Alla inlägg under januari 2015

Av Natali - 28 januari 2015 21:40

Kroppen är glad igen. =) Eller det vill säga, hela jag är glad. Har nu två gånger ridit islandshäst. Nyss hemkommen från den andra träningen. Har dessutom ikväll hållit lektion! Hela jag blir så lycklig dels när jag får hästen att börja tänka rätt och sen när jag dessutom får hålla lektion och lära ut, eller hjälpa framåt, både i ridningen och hästträningen.


Hela krooppen vibrera av endorfiner eller glädje kickar. Bättre än starkaste värktabletten. Även om jag nu kanske känner av det och på väg hem igen så känner jag ju hur kroppen börjar stänga ner igen. Men små glädje kickar behöver jag för att hitta glädjen i mitt liv igen. En stor grej är hästar. Jag har ju väldigt nära till hästar, då jag har travhästar bara runt knuten. Som jag alltid får pyssla med hur mycket jag vill. Men det är inte riktigt samma som islandshästar. Jag började ju hjälpa lite mera, men känner att kroppen inte pallar. När jag då ska rida in en unghäst och känner att skulle hästen börja bara med några små språng så skulle jag inte fixa att hålla mej kvar. Då försvinner glädjen, när jag inte har kraften nog.


Men har helt glömt bort glädjen i att ge lektioner. Få dela med mig av min kunskap och hjälpa andra människor framåt. Så ikväll är jag bara glad.


Ja, har något annat att vara postitiv över. Snart åker jag och tar bort den förbenade knölen från halsen! Om 14 dagar är jag inskriven för operation, i östersund! 


Avslutar med en bild på min promenad kompis som jag har här i grannstallet. 


 

ANNONS
Av Natali - 16 januari 2015 20:33

Sitter med mitt lilla hjärta och ser film. Ja, själv har jag sett filmen tidigare, men er gärna om bra filmer. Kan dock nu göra två saker samtidigt då. ;-)


Inser att jag blir ju så mycket gladare när Milton är här. Mitt hem är inget hem utan min älskade son, plus de två katterna så klart. Har varit mycket ensam sista året, det blir ju lätt så när jag inget orkar. Nu är det faktiskt så att jag inte är helt ensam utan någon som hör av sig. Men jag hör väldigt sällan av mig längre, just för att jag oftast inte orkar. Tänker ju att de som faktiskt bryr sig om mig hör av sig, (vilken en del gör) men kom på tanken också att de i sin tur inte förstår varför jag inte hör av mig. De kan ju tänka som jag, att jag inte bryr mig om dem. Vilket inte stämmer såklart, jag bara mår för dåligt.


En stor omställning i mig själv, som jag insett att jag vill ändra för att kunna gå framåt, är att inse att jag inte mår bra. Som jag sagt tidigare, är inte så sjuk som min far var. Jag har ingen sjukdom med dödlig utgång och kommer inte bli bara sämre och sämre. Jag har inte cancer (i alla fall vad första biopsin sa, i och för sig var det innan knölen började växa, men nu ska den ju snart ut och då lär de ju veta med full säkerhet så klart, men egentligen oroar jag med inte så mycket just för det) eller någon jätte illa. Men något är ju fel. 


Så dags att inse mina egna begränsingar och rätta mig efter detta. Jag kan inte längre göra för mycket vissa dagar och sen ligga i sängen några dagar i sträck för att det blev för mycket. Det finns ju ingen annan än jag som kan sätta stopp än jag. Så jag måste minska mina måsten och det jag tar mig för till ett minimum så jag kan på så sätt vara med lite mera.


Göra mindre och orka hälsa på vänner, göra något roligt utan att sen behöva spendera dagar i sängen sedan.


Så jag ska lägga om allt. En sak jag vill göra är att verkligen hitta en lgh i Holmsund så jag kan ha Milton mera hos mig. Hitta lycka i det lilla jag kan. Inte ha en massa annat som jag måste göra eller tar på mig för att jag vill hjälpa eller bli accepterad. En extrem viktig bit för mej är social kontakt. Vilket jag inte orkat med. Jag har inte hört av mig till mina vänner, så mycket i alla fall. Några få hör av sig kontinuerligt till mig. Mår lite dåligt ibland över att jag så sällan hör av mig till dem, så jag hoppas att jag så småningom kan göra samma tillbaka.


Väntar ju på operation. För att ta bort en iónormal knöl i min sköldkörtel. Dock har läkarna uttalat sig med viss avvaktning om att det kommer göra någon skillnad för mitt mående. Men den är ju onormal och växer. Den överdoserar ämnesomsättningshormon vilket leder till att resterande sköldkörtel stänger ner.  Men nu är hela kirurgen på Nus underbemannad och de gör i princip inga operationer. Skulle ha fått kommit under januari. Så nu får jag vänta o blir kallad till östersund, förhoppningsvis under februari eller mars.


Nä, nu har jag fokuserat länge nog, snart blir det bara ännu mera rörigt. Avslutar med två bilder på de två katterna, Blid har ju varit här sedan länge. Nu har hon fått en liten kompis. Hon blev så glad. Lilla Marianne bor här nu, hon har jag på foder åt en annan uppfödare och en av mina bästa vänner. De föll för varandra efter 10 min och Blid har agerat mamma nu några dagar. =)


   

ANNONS
Av Natali - 15 januari 2015 14:32

Att sörja o förlora någon som står en nära är aldrig lätt. För snart två veckor sedan förlorade jag min pappa. 


Strax efter midnatt så ringde telefonen. På bara de sekunderna det tog för mig att klä på mig och gå ner i bilen han jag gå igenom all skuld jag kände, att jag borde ha gjort det o det, borde ha sagt tydligt till min pappa vad han betydde fö rmig osv. Men innan jag då gått igenom dörren så bestämde jag mej för att nä, jag hade faktiskt hunnit med att säga till honom att jag verkligen såg honom som min pappa. Jag har under det sista året faktiskt fått spendera tid med honom. Bara min pappa och jag. Jag har fått lyfta lite funderingar med honom. Han visste hur viktig han var för mej! 


Det kan nog vara väldigt enkelt att dra på sig skuld, som bara förvärrar.


Min pappa var ju väldigt sjuk. Han har i över fyra år kämpat med ALS. Vilket bara ger en enda utgång. I början fick han prognosen att han hade två år kvar. Så någonstans visste vi alla att det skulle komma. Vi har nog lyckats förbereda oss lite.


Samtidigt går det aldrig att förbereda sig på att förlora någon. Jag kan känna en enorm saknad helt plötsligt. Att aldrig kunna få prata med honom. Aldrig mera få höra hans skämt. Fast det kommer jag ju kunna. Inom mig, i minnen.


Vi fick till en väldigt personlig begravning. Som vi höll i själva. Vi delade minnen, sorg och skratt. Vi försökte minnas honom som han var innan han blev sjuk. Vi delade med oss av det glada vi minns. 


Jag kände att jag kan väl inte skratta när jag nyss förlorat min far. Men jo, klart jag kan det. Inte måste jag gråta en ändlös flod av tårar. Visst kommer det tårar. Men jag gjorde mitt val att minnas allt det glada han lämnade efter.


Det har varit jobbiga två veckor. Men samtidigt en lättnad. Tänkte först att det är så fel att känna lättnad. Men så är det ju inte. Jag önskar så klart att min pappa aldrig någonsin blev sjuk och fortfarande levde. Men samtidigt är det skönt att det nu är över på ett sätt. Att leva med tankarna att vad händer när han går bort? Hur blir det och när sker det? Var ju aldrig en fråga om han skulle, utan när. Att sakta se honom blir sämre. Att känna att nu är det nära. Att gå o oroa mig för när det sker. Att känna lite sorg hela tiden, för att veta att det kommer och kan komma när som helst. Den oron och sorgen känner jag ju inte längre. Nu är det över på något sätt. Jag sa och tänkte hela tiden att jag tar min sorg senare, ville inte att min pappa skulle behöva uppleva den sorgen. Jag ville samtidigt inte tänka på att han skulle försvinna. Det var otänkbart o så svårt att greppa. Nu har jag sörjt och sörjer. Nu är det över.


Allt detta har också fått mig att inse hur jag måste göra med mitt liv. Ett tag tänkte jag att min pappa ju inte tyckte om tex tatueringar, eller tyckte ju inte om katter, så en till katt var ju inte vad han skulle tyck var något för mig. Men jag behöver ju fortsätta att leva mitt liv. Jag vill minnas honom för den han var. Jag behöver inte leva mitt liv utifrån vad han skulle gjort eller vad han tyckte om.


Så ur allt detta vill jag hitta mitt liv och tänka på hur jag ska fortsätta så jag kan få det jag behöver. Jag inser att jag inte är frisk. Jag mår rätt dåligt. Jag är ju inte sjuk i någon dödlig sjukdom. Men jag kan inte fortsätta leva som jag gjort eller vill. För jag orkar inte med det. Så att prioritera och hitta mitt sätt i mitt liv för att komma vidare.


Nä, avslutar med några bilder från min fars begravning. Jag har minnen kvar och han kommer alltid finnas i mitt hjärta.

   

 

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se