Svårt att formulera tankar och ord just nu. Om jag tänker tillbaka på de två år som gått sedan jag blivit sjuk så har det ju, tyvärr, inte gått åt rätt håll. Jag har blivit enormt mycket sämre!
När jag lever med det dagligen så märker jag det inte.
Som att min älskade son helt plötsligt är tonåring och har vuxit om mig. Det har ju sakta gått dit och helt plötsligt inser jag att han ju växt om mig. ?
Så från att jag hade eget till att först inse att jag inte riktigt orkar med till ett liv helt styrt av att inte orka.
Inte orka gå till och från bussen. Inte orka vara social och göra saker med vänner. Inte orka ta en dusch!
Ja, det är så illa att jag faktiskt blir helt slut efter jag tagit en dusch.
Hur hamnade jag här? När kom jag hit?
Helt plötsligt slår det mig att jag lever i en vardag där allt blir en planering och ett noga övervägande. - Är det här värt hur jag kommer må sedan? Dagen efter och en vecka efter?
Måste ju faktiskt erkänna att när jag nu tänker på utvecklingen hur extremt mycket försämrad jag blivit på de här två åren blir jag lite oroad. Ja, tänk om det bara fortsätter?
Samtidigt är jag inte den som oroar mig. Jag lever numera med det jag har och har fått lov att faktiskt acceptera hur allt ser ut just nu.
Jag är så otroligt glad att jag har en så underbar son. Han tycker verkligen om mig som jag är! Han hjälper mig på bussen. Han håller armkrok på mig när jag försöker gå. Hade det inte varit för honom så hade jag inte tagit mig hem! Jag hade förmodligen trillat på en trottoarkant och blivit anklagad för att ha druckit. Nä, behövdes nog inte ens en trottoarkant faktiskt....

Nu ska jag i alla fall sova.

Hoppas alla ni som läser det här har en otroligt mycket bättre dag än vad jag har! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...