Alla inlägg under juni 2015

Av Natali - 28 juni 2015 23:24

Att behöva ändra allt i livet och göra ändringar. Inte för att man själv valt utan för att livet tvingar mig till det. Som jag nämnt tidigare så känns det ibland som en stor det av en själv bara försvunnit. Som att det bara är en halva av mig själv kvar, som ska leva vidare och få ut samma glädje, sorg, lycka, ja ni förstår.


Jag försöker se det lilla positiva i varje dag och i livet. Allt från stora saker, som att jag äntligen fått lägenheten och till så små saker som att kunna sitta i solen och njuta i en minut. Jag försöker vara positiv i mötet med andra och inte klaga så mycket. Ibland kommer allt ut ändå. För ibland måste jag få klaga. Men jag försöker prata om det positiva istället.


Men ibland missar jag något. I ett förösk att skydda mig själv i mötet med denna person har jag nog blivit väldigt tvär och klagande. Jag vet ju att det finns väldigt starka orsaker till detta. Alltså att jag går in i försvar och sätter upp alla skyddsmurar jag kan. Men det slog mig aldrig att jag var annorlunda och hur denna människan uppfattade mej. Det är klart att allt bara blir en ond cirkel då. Så jag tänker försöka förändra mitt förhållningssätt. Jag kommer fortfarande hålla upp mina murar, men jag ska försöka vara mera positiv och trevlig.


Ibland behöver jag väcka upp mig själ voch se sådant som jag inte inser själv.


Men jag inser också att oavsett hur jobbigt saker i mitt liv är, finns det alltid jobbiga saker i alla andra liv också. Som alltid påverkar dem också. Det finns också de som har ett mycket tuffare och jobbigare liv än vad jag har. Så det kunde ju också vara värre.

ANNONS
Av Natali - 17 juni 2015 15:38



 De små tingen jag kan njuta av är det som gör livet värt att leva, oavsett hur ont dagen gör, hur trött jag är eller hur illa jag mår. Var hos sjukgymnasten idag. Var väl rätt dag då nacken börjat krångla sedan igår. Har inte hänt tidigare på det här sättet. Haft rätt ont och vet ju att jag har påverkan på disk på ett ställe precis där. Det var någon slags låsning och hon tryckte och klämde och drog. Lite i alla fall. Påverkade ju yrseln. Så kan ju vara där det problemet sitter. 


Var lite spak efteråt men ville ändå passa på att ta en liten promenad. Så gick till en park nära där Milton ska gå i skolan till hösten. Det var helt underbart att bara få sitta och vila där ett tag. Något jag burit med mig resten av dagen. Små saker jag behöver i vardagen som får den att funka.


Bjuder på några bilder.


 


   


Men dagen har gjort mej rätt sliten så tagit beslutet att jag inte pallar att laga mat ikväll. Så blir halvfabrikat för mig och milton. Han är ledig både från fritids och har ingen skörgårdscamp imorgon. Så sovmorgon imorgon och ledigt hela dagen. Hoppas på fint väder så kan jag och Milton ta med oss katterna till parken imorgon och njuta lite. En liten picknick kanske. =)


Over and out från mej och lillan.

 

ANNONS
Av Natali - 15 juni 2015 10:28

Idag känns kroppen något bättre, eller något mindre sliten än vad som varit sista dagarna. Jag känner att jag har mera ork att se lite positivt på saker, jag kan förmå mig att se det positiva lite enklare än i går.


Igår tog jag mig i alla fall ut på en promenad. Gick ner till havet, ett ställe som jag brukade gå till nästan varje dag sist jag bodde i holmsund. Var väl runt -95 tror jag. Så allting har ju så klart förändrats rätt mycket. Men jag ville. Var både rätt härligt och väldigt jobbigt.


Egentligen inte en lång promenad. 1.5 - 2 km eller så. Men när jag kom ner till havet kändes det mera som jag bara skulle trilla ihop i en fomrlös klump och aldrig ta mig upp. Jag var tvungen att sätta mig och vila en stund innan jag kunde gå längre ut på stenarna och verkgen sitta nära vattnet. Men väl där var det underbart.


Jag satt och bara njöt. Hörde måsarna käbbla. Började se småfisk som vakade och såg tillslut dem även bara en halvmeter från mig. Efter ett tag såg jag småkryp på stenarna bredvid mig. Det är lite sådana stunder som behövs för att rensa tankarna och låta omgivningen få sippra in och det blir på något vis en slags meditiation. 


Medan jag satt där på stenen lade jag märke till en spindel som kom krypande. Det var alltså lågvatten och stenarna jag satt på var annars under vatten. Så de var alltså vatten runt varje sten. Så den stackars spindeln försökte ju ta sig i land så klart. Men nu hade spindeln så klart slängt ut en flygtråd som hade fästs på mig, så jag avbröt och fäste tråden på stenen innan där jag satt. Det var då rätt faschinerande att se denna spindeln försöka hitta en väg in till land och dess försök att fästa flygtrådar genom att sträcka upp sin bakdel i luften och skjuta iväg sin tråd, som förävrig så klart jag inte alls kunde se. Efter några försök så lyckades spindeln fästa tråden i något och kröp vidare. TIll min förvåning var tråden återigen fäst på mig. Trots att jag suttit och spanat så och ändå inte märkt detta. Så jag la ner tråden på stenen bredvid mig. Men det var en litet minne och en påminnelse om hur olika allt är i världen. Ändå är vi så lika i våran strävan om överlevnad.


 


Tillslut begav jag mig hemåt. Jag var tvungen att stanna och vila flera gånger och när jag sen väl kom hem så kändes det mer eller mindre som jag kollapsade i soffan. Somnade nästan direkt. Jag har ännu inte alls förlikat mig med att jag inte orkar så mycket längre. Att en liten promenad kan påfresta så det känns fortfarande bara som någon slags dåligt skämt.


På sista tidenhar jag drömt en hel del om min far. Saknad. Det är rätt svårt, fortfarande, att tänka att han inte är här. Jag har ännu inte besökt graven sen jordfästningen. Jag börjar vilja åka dit. Det kommer nog ett rätt tillfälle för det. Tänker ju att det inte är vid graven han finns, utan graven är ju där för att vi ska ha ett ställe att minnas. Så eftersom minnet ändå lever inom oss, så finns han ju med oss. Jag är glad att jag förra sommaren kunde bjuda honom på färsk abborre. Alla samtal vi hade, fast de blev inte så långa och djupa, eftersom jag inte heller mådde bra. Men vi hade i alla fall samtal.


Så nu ska dagen fortsätta. Jag vill fortsätta planeringen att få till min balkong. Men behöver hjälp för jag orkar inte själv. Dock måste jag vänta till i helgen med att inhandla lite mer reglar och vinkeljärn så jag kan få upp resten av nätet. 


Hoppas ni får en bra sommardag!




Av Natali - 14 juni 2015 10:47

En önskan om semester. Att få göra något som jag kan bära med mig resten av året. Att ge min älskade son ett bra minne från sommaren. Att orka. 


Att alltid vilja med än jag klarar. Att måsta inse mina begränsningar. Någonstans känner jag mej bara ensam och övergiven, men kanske inte för att ingen vill vara med mej utan för att jag själv ser vad jag har blivit och jag vill inte vara som jag är. Jag vill vara den som minns vad andra säger och har gjort och ska göra. Som kan vara social och pratsam. Det är ju inte så att jag inte bryr mig om andra människor. Det är ju bara så svårt att minnas. Sen vill jag helst själv inte ha frågan om hur det är för mig. För vad ska jag svara då? Vad ska jag säga när gamla vänner fråga mej vad jag gör på dagarna? Jo, jag försöker göra saker, men ligger mest på soffan och i sängen? Vad är jag då? Jo, jag är bara en lat människa som inte orkar ta tag i mitt liv? Ja, så tycker jag att folk ska tro om mej. Eller alltså inte så att det är så. Men jag förstår ju att man drar lite av den slutsatsen när någon säger så. Sen kommer följdfrågan vad jag får för hjälp av läkare. Varför jag inte får några mediciner som kan hjälpa? Varför jag inte får träffa någon bättre lämpad läkare på specialistområden på sjukhuset. Sen kommer också att de säkert tror jag blir bättre snart...


Så är det så konstigt att jag känner mej lite utstött? Utsliten? Och inte riktigt med i samhället? Att vara sjuk och inte klassas som sjuk? På något vis så känns det som det.


Så självklart blir det också lite att jag drar mig undan. Dels så vill jag inte belasta andra pga jag är sjuk. Dels så vill jag verkligen inte se den där blicken i folks ögon som säger att de bara tror jag är lat.


Jag vill så gärna få ordning här hemma. Få upp allt i bokhyllan. Få hit lite mer möbler (har i alla fall en bokhylla som ska in till sonens rum). Få ihop nätet på balkongen och få någon ordning där. Få upp någon hylla och få en liten fristad på balkongen för mej och katterna, det är just nu nästan det jag behöver mest. Kunna få sitta där ute och njuta när det är soligt och varm, men mina katter, det skulle ge mej lite gädje. Men jag orkar inte riktigt själv. Behöver mera reglar till balkongen. Behöver få hjälp att fästa upp nätet. För jag pallar inte själv. Men på något vis måste jag ju liksom. Jag orkar inte alls hålla lite städat och lika bra ordning hemma som jag vill. Men då får gå. Vilket också innebär att jag inte aktivt bjuder hem folk. Men innerst inne så önskar jag ju att jag skulle få besök. För jag är inte gjord för att bara sitta ensam.


Nu i veckan har jag sonen, så jag blir ju inte ensam helt i alla fall.


Jag känner mej lite vilsen och lite ensam. Men tror ändå, alltid, att dagen blir bättre imorgon. Allergirekationen börjar släppa, även om kroppen ju är lite mörbultad efter dne extra påfrestningen. Men det släpper nog så småningom. Så min tanke är alltid, det kommer en bättre dag imorgon!



Av Natali - 12 juni 2015 10:08

Igår blev inget en bra dag och efterdyningarna följer idag. Det var kanske aldrig riktigt illa, men den här gången känns det som att hade jag inte åkt in till Hälsocentralen så som min mamma övertygade mig att göra, så hade det kunna bli bråttom. Jag fick återigen någon slags akut allergisk reaktion. Har ju tidigare haft likande så visst lite vad som skulle komma. Men nu kom det väldigt snabbare än tidigare. Tog fem minuter från jag klev in på HC till jag fått kortison. Sne fick jag ligga inne för observation. Har väl fått en slags diagnos på det hela som är nässelutslag. Jag vet bara inte vad jag reagerar på.


Men detta innebär att nu är jag rätt slut i kropp och knopp. Så tänker en del. Jag saknar. Saknar allt som jag kunde göra i mitt liv, allt jag har gjort och allt jag skulle vilja göra.


Att få mitt liv så här förändrat innebär på något vis en känsla av att ha förlorat något väldigt viktig i mitt liv. Lite så som saknaden efter min far och de vänner som inte längre finns kvar. På något sätt känns det som om jag sörjer mig själv, den jag en gång var och kunde vara. Lite som att jag separerats och begravt en del av mig själv. Lite som att söja efter ett dödsfall.


Jag saknar att Vara glad, pigg och orka. Mest gör det ont att jag inte orkar vara en mamma som orkar med att göra roliga saker med min son. Jag vill ju att han ska få en bra uppväxt och en bra start i livet. Inte behöva ha en sjuk mamma.


Nedan. Milton och jag har många gånger varit ute på ridtur. Nu skulle han nog ändå inte vilja följa med ut och rida, men önskar att vi i alla fall hade den möjligheten.


 


Jag saknar mitt aktiva liv. Att kunna vara igång från 7 på morgonen till 21 på kvällen. Utan att bli sängliggande en endaste timme dagarna efter. 


Nedan. Från tiden på Holmsunds Tropikhus.


 

Jag saknar att ingå i samhället. Att ha ett jobb och vara med. Ha ett socialt liv men arbetskamrater och vänner. Jag minns en gång i tiden då det fanns vänner runt kring som jag umgicks med ofta. Vi åt middag hos varanda och jag orkade verkligen laga mat.


Nedan. Jag och min älskade Hugge på en ridtur. (brukade absolut inte rida utan hjälm, men hände någon enstaka gång).


 


Jag saknar hästarna. Att få röra på mig och få något ut av vardagen. Att hjälpa människor med deras hästar och känna mig nyttig. Ibland (kanske ändå rätt ofta) drömmer jag om att återigen skaffa häst, en unghäst och jobba från grunden och verkligen så småningom komma ut i tävling.


Jag saknar bilar. Att meka. Att köra. Att orka. Nu fixar jag inte ens att repa något så enkelt att fixa bromsarna på bilen.


 


Att komma ut o fiska. Ja till viss del gör jag ju det fortfarande. Men i min ungdom kunde jag vara i min älskade tjärn från 7 på morgonen till 19 på kvällen. Numera kräver allt nogra planering, både dagarna före och efter och några få timmar på sin höjd. I fjol hade jag en plan att komma iväg till ammarnäs och fiska. Men det fixade jag aldrig. Nu försöker jag planera om det i år igen. Får se om det blir av. Skulle så önska att jag bara kunde ta med tältet och åka iväg ett par dagar och bara njuta.


 


Önskar jag till hundra procent kunde lita på människor igen. Att känna sig misstrodd är något jag numera lever med dagligen. Oftast är jag bara så rädd för det att jag kanske inbillar mig. Men i visa fall så blir jag rent kränkt av de som jag verkligen förväntar mig hjälp av- Läkaren! Så då blir det inte riktigt så enkelt. Sen finns det ju något i mig som säger att jag inte vill pracka på folk mig själv, när jag mår som jag gör. I ett års tid efter jag insjuknade väntade jag bara på att bli frisk igen och börja om mitt liv. Nu har jag lite gett upp. Inte så att jag inte vill bli frisk. Men jag har bestämt mig för att jag måste börja leva här och nu utefter mina förutsättningar nu och inte vänta på att något blir bättre.


Nedan. Gamla chevy, som nu bor med Milton och hans pappa. Han tillsammans med min älskade Blid är de som vunnit mest på kattutställningar. 


 


Ibland jag blir ledsen och lite smått deppad när jag tänkter saker som att jag aldrig kanske kommer orka en skoter resa, träna hästar, bygga stall, meka och köra bilar, åka forsränning, springa ut i skogen, fiska hela dagarna, åka iväg på bilsemester långt, åka på kattutställning eller bara vara pigg och glad igen. Men jag tänker ändå att jag måste försöka att få uppleva lite. Få några njutbara stunder i mitt liv.




Så mitt liv nu då? Jag har helt enkelt fått ta bort allt i mitt liv som jag har brukat göra! igår tog min mamma tillbaka bilen. Den ska säljas och jag ska klara mig utan. Vilket var rätt nödvändigt. Jag har gjort det valet att inte köra bil längre. Jag anser inte att jag är en säker förare längre. Inte som jag en gång var. Så för tillfället kör jag inte bil. Det har varit lite för många gånger min uppmärksamhet har sviktat och jag har missat situationer. Så jag slutar innan det händer något.

Hästar har jag ju inte längre. Jag fixar inte ens att rida en gång längre. Det gör mig förstås rätt sorgsen för hästar är ju min ventil och min trygghet. Men kanske en dag igen....fast just nu tvivlar jag.


   


Min fokus ligger mest på att få livet att fungera runt min älskade son. Han är den som har en framtid och ska börja sitt liv. Så han ska få mesta möjliga stöd av mig. Så enkelt är det ju.


Så, nu tar jag och dricker en till kopp kaffe och ser om jag kan få lite sömn i kroppen. Gissar att det var kortisonen och möjligtvis känslan av de glödande kolen innanför huden på kinderna, som efterskänkte alldeles för lite sömn...



Av Natali - 5 juni 2015 11:40



Livet tuffar på. En del bitar faller på plats. Milton har ju haft jobbigt med läs och skriv inlärningen. Nu fick vi äntligen komma till utredning och han är nu diagnostierad med Dyslexi. Så nu hoppas jag att det vänder för honom och blir lite lättare. Han kommer få mera resurser och mera tid i skolan. Mera hjälp i ämnena och läsningen och skrivningen ska på det viset inte räknas in i betyg och sådant. Känns jätteskönt! Pratade lite med honom igår om hur det kändes för honom. Han brydde sig inte så värst mycket tyckte han. Men jag hoppas att han får märka en skillnad nu. Snart är det sommarlov och tanken är, i mitt huvud i alla fall, att vi ska läsa en del och jobba på med det vi orkar.

 


För egen del så händer det väl inte så mycket. Det är lite mera prover tagna. Bland annat en som heter HLA-B27. Som skulle indikera en vävnadsgentyp som i så fall skulle innebära att jag har en reumatisk sjukdom som heter Bechterews. Vilket i sig skulle kunna förklara mycket. Men nu tror jag sannolrlikeheten är lite och och lär nog inte så lätt få svar på mina kramper. Så tror inte riktigt att det provet kommer visa just något. Remiss till smärtrehab är skickad och mina tankar går fortfarande till EDS och ME/CFS som jag själv är rätt övertygad att jag har. Men det återstår att få träffa någon läkare som är kunnig inom detta och som kan sätta en ev diagnos eller utersluta det.


Jag har dock boat in mig lite i nya lgh. Saknar en del till Milton, lite mera prylar, böcker osv. Så det är lite prio ett nu att orka med att få hem.


Jag har vid några tillfällen fått låna lite hund och tagit några promenader. Just nu sitter jag och håller ett gäng mysiga whippetar sällskap. VI var ute på en lång sväng imorse, gick lite vilse faktiskt, så blev lite längre än jag tänkt. Eller vilse är inte riktigt rätt ord, men det blev en lite längre promenad än jag tänkt. Så resten av dagen får jag sota lite för det, men det är så skönt att få vara ute. 

 

I förra veckan var jag en sväng till östersund. Hjälpte en av mina bästa vänner att köra en sväng dit. Jag kände att jag behövde röra lite på mig så jag tog hennes hundar ner till storsjön. Det var helt underbart och jag kunde ha varit ute och gott där i evigheter! Men tyvärr blev det ju bara 30 minuter och till och med det blev lite mycket. Men ett härligt minne blev det av det i alla fall.  Bidrar med lite bilder därifrån.


     

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se