Direktlänk till inlägg 26 september 2017

När det inte längre funkar.

Av Natali - 26 september 2017 18:40

Jag kämpar varje dag att ta mig upp ur sängen. Håller smärtan stången, försöker inte låta ögonlocken trillaihop av utattningen. Försöker se det positiva jag har. Förösker och kämpar varje dag att inte trilla ner i deppighet och se allt jag inte har kvar i mitt liv. Allt det jag en gång hade och klarade. Mera vad jag en gång i tiden klarade av rent fysiskt. Sånt som jag inte gör nu. Försöker hålla borta de där tankarna på det som inte finns längre i mitt liv. Varje dag kliver jag upp och hoppas att morgondagen blir en bättre dag. Ja visst, ibland är väl den innevarande dagen en sådan där bättre dag. Idag är inte en sådan dag.


 


I mitt liv försöker jag ha små smultronkorn av livet som kan ge glädje. Måga saker har jag fått sluta göra. Så som hästarna. Jag fixar inte det längre. Att rida 5 min kanske är möjligt. Men då är det att åka häst. Dessutom skulle jag då inte klara av att göra iordning hästen. När jag inte ens kan jobba hästen jag sitter på, inte heller göra något annat för och efter, då går det bort. Kanske en dag kan jag orka lite mer. Men mest troligast kommer jag ju inte det. Me är livslångt, kroniskt och extremt få som blir bättre från denna sjukdom. Men tanke på att jag fortfarande också blir sämre och sämre så känns det som att risken är ju att jag inte kommer kunna bli så mycket bättre i framtiden.


En annan sak som försvunnit och som jag är så ledsen över är böcker. Jag klarar inte av att läsa mina böcker längre. Jag orkar inte fokusera på orden och meingarna orkar inte se sammanhanget och få ihop historian. Jag klarar det bara inte längre.


Det jag har kvar är få saker. Men de betyder desto mera. Mer än de skulle ha gjort.


Jag målar fortfarande. Numera mest olja. Men har kvar akvarell, har blyertspennor och nu även tuschpennor. Det gå ri omgångar och ibland går det flera månader mellan penseldragen. Men  huvudet mår gott när jag målar. 


Det andra saken jag har kvar som får mig att leva har varit fisket. Att inte behöva känna mig sjuk och få adrenalinet som pumpar när det kommer ett hugg. När man inte vet vilken storlek fisken är. 


Nu känns det som att även detta är påväg att försvinna. Fisket har inte funkat alls de sista två månaderna. Under hela augusti och september har jag fiskar kanske lite för mycket. Men jag har nog inte ens fått upp mer än tio gäddor på dessa två månader.  Det funkar inte längre.


I augusti fick jag upp en gädda på 5.5 kg. Sen har det inte velat. Nu orkar jag inte riktigt hålla ihop det längre. Känner att kroppen inte riktigt orkar fisket på samma som i fjol, eller bara som i höstas. Att kasta ut tär på och blir oftast fel ställe, för kort, eller bara tjorv för att kroppen inte orkar skicka signalerna till min arm och hand. Att jag rent fysiskt inte klarar av att få ihop fisket längre. Jag orkar inte veva in draget i rätt hastighet eller kycka in ett jerkbait. Jag hinner inte längre med mothuggen. För kroppen funkar inte längre att transportera iväg signalerna till att koordinera ett mothugg. Som egentligen sitter i ryggmärgen.


De sista 6 fisketurerna har resulterat i iprincip 0 gäddor. Oftast har jag inte ens kännt en fisk. Föra  turen fick jag ett hugg, ett bra hugg, på andra kastet. Den släppte. Nästa hugg resulterade i en lina som gick av. Idag var vi ute en snabb sväng. Jag kände av en fisk på andra kastet. Hann inte med mothugget. Kimmo drar på turen sex st fiskar vara två är riktigt fina. 

Jag provar allt jag kan. Även salmo slider och liknande som ska ryckas lite för att gå bra. Inser rätt snabbt att jag inte klarar av det. Jag orkar fyskikt inte få ihop det. Jag orkar inte veva in betena nog bra. Eller något är det ju. För hela sensommaren och hösten har det varit på det här viset. Jag får knappt fisk. I sista sekunde idag fick jag i alla fall en liten kilos fisk. Så lottlös blev jag inte. Men känslan finns kvar.


Så jag har insett att  det är möjligt att mina fisekdagar är räknade. Då jag inte längre klarar av att kasta draget dit fiskarna finns och inte får ihop mina reflexer så jag kan få in ett mothugg. Tårar har trillat eftersom jag nu inser att risken finns att jag inte kommer kunna fiska mera. 


Sorgen att yttrligare en sak kanske kommer ryckas undan från mig gör att jag, idag, här och nu, inte orkar hålla modet uppe. Inte orkar le och se det positiva. Inte orkar hålla mina tårar borta. Inte orkar vara med i livet. Jag orkar inte. Jag vill fortfarande så mycket. Men om jag inte längre kan kasta eller få ut draget och kroka en fisk, så känns det meningslöst att fiska.


Ska ge detta ett sista försök i helgen, nu när jag har sällskap och får komma ut med båt,  och sen tror jag att jag får låta fisket vila till våren. Eller förhoppningsvis kanske jag kan komma ut på lite vinterfiske. Då slipper jag kasta ut draget och kan sitta stilla. 


Nu ska jag koppla bort med något annat ettt tag och föröska få någon orning på det hära i mitt huvud. Försöka få ordning på mina tårar.


 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Natali - 3 augusti 2019 09:36


Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Av Natali - 4 juli 2019 14:34


Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Av Natali - 20 juni 2019 13:01


Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Av Natali - 17 november 2018 18:51


Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017 >>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards