Inlägg publicerade under kategorin Själslig utveckling

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här.
Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss. Ungefär 50 % av min vakna tid är jag en av dem.
Inlägget tog upp de som mötte trådskrivaren med frasen : Stay positive! Alltså försök vara positiv.
Visst ha de som säger så rätt. Delvis. Men också fel.
Om jag hela tiden hade sett det allra positivia på livet så hade jag aldrig accepterat det läge jag är i nu.
Att kunna acceptera en så svårt aktivitetsbegränsande sjukdom som jag har kräver att man dippar ner och får sörja. Hitta den där acceptansen för hur illa saker är.
Jag delar inte med mig av min sjukdom så mycket till omvärlden. Jag döljer inte i sig att jag är sjuk. Men jag döljer fortfarande hur dålig jag är.
Tyvärr.
Jag döljer för att jag inte vill vara ensam. För att folk runt mig har svårt att förstå. För att om jag visar skulle folk tycka synd om mig. För att om jag visar är jag rädd att jag förlorar mina vänner, de få jag fått.
Men att gå och dölja hur sjuk jag egentligen är det funkar ju inte. Jag blir sämre och sämre av det.
Att ha en nära relation till någon som inte öht kan förstå och acceptera vad min sjukdom innebär och gör för mig det är ju en omöjlighet. Det har jag testat.
Att ha en nära relation till någon med den sjukdom jag har känns som det är väldigt ossanorlikt. Som något som bara skulle ske om jag dolde mitt verkliga, sjuka jag. Vilket jag inte kan göra längre, för jag blir ju bara sjukare av det.
Så nu skulle jag säga/ bli tillsagd att jag ska tänka positivt.
Men jag är så jäkla less på att behöva tänka positivt hela tiden för att försöka överleva. Försöka tänka positivt när jag hela tiden måste be folk om hjälp, för att jag inte klarar det själv. För att de hjälper mig, inte för att de är min vän utan för att de tycker synd om mig och förstår att jag har det tufft.
Jag behöver inte tänka positivt och jag behöver inte att någon tycker synd om mig. Jag behöver bara få vara den jag är och sluta dölja min sjukdom. Det är ju såklart jag som själv döljer min sjukdom närjag är ute bland folk.
Men jag vet inte hur jag ska kunna slut med det, för människor jag möter förstår inte och kommer nog aldrig kunna förstå.
Jag känner mig väldigt ensam, trots att jag har en del vänner runt mig.

Av Natali - 17 november 2018 18:51

Hur tillåter du andra att behandla dig?


Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.


Men en sak som jag hittils inte lärt mig, förrän nu, är hur jag själv kan styra hur andra tillåts behandla mig.


Jag har kommit till en insikt under de senaste två åren, eller kanske är det faktiskt händelser som är ännu längre bak också. Men det som har slagit mig är att jag har tillåtet andra att såra mig, och såra mig igen. Kanske inte stora saker. Men saker som att inte höra av sig, inte komma när de skulle eller säga till att de inte kan. Inte gör omaket att komma till mig. Förutom när det gagnar dem eller händelser gör att det råkar bli lämpligt. 


Att känna en glädje över något som sedan blir utbytt mot besvikelse, där jag själv har anklat mig för att jag har för stora förhoppningar och lägger för stor vikt vid saker. Men sanningen är ju att det är jag som tillåtet det! Det är jag som inte sagt ifrån att jag inte tycker det var ok! 


Så där av, hur tillåter vi andra att behandla oss? Är det så att man ständigt blir översedd och borträknad? I mitt fall så har jag ju inte sagt ifrån och inte sagt att det inte är ok. Har alltid kännt mig så ensam och varit så  mån om att få ha vänner att jag tillåtit att de har behändlat mig så, att jag räknas med om någon har vägarna förbi eller det är till deras fördel och de vinner något på det.  


I den här insikten har jag bestämt att jag inte längre ska acceptera att bli behandlad så här. För det är ju också upp till mig. Tillåter jag dessa människor i mitt liv och ständigt sårar mig, så fortsätter det ju. Säger jag ifrån och säger stopp så kommer de som behandlar mig rätt finnas kvar. De som inte tog sig omaket att vilja umgås med mig och behandla mig med respekt, de ska inte ha en plats i mitt liv.


Så du kan bestämma hur du blir behandlad av andra! Det innebär kanske att just de människorna inte finns kvar i ditt liv. Men då är nästa fråga, betydde de verkligen så mycket om det inte ansåg dig betyda nog att de kan planera komma och hälsa på dig utan att de råkar ha vägarna förbi? Jag har inte så många som kommer och hälsar på mig, varken planerat, oplanerat eller ens de som har vägarna förbi, eller tar sig vägarna förbi. Men om jag istället bara accepterar de som får mig att må bra, så vet jag ju att de som tillslut finns där, verkligen är mina vänner och de behandlar mig med respekt!


 

Av Natali - 7 september 2018 00:18

Har länge tänkt skriva, börjat skriva men inte riktigt hittat ordet. Nu kom det! Kl 0.30 och jag som brukar sova vid 22...


Sista tiden har jag förstått att en vändpunkt skulle komma. Jag skulle komma en bit länge inom mig själv. Vem jag är och vad jag vill. Vad är mitt liv?


Har sedan barnsben alltid gjort allt för att bli accepterad. Få vara med. Finnas till och bara få vara accepterad för den jag är! Det kändes som det aldrig hände. Jag fick aldrig känslan att jag är bra som jag är. Så för att vara accepterad försökte jag vara kameleont. Att anpassa mig efter varje sitation, varje mijö och varje sällskap. Att smälta in och verka som om jag hör hemma där. Det var på något sätt det närmaste jag kom att tillhöra.

Så i mitt liv har det varit en enda lång, krokig och hålig väg bara efter att passa in. 

VIssa tillfällen har jag väl hittat något som kändes lite hemma. Vare sig det var ett intresse, ett kompisgäng, ett arbete eller ett grannskap. Jag har hittat vänner och tänkt att det här, det är så det ska vara. Det har funkat.

Men genom allt det här har nog inte jag funnits. I eftervågorna av allt anpassande så har jag på något sätt tappat bort mig själv. Mina tankar, åsikter och mitt jag förla jag någonstans efter vägen.

Detta är nu ingens fel. Det var ingen som kom och krävde detta av mig. Utan vartefter liver gick försvann jag mer och mera. Det var jag som gjorde det mot mig själv.


Jag har varit med om mer än många. I mitt liv har det varit många motgångar och få tryggheter. Många säger åt mig att jag är stark, varpå jag vill svara att allt jag ser är en trasig människa som ser stark ut. Men samtidigt ser jag allt som varit där bakom. Allt som faktiskt har hänt. Allt jag lyckats ta mig ur, levande! I ett stycket. Många gånge rhar det varit där jag brytit ihop och tårarna har sprutat. De har runnit i en oändlig ström där det aldrig kändes som det fanns ett slut. Någon enstaka gång har någon funnits där med en tröstande hand, men hundratals är de gångerna jag valt att nu får tårarna vara slut, rest mig upp och sett en utväg. Många gånger har jag gått där med musik i öronen och gått och gått, ut i skogen, i mörkret i regn och även i soljus. För att sortera mina tankar, känslor och mitt eget livsval. 


Jag är stark! Inte för att jag är någon som är starkare än någon annan, men för att jag väljer att alltid kliva upp och att alltid se framåt. Att ha den förmågan jag har att själv kunna sortera och ändra mitt eget tankesätt och mitt eget liv, det är nog en styrka! Jag kan se mitt vägsjäl, välja vilken väg jag ska gå och gå vidare. Kanske är detta en egenskap som inte många har. Kanske är det just detta som gjort att trots att jag befinner mig i det liv jag gör, trots detta är jag fortfarande glad. Jag hittar lycka.


Så vid detta vägsjäl jag nu befinner mig står mitt val i att jag ska ändra mig själv till mig! Hur konstigt det låter så är det exakt så.


Har som sagt varit en kameliont i hela mitt liv. Trodde att jag lagt bort den delen, men jag inser att det har jag inte. Så nu är det dags att lägga bort det! För jag ÄR inte en Kameleont! Jag är jag! Problemet just nu är att jag inte är helst säker på vem jag är? Jag har lagt bort mig själv så mycket för andra att jag inte är helt på det klara med vem jag är!? 


Min tanke är att är man en som anpassar sig inför andras vilja så är man inte riktigt sig själv. VIsst kanske man får vänner. Men om man ständigt anpassar sig så blir man inte en bra vän. Man blir inte en egen person! Vännerna man har är inte vänner som på riktgit känner den man är. De vet inte vem man är!


Så i mitt liv här och nu! Jag ska bli mig själv! Jag ska ha mina åsikter och våga säga och stå för dessa! Inte för att man inte alls kan göra något annat än vad man själv vill, men att ha en egen åsikt och inte följa andra! Det är bättre att någon tycker om en för den man är, för mina åsikter, för mina intressen, för den jag är, inte för någon som bara finns där och följer. Det är bättre att ha nära och "riktiga" vänner som står bredvid en och går en egen väg, bredvid min väg, en att följa någon annans väg. 


Så nu ska jag "hitta mig själv"! Vem är jag? Vad tycker jag om? Vilken musik tycker jag om? Vilken klädstil vill jag ha? Vad passar mig, inte dig?!


Idag fick jag äntligen tillbaka en liten del av mitt liv! Nu kan jag komma ut. Så jag drog på mig lurar, musik och for ut på en tur! I lurarna spelades Jazon Mraz och albumen MR A-Z och Waiting for my rocket to come. Det är lite feelgood musik för mig! 


Så nu kör vi! 


"To infinity, and beyond!" Livet är här och nu, jag formar det som jag vill!


 

Av Natali - 29 september 2017 09:12

Livet är inte vad man vill. Men man kan alltid välja hur man vill möta livet. 


 


En gång i tiden vågade jag inte lita på det bra som hände. För det kändes alltid som det alltid kraschade. Som om det alltid var någon som drog bort mattan under mina fötter. Så var det oftast. Men möjligen var det också min egen rädla som förstorade upp händelserna. För att jag förväntade mig att det skulle hända. Jag vågade nästan inte vara glad, för glädjen kunde när som helst bytas ut till smärta och sorg. Jag fick höra att jag hade otur. Visst kan man kalla det så. Jag väljer att inte göra det. Idag.


 


Man kan tänka att det måste ju vara höjden av otur att bli så sjuk så kan inte längre kan klara mig själv. Jag är beroende av min hemtjänst. För att få hemmet att fungera. Möjligen kommer jag också behöva hjälp med min personliga omvårdnad i framtiden, jag hoppas slippa för jag vill inte bli sämre. Men jag ser ju att risken finns. Jag kallar det inte otur. Det bara är så. Varken tur eller otur.


Det är så mycket i mitt liv som förändrats. Rent fysiskt är jag nästan kollapsad. Jag kan fortfarande funka lite, om jag verkligen tar hand om mig. (Vilket jag sällan gör).  Men jag kan väldigt lite av det jag en gång kunde. 


Känner ibland en maktlöshet för att jag vill så mycket, som jag vet att jag inte kan. 


 


Inser när jag kollade på tv igår, häftigt fiske utomlands efter goonch och payara, att det fortfarande är så många saker jag vill göra. Så tänker jag att en resa o fiska häftiga fiskar i en okänd flod någonstans det är ju kört? Då kommer mitt -Jag SKA! Jag ska verkligen komma iväg på äventyr, trots alla odds. Så småningom ska jag fiska Tigerfish, Bonefish, Goliatgruper, Payara, Goonch, Nilabborre och allt det andra. Jag SKA! Jag har ju massa år på mig och mitt liv slutar inte bara för att jag är sjuk. På något vis och på något sätt ska jag. Dock kommer det behövas mycket hjälp och mycket planering. Men jag ska!



 

Ett av mina favoritcitat kommer från filmen Jurassic Park, Jeff Goldbum i karaktären Dr Ian Malcolm. Det finns alltid ett sätt, en väg, att gå.



Av Natali - 23 augusti 2017 12:08

Ibland får jag frågan: -Är det värt det?

Frågan syftar på min krasch efter aktivitet. Jag brukar svara med ett säkert JA! Så kommer jag till dagar som nu. När kraschen är ett faktum. När jag nu har framför mig två dygn i sängen. När allt gör ont. När jag inte kan sitta upp utan att må illa, står jag eller sitter upp för länge då kommer jag kräkas. När huvudet är en enda röra. Jag kallsvettas och är varm samtidigt. Migrän. kroppen är svag och det kräver enorm vilkestyrka att bara hålla ögonen öppna. Jag behöver lägga mig ner o blunda. Men huvudet vill fortfarande så mycket. Jag vill! 


När dessa dagar kommer, då känner jag att, nä kanske är det inte värt det!? Jag är arg på mig själv för att jag inte kan sluta. Att jag inte kan ta det lugnt. FÖr att jag så maniskt klamrar mig fast i de stunder som jag upplever lycka, då jag lever. DÅ jag känner att jag har ett liv. Jag håller ut i det längsta för att låtsas att jag fortfarande har ett normalt liv. Att jag kan! Utan efterföljder.


