Alla inlägg under januari 2014

Av Natali - 17 januari 2014 08:06

Varför ska det vara så viktigt med vad folk tror och tycker om en?


Ja, för så speglas ju hela samhället. Ett kvinooideal som alla ska sträva efter. Var det bättre förr? Det har ju växlat. Från både smal till mullig sen tillbaka igen. Nu idag ska en kvinnokropp vara smal, hård och vältränad. För att man ska ha kontroll, inte bara på livet, utan på sig själv också. Man ska visa upp att man har kontroll på allt. Så jag då? Som faktiskt inte "har kontroll"? Eller är det så att jag inte bara vill?


Visst är det så att jag alltid velat. Som ung var jag om än inte, smal, hård och vältränad,  men jag var inte alls som idag. Jag har alltid (nästan, föturom de åren efter sonen föddes, då jag blev sjuk) hållit igång. Jag har joggat. Jag skulle nära nog springa en maratonsträcka ett tag. Jag joggade nog nära en mil ett par gånger i veckan under delar av tonårsperioden. Förutom att jag hade hästar som skulle jobbas och motioneras förstås. Så nä, dålig kondis hade jag inte. Men ändå har det alldrig kännts som om jag skulle kunna leva upp till samhällets syn på hur en kvinna ska se ut?! Är detta ett bra sammhälle då?


Ska jag alltså bemötas av hur jag ser ut istället för hur jag egentligen är inombords? Vem jag på riktigt är, spelar det någon roll? Är en kvinna bara en kropp och ska gå i kort kort med knallrött läppstiftoch vara sekreterare? Är det så man ska vara? Trådsmal? Skrika så fort det springer en sork på gårdsplanen och ställas sig på en stol? Tänka på mode och shoppa kläder, för att framhäva sitt vackra yttre?


Jag har ju en son, som inte verkar påverkas alls av ideal. Han får jag tvinga att tänka på vilka kläder han har på sig till skolan eller att nu MÅSTE han klippa håret igen. Det är inte öht viktigt för honom. PÅ ett sätt känns det skönt. DÅ är inte livet så omständigt. Men jag hör, läser och ser unga tjejer som måste ha bh redan i lågstadiet. De sminkar sig. De har smycken och hål i öronen. De håller koll på sin vikt och bantar, trots att de redan är smala. Men det är ju så samhället speglar hur en kvinna ska vara.


 


Visst kommer det i reklamen andra kvinnorkoppar emellanåt. Men en kvinna är ett objekt. Ja så känns det ibland. Om man kollar på reklam. Reklam för kvinnor kläder, ja, trådsmala modeller nära nog oavsett. Reklam för män, ja,  en parfym för män, kan innebära bara en lättklädd kvinnokropp. Det behöver inte ens vara en man med i reklamen, i produkter för män. Men tror det är väldigt sällan det bara finns män med.


Så, jag inser ju att jag öht inte är instressant. Jag ser ju inte ut som idealet alls. Så en del av mej känner att, jo, ska sträva efter att se ut som idealet. För att vara en i det mänskliga samhället. Jag behöver banta, väga varje matbit och tänka på allt jag äter. Motionera varje dag, helst kanske gå ner 20 kg igår? Bara att hålla stenhårt?


Men så känner jag att jag blir rätt så arg! Varför ska jag behöva anpassa min egen kropp till något idiotiskt ideal som samhället byggt upp! Bara för att passa in! Då blir jag rätt förbannad och tänker att jag totalvägrar. Jag ska faktiskt kunna duga som jag är! Varför kan man inte göra det?!


Jag är ju den jag är inom mej, oavsett hur mitt yttre skal är!? Får jag mera framgång om jag har rätt BMI? Blir jag trevligare och mera omtyckt? Förändras jag om jag går ner en massa kilon? Visst, kanske jag skulle bli mera omtyckt, men på rätt sätt? Skulle tex män tycka mer om mej för den jag är inuti om jag vägde 10 eller 20 kg mindre? Skulle jag få mera vänner? Skulle de män, som skulle tycka om mej mera om jag vägde mycket mindre än nu, vara bättre på nägot vis än om det tycker om mej idag? Skulle jag vilja gå ner för att bli omtyckt? Ja återigen, en del av mej är så påverkad av dagens ideal att jag skulle vilja. Men så finns förnuftet och mitt hjärta som säger att det ska ta mej tusan inte spelan någon förbannad roll! Eller hur!?


Nedan, en bild på olika kvinnokroppar, från några tusen år tillbaka.


 


Jag tror knappast att livet blir så mycket bättre om jag går ner en massa kg. Egentligen.


Men sen är det så, att jag tycker om att röra på mej och vill gärna känna att jag får jobba med kroppen. Att få och kunna ta i. Så därför är det så att jag har börjat motionera lite mera. Inte för att anpassa mej till något ideal, i alla fall inte grundsyftet. Utan för att själv få känna att kroppen blir piggare. Jag tror aldrig att jag någonsin kommer kunna passa in i något samhällsideal. Så enkelt är det. Kalla mej vad tusan du vill, för mitt liv blir ju knappast bättre om jag går ner 20 kg? Det innebär väl att jag måste tappa drygt 1/3 av mina muskler också? För jag är ingen svagis. Jag bär två 20 liters dunkar med vatten till hästarna varje dag, lyfter massa hästdynga, bär hö, lite allt möjligt. Så jag behöver min styrka och ska jag bli en "modetjej" så tappar jag min styrka. Så nä, även om jag kanske själv gärna skulle vilja bli kvitt mitt extra hull, så gör jag det inte för någon annans skull än för min. Så ska det i alla fall vara.


Har gått ner lite i vikt, eftersom jag ändå rör på mej så mycket som jag gör. Men kommer (hoppas jag) aldrig göra det för någon annans skull, för att någon ska tycka bättre om mej. För så enkelt är det, tycker folk inte om mej för mitt yttre nu, så kvittar det ju. För skulle då då tycka bättre om mej om jag vägde 20 kg till, så kan ju dessa människor egentligen inte se längre in än det yttre skalet?!


 


Jag ska duga som den jag är idag! Visst ska jag väl få kunna göra det?! Varför ska samhället vara så att man ska dömas som kvinna av mitt yttre skal, istället för mitt intellekt eller den jag egentligen är!?

ANNONS
Av Natali - 10 januari 2014 09:48

Funderar och blir ibland rätt upprörd på det samhälle vi lever i. Har fått höra att man ju ska vara glad och positiv. Då blir man omtykt. Man ska inte prata om allt elände och att man må dåligt. Att jag har ont eller så är väl ingen som vill lyssna på? Så får man ju inte vänner.


Ja, visst jag kan förstå en del av det. Jag hade nog en period med min värk och smärta där jag själv var så fokuserad på detta, så det blev ju det jag klagade över till de närmaste. Hur jobbigt min dag var. Men kanske är det också så att jag behövde få bekräftat att jag har ont. Det syntes ju inte på mej att jag hade ont, ingen kunde ju veta.


Jag har en vän som har en synlig sjukdom. Det syns verkligen hur ont hon har det. Har hört många runt kring säga att hon gör det otroligt bra. Det är sant. Så är det. Jag vet. Men det jag bär på, som inte syns, gör ju också att jag inte tar mej upp vissa dagar. Sen är det ju allt det där som jag växte upp med. Man ska inte klaga, man ska vara glad och inte ställa till besvär för då tycker människor om en. Så jag biter ihop så klart. Sen är jag ju envis. Skillanden är att ingen kan se på mej hur ont jag har. Förutom en människa i hela världen. Min son. Jag är expert på att dölja.
 För att samhället menar att man ska vara så helylle och gå till jobbet (som i mitt tidigare inlägg) och man ska vara glad. Man kan klaga på chefen, eller räkningar och vädret. Men är man inte glad och positiv så får man inga vänner!?



Vad är det första man frågar när man prata med någon? Jo; -Hur är det? Vad får man för svar? Jo, självklart i 99 % får man att det är bra. Eller? Om du inte får det svaret vad blir din rekation? Vill du då veta egentligen vad som inte är bra? Eller vad det en fråga som bara kräver ett jakande svar? Vad händer när du inte får det svaret du förväntade dej? Visst blir det lite fel?


 


Så varför ska vi egentligen ställa den fråga, Hur är det?, om vi inte vill ha ett ärligt svar? Jag brukar faktiskt mest skämta bort det och säga ungefär: - Ja du vet, som vanligt, Fötterna upp och Huvudet ner. Så behövs det inga mera utvecklingar på svaret.


Allt ska vara enligt vissa sociala regler här i sverige. Man håller sig till sitt och man ska svara: -Jo, det är bra. Ev kan man lägga till att, ja, ltie trött och less på mörkret eller all övertid på jobbet osv....


Hur skulle du reagera om du fick till svar:- Nja, det är en riktigt jobbigt dag, har ont som F*n igen, trött för jag fick bara sova 8 timmar inatt och det räcker ju inte eftersom jag har så fruktansvärt ont när jag vaknar, du vet, jag tror det är någon ångvält som kör över mej på nätterna. Så för att kliva upp i morse fick jag ta högsta dosen tradolan, pronaxen, alvedon och jag den där nya medicinen som motverkar illamåendet jag får från tradolanen. Sen hoppas jag att det börjar verka nog mycket så jag i alla fall kan röja undan hemma och kanske få till någon middag....

Vad skulle du svara på ett sådant svar? Ja, möjligtvis skulle du bli rätt stum kanske, inte veta vad du skulle svara, jaha..... hm.


Om det är en person du inte kände mer än ytligt, kommer du då återigen prata med denna? Du vet inte vad du ska tänka om ett ärligt svar? Eller?


I sverige är vi lite inskränkta och går i våran egen värld och vågar inte riktigt se hur andra har det. Jo, jag vet, jag gör det också. Men jag kan blir väldigt irriterad på samhället. Om någon har gjort sig illa mitt i stan och behöver hjälp, vem hjälper? Om någon kört i diket, hjälper du denne då? Om någon mår illa på tunnelbanan, hjälper du denne då? Eller frågar hur det är? Du ser ju kanske att svaret inte blir det vanliga, Jo det är bra?


Vad hände egentligen här? Varför bryr vi oss inte om varadra längre? Varför hjälper vi inte varandra längre? Är vi rädda för att någon ska kolla snett på oss om vi hjälper någon annan eller beteer oss annorlunda än andra? Om vi går utanför ramarna så blir vi inte som alla andra och därför förlorar vi våran plats i samhället. För vi ska vara glada, positivia och sköta vårt!?



ANNONS
Av Natali - 9 januari 2014 10:50

Jaha, sådär. Då var jag igång igen. Tog bort hela förra bloggen. Ville börja om på nytt.


Något jag funderat väldigt mycket på och ibland kan bli väldigt irriterad på (ja, ni som känner mej, på riktigt, era få stackare, vet att arg blir jag väldigt sällan...) är att allt vi gör och vårat mående alltid ska vara så präktigt och bra! Vi ska laga de bästa maten, varje kväll! Vi ska alltid vara glad och frågar någon mej hur det är, jag då ska man svara bra!? Men ska alltid se ut som filmstjärnorna gör när de klivit upp på morgonen, stylad och sminkad, stiliga dyra märkes kläder. Man ska vara och se ut som alla andra. Att säga att något är dåligt i livet, ja då blir man sågad?


Är man som jag varit, sjuk. Ja, jag har varit sjukpensionär. Eller haft sjukersättning. Är man där, då tillhör man inte sammhället, som alla andra. Ja, för tänkt på det. Vad frågar ni när ni ska lära känna en ny människa?


-Vad jobbar du med?


Eller hur? Vad händer då om inte människan har ett jobb? Ja, får du till svar att  -Jag är arbetslös, eller kanske mellan två jobb? Vad tänker du då? Vilken lat människa? Eller så svårt kan det väl ändå inte vara att skaffa ett jobb. Ja, för visst har jag väl också fått hindra mina tankar för att gå in på den tankebanan, så kom inte och säg något annat. Men är det så? Är den människan lat?

Vad tänker du om du får ett svar som; -Nä jag är sjukpensionär!? Då står det en tjej i 30års åldern framför dej, till synes fullt frisk!? Ja och pigg och glad dessutom. För du ska inte tro att du träffar mej de dagar jag var dålig! Då ligger jag hemma i sängen, har jag tur har jag släpat mej upp till soffan. Kanske jag kommer igång senare under dagen.


Men jag står där framför dej, drygt 30 år gammal (ja, jag var det en gång i tiden, nu är jag närmare 40 faktiskt), pigg, fräsch och glad. Vad tänker du då? Egentligen? Vem har jag nu lurat för att få förtidspension? Det ser ju inte ut att vara minsta fel på mej!? Jävla lurendrejare och låtsas sjuka människor som tror de kan leva på bidragspengar och utnyttjar systmet till max! Eller hur!? Jag vet, för jag har sett det i ögonen på folk som frågat mej! Så kom inte och säg något annat.


Vet inte hur många gånger jag kännt mej så värdelös och mycket mindre värd i samhället när jag fått en sådan fråga. Jag har kännt hur det är att leva i en egen bubbla utanför samhället. Ja, som att jag blir instoppad i en stor såpbubbla. Jag får gå omkring bland alla er andra, vanliga riktiga människor, på låtsas. Jag får se hur bra ni lever. Ni är en del av samhället. Ni får (kan) jobba, har ett socialt umgänge på jobbet, ni går på jobbfester, blir bjuden på julbort med jobbet(ja, visst tror jag fått gå på två julbort i mitt liv, ena gången försäljning för ull och andra bjuden med min far). Ni har både en social kontakt på jobbet och sen hemma. Ni andra där ute har ett socialt liv. Jag ska inte komma som den bidragsfuskare "jag tros vara" och tro att jag får vara en del av erat samhälle, som ni jobbar så hårt för. Ni kanske kliver upp sju på morgonen, efter tja en  6 timmars sömn, kastar i er frukost, barnen till dagis, jobbar i åtta timmar, sen hem, middag, kvällsaktiviteter och fixa lite. På helgen snickrar ni på sommarstugarn eller går ut med polarna på en öl. Ni klagara över all övertid, att taket läker på fritidshuset. Att det är så dyrt med reperation av eran stor fina båt. Ni tar extra ledigt över jul, åker utomlands och firar nyår. Ni har sex veckor semester, eller fyra. Då tar ni en annan resa. Ni åker till någon häftig turistattraktion.


Så jag då? Jag är ju bara låtsas sjuk, och får pengar utan att göra något. Ja, det är ju klart, det vet ju du, som träffade mej, tio minuter den där timmen i förra veckan, då jag faktiskt kände mej lite pigg och ville komma ut. Så till den milda grad att du kanske ringer Försäkrningskassan och tycker att de är för slappa med sjukfärsäkringen!?


Så de som är sjuka, eller hade det som jag en gång i tiden, som försöker få sova på nätterna, men ska vara glad om det blir 4 timmar ordentligen sömn, för det gör så ont att man inte kan sova. Sen när man väl vaknar så har en ångvält kört över ens säng hela natten, då varje muskel och ben i hela kroppen gör ont! Jag som får vända på varje krona för att få vardagen att gå ihop, tro mej, det funkar inte riktigt. Varför ska jag få sjukpenning och inte behöva dra mitt strå till stacken!? Jag ska väl inte få njuta av livets goda dagar och bara vara hemma och njuta?! Jag är hemma och bara storsar runt, kollar på blommorna, dricker kagge med bästa vänninan? Bakar goda bullar? Håller rent och snyggt här hemma, så att det ser strålande fint ut när alla mina sociala och hyperglada, pigga vänner kommer?


Jag får priorietera bort det där att hålla skinande rent hemma. Ja, kan ni tänka er, ibland funkar det inte ens att sitta i tvsoffan. Ja, baka bullar? Blir kanske till och med hela två gånger per år?! Ja, jippi, det är så klart ett liv jag självmant har valt, att få bidragspengar och vara hemma. Knappt kunna sova, knappt orka med att sköta det andra människor ser som en självklarhet. Så ska jag då också orka jobba? Ja, om jag ska vara en del av det sociala samhället = JOBBA!


Jag har tagit mej en bit från sjukersättningen. Jag jobbar. Ja inte just nu, är återigen sjukskriven. Men min tanke är att det bara är några dagar till. Denna gång för en skada, som nu verkar läka. Snart hoppas jag att jag kan samla ihop min ork och pigga på mej och gå ut igen. För visst är det så, till viss del har jag påverkats så mycket av samhället att jag vill jobba. Även om det största anledningen är att jag själv vill må bra.


Men kan inte låta bli att fundera. Hur mycket plågar jag mej själv igenom bara för att slippa få se det dära uttrycket i främmande människors ansikte när jag ska svara på frågan vad jag jobbar med? För nu jobbar jag med eget företag och helt plötsligt säger folk att jag är duktig? De vet helt plötsligt att jo då hon kan minnsan jobba och ta i. Nu är jag ingen börda för samhället så nu är jag accepterad?


Men sanningen att säga, så under detta året så går jag fortfarande på samma pengar från försäkringskassan som jag gjorde när jag var sjukpensionär. Det heter bara annat och alla tror ju att det är något helt annat. Jag ska inte vara en sjukpensionär. Som jag skrivit, visst har jag påverkats av samhället som tycker det är fel. Men mycket är min egen livskraft. Jag vet dock inte om jag orkar, för jag är fortfarande sjuk. Ja, jag går ibland på riktigt starka värktabletter, näst från morfinpreparat, jag tar en bunt tabletter bara för att sova. Men jag vill vara egen. Jag vill kunna känna att jag är ett i sammhället. Sen vad jag verkligen är när jag är inne hos mej själv, det är en helt annan sak. Men jag VILL.....



Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Januari 2014 >>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se