Direktlänk till inlägg 26 september 2017

När det inte längre funkar.

Av Natali - 26 september 2017 18:40

Jag kämpar varje dag att ta mig upp ur sängen. Håller smärtan stången, försöker inte låta ögonlocken trillaihop av utattningen. Försöker se det positiva jag har. Förösker och kämpar varje dag att inte trilla ner i deppighet och se allt jag inte har kvar i mitt liv. Allt det jag en gång hade och klarade. Mera vad jag en gång i tiden klarade av rent fysiskt. Sånt som jag inte gör nu. Försöker hålla borta de där tankarna på det som inte finns längre i mitt liv. Varje dag kliver jag upp och hoppas att morgondagen blir en bättre dag. Ja visst, ibland är väl den innevarande dagen en sådan där bättre dag. Idag är inte en sådan dag.


 


I mitt liv försöker jag ha små smultronkorn av livet som kan ge glädje. Måga saker har jag fått sluta göra. Så som hästarna. Jag fixar inte det längre. Att rida 5 min kanske är möjligt. Men då är det att åka häst. Dessutom skulle jag då inte klara av att göra iordning hästen. När jag inte ens kan jobba hästen jag sitter på, inte heller göra något annat för och efter, då går det bort. Kanske en dag kan jag orka lite mer. Men mest troligast kommer jag ju inte det. Me är livslångt, kroniskt och extremt få som blir bättre från denna sjukdom. Men tanke på att jag fortfarande också blir sämre och sämre så känns det som att risken är ju att jag inte kommer kunna bli så mycket bättre i framtiden.


En annan sak som försvunnit och som jag är så ledsen över är böcker. Jag klarar inte av att läsa mina böcker längre. Jag orkar inte fokusera på orden och meingarna orkar inte se sammanhanget och få ihop historian. Jag klarar det bara inte längre.


Det jag har kvar är få saker. Men de betyder desto mera. Mer än de skulle ha gjort.


Jag målar fortfarande. Numera mest olja. Men har kvar akvarell, har blyertspennor och nu även tuschpennor. Det gå ri omgångar och ibland går det flera månader mellan penseldragen. Men  huvudet mår gott när jag målar. 


Det andra saken jag har kvar som får mig att leva har varit fisket. Att inte behöva känna mig sjuk och få adrenalinet som pumpar när det kommer ett hugg. När man inte vet vilken storlek fisken är. 


Nu känns det som att även detta är påväg att försvinna. Fisket har inte funkat alls de sista två månaderna. Under hela augusti och september har jag fiskar kanske lite för mycket. Men jag har nog inte ens fått upp mer än tio gäddor på dessa två månader.  Det funkar inte längre.


I augusti fick jag upp en gädda på 5.5 kg. Sen har det inte velat. Nu orkar jag inte riktigt hålla ihop det längre. Känner att kroppen inte riktigt orkar fisket på samma som i fjol, eller bara som i höstas. Att kasta ut tär på och blir oftast fel ställe, för kort, eller bara tjorv för att kroppen inte orkar skicka signalerna till min arm och hand. Att jag rent fysiskt inte klarar av att få ihop fisket längre. Jag orkar inte veva in draget i rätt hastighet eller kycka in ett jerkbait. Jag hinner inte längre med mothuggen. För kroppen funkar inte längre att transportera iväg signalerna till att koordinera ett mothugg. Som egentligen sitter i ryggmärgen.


De sista 6 fisketurerna har resulterat i iprincip 0 gäddor. Oftast har jag inte ens kännt en fisk. Föra  turen fick jag ett hugg, ett bra hugg, på andra kastet. Den släppte. Nästa hugg resulterade i en lina som gick av. Idag var vi ute en snabb sväng. Jag kände av en fisk på andra kastet. Hann inte med mothugget. Kimmo drar på turen sex st fiskar vara två är riktigt fina. 

Jag provar allt jag kan. Även salmo slider och liknande som ska ryckas lite för att gå bra. Inser rätt snabbt att jag inte klarar av det. Jag orkar fyskikt inte få ihop det. Jag orkar inte veva in betena nog bra. Eller något är det ju. För hela sensommaren och hösten har det varit på det här viset. Jag får knappt fisk. I sista sekunde idag fick jag i alla fall en liten kilos fisk. Så lottlös blev jag inte. Men känslan finns kvar.


Så jag har insett att  det är möjligt att mina fisekdagar är räknade. Då jag inte längre klarar av att kasta draget dit fiskarna finns och inte får ihop mina reflexer så jag kan få in ett mothugg. Tårar har trillat eftersom jag nu inser att risken finns att jag inte kommer kunna fiska mera. 


Sorgen att yttrligare en sak kanske kommer ryckas undan från mig gör att jag, idag, här och nu, inte orkar hålla modet uppe. Inte orkar le och se det positiva. Inte orkar hålla mina tårar borta. Inte orkar vara med i livet. Jag orkar inte. Jag vill fortfarande så mycket. Men om jag inte längre kan kasta eller få ut draget och kroka en fisk, så känns det meningslöst att fiska.


Ska ge detta ett sista försök i helgen, nu när jag har sällskap och får komma ut med båt,  och sen tror jag att jag får låta fisket vila till våren. Eller förhoppningsvis kanske jag kan komma ut på lite vinterfiske. Då slipper jag kasta ut draget och kan sitta stilla. 


Nu ska jag koppla bort med något annat ettt tag och föröska få någon orning på det hära i mitt huvud. Försöka få ordning på mina tårar.


 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Natali - Onsdag 19 sept 22:37

Jag har alltid läser böcker, en massa böcker och flera böcker på en och samma gång. Det är en jättestor sorg för mig att jag inte längre kan läsa som jag brukade. Jag älskar böcker och jag älskar känslan av att få läsa, komma bort och leva sig in i e...

Av Natali - Torsdag 13 sept 21:32

Av dagen kan jag konstatera följande:   Mina bekymmer glömmer jag tillfälligt bort när min älskade son kommer hem och är sjuk.    Det är okej att gå och lägga sig Klockan 8.   Jag borde inte se romantisk komedi serie. Jag borde inte men j...

Av Natali - Fredag 7 sept 00:18


Har länge tänkt skriva, börjat skriva men inte riktigt hittat ordet. Nu kom det! Kl 0.30 och jag som brukar sova vid 22...   Sista tiden har jag förstått att en vändpunkt skulle komma. Jag skulle komma en bit länge inom mig själv. Vem jag är och ...

Av Natali - Måndag 26 feb 12:48

Jag har omredigerat mitt förra inlägg lite då jag tror att min poäng inte riktgit framkom som jag ville.   Tänkte be er, ni som är friska och helt normala att tänka på något. Tänker nu inte i första hand på de som är runt mig, utan ni som har någ...

Av Natali - 17 oktober 2017 09:32


Me/cfs Mitt liv försvann. Me/cfs Jag kan aldrig bli den jag var Me/cfs Jag tillhör det osynliga folket. Jag sitter hemma och kan knappt sitta upp. Kroppen klara inte av att röra sig. Inte ens om jag uppbåda all kraft jag har. Sitter jag u...

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017 >>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se