 


När jag idag ligger i sängen, huvudet snurrar både av tankar och utmattningen i kroppen, så nä, det är inte värt det. Jag tänker att nu måste jag tänka på att inte ta ut varje ögonblick på absolut max. Jag gör det ju för att ha minnen. För att jag vill kunna se tillbaka, stunder som nu, på vad jag faktiskt lyckats med. Jag vill inte säga nej- jag vill leva! 


Att säga nej till andra som ber om hjälp eller vill hitta på något,  är svårt. Det har varit en lååång process. Men hur lär jag mig själv att säga nej till mig själv? Att sätta stopp för min eget driv. I det här fallet ett driv som kommer leda till att jag återigen blir sämre och sämre? Hur lägger jag locket på mitt eget driv att uppleva? Eller rättare sagt begränsa mig, så jag kan överleva även nästa dag och nästa år.


Jag har ju sagt att det är värt det att få dessa krascher, för då har jag fått uppleva. Jag har minnen av att jag har fått göra saker. Samtidigt har jag, på skämt, uttrykt att varje gång jag tar ut mig, förkortas mitt liv en vecka. Jag tror inte riktigt att det är så, men har ändå sagt att skulle det vara så så är det ändå värt det, för jag har fått ett minne.


Samtidigt så är det någonstans en risk. Risken är stor att jag blir enormt försämrad. Att jag dimper ner ännu mera i min sjukdom och inte klarar av något på väldigt länge. Utsikten att veta att om jag överanstränger mig så kan jag komma att behöva spendera lååång låååång tid i ett tyst, mörklagt rum, helt utan ork att ens prata. Det får mig att banna mig själv. Jag måste hitta ett sätt att inte ta ut mig och få dessa krascher- eller PEM stadiet (Ansträngningsutlöst försämring -Post-Exertional Malaise)


Nu börjar både värkmedicin och migräntabeletterna kicka in, så dags att blunda till min älskade son kommer hem från skolan. Blid höll mig sällskap på soffan iförmiddags, nu sover lillan på mig och tröstar, det är underbara katterna, de tröstar min kropp och min själ. Katternas kurrande ljuder i en frekvens som ökar på läkningen av ben, så tror absolut att de känner när min kropp behöver hjälp. <3


 

Av Natali - 14 februari 2017 23:30

Att ge mig själv ett eget värde handlar inte om att jag skulle vara bättre än någon annan. Utan att jag har en plats. Jag är jag. Det jag tycker, tänker, känner och är det är viktigt. För det är jag.

Att självmat förringa mitt eget värde är något jag har varit bra på. Att plocka bort min egen åsikt för att jag ska ingå.

Det handlar också om att inte ge andra för stort utrymme. Att låta de plocka utrymme från mitt, det ska inte behövas. Jag ska inte lägga om min dag för att passa in i någon annans dag. Inte utan att veta att den människan gör likadant tillbaka för att jag ska få en plats.

Om man hela tiden ger andra människor av ens egen plats /tid/utrymme, vad finns då kvar av mig? Vem lämnar utrymme åt mig?

Självklart är det så att de som är vara att man lämnar utrymme från ens egen bit, då behöver ju de aldrig lämna utrymme från deras plats för att ge till dig.

Så ju mera anpassad man blir desto mer förväntar ju folk sig att man ska ge plats. Desto mer plats folk är vara att man tar, desto mera plats får man. ( Till det gått över gränsen, då försvinner de oftast).

Så. Jag vill göra det jag vill. När jag vill det. Det ska inte vara nödvändigt för mig att ge av min plats för att någon annan ska få den platsen. Utan de får anpassa sig och ge mig lite plats.

Så, det var nattfunderingarna. Nu hoppas jag på sömn, för imorgon bitti ska jag minsann ut och fiska. Har tillverkat en vippa så jag ser om gäddan tagit betet. Hoppas på min första gädda på pimping imorgon. ?

Av Natali - 5 januari 2017 11:01

Nu duggar blogginläggen tätt helt plötsligt... 


Att ge sig själv ett värde. Att föringa sig själv och låta andra för bestämma vad som är bra med en själv. Om du är vacker, ful, smart, sexig, tjock eller för smal. När det egentligen inte har någon betydelse? När det egentligen är du själv som bestämmer vad du själv tycker om dig.

 Att leta uppmärksamhet och bekräftese för att känna att man duger i någon annans ögon, så att man kan duga för sig själv.


     


Visst alla vill höra något positivt om sig själv. Men att jag ska enkomt ska behöva leta bekrftelse för att känna mig bra. Nä, det är det slut med. Jag ska duga som det är.


Om någon vill vara i mitt liv så får de ju faktiskt nöja sig med mej som jag är. Kommunikation går två vägar. Det ska vara jämlikt. Om det inte finns intresse så varför ska ena parten då försöka söka den?


 


I vårat samhälle styrs vi av mode, ideal och sätt att vara. Norm. Att inte stå ut. Orden Lagomt är så svenskt. Om man inte är Lagom är man inte samhällsvänlig. 


 


Jag tänker inte vara lagom. Egentligen har jag aldrig tillhört klassen lagom. Har alltid valt lite själv. Men fortfarande haft ett behov att passa in. Kunnat söka kontakt även om folk inte sökt kontakt med mej. Nu klickade något till inom mig, igen. Här har jag varit förut, men denna gången har det mognat under några veckor. Jag ser mig själv som relativt lätt att umgås med. Lätt att prata med. Även om jag har mina egenheter, vem har inte det? Men för det ska jag inte lägga bort mig själv och undervärdera mitt jag. 


Jag är den jag är. Vill någon ha en plats i mitt liv så måste min tillit förtjänas, även om jag välkomnar de flesta nya bekantskaper så finns alltid ett litet tvivel. Ärlighet är mycket bättre än vita lögner. För vad som är kommer alltid fram.


 


Att hitta sin egen frihet och bryta sig fri, för att kunna leva!


Sist en riktigt bra, om än nyare, låt. (Bilderna i inlägget är taget från en gratis sajt på internet)


Av Natali - 3 januari 2017 08:24

Att utveckla. Att kunna i sig själv förändra och utveckla.


Jag har gjort en inre resa sista åren, som jag fortfarande forsätter med. Nu har jag kommit till ett nytt steg. Eller två grejer som jag behöver fixa i mig själv. Tänker att när jag inte riktigt fick det i min uppväxt behöver jag ju fixa det själv. 


Under alla de här åren har jag lärt mig att det finns allti två sidor av ett mynt. När man är oense med någon eller man sitter mellan två parter som är oense, så är det viktigt att tänka på att det finns alltid två sidor på saken. Svårast är väl att kunna se att det finns en anann sida än det an själv ser. Att göra ett val och välja att försöka se det på ett annat sätt. Släppa sorgerna eller irritationen och försöka se.


Detta gäller även mig själv. Att uppfatta hur jag reagerar i en situation och varför jag gör som jag gör. Att sen gå in och förändra. Medvetet pocka bort mitt eget beteende och tankar.  Men även här finns det ju två sidor. Eller jag skulle kunna säga tre sidor. Jag tänker mig tre cirklar. 


 


I den lila cirkeln är jag, som jag uppfattar mig. I den röda cirkeln är jag som andra uppfattar mig. Så vanligtvis kanske man är någonstans där i mitten. Men jag har mitt mål, att kunna vara mig i den gröna cirkeln. Att förändra mig till den jag vill vara.


Jag har tex alltid i min barndom kännt mig ensam. Dessutom har jag varit väldigt ensam. Det gjorde mig rätt desperat att få vänner, så till den milda grad att jag plockade bort mig själv. Jag blev en Kameljont. Förändrade mig själv, mina intressen, mina åsikter, i tron och förhoppningen att då bli omtyckt. Det har jag börjat förändrat. För det är ju så att de som då blev mina vänner, var inte vänner med mig, den äkta jag. Så jag har förändrat det. Mycket tack vare att jag helt plötsligt har vänner runt mig. Som faktiskt tycker om mig för den jag är. Så att hitta igen mitt eget jag är mycket lättare nu. Att kunna känna att de som inte tycke rom mig för den jag är, de behöver jag inte i mitt liv.


Men nu är det ju så. Det är enkelt att trilla tillbaka. En vana jag haft i 35 år, lätt att trilla tillbaka. Att anpassa sig efter andra och plocka bort det jag vill. För att alla andra ska bli nöjda. Istället för att säga min egen åsik. Inte så att jag inte kan jämka. Men jag ska inte självmant plocka bort det jag ska göra.


Om du plockar bort dig själv så är det ju ingen som tycker om dig för den du är. Stå för dina egna åsikter, ha dina egna intressen. Säga vad du vill göra men att också kunna jämka och göra något annat ibland. Står du för dig själv, så blir det ju verkligen dig som dina vänner tycker om. Då blir det hållbart.



Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards