igår. Två rådjur var där. O en häst bild sen. ?

Blir bara lite bilder idag.

Varit och ridit idag. Måste bara försöka hålla mig själv lite hårdare. Blev 45 minuter idag. Känner att det var lite för långt. Så ska minska till nästa gång.

Men åh så härligt det var.

Idag var en underbar dag! Jag hoppas att det här blir bra.
Efter lång tids letande så hittade jag honom! Han med stort H!
Har ju längre letat efter en häst att få komma upp på lite nu och då. För att komma igång i kroppen igen. Men det har ju gått väldigt trögt.
Men så. Kontaktade 4h som letade medryttare åt ett gammalt kallblod. Perfekt. Bara få lunka runt på. Men då visar det ju sig att kallblodet redan hittat sina medryttare.
Fick erbjudande om att prova en stor ponny istället. Tackade såklart ja till att i alla fall komma och prova honom.

Så idag var det dags. En jätte fin kille. Dock lite tung att rida för min del. Visst hade det absolut funkat att bara skritta omkring, men jag vet att jag inte skulle kunna nöja mig med det.

Men så kom det. Funderingen om jag ville prova islänningen istället? Tvekade inte många sekunder!

När jag ledde inte honom, gjorde i ordning och satte mig upp kände jag mig hemma! Det blev bara så klockrätt.

Han har ju mycket kvar innan han orkar tölta bra och har bra ryggmuskler. Men jag behöver inte alls tveka vad jag ska göra med honom. Så jag skrev medryttarkontrakt direkt. På torsdag är det dags igen!

Jag hoppas hoppas hoppas att det kommer funka! Jag behöver det! Eftersom jag nu har hjälp att ta mig dit, hjälp där och hjälp hem kan jag ju bara fokusera på att klara ridningen. O max 20 minuter till att börja med! Ska vara stenhård!

Visst är han fin? <3
Inte blir det sämre för att jag ju hade hugge uppstallad där sista tiden och inte heller att Fengur är svart, som hugge är.

Bjuder på en bild på den fina ponnyn jag fick prova också. Malte.

Svårt att formulera tankar och ord just nu. Om jag tänker tillbaka på de två år som gått sedan jag blivit sjuk så har det ju, tyvärr, inte gått åt rätt håll. Jag har blivit enormt mycket sämre!
När jag lever med det dagligen så märker jag det inte.
Som att min älskade son helt plötsligt är tonåring och har vuxit om mig. Det har ju sakta gått dit och helt plötsligt inser jag att han ju växt om mig. ?
Så från att jag hade eget till att först inse att jag inte riktigt orkar med till ett liv helt styrt av att inte orka.
Inte orka gå till och från bussen. Inte orka vara social och göra saker med vänner. Inte orka ta en dusch!
Ja, det är så illa att jag faktiskt blir helt slut efter jag tagit en dusch.
Hur hamnade jag här? När kom jag hit?
Helt plötsligt slår det mig att jag lever i en vardag där allt blir en planering och ett noga övervägande. - Är det här värt hur jag kommer må sedan? Dagen efter och en vecka efter?
Måste ju faktiskt erkänna att när jag nu tänker på utvecklingen hur extremt mycket försämrad jag blivit på de här två åren blir jag lite oroad. Ja, tänk om det bara fortsätter?
Samtidigt är jag inte den som oroar mig. Jag lever numera med det jag har och har fått lov att faktiskt acceptera hur allt ser ut just nu.
Jag är så otroligt glad att jag har en så underbar son. Han tycker verkligen om mig som jag är! Han hjälper mig på bussen. Han håller armkrok på mig när jag försöker gå. Hade det inte varit för honom så hade jag inte tagit mig hem! Jag hade förmodligen trillat på en trottoarkant och blivit anklagad för att ha druckit. Nä, behövdes nog inte ens en trottoarkant faktiskt....

Nu ska jag i alla fall sova.

Hoppas alla ni som läser det här har en otroligt mycket bättre dag än vad jag har! <3

Ibland blir inget som man har tänkt sig. Men kan bli rätt bra ändå.

Den här helgen, nä faktiskt hela veckan, fanns en plan och en del som skulle göras. Inget blev som planerat, men slutar ändå rätt bra.

Måndagen började med läkarbesök som jag hoppas slutar bra. Meningen var att jag skulle dit direkt på tisdg morgon också. Men när jag klev upp på morgonen så insåg jag att dagen var bara att ställa in. Jag har tydligen också drabbats av migrän. För hela tisdagen gick bort med svår huvudvärk och så fort jag ställde mig upp eller rörde på mig så kräktes jag. Det var nog först på ondsag kvällen jag riktigt började återvända. Så det besök jag skulle få på onsdageftermiddag det blev också inställt.

I helgen var redan inplanerat besök på Peppes på fredagen och sen en middag med en del folk från en facebookgrupp på lördagen. Jag avbokade fredagen. Det enda som dock blev som det tänkte i helgen, det var det inplanerade besöket av en vän hela helgen.

Det blev Peppes på fredagen ändå. Det var väldigt trevligt, men jag var rätt sliten. Dick ställde jag in middagen på lördagen. Vilket blev så bra. Så helgen blev egentligen mera avslappning.

Förutom att det blev en tripp in till stan och handla lite extra bra kattmat till en av kattungarna som jag ville stöda upp lite, då han inte gick upp i vikt. Vilket nu har repat sig. Så lugnet har lägrat sig igen.

Dock har jag fått ett nytänk om framtiden. Jag har faktiskt kunna, på något sätt, börjat acceptera hur jag mår. Även kunna acceptera att det inte är slutet. Jag tänker då lite slutet på mitt sociala liv, mitt glada liv, den jag är. För att må så här och inte klara av varagen som man är van, är en stor belastning i livet. Mitt liv. 

Men jag är fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara social. Umgås med vänner. Vara glad. 

Dock blir allt på andra villkor än tidigare. Jag kan inte vara den som stökar, som står och lagar maten, som fixar och ordnar och tar hand om gäster. Utan jag måste be om hjälp och få hjälp. Jag kan inte bjuda vänner över på middag längre på samma sätt som förut. Utan nu är det så att de måste helt enkelt hjälpa till med det praktiska. 

Det jag har insett är ju att de som verkligen är mina vänner, de hjälper ju faktiskt.

Men på sista tiden har jag inte bara hittat nya vänner, utan sådana vänner som faktiskt förstår, som accepterar och som inte förväntar sig mer än vad jag är. Dessutom hoppas jag kanske ha hittat tillbaka till gamla vänner som toppen på allt. Jag har insett att jag måste sortera, lägga det som hänt tidigare bakom mig och verkligen hitta ett sätt att leva utan saker som tynger i bagaget.

Det finns alltid hopp!

Måsta avsluta allt med en bild på en av kattungara. De är så själsligt läkande och kroppsligt lindrande, dessa små varelser. Dock inte sagt att det ändå kommer bli lite skön att inte ha nio katter när de flyttar. ;-)

Jag skulle kunna säga som det är. Inte bra. Det är faktiskt rätt illa just nu. Får inte den sömn jag behöver. Har mer ont än tidigare. Är mer ostadig. Hittar inte orden. Orkar ännu mindre. Dessutom har jag fått ont i halsen och något är påväg att hända i kroppen.
Ont i halsen får jag ju alltid när jag gjort för mycket. Detta är annorlunda. Jag började känna av det för tre-fyra dagar sedan. Började dessutom med heshet, det hör inte till det normala. Jag har också rätt svårt att andas.
Imorgon har jag läkarbesök. Ville ju egentligen gå igenom vad hon faktiskt har gjort och om alla remisser är skickade. Om inte vill jag vara hård och ifrågasätta varför. Men måste ju be henne kolla i halsen och lyssna på lungorna också.

Men allt är inte dåligt. Blivit sams med något från mitt förflutna. Rätt nära förflutet. Men inser hur mycket det har tärt. Nu är det faktiskt ur värden och kanske kan bli en vänskap och om inte så vet jag i alla fall att jag nu kan umgås med människan utan att det är någon som känner sig offörrättad. (om det nu var rätt ord, ni får ursäkta för väldigt ofta hittar jag inte rätt ord, skriva är också jobbigt, men det väljer jag ju mina tillfällen.)

Jag har dessutom massa små lyckopiller i livet. På låns. Men får ju ha dem några veckor till!
<3

Bilderna visar en helt vanlig kväll i soffan. Jag känner mig lyckligt lottad! <3

Sista dagarna har det brustit lite för mig. Har gått igenom tårar, uppgivenhet, trötthet (trött är jag ju förstås jämt). Har haft ont. Varit mera illamående. Haft ryckningar. Kroppen är sämre, känner att den gett upp ytterligare ett steg. Ryggen gör ondare.

Jag har blivit arg och förbannad på läkarna som verka tycka att jag inte alls mår så dåligt. Skrev nu ett långt brev till henne och frågasatte saker.

Jag klarar ju inte av att prata på samma sätt som tidigare och får väldigt ofta leta ord.

Jag hatar verkligen att inte kunna vara mig själv. Skulle haft milton här till måndag. Men han fick gå över till sin pappa mitt på dagen. Nu ska jag stänga av mig själv till kattungarna behöver mat nästa gång.

Jag tror att man inte kan uppskatta känslan att vara frisk och orka göra vad man vill, om man inte varit sjuk. Om man inte upplevt dagar som innebär att man bara kan ligg akvar i sängen. Dagar som man knappt kan ta sig till toaletten. Ännu mindre äta något. 

Dagar som är lite bättre sitter jag i soffan. Ser på tv. Ser igenom lite olika tvserier eller naturdoumentärer. 

Dagar som jag råkar läsa om ett ledigt jobb som jag hade velat är väldigt jobbia. Som den gången det efterlystes en medhjälpare till Atli Gudmundsons stall på island. Atli ha jag tränat för många gånger och då gjorde det ont. Jag funderade på om jag kunde bara blunda för min sargade kropp, skriva och säga att ja, jag vill provjobba. Åka, utan att kolla tillbaka och låtsas som att allt bara är bra. Hästarna är det som smärtar mest. Jag, det gör rent fysiskt ont! Att inte kunna göra det jag mest av allt i livet behöver. Vara ett med hästen. Hjälpa hästar framåt.

Ibland tänker jag också att jo, kanske skulle jag söka osm somamrvikarie på Obbola fabriken igen. Köra hjullastare en sommar. Det var ett riktigt trevligt jobb. 

Men jag vet lika väl att det skulle ju inte heller funka. Ingenting funkar som det ska med min kropp.

Återigen, jag vet att jag inte är dödligt sjuk. Eller jag kan i alla fall inte tänka mig ett senario att jag är det. Ändå lever jag bara en hundra del av det liv jag vill.

För varje undersökning jag genomgår kommer tanken att ja, de lär inte hitta något. Men samtidigt kommer också tanken OM de hittar något. Som förändrar hela min framtid. Att få svar skulle vara underbart. Men inte ett svar som innebär att mitt liv ska fortsätta som det gör. Men ändå, jag skulle vilja ha ett svar.

Jag tänker på möjligheten som fanns tidigare. Att gå ut och springa. Vandra i skogen. Gå ut på långritt. Forspaddla. Vad som än föll en in. Göra något roligt (eller inte roligt) med vänner. Gå på stan.  Inget funkar likom längre. Allt jag gör behövs noga planeras, inte bara aktiviteten utan vad som kommer dagarna efter. Sängliggande, illamåend och värken. Alltid ett övervägande, är det värt det? Oftast är det värt det. Men saker som är värt efterdyningarna har tyvärr börjat krympa. Enbart därför att efterdyningarna blir värre än det var tidigare. När jag sitter i soffan, eller narar ligger, för inte ens sitta upp funkar längre. Yrseln slår ut hela huvudet. Illamående gör att jag inte funkar alls. Jag kan bara ligga ner och vänta på att det ska gå över. Ibland upp till fyra dagar. Då är det frågan om saker är värt det? Oftast är det dock fortfarande det, i alla fall om jag får komma ut och träffa vänner och vara social.

Imorgon ska jag inte på en undersökning på sjukhuset. Kolosopi. Känns mindre trevligt och kommer säkert göra ont. Ska fasta helt från och med nu och ett dygn framöver. Dessutom dricka ett medel som gör att hela tarmkanalen töms såklart. Men det kunde nog inte komma på en bättre tid. Jag har rätt mycket smärta i buken, en preiod med mycket symtom från tarmarna. Så skulle det vara något som behövs behandlas, så borde det synas nu. Jag kan nog ta upp till en timme med en slang tarmarna, för att få svar. Det känns inte som något oroande. För om strax äver ett dygn är det ju klart.

Nu ska jag gå och ta mig liten lunch bit innan det bara är vätska som gäller i ett dygn.