Inlägg publicerade under kategorin Sjukdom

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här.
Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss. Ungefär 50 % av min vakna tid är jag en av dem.
Inlägget tog upp de som mötte trådskrivaren med frasen : Stay positive! Alltså försök vara positiv.
Visst ha de som säger så rätt. Delvis. Men också fel.
Om jag hela tiden hade sett det allra positivia på livet så hade jag aldrig accepterat det läge jag är i nu.
Att kunna acceptera en så svårt aktivitetsbegränsande sjukdom som jag har kräver att man dippar ner och får sörja. Hitta den där acceptansen för hur illa saker är.
Jag delar inte med mig av min sjukdom så mycket till omvärlden. Jag döljer inte i sig att jag är sjuk. Men jag döljer fortfarande hur dålig jag är.
Tyvärr.
Jag döljer för att jag inte vill vara ensam. För att folk runt mig har svårt att förstå. För att om jag visar skulle folk tycka synd om mig. För att om jag visar är jag rädd att jag förlorar mina vänner, de få jag fått.
Men att gå och dölja hur sjuk jag egentligen är det funkar ju inte. Jag blir sämre och sämre av det.
Att ha en nära relation till någon som inte öht kan förstå och acceptera vad min sjukdom innebär och gör för mig det är ju en omöjlighet. Det har jag testat.
Att ha en nära relation till någon med den sjukdom jag har känns som det är väldigt ossanorlikt. Som något som bara skulle ske om jag dolde mitt verkliga, sjuka jag. Vilket jag inte kan göra längre, för jag blir ju bara sjukare av det.
Så nu skulle jag säga/ bli tillsagd att jag ska tänka positivt.
Men jag är så jäkla less på att behöva tänka positivt hela tiden för att försöka överleva. Försöka tänka positivt när jag hela tiden måste be folk om hjälp, för att jag inte klarar det själv. För att de hjälper mig, inte för att de är min vän utan för att de tycker synd om mig och förstår att jag har det tufft.
Jag behöver inte tänka positivt och jag behöver inte att någon tycker synd om mig. Jag behöver bara få vara den jag är och sluta dölja min sjukdom. Det är ju såklart jag som själv döljer min sjukdom närjag är ute bland folk.
Men jag vet inte hur jag ska kunna slut med det, för människor jag möter förstår inte och kommer nog aldrig kunna förstå.
Jag känner mig väldigt ensam, trots att jag har en del vänner runt mig.

Av Natali - 17 oktober 2017 09:32

Me/cfs
Mitt liv försvann.
Me/cfs
Jag kan aldrig bli den jag var
Me/cfs
Jag tillhör det osynliga folket.

Jag sitter hemma och kan knappt sitta upp. Kroppen klara inte av att röra sig. Inte ens om jag uppbåda all kraft jag har. Sitter jag upp mår jag så illa att jag håller på att kräkas. Jag, som en gång skulle klarat Mensas intagningstest, kan nu inte ens tänka klart. Hjärndimma kallas det. Någon har dolt hälften av min hjärna bakom en dimridå. Jag kan inte följa med på samtal och hittar inte ord. I min kropp brinner febern. Den är inte mätbar men det känns ungefär som varje por i min kropp smärtar som om jag har influensa med 40 graders feber och just tvingat mig själv springa ett maratonlopp. Min hals har trasatssönder av taggtråd och gör ont.
Jag vet att det här är en av mina krascher. Min sjukgymnast ville testa min fysiska och kognitiva förmåga. Totalt 3 minuter fysisk test och den kognitiva testet dippade Totalt.
Testet ledde till att jag kraschade.
Jag vet att några dagar i sängläge så går den värsta influensa symptomen tillbaka.
Men till dess är jag liggande här inne. Bortstängd från den vanliga världen. Ingen ser hur det är. Ingen kan, eftersom jag ju knappt kan prata.
Imorgon ska jag in på sjukhuset på en undersökning. 2.5 timme kommer det ta. Jag vet att det kommer leda till en till krasch. Några till dagar där jag knappt kan sitta upp. Ja, blir det riktigt illa ligger jag flera dagar i sängen, mörkt och knäpptyst här inne. Min kropp får överbelastning och klarar inga intryck. Det blir en totalkrasch.
Allt är en ständig balans mellan en liten stund ute i livet och krascher.
Jag tillhör det osynliga folket!

Vi är ett folk som ingen ser. Vi är ett folk som oftast står där utan hjälp. Vi är ett folk som läkare oftast inte hjälper. Vi är ett folk som försäkringskassan inte ser som sjuka. Vi är ett folk som få förstår. Vi är ett folk som troligen uppgår till mellan 40000 till så mycket som 300000, ändå känner få till sjukdomen me/cfs.

Den osynliga sjukdomen som gör oss hemmabunden och bortstängd från samhället.
Ett osynligt, väldigt ensamt folk.

Jag skäms för den jag är. Att inte kunna prata. Att inte kunna tänka. Att inte klara av att laga mat. Att inte kunna leva. Att inte kunna vara den jag var.

Jag är en spillra av den jag var. Att tillhöra ett osynligt folk, utan möjlighet till att bli frisk. Att tillhöra ett osynligt folk är att inte få hjälp.

Det finns lite mediciner som kan underlätta min vardag. Möjligen. Men när man tillhör ett osynligt folk så är det svårt att få hjälp. Det är inte mediciner som gör mig frisk - jag kommer aldrig bli frisk. Men mediciner som kanske kan underlätta min vardag. Ge mig en bättre möjlighet att kunna tänka. Kunna orka säga hej till mina vänner. Klara lite lite mera, utan att krascha.

Men jag tillhör det osynliga folket som ingen ser och ingen hör.

Livet med me/cfs är ett livslångt osynligt liv.

Av Natali - 29 september 2017 09:12

Livet är inte vad man vill. Men man kan alltid välja hur man vill möta livet. 


 


En gång i tiden vågade jag inte lita på det bra som hände. För det kändes alltid som det alltid kraschade. Som om det alltid var någon som drog bort mattan under mina fötter. Så var det oftast. Men möjligen var det också min egen rädla som förstorade upp händelserna. För att jag förväntade mig att det skulle hända. Jag vågade nästan inte vara glad, för glädjen kunde när som helst bytas ut till smärta och sorg. Jag fick höra att jag hade otur. Visst kan man kalla det så. Jag väljer att inte göra det. Idag.


 


Man kan tänka att det måste ju vara höjden av otur att bli så sjuk så kan inte längre kan klara mig själv. Jag är beroende av min hemtjänst. För att få hemmet att fungera. Möjligen kommer jag också behöva hjälp med min personliga omvårdnad i framtiden, jag hoppas slippa för jag vill inte bli sämre. Men jag ser ju att risken finns. Jag kallar det inte otur. Det bara är så. Varken tur eller otur.


Det är så mycket i mitt liv som förändrats. Rent fysiskt är jag nästan kollapsad. Jag kan fortfarande funka lite, om jag verkligen tar hand om mig. (Vilket jag sällan gör).  Men jag kan väldigt lite av det jag en gång kunde. 


Känner ibland en maktlöshet för att jag vill så mycket, som jag vet att jag inte kan. 


 


Inser när jag kollade på tv igår, häftigt fiske utomlands efter goonch och payara, att det fortfarande är så många saker jag vill göra. Så tänker jag att en resa o fiska häftiga fiskar i en okänd flod någonstans det är ju kört? Då kommer mitt -Jag SKA! Jag ska verkligen komma iväg på äventyr, trots alla odds. Så småningom ska jag fiska Tigerfish, Bonefish, Goliatgruper, Payara, Goonch, Nilabborre och allt det andra. Jag SKA! Jag har ju massa år på mig och mitt liv slutar inte bara för att jag är sjuk. På något vis och på något sätt ska jag. Dock kommer det behövas mycket hjälp och mycket planering. Men jag ska!



 

Ett av mina favoritcitat kommer från filmen Jurassic Park, Jeff Goldbum i karaktären Dr Ian Malcolm. Det finns alltid ett sätt, en väg, att gå.



Av Natali - 23 augusti 2017 12:08

Ibland får jag frågan: -Är det värt det?

Frågan syftar på min krasch efter aktivitet. Jag brukar svara med ett säkert JA! Så kommer jag till dagar som nu. När kraschen är ett faktum. När jag nu har framför mig två dygn i sängen. När allt gör ont. När jag inte kan sitta upp utan att må illa, står jag eller sitter upp för länge då kommer jag kräkas. När huvudet är en enda röra. Jag kallsvettas och är varm samtidigt. Migrän. kroppen är svag och det kräver enorm vilkestyrka att bara hålla ögonen öppna. Jag behöver lägga mig ner o blunda. Men huvudet vill fortfarande så mycket. Jag vill! 


När dessa dagar kommer, då känner jag att, nä kanske är det inte värt det!? Jag är arg på mig själv för att jag inte kan sluta. Att jag inte kan ta det lugnt. FÖr att jag så maniskt klamrar mig fast i de stunder som jag upplever lycka, då jag lever. DÅ jag känner att jag har ett liv. Jag håller ut i det längsta för att låtsas att jag fortfarande har ett normalt liv. Att jag kan! Utan efterföljder.


 


När jag idag ligger i sängen, huvudet snurrar både av tankar och utmattningen i kroppen, så nä, det är inte värt det. Jag tänker att nu måste jag tänka på att inte ta ut varje ögonblick på absolut max. Jag gör det ju för att ha minnen. För att jag vill kunna se tillbaka, stunder som nu, på vad jag faktiskt lyckats med. Jag vill inte säga nej- jag vill leva! 


Att säga nej till andra som ber om hjälp eller vill hitta på något,  är svårt. Det har varit en lååång process. Men hur lär jag mig själv att säga nej till mig själv? Att sätta stopp för min eget driv. I det här fallet ett driv som kommer leda till att jag återigen blir sämre och sämre? Hur lägger jag locket på mitt eget driv att uppleva? Eller rättare sagt begränsa mig, så jag kan överleva även nästa dag och nästa år.


Jag har ju sagt att det är värt det att få dessa krascher, för då har jag fått uppleva. Jag har minnen av att jag har fått göra saker. Samtidigt har jag, på skämt, uttrykt att varje gång jag tar ut mig, förkortas mitt liv en vecka. Jag tror inte riktigt att det är så, men har ändå sagt att skulle det vara så så är det ändå värt det, för jag har fått ett minne.


Samtidigt så är det någonstans en risk. Risken är stor att jag blir enormt försämrad. Att jag dimper ner ännu mera i min sjukdom och inte klarar av något på väldigt länge. Utsikten att veta att om jag överanstränger mig så kan jag komma att behöva spendera lååång låååång tid i ett tyst, mörklagt rum, helt utan ork att ens prata. Det får mig att banna mig själv. Jag måste hitta ett sätt att inte ta ut mig och få dessa krascher- eller PEM stadiet (Ansträngningsutlöst försämring -Post-Exertional Malaise)


Nu börjar både värkmedicin och migräntabeletterna kicka in, så dags att blunda till min älskade son kommer hem från skolan. Blid höll mig sällskap på soffan iförmiddags, nu sover lillan på mig och tröstar, det är underbara katterna, de tröstar min kropp och min själ. Katternas kurrande ljuder i en frekvens som ökar på läkningen av ben, så tror absolut att de känner när min kropp behöver hjälp. <3


 

Av Natali - 14 juni 2017 19:39

Känns lite overkligt. Något som jag nu jobbat hårt för, eller det jag har kunnat, i två år. Jag fick en tid hos en ME expert, nästa onsdag! Är i privat regi och kostar en slant. Men om det kan ge mig en diagnos och mediciner och en lugnare vardag är det så värt det! När det väl gick in att jag hade bokat in besöket, kom lite panik! En panik inom mig som sa att oj, får jag ME diagnos nu, då går det inte längre att tro att jag kanske kan ha något annat som går att bota! Då kommer jag få dras med diagnosen resten av mitt liv. Jag kommer vara sjuk! På riktigt.


 


Ja, nu är det ju inte så att jag inte är sjuk nu. Men hur mycket jag än jobbat för att få utredning så känns det som en chock att nu är det snart där. Får jag en diagnos nu, vad kommer hända? Hur kommer livet bli? Då vet jag ju vad jag har och hur mycket jag måste ställa om mitt liv, för all framtid! Kommer jag få alla mediciner som specialistläkaren kommer rekkomendera och skriva ut åt mig? Kommer jag få hjälp sen här hemma? Me/CFS är ju en svårbehandlad sjukdom som sällan ses på med blida ögon av den "vanliga" sjukvården. Väldigt lite kunskap och ofta tas det inte som en riktigt sjukdom utan det rycks på axlarna och skrattas åt. 


Om jag hade något annat fanns det ju möjlighet att kunna få mediciner som kan göra livet bättre, eller hjälpa mig att bli frisk. Så jag slapp begränsa mitt liv och slapp ligga medvetslös o perioder. Men nu kommer ju troligen en me diagnos. Känns både så lättad, äntligen får jag träffa en expert och äntligen kanske jag kan få någon hjälp om hur jag kan leva. Men samtidigt också en liten panik, lite att nu är det verkligen kört. För chansen att jag blir frisk från Me, speciellt eftersom jag blivit sjukare och sjukare sedan insjuknandet 3 år sedan, är liten. Även om det kan hända. Jag har ju liksom börjat drömma om 25 % jobb. Fördelen är ju att jag kommer veta. Kan lägga upp livet. Kan få lite hjälp med mediciner (förhoppningsvis får jag fortsatt utskriven ev mediciner från min läkare, vilket är långt ifrån säkert) och kanske få lite lättare liv och möjligen kan jag orka lite mera. Men måste nog också begränsa mig ännu mera än vad jag gjort. Men flyget är bokat och allt är planerat. Flyger ner till göteborg över dagen och det kändes sååå skönt. Kommer hem och kan slappna av på kvällen. Sen dagen efter får jag sällskap och sen firas midsommar med min allra bästa vän i hela världen. 


Det händer annat positivt i mitt liv. Även om jag fortfarande väntar på att det rycks bort. Att våga hoppas på att det bra i livet är på riktigt har jag lärt mig att det brukar inte vara. Så kan det i alla fall kännas. Jag förväntar mig väl det sämsta men hoppas på det bästa. Ta ut glädjen i förskott finns det ett ordspråk. Lika att det faktiskt inte hjälper att fundera på alla bekymmer för det hjälper ändå inte. Försöker tänka på det. Men dåliga dagar är det svårt att se positivt på saker. Just nu är det mest soffa och sängen som gäller då jag vet att jag gjort för mycket. Denna gången är det dock såååå värt det. Förhoppningsvis kan jag berätta mera snart. Det har gjort mig otroligt lycklig i alla fall.


 


Miltons utredning på BUP är klart förresten. Känns så skönt! Han har nu bekräftad Förutom tidigare dyslexi, även Asperger (eller autismspektrat 1:1 alltså väldigt lindrigt) och även ADD. Så lättande att få det på papper nu. Milton tog det jättebra och samma kväll gick vi, med vänner, på bio. Milton kommer och säger att bion blir lite som att fira att nu har jag äntligen fått diagnosen! Så otroligt stolt och glad över mitt lilla hjärta! <3 


Nu ska jag koppla bort med lite animal planet på tv. För jag orkar inte hänga med i en film eller liknande ikväll. 

Av Natali - 3 april 2017 20:48

Idag är en sådan där dag jag bara helst vill skippa. Jag vet ju att jag gjort för mycket sista veckorna. O i fredags kände jag första rejäla bakslaget. Då var jag tvungen att gå och lägga mig halv nio för annars skulle jag börja kräkas och sen svimma. 


 


Ändå så fortsatte jag. Dumheter och envis skulle de flesta säga. Men jag inser nu vad det är. Panik! Inte någon panik attack eller panik reaktion. Utan panik i mig själv att jag vet att snart kommer jag måsta ligga ner och inte kunna göra något. Det som kommer då är något som mest påminner om förnekelse. Jag förnekar för mig själv att jag är dålig och behöver vila. För jag vill inte kasta bort mitt liv i sängen. Så därför blir det någon slags panik reaktion och jag gör en massa in i det sista.


 


Om jag istället skulle stoppa, helst innan första kraschen kommer, så skulle jag ju inte bli dålig så länge. Som nu. Jag kan inte ens halv sitta utan att känna mig feberyr, kallsvettig, kräksjuk och svimfärdig. Allt för att jag de sista fem-sex dagarna, eller kanske sista veckan, bara tokförnekade att jag är sjuk. 


Imorgon ska jag ta min älskade Blid till veterinären. Risken är stor att jag aldrig kommer kunna hämta henne igen. Att hon inte överlever narkosen. Hon måste få kollad tänderna på. Det är nu åtta år sedan hon föddes. Innan hela hon kommit ut så hade jag bestämt att hon skulle stanna. Sen blev hon sjuk, ungefär samtdigt som jag, även om vi har olika sjukor. Men det har ändå varit hon och jag mot världen. Det är Blid som suttit i min famn och myst och tröstat mig. Det är hon som är vid min sida, oavsett om jag sitter upp i soffa, eller ligger i fosterställing i sängen. Ett liv utan henne känns otänkbart. Men att hon måste leva med ev smärta i munnen är också otänkbart. Nu önskar jag bara att hennes hjärta klarar sövningen imorgon.


 


Fördelen just nu är att jag är så dålig så jag kommer bara ligga i sängen lite halvt väck, så kommer kanske inte gå omkring och gråta floder av oro.


Nu har hon ätit sista maten och jag ska försöka krypa isäng.

Måste bara inflika att jag är så otroligt tacksam att jag fått hemtjänst! Utan den hjälpen hade jag verkligen varit ibotten. Nu kan jag gå ut och fiska ibland, för jag vet att även om den här kraschen kommer så kan jag få hjälp att hålla ihop här hemma. Tack! <3


 

Av Natali - 14 januari 2017 13:42

Nu kommer ett inlägg jag faktiskt aldrig trodde jag skulle skriva. Delar inte riktigt av mig av hur mitt liv egentligen är. Men jag blev less, arg och smått irriterad.


När man är kronsikt sjuk, fysiskt, är det vissa saker man faktiskt inte vill höra. Det finns mängder av inlägg hur man ska bemöta någon med kronisk smörta och sjukdom. Ändå så kommer det olika saker. Oftast är det ju så att det är av omtanke. Men jag kan aldrig någonsin förklara i ord eller skrift så att någon kan förstå hur mitt liv är! Så jag gör inte det. Det är ingen mening för folk kan inte sätta sig in och förstå. Det är ju så att det lilla negativa/jobbiga jag delar med mig av är ungefär ca en tiondel av hur det egentligen är.


Att säga åt mig att börja se saker positivt är lite som att kolla upp på stjärnhimmelen och be den lysa klarare med svetsglasögon på. Det märks förstås inte hur pass positiv jag är i livet, hur många gånger jag ser glädjen i i det lilla jag har, istället för att sakna det jag inte har. 


Jag vill klargöra en sak. Jag har INGEN som helst deppresion eller ångest. INGEN! Eller självklart, när jag är sängliggande flera dagar då blir jag nedstämd. Absolut. Men det finns nog ingen som inte skulle bli det. 


Att säga åt mig att göra saker, se ljust på livet och anstränga mig mer, det är fel sak att säga! För det syns inte hur mycket jag kämpar, hur mycket jag låter det lilla glada och positiva jag har få tyra mitt liv. Hur jag jobbar för att inte låta det dåliga få plats i mitt liv!


Tänker att man kan inte säga åt en som lider av deppresion tt rycka upp sig, lika lite som att säga åt någon som har fölamade ben att bara ställa sig upp och gå eller en med alteimers att minnas och en parkinsonssjuk att sluta darra.


Så det är här mitt liv:


Jag försöker alltid göra det jag kan i min vardag. Ibland innebär det att jag kan ta en promenad, simma 150 meter, åka och hälsa på vänner eller gå på hockey. Men gör jag för mycket kraschar jag. För mycket kan innebära att jag simmar 175 meter istället för 150 meter, eller går en promenad till affären. Är jag på en jättebra dag kanske jag både klarar att simma och gå till affären. Men jag har inte hittat min lagoma nivå. Den nivån jag har där jag inte kraschar efteråt.


Så en krasch, vad innebär det? Tidigare när jag "bara" hade fibron så innebar en krasch inte så jätte hemskt. Jag fick mycket mera ont och var lite trött (egentligen väldigt trött, men jämfört med idag så var jag nästan pigg). Den smärtan var inte farlig på något sätt och jag kunde alltid hitta ett sätt att inte bry mig.


Idag innebär en krasch så mycket mera!


En totalt krasch innebär flera dagar i ett tyst, mörkt utrymme, liggandes mestdels medvetslös. Ja, det är verkligen så att jag inte KAN kliva upp. För min kropp lyssnar inte och klarar inte av att röra sig eller bära mig ens i sittande.


En lite lättre krasch innebär även där att kroppen saknar funktioner. Mina ben bär inte. Mina armar klarar inte av att lyfta saker, inte ens min egen arm. Att ens ta mig till badrummet blir som att bestiga mount everest. Så fort jag gör annat än ligga ner så mår jag fruktansvärt illa! Det har hänt att jag kräks, men numera har jag insett att jag klarar av att stävja detta genom att bara ligga. Min hjärna har stora svårigheter att prossecera information. Att hänga med i ett samtal funkar helt enkelt inte. Kolla på tv funkar inte heller. Ibland kan jag se en kortare stund.


En liten krasch innebär att jag sitter eller ligger, har en kropp som inte vill funka, har en hjärna som ibland kan hänga med men inte länge. 


Oftast innebär krascher yrsel, illamående, skakningar, muskelkramper, smärta, ibland kraftig migrän, synrubbningar, ont i luftrören och svårt att andas, feberkänningar, influensa känsla, extrem matthet, ökad hunger eller ingen hunger. Hjärntrötthet. Dessutom mycket mera, men min hjärna håller på att stänga ner nu, så det här måste räcka.


Min psykiska trötthet kan vilas bort. Om jag får några nätter med minst 10 timmars sömn funkar hjärnan lite bättre. Men den fysiska tröttheten i kroppen kan ALDRIG vilas bort. Oftast måste jag vila på dagen, sova eller bara ligga en eller två timmar och blunda. Min hjärna har oftast planer. Saker jag vill göra. Planer jag tänker göra. Människor och vänner jag vill samtala med. Så när kroppen kraschar kan ibland hjärnan fortfarande tycka att jag vill göra saker.


Jag kan kicka igång min kropp på adrenalin! Det är som ni kanske vet, en försvarsmekanism i kroppen. Vid fara så kickar adrenalinet in och gör kroppen stark, snabb och på gång. Jag kan gå på adrenalin i dagar. Så fort jag gör mer än jag egentligen klarar, kickar adrenaliet igång. Då kan kroppen vara på högvarv allt från några timmar till dagar. Sen kommer kraschen, naturligtvis. 


När någon säger åt mig att se postivt på mitt liv. Hur tänker de att mitt liv är då? Jag förstår att det är ett försök att hjälpa. Men jag ser positivt på mitt liv. Jag beklagar mig inte för att jag är sjuk. Jag har senad länge accepterat det. Mitt liv är såhär och jag vill bara hitta det sätt jag behöver för att inte komma in i krascherna. För de krascher jag har är så massiva och så jobbiga, att det oftast inte är värt det! Förutom stora, underbara saker som jag verkligen kan minnas för evigt! Så som norge resa och fiska. Det ni inte vet är att jag bara dagen efter fick åka in akut med massiva muskelkramper. De ville skicka ambulans, men jag tog mig in på egen hand. Jag låg där i 6 timmar med kramper. Sen var jag liggande i många dagar. Ibland delar jag glimtar av mitt dåliga jag. Det är bara glimtar! En tiondel!  


Dela mitt liv i några veckor och kom med goda råd sen. Fråga mig gärna hur det är, men förvänta dig ett ärligt svar! Säger jag att det är faktiskt inte så bra, då är det bara en acceptans jag vil ha. Letar varken tröst eller hejarop, bara acceptans. Så här är mitt liv. Ibland orkar jag prata med mina vänner, ibland är jag väldigt frånvarande. ibland orkar jag prata med en vän, men inte mer tio andra. Ibland kan jag hälsa på flera men det ger oftast en krasch. 


Jag är den jag är och jag ser postivit på mitt liv. Jag har planer som kommer hända! Jag ger aldrig någonsin upp utan jag omsorterar bara och ändrar min plan. Vissa saker i mitt liv kommer jag aldrig kunna ändra på, men mitt tankesätt har jag ändrat på. Se solen lysa ute och känner glädjen från den inombords.  Men ibland kommer jag att säga att den här dagen, den är skit! Jag letar då inte någon som tycker synd om mig, utan vill bara visa att så här är det. Jag har accepterat mitt liv som det är, kan du göra det? Annars så har du inget i mitt liv att göra!


Av Natali - 25 december 2016 17:15

Jul. Älskar att ge saker! Att tänka på andra. Visst tycker jag också om att få, men inte någon som kostar pengar, utan att någon tänker och bryr sig!  Hittade en super frän t-shirt till Milton. Från resident evil och Umbrella. Tanken är att han ska se filmerna. Han börjar bli vuxen. ;-)

 

   

 

Tycker att vi fick till granen rätt ok. Trots att den är lite, saknar fot. Det hamnade lite julklappar under också.

 

 


Katterna har faktiskt låtit bli granen. Så därför måste jag tydligen visa dem de roliga i granen... 

 

 


Världens finaste thermosmugg fick jag av älskade sonen! Marvel! Need I say more? <3  Och två Thebollar i form av fiskar av finaste Camilla. Lycklig!

 

 


 

Nu till allvaret! Så jag tycker ni kan sluta läsa här. Brukar säga ibland att folk inte ska lyssna på mig, för jag bara babblar. Så nu skriver jag det, läs inte vidare, för jag bara babblar. Ni är varnade... ;-)

 

Julen har jag alltid sett fram emot. Alltid. Familjen samlad och glädje och samvaro. Syskon och föräldrar. Tänker att det skulle vara så tråkigt om vi inte var samlade allihopa. Facebook har en funktion som heter den här dagen. Som går tillbaka och man får se alla inägg gjorda just det datumet. Det fick mig att inse att jul inte alls brukar vara så lycklig som jag vill minnas.

 

Jag har en förmåga att tro gott om folk. Att alltid tänka att alla gör sitt bästa och folk är trevliga och vänliga. Så även till en människa som svikit mig om och om igen. Trots detta så sätter jag min tillit till människan om och om igen och hoppas att denna gång blir allt annorlunda. Denna gången är gången vi kommer komma sams och allt blir bra. Varje gång blir jag sviken. Så då är frågan, borde jag vara arg på mig själv, som om och om igen ger min tillit till en sådan person? Eller ska jag välja att ha kvar min positiva inställning till människor? Tänker att jag ska hitta en medleväg. Att vara öppen och välkomnande, men inte räkna med att alla människor är värda min tillit. Nu är det få människor jag har en väldigt djup tillit till. De finns där, men oftast är tilliten alltid kantad med en förberedelse på att det blir törnar.

 

 

 

Att ha genom hela uppväxten fått uppleva detta. Där jag skulle få stöttning, istället fick skäll eller slag (ja både psykiskt med också fysiskt). Det har format mig. Både negativt och till något starkare än jag var. Att i mig själv hitta min styrka att förändra den jag är. Allt jag fått inlärd från grunden. Kunna ta ner det till beståndsdelar och sortera, förstå varför och förändra. I djupet av det som en gång var jag, forma mig själv till den jag vill vara.

 

Fortfarande har jag en lång väg kvar. Men försöker hitta lärdomar i allt. Att våga stå på mig och säga stopp och nej är ett stort steg för mig. Det har börjat komma.

 

Att tro på mig själv när jag fått veta att jag inte är värd något, den vändningen är inte helt klar än. Det är delvis rätt enkelt att gömma mig bakom det folk tror är ett bra självförtroende. Även om jag i vissa situationer också faktiskt helt äkta har det självförtroendet, så när jag sen funderar igenom allt så kommer tvivlen. De ska jag tänka bort.

 

Jag vill stå för det liv jag vill ha! Tilliten till de som svikit mig mest kommer aldrig repareras och där måste jag själv ta beslutet att faktiskt inte tillåta de att såra mig. Då är det mitt eget fel. Att aktivt säga stopp.

 

Nästa år blir ett annat år. Nästa år ska jag jobba på att inte tillåta mig själv att någon trampar på mig igen.

 

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards