Inlägg publicerade under kategorin Själslig utveckling

Av Natali - Fredag 29 sept 09:12

Livet är inte vad man vill. Men man kan alltid välja hur man vill möta livet. 


 


En gång i tiden vågade jag inte lita på det bra som hände. För det kändes alltid som det alltid kraschade. Som om det alltid var någon som drog bort mattan under mina fötter. Så var det oftast. Men möjligen var det också min egen rädla som förstorade upp händelserna. För att jag förväntade mig att det skulle hända. Jag vågade nästan inte vara glad, för glädjen kunde när som helst bytas ut till smärta och sorg. Jag fick höra att jag hade otur. Visst kan man kalla det så. Jag väljer att inte göra det. Idag.


 


Man kan tänka att det måste ju vara höjden av otur att bli så sjuk så kan inte längre kan klara mig själv. Jag är beroende av min hemtjänst. För att få hemmet att fungera. Möjligen kommer jag också behöva hjälp med min personliga omvårdnad i framtiden, jag hoppas slippa för jag vill inte bli sämre. Men jag ser ju att risken finns. Jag kallar det inte otur. Det bara är så. Varken tur eller otur.


Det är så mycket i mitt liv som förändrats. Rent fysiskt är jag nästan kollapsad. Jag kan fortfarande funka lite, om jag verkligen tar hand om mig. (Vilket jag sällan gör).  Men jag kan väldigt lite av det jag en gång kunde. 


Känner ibland en maktlöshet för att jag vill så mycket, som jag vet att jag inte kan. 


 


Inser när jag kollade på tv igår, häftigt fiske utomlands efter goonch och payara, att det fortfarande är så många saker jag vill göra. Så tänker jag att en resa o fiska häftiga fiskar i en okänd flod någonstans det är ju kört? Då kommer mitt -Jag SKA! Jag ska verkligen komma iväg på äventyr, trots alla odds. Så småningom ska jag fiska Tigerfish, Bonefish, Goliatgruper, Payara, Goonch, Nilabborre och allt det andra. Jag SKA! Jag har ju massa år på mig och mitt liv slutar inte bara för att jag är sjuk. På något vis och på något sätt ska jag. Dock kommer det behövas mycket hjälp och mycket planering. Men jag ska!



 

Ett av mina favoritcitat kommer från filmen Jurassic Park, Jeff Goldbum i karaktären Dr Ian Malcolm. Det finns alltid ett sätt, en väg, att gå.



ANNONS
Av Natali - Onsdag 23 aug 12:08

Ibland får jag frågan: -Är det värt det?

Frågan syftar på min krasch efter aktivitet. Jag brukar svara med ett säkert JA! Så kommer jag till dagar som nu. När kraschen är ett faktum. När jag nu har framför mig två dygn i sängen. När allt gör ont. När jag inte kan sitta upp utan att må illa, står jag eller sitter upp för länge då kommer jag kräkas. När huvudet är en enda röra. Jag kallsvettas och är varm samtidigt. Migrän. kroppen är svag och det kräver enorm vilkestyrka att bara hålla ögonen öppna. Jag behöver lägga mig ner o blunda. Men huvudet vill fortfarande så mycket. Jag vill! 


När dessa dagar kommer, då känner jag att, nä kanske är det inte värt det!? Jag är arg på mig själv för att jag inte kan sluta. Att jag inte kan ta det lugnt. FÖr att jag så maniskt klamrar mig fast i de stunder som jag upplever lycka, då jag lever. DÅ jag känner att jag har ett liv. Jag håller ut i det längsta för att låtsas att jag fortfarande har ett normalt liv. Att jag kan! Utan efterföljder.


 


När jag idag ligger i sängen, huvudet snurrar både av tankar och utmattningen i kroppen, så nä, det är inte värt det. Jag tänker att nu måste jag tänka på att inte ta ut varje ögonblick på absolut max. Jag gör det ju för att ha minnen. För att jag vill kunna se tillbaka, stunder som nu, på vad jag faktiskt lyckats med. Jag vill inte säga nej- jag vill leva! 


Att säga nej till andra som ber om hjälp eller vill hitta på något,  är svårt. Det har varit en lååång process. Men hur lär jag mig själv att säga nej till mig själv? Att sätta stopp för min eget driv. I det här fallet ett driv som kommer leda till att jag återigen blir sämre och sämre? Hur lägger jag locket på mitt eget driv att uppleva? Eller rättare sagt begränsa mig, så jag kan överleva även nästa dag och nästa år.


Jag har ju sagt att det är värt det att få dessa krascher, för då har jag fått uppleva. Jag har minnen av att jag har fått göra saker. Samtidigt har jag, på skämt, uttrykt att varje gång jag tar ut mig, förkortas mitt liv en vecka. Jag tror inte riktigt att det är så, men har ändå sagt att skulle det vara så så är det ändå värt det, för jag har fått ett minne.


Samtidigt så är det någonstans en risk. Risken är stor att jag blir enormt försämrad. Att jag dimper ner ännu mera i min sjukdom och inte klarar av något på väldigt länge. Utsikten att veta att om jag överanstränger mig så kan jag komma att behöva spendera lååång låååång tid i ett tyst, mörklagt rum, helt utan ork att ens prata. Det får mig att banna mig själv. Jag måste hitta ett sätt att inte ta ut mig och få dessa krascher- eller PEM stadiet (Ansträngningsutlöst försämring -Post-Exertional Malaise)


Nu börjar både värkmedicin och migräntabeletterna kicka in, så dags att blunda till min älskade son kommer hem från skolan. Blid höll mig sällskap på soffan iförmiddags, nu sover lillan på mig och tröstar, det är underbara katterna, de tröstar min kropp och min själ. Katternas kurrande ljuder i en frekvens som ökar på läkningen av ben, så tror absolut att de känner när min kropp behöver hjälp. <3


 

ANNONS
Av Natali - Tisdag 14 feb 23:30

Att ge mig själv ett eget värde handlar inte om att jag skulle vara bättre än någon annan. Utan att jag har en plats. Jag är jag. Det jag tycker, tänker, känner och är det är viktigt. För det är jag.

Att självmat förringa mitt eget värde är något jag har varit bra på. Att plocka bort min egen åsikt för att jag ska ingå.

Det handlar också om att inte ge andra för stort utrymme. Att låta de plocka utrymme från mitt, det ska inte behövas. Jag ska inte lägga om min dag för att passa in i någon annans dag. Inte utan att veta att den människan gör likadant tillbaka för att jag ska få en plats.

Om man hela tiden ger andra människor av ens egen plats /tid/utrymme, vad finns då kvar av mig? Vem lämnar utrymme åt mig?

Självklart är det så att de som är vara att man lämnar utrymme från ens egen bit, då behöver ju de aldrig lämna utrymme från deras plats för att ge till dig.

Så ju mera anpassad man blir desto mer förväntar ju folk sig att man ska ge plats. Desto mer plats folk är vara att man tar, desto mera plats får man. ( Till det gått över gränsen, då försvinner de oftast).

Så. Jag vill göra det jag vill. När jag vill det. Det ska inte vara nödvändigt för mig att ge av min plats för att någon annan ska få den platsen. Utan de får anpassa sig och ge mig lite plats.

Så, det var nattfunderingarna. Nu hoppas jag på sömn, för imorgon bitti ska jag minsann ut och fiska. Har tillverkat en vippa så jag ser om gäddan tagit betet. Hoppas på min första gädda på pimping imorgon. ?

Av Natali - Torsdag 5 jan 11:01

Nu duggar blogginläggen tätt helt plötsligt... 


Att ge sig själv ett värde. Att föringa sig själv och låta andra för bestämma vad som är bra med en själv. Om du är vacker, ful, smart, sexig, tjock eller för smal. När det egentligen inte har någon betydelse? När det egentligen är du själv som bestämmer vad du själv tycker om dig.

 Att leta uppmärksamhet och bekräftese för att känna att man duger i någon annans ögon, så att man kan duga för sig själv.


     


Visst alla vill höra något positivt om sig själv. Men att jag ska enkomt ska behöva leta bekrftelse för att känna mig bra. Nä, det är det slut med. Jag ska duga som det är.


Om någon vill vara i mitt liv så får de ju faktiskt nöja sig med mej som jag är. Kommunikation går två vägar. Det ska vara jämlikt. Om det inte finns intresse så varför ska ena parten då försöka söka den?


 


I vårat samhälle styrs vi av mode, ideal och sätt att vara. Norm. Att inte stå ut. Orden Lagomt är så svenskt. Om man inte är Lagom är man inte samhällsvänlig. 


 


Jag tänker inte vara lagom. Egentligen har jag aldrig tillhört klassen lagom. Har alltid valt lite själv. Men fortfarande haft ett behov att passa in. Kunnat söka kontakt även om folk inte sökt kontakt med mej. Nu klickade något till inom mig, igen. Här har jag varit förut, men denna gången har det mognat under några veckor. Jag ser mig själv som relativt lätt att umgås med. Lätt att prata med. Även om jag har mina egenheter, vem har inte det? Men för det ska jag inte lägga bort mig själv och undervärdera mitt jag. 


Jag är den jag är. Vill någon ha en plats i mitt liv så måste min tillit förtjänas, även om jag välkomnar de flesta nya bekantskaper så finns alltid ett litet tvivel. Ärlighet är mycket bättre än vita lögner. För vad som är kommer alltid fram.


 


Att hitta sin egen frihet och bryta sig fri, för att kunna leva!


Sist en riktigt bra, om än nyare, låt. (Bilderna i inlägget är taget från en gratis sajt på internet)


Av Natali - Tisdag 3 jan 08:24

Att utveckla. Att kunna i sig själv förändra och utveckla.


Jag har gjort en inre resa sista åren, som jag fortfarande forsätter med. Nu har jag kommit till ett nytt steg. Eller två grejer som jag behöver fixa i mig själv. Tänker att när jag inte riktigt fick det i min uppväxt behöver jag ju fixa det själv. 


Under alla de här åren har jag lärt mig att det finns allti två sidor av ett mynt. När man är oense med någon eller man sitter mellan två parter som är oense, så är det viktigt att tänka på att det finns alltid två sidor på saken. Svårast är väl att kunna se att det finns en anann sida än det an själv ser. Att göra ett val och välja att försöka se det på ett annat sätt. Släppa sorgerna eller irritationen och försöka se.


Detta gäller även mig själv. Att uppfatta hur jag reagerar i en situation och varför jag gör som jag gör. Att sen gå in och förändra. Medvetet pocka bort mitt eget beteende och tankar.  Men även här finns det ju två sidor. Eller jag skulle kunna säga tre sidor. Jag tänker mig tre cirklar. 


 


I den lila cirkeln är jag, som jag uppfattar mig. I den röda cirkeln är jag som andra uppfattar mig. Så vanligtvis kanske man är någonstans där i mitten. Men jag har mitt mål, att kunna vara mig i den gröna cirkeln. Att förändra mig till den jag vill vara.


Jag har tex alltid i min barndom kännt mig ensam. Dessutom har jag varit väldigt ensam. Det gjorde mig rätt desperat att få vänner, så till den milda grad att jag plockade bort mig själv. Jag blev en Kameljont. Förändrade mig själv, mina intressen, mina åsikter, i tron och förhoppningen att då bli omtyckt. Det har jag börjat förändrat. För det är ju så att de som då blev mina vänner, var inte vänner med mig, den äkta jag. Så jag har förändrat det. Mycket tack vare att jag helt plötsligt har vänner runt mig. Som faktiskt tycker om mig för den jag är. Så att hitta igen mitt eget jag är mycket lättare nu. Att kunna känna att de som inte tycke rom mig för den jag är, de behöver jag inte i mitt liv.


Men nu är det ju så. Det är enkelt att trilla tillbaka. En vana jag haft i 35 år, lätt att trilla tillbaka. Att anpassa sig efter andra och plocka bort det jag vill. För att alla andra ska bli nöjda. Istället för att säga min egen åsik. Inte så att jag inte kan jämka. Men jag ska inte självmant plocka bort det jag ska göra.


Om du plockar bort dig själv så är det ju ingen som tycker om dig för den du är. Stå för dina egna åsikter, ha dina egna intressen. Säga vad du vill göra men att också kunna jämka och göra något annat ibland. Står du för dig själv, så blir det ju verkligen dig som dina vänner tycker om. Då blir det hållbart.



Av Natali - 25 december 2016 17:15

Jul. Älskar att ge saker! Att tänka på andra. Visst tycker jag också om att få, men inte någon som kostar pengar, utan att någon tänker och bryr sig!  Hittade en super frän t-shirt till Milton. Från resident evil och Umbrella. Tanken är att han ska se filmerna. Han börjar bli vuxen. ;-)

 

   

 

Tycker att vi fick till granen rätt ok. Trots att den är lite, saknar fot. Det hamnade lite julklappar under också.

 

 


Katterna har faktiskt låtit bli granen. Så därför måste jag tydligen visa dem de roliga i granen... 

 

 


Världens finaste thermosmugg fick jag av älskade sonen! Marvel! Need I say more? <3  Och två Thebollar i form av fiskar av finaste Camilla. Lycklig!

 

 


 

Nu till allvaret! Så jag tycker ni kan sluta läsa här. Brukar säga ibland att folk inte ska lyssna på mig, för jag bara babblar. Så nu skriver jag det, läs inte vidare, för jag bara babblar. Ni är varnade... ;-)

 

Julen har jag alltid sett fram emot. Alltid. Familjen samlad och glädje och samvaro. Syskon och föräldrar. Tänker att det skulle vara så tråkigt om vi inte var samlade allihopa. Facebook har en funktion som heter den här dagen. Som går tillbaka och man får se alla inägg gjorda just det datumet. Det fick mig att inse att jul inte alls brukar vara så lycklig som jag vill minnas.

 

Jag har en förmåga att tro gott om folk. Att alltid tänka att alla gör sitt bästa och folk är trevliga och vänliga. Så även till en människa som svikit mig om och om igen. Trots detta så sätter jag min tillit till människan om och om igen och hoppas att denna gång blir allt annorlunda. Denna gången är gången vi kommer komma sams och allt blir bra. Varje gång blir jag sviken. Så då är frågan, borde jag vara arg på mig själv, som om och om igen ger min tillit till en sådan person? Eller ska jag välja att ha kvar min positiva inställning till människor? Tänker att jag ska hitta en medleväg. Att vara öppen och välkomnande, men inte räkna med att alla människor är värda min tillit. Nu är det få människor jag har en väldigt djup tillit till. De finns där, men oftast är tilliten alltid kantad med en förberedelse på att det blir törnar.

 

 

 

Att ha genom hela uppväxten fått uppleva detta. Där jag skulle få stöttning, istället fick skäll eller slag (ja både psykiskt med också fysiskt). Det har format mig. Både negativt och till något starkare än jag var. Att i mig själv hitta min styrka att förändra den jag är. Allt jag fått inlärd från grunden. Kunna ta ner det till beståndsdelar och sortera, förstå varför och förändra. I djupet av det som en gång var jag, forma mig själv till den jag vill vara.

 

Fortfarande har jag en lång väg kvar. Men försöker hitta lärdomar i allt. Att våga stå på mig och säga stopp och nej är ett stort steg för mig. Det har börjat komma.

 

Att tro på mig själv när jag fått veta att jag inte är värd något, den vändningen är inte helt klar än. Det är delvis rätt enkelt att gömma mig bakom det folk tror är ett bra självförtroende. Även om jag i vissa situationer också faktiskt helt äkta har det självförtroendet, så när jag sen funderar igenom allt så kommer tvivlen. De ska jag tänka bort.

 

Jag vill stå för det liv jag vill ha! Tilliten till de som svikit mig mest kommer aldrig repareras och där måste jag själv ta beslutet att faktiskt inte tillåta de att såra mig. Då är det mitt eget fel. Att aktivt säga stopp.

 

Nästa år blir ett annat år. Nästa år ska jag jobba på att inte tillåta mig själv att någon trampar på mig igen.

 

Av Natali - 15 december 2016 22:37

Jag tror att allt händer av en anledning. Även om jag itne kan förstå vissa saker. Men det är inte vad det här inlägget handlar om. När något händer i livet kan man välja. Se vad som kommer ur det, eller älta det som gick fel. Jag väljer att se framåt och lära.


 


För ett tag sedan träffade jag på en vän. Han sa några saker till mig som fick mej att fundera. Tycker ju att jag har varit rätt posititv jämfört med tidigare. Jag har däremot inte tyckt att jag har kunnat säga att jo, det är bra. För jag är ju fortfarande sjuk. Jag tror inte heller det kommer ändras inom det snaraste. Så om jag då säger att jo, det är ganska bra, då tror alla att jag är frisk och allt är tipptopp. 



I sverige när något frågar ur det är, så förväntas ju svaret att: -Allt är bra. När man sen säger något annat blir alla ställda. För man får ett svar som man inte förväntar sig. Jag har blivit så less på det, så jag har ju gjort tvärtom. Har ju sagt att, nä det är inte bra. Nu har jag istället kanske fastnat i det? Numera är jag ju rätt i fas med hur jag måste leva för att ibland orka leva. Men ändå säger jag ju saker i stil med att, jo, det är ju som det är. Fast jag tycker att jag är positiv. Jag ser fram emot att få göra saker, träffa mäniskor få se världen. Men ändå satt jag kanske fast där?


Min vän sa något till mig i stil med att jag skulle se det positiva i saken och "våga" ha en bra dag. Jag blev lite ställd faktiskt. För jag tyckte ju att jag såg saken positivt. Men insåg att jag satt fast i min egen rebelliska upprorhet mot allt normalt, så att jag sa att det inte var bra, för att jag var rädd att andra skulle tro att jag nu var frisk när jag inte är det. Så jag har börjar säga att jo, det är fakttiskt rätt bra! För det är det!


 

S*Kattmillas T kull, från tidigare idag. Underbart med kattungar! <3


Ja, det är faktiskt det! Visst finns det saker som inte är jätteroliga. Pengarna är rätt obefinliga, Gin är återigen inte dräktig. Men pengarna innebär bara att jag får tömma kyl och frysen. Nackdelen är ju att jag inte kommer att hinna baka det jag vill baka innan jul. Lussekatter, knäck, fudge, vitlimetryffel. Men det får bli nästa år. Gin ska paras om och det är bokat tid för ultraljud av livmodern i januari, för att bekräfta dräktighet eller kolla upp varför hon inte blir dräktig. 


 

Fick lite kattungegos i väntan på att Gin blir dräktig. Pappa är samma hane som gin paras med!


Så var det där här med att saker sker av en anledning. Människor kommer in i ens liv an någon anledning. Man kan få lära sig något i sin livsresa. Där kommer samme vän in. Delvis. Han och några andra i mitt liv. Folk som jag är inspererade av och ser upp till, för hur de är och lever sitt liv. Att vara självständig utan att tumma på omtänksamhet. Att bry sig om andra och samtdigit inte vara så påverkad av vad andra ska tycka om mig. Så det är min lära denna gång. En del av det.


Jag har brytit upp med den jag träffade tidigare i höstas. Det gjorde mig kanske inte lycklig, det är fel sak att säga. Men jag klev ur det med en helt annan känsla i kroppen än innan. Jag är mera självsäker. Att jag faktiskt själv ska bestämma vem jag har runt mig i mitt liv! Låt någon komma in i mitt liv. Valde själv att han skulle komma in. Jag ångrar det inte. Men valde också att han skulle kliva ut!



 

Skelly med min kompis fina AHT (American Hairless Terrier).


Något fick jag lära mig. Dels att jag kan känna något. Jag kommer igen att släppa in någon. Det tvekar jag inte ett dugg på. För den här gången är jag inte så sårad. Jag valde att lägga bort det innan. Ett beteende inte passar in hos mig och min son, en livsstil som faktikst inte funkar hos oss, då har jag rätt i att faktiskt säga att nej, det här funkar inte. Sen tillkommer en hel del som gör att jag känner mig rätt glad att jag nu ändå är singel! 


 

En rätt fin vy från Husum, fabriken. 


Jag har nu kommit ett steg till på min väg att vara jag! Att jag bestämmer vem och vilka jag har i mitt liv. Att jag bestämmer vad jag tolererar i min sons liv. Jag har rätt att säga att jag tycker det är fel. Passar det inte så ändrar man sig eller försvinner. Vissa saker kan jag inte kompromissa med, för då blir varken jag eller min son lycklig!


Nu får ni inte förväxla det med att jag inte kan kompromissa om saker. För det vet jag att jag kan. 


Jag är glad och lycklig. faktiskt! Trots att min sjukdom är kvar, jag inte har pengar, jag inte orkar som jag vill. Jag är lycklig för att jag har klivit en bit till på min egen väg mot lycka! För även jag kan vara lycklig, trots att jag är sjuk!


Att våga och kunna göra sin egen lycka!


 


Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se