Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Natali - 3 augusti 2019 09:36

Att leva med me, hur är det egentligen?


Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar inte. Jag försöker få mitt liv till någon punkt värt att leva.


Jag önskar att INGEN mäniska på hela jorden skulle behöva liva med denna sjukdom. INte ens min värsta fiende. 


  1.  DU blir ständigt misstrodd inom vården. Du får kämpa för att få en diagnos. Sen om du, mot all förmodan får en diagnos, så får du ändå ingen hjälp. Den behöandlig som rekkomenderas av specialister de säger läkarna som finns i vårat landsting, saknar evidens, det vill säga är alltså inte tänkbart att de ska behanlda med. Utan den enda evidansbaserade behandligen är en behandling som gav evidens (alltså bevis) på förbättrning, eftersom man i försöken inte alls använde sig av de hårda kriterier som innebär ME. Så som PEM, alltså att man får vissa speciella symptom, efter ansträgning och som lvarstår minst 24 timmar efter. De använde alltså en vidare patient grupp till undersökningen som går under namnet GET, gradvis utökad träning. VIlket innebär att man ska ignorera sina kroppsliga sympom och bara fortsätta träna. Någon som, om man har ME, är dena döden. I princip. Man blir alltså KRONISKT försämrad av en sådan träning! Man får ALDRIG gå över sin gräns, för man blir kronisk försämrad. Så detta är vad min läkare nu har ordinerat mig. 
  2. DU blir misstrodd av FK. Förmodligen kommer du vid någon tidpunk bli utförsäkrad. Jag var påväg att bli utförsäkrad, men lyckades få så bra underlag från min dåvarande sjukgymnast och läkare att de ändrade sig. Men det kommer ju hända igen...
  3. OM du är medel eller svårt sjuk i ME så klarar du inte av att sköta ditt hem. I värsta fall klarar du inte ens av dina egna grundläggande behov, alltså så som att laga mat, duscha och ibland inte ens ta dig till badrummet. Jag har gånger då jag knappt tar mig till toan. Men oftast vet jag att jag själv skapat dem, för jag gör saker över min gräns. Så då blir jag sängliggande.
  4. Du tappar ditt liv! Du tappar dina möjligheter att klara saker du kunde förut. Läsa en bok. Ta en promenad. Diska. Ha ett djupare (eller kortare) samtal. Städa. Tvätta, laga mat. Fokusera en längre stund. 
  5. Du förloar ditt sociala umgänge! DU har väldigt få, om ens någora vänner längre. Delvis för att du inte är med där ute i världen längre och delvis för att dina vänner inte har någon förmåga att förstå din sjukdom. 
  6. DU blir sällan tillfrågan om att vara med på saker, middagar, träffar, fika osv. Eftersom dels så minns inte dina vänner dig, förmodlingen för att du aldrig finns med, men delvis också för att dina vänner förmodar att du inte orkar. LIkadant med din familj. De gör saker utan att bjuda in dig, för att de förmodar att du inte klara det. De tar ett beslut att utesluta dig, för ditt bästa, utan att tänka på hur det känns.
  7. Om du får en inbjudan så måste du oftast tacka nej. Hur gärna du än vill. Vilket innebär att du inte får en inbjudan nästa gång, eftersom du mest troligt inte kommer. 
  8. Att få en inbjudan, bara en fråga, att få bli medräknad och inbjuden, gör en väldigt glad! DU är medräknad. Även om du måste tacka nej så är du medräknad. Ingen har bestämt åt dig att du inte kan.
  9. Du sitter ensam hemma 24/7. Det är sällan någon hälsar på. Här händer det nästan aldrig. OM du inte räknar hemtjänsten, som kommer varje dag. Jag skulle leva upp väldigt mycket om jag hade fått vänner som kom nån gång, bara 10 minuter och i värsta fall, bara sitter i min soffa bredvid mig och säger tio ord. Det behövs inte mer. Få veta och känna att jag inte är ensam.
  10. Med ME blir du ensam. DU sitter inne, har dina rutiner för att överleva dagen. Oftast sover du, försöker sova. Försöker se lite på tv. Försöker laga mat (Blid till 90 % halvfabrikat). 
  11. Den mesta sociala kontakten du har är hemtjänsten. Som kommer varje dag. Oavsett om du har en bra relation till denne, så är de ju i ditt hem för att göra ett jobb. Men hemtjänsten kan ibland vara din enda sociala kontakt på månader. Då får de betalt för att göra ett jobb hos dig. Inte för att vara din social kontakt.
  12. Du får ditt hem invarderat av främmande (eller i mitt fall någon du lärt känna) som sköter allt. Som kliver in och tvättar dina underkläder. Någon som tränger sig in i din privata svär, som du egentligen själv skulle klara. Någon som tvättar ditt hår. Någon som kliver in i din privata bubbla, oavsett om du vill eller inte.

Jag saknar vänner. Jag är väldigt ensam. Jag sitter här hemma, ensam. Jag och tvn, jag och katterna. Jag har min älskade son, men han har ju sitt liv. Jag har mina fyra katter. De finns och tröstar och ställer till ofog. Ialla fall de två yngsta. Men de kostar pengar. Pengar har jag inte. För du tror väl inte att en som är sjukskriven får leva bra? Bara sitta hemma i soffan, må gott, sova, vila, leva och kunna göra saker? Ständigt är det vändande på alla slantar och förska det totalt omöjliga pusslet med ekonomin att gå ihop. Allt kostar för mycket och jag är verkligen inte bra på att hushålla. Eftersom jag, när jag väl kommer ut dit, i världen, vill kunna leva.


Så, mitt tips, drabbas inte av ME. Det är slutet på mycket i ditt liv. För att inte tala om slutet på någon förhoppning på att inte leva ensam resten av ditt liv. Jag tror det är en omöjlighet att någonsin hitta någon i ett liv som det jag lever. Först ska man komma ut och träffa någon, vilket jag ju rätt sällan gör. Sen ska man orka göra saker tillsammans med personen. I mina ögon känns det rätt självklart att det inte finns någon där ute som frivillig skulle engagera sig i ett liv som jag är fast i. Oavsett vem jag är, hur stark personlighet, eller hur mycket annat som finns. Jag sitter liksom fast där jag är och att inte bara träffa någon, utan att få en annan människa att verkligen förstå hur jag måste leva för att överleva. Även om det bara skulle vara ett ytligare förhållande, så vill jag nog ingen så ont som att de skulle behöva dela ett liv, mitt liv.


Att ha ME innebär ett liv i en egen bubbla. Man sitter stilla inne i en tidsbubbla. Man ser människor, glada, arbetande, joggande, familjer, leva sitt liv utanför. Man får korta glimtar av den världen, de gånger man kan kliva ut och låtsas tillhöra. Men man vet att det bara är en tillfällig liten respit och en tillfällig flykt från den bubblan av ensamhet, mörket och tysthet liggande inne. Det är mitt liv. Dagar som den här.  

Av Natali - 4 juli 2019 14:34

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket.
Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ensamhet.

Jag har ett stort svart hål som drar in allt. Det dära tomrummet som värker inombords. Som inte tillåter mig att känna mig hel förrän jag på något sätt fyllt det tomrummet. Det behöver fyllas med gemenskap, en känsla av att tillhöra. Tomrummet uppkom såklart i min uppväxt. Där jag lärde mig av livet att jag var otrygg och väldigt ensam och på ett sätt oönskad.

Så här är jag. Det stora svarta hålet inom mig fortsätter finnas där. Det kommer så klart aldrig att kunna fyllas av något utifrån. Även om det är vad jag försöker och önskar. Utan om jag ska lyckas få det svarta hålet att sluta krossa allt så måste jag bli hel inom mig själv. Innan jag kan tänka att någon utifrån ska kunna komma dit.

Det är inte alls något konstigt att det där tomrummet inom mig uppkom. Det skulle nog vara konstigt om jag inte hade haft det. För jag var ensam och rätt utsatt.

Jag vet inte hur jag ska lyckas i mig själv att komma åt och fylla tomrummet. Förmodligen kan jag bara minska på det och förmå det att inte sluka upp allt. Att hitta den där sidan i sig själv som på något sätt gör mig nog stark att inte behöva ständigt leta.

De där orden som min far sa, ekar fortfarande tomt. Jag sitter fortfarande här och letar efter något utifrån som kan fylla tomrummet, som kan få mig att bli lycklig, trygg, få känna någon samhörighet, att inte vara ensam. Jag vet dock att känslan först måste komma inifrån, för att något/någon utifrån ska kunna komma.

Allt jag någonsin önskat i livet är väl just att få känna en samhörighet, få känna att jag inte är ensam, att jag tillhör. Det är en rätt stor grej att jobba med.

Av Natali - 20 juni 2019 13:01

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.


Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så mycket åt det. Ser tiden rinna iväg och ensamheten finns alltid. Jag lever. Men inte mitt liv.


Ser inom mig det liv jag borde ha levt. Kunnat ha levt. Lyckan jag ville uppleva. Den lyckan försöker jag fortnfarnde finna men det är svårt.


Det är ju ingens fel att jag sitter här. Det bara blev så. Livet slog tillbaka. Jag är i en sämre period och då blir jag mera melankolisk. Jag ser allt jag hade velat göra men som jag aldrig, förmodligen, kommer kunna komma till. Jag är sjuk. Jag behöver permobilen för jag kan inte gå så långt. Jag är extremt beroende av andra för att jag ska klara mitt liv.  Att kunna ta mig iväg ut och fiska tex, kan jag inte på egen hand. 


Jag sitter här hemma och väntar på de där få stunderna som ger mig lycka. De är få, men de finns. Så kommer de här tankarna. Hur jag borde ha kunna ha det, eller hur jag egentligen vill ha det. 


Att vara sjuk är inte bara att bli berövad ett fysiskt aktivt liv. Det är att bli berövad sitt sociala liv. Mina vänner. Jag saknar pengar. Alltid. Det finns inga reserver och jag får välja bort så mycket. Som tex behöver jag till tandläkaren, men det går inte just nu. Annat måste komma före. 


Att leva i ovetskap om hur jag ska klara en månad ekonomiskt tär. Sen tillkommer oron för framtiden. Blir jag bara sämre och sämre? Kommer jag kunna få någon hjälp från sjukvården? Kommer de remisser som ska skickas bli accepterade? Kommer FK att kasta ut mig på bar backe snart? Hur ska jag få ihop till kläder till min älskade son? Kläder till mig? Att få allt att gå ihop och samtidigt inte orka annat än att ligga och sova på dagarna. Det tär.


Jag vill vara frisk. Jag vill jobba! Jag vill ha ett liv. Jag vill ha vänner (Nu är jag inte helt utan vänner, men sådana här stunder känner jag mig otroligt ensam, för här ligger jag, i sängen, ensam, ingen ser mig och ingen frågar mig hur det är, eller extremt sällan iaf). Men mest av allt vill jag bara vara lycklig. Hur ska jag bli lycklig i det pressade livet jag lever?


 

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här.
Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss. Ungefär 50 % av min vakna tid är jag en av dem.
Inlägget tog upp de som mötte trådskrivaren med frasen : Stay positive! Alltså försök vara positiv.
Visst ha de som säger så rätt. Delvis. Men också fel.
Om jag hela tiden hade sett det allra positivia på livet så hade jag aldrig accepterat det läge jag är i nu.
Att kunna acceptera en så svårt aktivitetsbegränsande sjukdom som jag har kräver att man dippar ner och får sörja. Hitta den där acceptansen för hur illa saker är.
Jag delar inte med mig av min sjukdom så mycket till omvärlden. Jag döljer inte i sig att jag är sjuk. Men jag döljer fortfarande hur dålig jag är.
Tyvärr.
Jag döljer för att jag inte vill vara ensam. För att folk runt mig har svårt att förstå. För att om jag visar skulle folk tycka synd om mig. För att om jag visar är jag rädd att jag förlorar mina vänner, de få jag fått.
Men att gå och dölja hur sjuk jag egentligen är det funkar ju inte. Jag blir sämre och sämre av det.
Att ha en nära relation till någon som inte öht kan förstå och acceptera vad min sjukdom innebär och gör för mig det är ju en omöjlighet. Det har jag testat.
Att ha en nära relation till någon med den sjukdom jag har känns som det är väldigt ossanorlikt. Som något som bara skulle ske om jag dolde mitt verkliga, sjuka jag. Vilket jag inte kan göra längre, för jag blir ju bara sjukare av det.
Så nu skulle jag säga/ bli tillsagd att jag ska tänka positivt.
Men jag är så jäkla less på att behöva tänka positivt hela tiden för att försöka överleva. Försöka tänka positivt när jag hela tiden måste be folk om hjälp, för att jag inte klarar det själv. För att de hjälper mig, inte för att de är min vän utan för att de tycker synd om mig och förstår att jag har det tufft.
Jag behöver inte tänka positivt och jag behöver inte att någon tycker synd om mig. Jag behöver bara få vara den jag är och sluta dölja min sjukdom. Det är ju såklart jag som själv döljer min sjukdom närjag är ute bland folk.
Men jag vet inte hur jag ska kunna slut med det, för människor jag möter förstår inte och kommer nog aldrig kunna förstå.
Jag känner mig väldigt ensam, trots att jag har en del vänner runt mig.

Av Natali - 17 november 2018 18:51

Hur tillåter du andra att behandla dig?


Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.


Men en sak som jag hittils inte lärt mig, förrän nu, är hur jag själv kan styra hur andra tillåts behandla mig.


Jag har kommit till en insikt under de senaste två åren, eller kanske är det faktiskt händelser som är ännu längre bak också. Men det som har slagit mig är att jag har tillåtet andra att såra mig, och såra mig igen. Kanske inte stora saker. Men saker som att inte höra av sig, inte komma när de skulle eller säga till att de inte kan. Inte gör omaket att komma till mig. Förutom när det gagnar dem eller händelser gör att det råkar bli lämpligt. 


Att känna en glädje över något som sedan blir utbytt mot besvikelse, där jag själv har anklat mig för att jag har för stora förhoppningar och lägger för stor vikt vid saker. Men sanningen är ju att det är jag som tillåtet det! Det är jag som inte sagt ifrån att jag inte tycker det var ok! 


Så där av, hur tillåter vi andra att behandla oss? Är det så att man ständigt blir översedd och borträknad? I mitt fall så har jag ju inte sagt ifrån och inte sagt att det inte är ok. Har alltid kännt mig så ensam och varit så  mån om att få ha vänner att jag tillåtit att de har behändlat mig så, att jag räknas med om någon har vägarna förbi eller det är till deras fördel och de vinner något på det.  


I den här insikten har jag bestämt att jag inte längre ska acceptera att bli behandlad så här. För det är ju också upp till mig. Tillåter jag dessa människor i mitt liv och ständigt sårar mig, så fortsätter det ju. Säger jag ifrån och säger stopp så kommer de som behandlar mig rätt finnas kvar. De som inte tog sig omaket att vilja umgås med mig och behandla mig med respekt, de ska inte ha en plats i mitt liv.


Så du kan bestämma hur du blir behandlad av andra! Det innebär kanske att just de människorna inte finns kvar i ditt liv. Men då är nästa fråga, betydde de verkligen så mycket om det inte ansåg dig betyda nog att de kan planera komma och hälsa på dig utan att de råkar ha vägarna förbi? Jag har inte så många som kommer och hälsar på mig, varken planerat, oplanerat eller ens de som har vägarna förbi, eller tar sig vägarna förbi. Men om jag istället bara accepterar de som får mig att må bra, så vet jag ju att de som tillslut finns där, verkligen är mina vänner och de behandlar mig med respekt!


 

Av Natali - 19 september 2018 22:37

Jag har alltid läser böcker, en massa böcker och flera böcker på en och samma gång. Det är en jättestor sorg för mig att jag inte längre kan läsa som jag brukade. Jag älskar böcker och jag älskar känslan av att få läsa, komma bort och leva sig in i en annan värld. En värld som är helt annat än den värld som Vi befinner oss i. En värld som kan vara allt från så verklig till så overklig som det bara går. Att få läsa djupa diskussioner och filosofier eller att bara få läsa en barnsaga. Böcker har alltid varit en del av mitt liv. Ett sätt att få komma bort och få tänka på något annat.
Numera har jag svårt att läsa. Det är svårt att fokusera på orden, på meningen, på stycket och på hela boken Jag har fått möjligheten att via biblioteket låna ljudböcker och jag använder det lite grann.

Det känns ändå inte riktigt samma sak som att få läsa en riktigt bok. Att hålla i boken, lukta, hur konstigt det än låter. Känslan av att hålla i en bok att läsa blir inte samma sak när man lyssnar på ljudböcker.
Jag har faktiskt läst en hel bok i sommar! Den heter tjockdrottningen och är skriven av Moa Herngren. Den var faktiskt riktigt bra att jag nästan sträckläste. Rekommenderas! Väldigt lättläst och speglar lite av det orimliga samhället vi har.
Bara känslan av att har läst ut en bok är så fantastisk.
Tidigare läste jag ju som sagt flera böcker på samma gång. Det var inte små böcker utan oftast ganska tunga böcker. Jag älskade Stephen King, Dean r koontz mf. En bok kunde jag ha i köket, en i sovrummet och en i badrummet. Jag kunde verkligen utan problem Växla mellan böckerna och hänga med i handlingen utan att tappa bort mig eller fundera på vilken bok det handlade om och vad som var vad.
Att gå från det att kunna alternera mellan flera olika böcker på samma gång till att knappt klara av att läsa en lättare ungdomsbok är ett ganska stort steg. Men jag läser i alla fall lite grann.
Plötsligt inser jag att jag håller på med fyra böcker samtidigt, Jag vet inte hur det gick till! Inte tunga böcker men det är böcker.
Just nu på mitt nattduksbord ligger Arthur Peppers diskreta charm och Millie Birds bok om döda saker. Det är ju inte alls som jag brukade läsa, men det ger mig någonting. Jag har jag även en självbiografi nämligen, Sluta aldrig gå av Kicki eller Christina Rickardsson(som snart är klar!).
Dessutom lyssnar jag via Legimus på Guldkompassen och jag har två till böcker i min bokhylla där som jag ska lyssna på när Guldkompassen är klar. Jag har dessutom faktiskt börjat på Terry Pratchetts böcker om skivärlden (på engelska, böcker blir så mycket bättre på engelska!) Jag tycker om att läsa böcker på engelska, det är så många syftningar som går förlorad när det blir översatt till svenska. Och vet ni det är ju faktiskt så att jag har påbörjat trilogin a Discovery of Witches. Där jag inte har läst alla böcker, så jag började om med bok nr ett. Jag måste ju bara läsa färdigt en bok så jag kan fortsätta med nästa.
Nä, det blir A Discovery of Witches! Det är så bra. Dessutom har det ju kommit som tv-serie så är ju bra att läsa den nu, innan jag ser serien!

Av Natali - 13 september 2018 21:32

Av dagen kan jag konstatera följande:


Mina bekymmer glömmer jag tillfälligt bort när min älskade son kommer hem och är sjuk. 


Det är okej att gå och lägga sig Klockan 8.


Jag borde inte se romantisk komedi serie. Jag borde inte men jag gör det ändå. Och jag kan inte sluta inte förrän jag vet om huvudkaraktären och får varann. Jag borde inte för den där känslan är det jag är ute efter och jag blir lite melankolisk av att se det på TV. Det startar en tankeprocess i mig som jag har svårt att bryta. Lämnar mig men en önskan om något i mitt liv som jag inte har.  Men den är bra och Jo de fick varandra.


Jag ska ägna mig åt mig själv. Ta reda på vem jag är, vad som gör mig lycklig. Jag vill vara lycklig och jag ska vara lycklig i mig själv.  Jag ska skapa min egen lycka.  Min Lycka är inte beroende av någon annan.


En vän kan ge mig lycka, en katt Kan ge mig lycka att ha någon där att prata med det kan ge mig lycka.  Men i grunden behöver jag hitta min Lycka till mig själv. 


 


Lycka kan vara att få komma ut och sitta vid vattnet och att få tänka. Att hitta en sten med hål i.   Att ha en permobil och kunna ta sig ut.


Lycka kan vara att möta någon ute på promenad som frågar, som undrar och som pratar. En helt främmande människa som gör ens dag.


Lycka kan vara någonting nytt och spännande som väntar framöver. Att få berätta om min sjukdom. För hur det är så är min sjukdom med mig och jag kan inte ändra det. Den finns där 24 timmar om dygnet och jag är min sjukdom om än Jag försöker att styra den så lyckas det ibland inte. Att föreläsa om ME om mitt liv känns ganska spännande. Jag kan tycka att mitt liv inte är så intressant. Men att sprida kunskap om ME kan ge så otroligt mycket. Ska jag klara av att föreläsa?


 


Lycka kan bara att få fota en Tistel blomma. Att ett ogräs kan vara vackert. Att även något med taggar kan göra något vackert så kanske kan även något trasigt ge en lycka.


Nu blev klockan mycket mer än 8 och nu är jag väldigt trött.



Av Natali - 7 september 2018 00:18

Har länge tänkt skriva, börjat skriva men inte riktigt hittat ordet. Nu kom det! Kl 0.30 och jag som brukar sova vid 22...


Sista tiden har jag förstått att en vändpunkt skulle komma. Jag skulle komma en bit länge inom mig själv. Vem jag är och vad jag vill. Vad är mitt liv?


Har sedan barnsben alltid gjort allt för att bli accepterad. Få vara med. Finnas till och bara få vara accepterad för den jag är! Det kändes som det aldrig hände. Jag fick aldrig känslan att jag är bra som jag är. Så för att vara accepterad försökte jag vara kameleont. Att anpassa mig efter varje sitation, varje mijö och varje sällskap. Att smälta in och verka som om jag hör hemma där. Det var på något sätt det närmaste jag kom att tillhöra.

Så i mitt liv har det varit en enda lång, krokig och hålig väg bara efter att passa in. 

VIssa tillfällen har jag väl hittat något som kändes lite hemma. Vare sig det var ett intresse, ett kompisgäng, ett arbete eller ett grannskap. Jag har hittat vänner och tänkt att det här, det är så det ska vara. Det har funkat.

Men genom allt det här har nog inte jag funnits. I eftervågorna av allt anpassande så har jag på något sätt tappat bort mig själv. Mina tankar, åsikter och mitt jag förla jag någonstans efter vägen.

Detta är nu ingens fel. Det var ingen som kom och krävde detta av mig. Utan vartefter liver gick försvann jag mer och mera. Det var jag som gjorde det mot mig själv.


Jag har varit med om mer än många. I mitt liv har det varit många motgångar och få tryggheter. Många säger åt mig att jag är stark, varpå jag vill svara att allt jag ser är en trasig människa som ser stark ut. Men samtidigt ser jag allt som varit där bakom. Allt som faktiskt har hänt. Allt jag lyckats ta mig ur, levande! I ett stycket. Många gånge rhar det varit där jag brytit ihop och tårarna har sprutat. De har runnit i en oändlig ström där det aldrig kändes som det fanns ett slut. Någon enstaka gång har någon funnits där med en tröstande hand, men hundratals är de gångerna jag valt att nu får tårarna vara slut, rest mig upp och sett en utväg. Många gånger har jag gått där med musik i öronen och gått och gått, ut i skogen, i mörkret i regn och även i soljus. För att sortera mina tankar, känslor och mitt eget livsval. 


Jag är stark! Inte för att jag är någon som är starkare än någon annan, men för att jag väljer att alltid kliva upp och att alltid se framåt. Att ha den förmågan jag har att själv kunna sortera och ändra mitt eget tankesätt och mitt eget liv, det är nog en styrka! Jag kan se mitt vägsjäl, välja vilken väg jag ska gå och gå vidare. Kanske är detta en egenskap som inte många har. Kanske är det just detta som gjort att trots att jag befinner mig i det liv jag gör, trots detta är jag fortfarande glad. Jag hittar lycka.


Så vid detta vägsjäl jag nu befinner mig står mitt val i att jag ska ändra mig själv till mig! Hur konstigt det låter så är det exakt så.


Har som sagt varit en kameliont i hela mitt liv. Trodde att jag lagt bort den delen, men jag inser att det har jag inte. Så nu är det dags att lägga bort det! För jag ÄR inte en Kameleont! Jag är jag! Problemet just nu är att jag inte är helst säker på vem jag är? Jag har lagt bort mig själv så mycket för andra att jag inte är helt på det klara med vem jag är!? 


Min tanke är att är man en som anpassar sig inför andras vilja så är man inte riktigt sig själv. VIsst kanske man får vänner. Men om man ständigt anpassar sig så blir man inte en bra vän. Man blir inte en egen person! Vännerna man har är inte vänner som på riktgit känner den man är. De vet inte vem man är!


Så i mitt liv här och nu! Jag ska bli mig själv! Jag ska ha mina åsikter och våga säga och stå för dessa! Inte för att man inte alls kan göra något annat än vad man själv vill, men att ha en egen åsikt och inte följa andra! Det är bättre att någon tycker om en för den man är, för mina åsikter, för mina intressen, för den jag är, inte för någon som bara finns där och följer. Det är bättre att ha nära och "riktiga" vänner som står bredvid en och går en egen väg, bredvid min väg, en att följa någon annans väg. 


Så nu ska jag "hitta mig själv"! Vem är jag? Vad tycker jag om? Vilken musik tycker jag om? Vilken klädstil vill jag ha? Vad passar mig, inte dig?!


Idag fick jag äntligen tillbaka en liten del av mitt liv! Nu kan jag komma ut. Så jag drog på mig lurar, musik och for ut på en tur! I lurarna spelades Jazon Mraz och albumen MR A-Z och Waiting for my rocket to come. Det är lite feelgood musik för mig! 


Så nu kör vi! 


"To infinity, and beyond!" Livet är här och nu, jag formar det som jag vill!


 

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards