Inlägg publicerade under kategorin Pengar, myndigheter och skitsnack.

Av Natali - 9 januari 2014 10:50

Jaha, sådär. Då var jag igång igen. Tog bort hela förra bloggen. Ville börja om på nytt.


Något jag funderat väldigt mycket på och ibland kan bli väldigt irriterad på (ja, ni som känner mej, på riktigt, era få stackare, vet att arg blir jag väldigt sällan...) är att allt vi gör och vårat mående alltid ska vara så präktigt och bra! Vi ska laga de bästa maten, varje kväll! Vi ska alltid vara glad och frågar någon mej hur det är, jag då ska man svara bra!? Men ska alltid se ut som filmstjärnorna gör när de klivit upp på morgonen, stylad och sminkad, stiliga dyra märkes kläder. Man ska vara och se ut som alla andra. Att säga att något är dåligt i livet, ja då blir man sågad?


Är man som jag varit, sjuk. Ja, jag har varit sjukpensionär. Eller haft sjukersättning. Är man där, då tillhör man inte sammhället, som alla andra. Ja, för tänkt på det. Vad frågar ni när ni ska lära känna en ny människa?


-Vad jobbar du med?


Eller hur? Vad händer då om inte människan har ett jobb? Ja, får du till svar att  -Jag är arbetslös, eller kanske mellan två jobb? Vad tänker du då? Vilken lat människa? Eller så svårt kan det väl ändå inte vara att skaffa ett jobb. Ja, för visst har jag väl också fått hindra mina tankar för att gå in på den tankebanan, så kom inte och säg något annat. Men är det så? Är den människan lat?

Vad tänker du om du får ett svar som; -Nä jag är sjukpensionär!? Då står det en tjej i 30års åldern framför dej, till synes fullt frisk!? Ja och pigg och glad dessutom. För du ska inte tro att du träffar mej de dagar jag var dålig! Då ligger jag hemma i sängen, har jag tur har jag släpat mej upp till soffan. Kanske jag kommer igång senare under dagen.


Men jag står där framför dej, drygt 30 år gammal (ja, jag var det en gång i tiden, nu är jag närmare 40 faktiskt), pigg, fräsch och glad. Vad tänker du då? Egentligen? Vem har jag nu lurat för att få förtidspension? Det ser ju inte ut att vara minsta fel på mej!? Jävla lurendrejare och låtsas sjuka människor som tror de kan leva på bidragspengar och utnyttjar systmet till max! Eller hur!? Jag vet, för jag har sett det i ögonen på folk som frågat mej! Så kom inte och säg något annat.


Vet inte hur många gånger jag kännt mej så värdelös och mycket mindre värd i samhället när jag fått en sådan fråga. Jag har kännt hur det är att leva i en egen bubbla utanför samhället. Ja, som att jag blir instoppad i en stor såpbubbla. Jag får gå omkring bland alla er andra, vanliga riktiga människor, på låtsas. Jag får se hur bra ni lever. Ni är en del av samhället. Ni får (kan) jobba, har ett socialt umgänge på jobbet, ni går på jobbfester, blir bjuden på julbort med jobbet(ja, visst tror jag fått gå på två julbort i mitt liv, ena gången försäljning för ull och andra bjuden med min far). Ni har både en social kontakt på jobbet och sen hemma. Ni andra där ute har ett socialt liv. Jag ska inte komma som den bidragsfuskare "jag tros vara" och tro att jag får vara en del av erat samhälle, som ni jobbar så hårt för. Ni kanske kliver upp sju på morgonen, efter tja en  6 timmars sömn, kastar i er frukost, barnen till dagis, jobbar i åtta timmar, sen hem, middag, kvällsaktiviteter och fixa lite. På helgen snickrar ni på sommarstugarn eller går ut med polarna på en öl. Ni klagara över all övertid, att taket läker på fritidshuset. Att det är så dyrt med reperation av eran stor fina båt. Ni tar extra ledigt över jul, åker utomlands och firar nyår. Ni har sex veckor semester, eller fyra. Då tar ni en annan resa. Ni åker till någon häftig turistattraktion.


Så jag då? Jag är ju bara låtsas sjuk, och får pengar utan att göra något. Ja, det är ju klart, det vet ju du, som träffade mej, tio minuter den där timmen i förra veckan, då jag faktiskt kände mej lite pigg och ville komma ut. Så till den milda grad att du kanske ringer Försäkrningskassan och tycker att de är för slappa med sjukfärsäkringen!?


Så de som är sjuka, eller hade det som jag en gång i tiden, som försöker få sova på nätterna, men ska vara glad om det blir 4 timmar ordentligen sömn, för det gör så ont att man inte kan sova. Sen när man väl vaknar så har en ångvält kört över ens säng hela natten, då varje muskel och ben i hela kroppen gör ont! Jag som får vända på varje krona för att få vardagen att gå ihop, tro mej, det funkar inte riktigt. Varför ska jag få sjukpenning och inte behöva dra mitt strå till stacken!? Jag ska väl inte få njuta av livets goda dagar och bara vara hemma och njuta?! Jag är hemma och bara storsar runt, kollar på blommorna, dricker kagge med bästa vänninan? Bakar goda bullar? Håller rent och snyggt här hemma, så att det ser strålande fint ut när alla mina sociala och hyperglada, pigga vänner kommer?


Jag får priorietera bort det där att hålla skinande rent hemma. Ja, kan ni tänka er, ibland funkar det inte ens att sitta i tvsoffan. Ja, baka bullar? Blir kanske till och med hela två gånger per år?! Ja, jippi, det är så klart ett liv jag självmant har valt, att få bidragspengar och vara hemma. Knappt kunna sova, knappt orka med att sköta det andra människor ser som en självklarhet. Så ska jag då också orka jobba? Ja, om jag ska vara en del av det sociala samhället = JOBBA!


Jag har tagit mej en bit från sjukersättningen. Jag jobbar. Ja inte just nu, är återigen sjukskriven. Men min tanke är att det bara är några dagar till. Denna gång för en skada, som nu verkar läka. Snart hoppas jag att jag kan samla ihop min ork och pigga på mej och gå ut igen. För visst är det så, till viss del har jag påverkats så mycket av samhället att jag vill jobba. Även om det största anledningen är att jag själv vill må bra.


Men kan inte låta bli att fundera. Hur mycket plågar jag mej själv igenom bara för att slippa få se det dära uttrycket i främmande människors ansikte när jag ska svara på frågan vad jag jobbar med? För nu jobbar jag med eget företag och helt plötsligt säger folk att jag är duktig? De vet helt plötsligt att jo då hon kan minnsan jobba och ta i. Nu är jag ingen börda för samhället så nu är jag accepterad?


Men sanningen att säga, så under detta året så går jag fortfarande på samma pengar från försäkringskassan som jag gjorde när jag var sjukpensionär. Det heter bara annat och alla tror ju att det är något helt annat. Jag ska inte vara en sjukpensionär. Som jag skrivit, visst har jag påverkats av samhället som tycker det är fel. Men mycket är min egen livskraft. Jag vet dock inte om jag orkar, för jag är fortfarande sjuk. Ja, jag går ibland på riktigt starka värktabletter, näst från morfinpreparat, jag tar en bunt tabletter bara för att sova. Men jag vill vara egen. Jag vill kunna känna att jag är ett i sammhället. Sen vad jag verkligen är när jag är inne hos mej själv, det är en helt annan sak. Men jag VILL.....



ANNONS

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Lämna ett avtryck här.

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nattaskaserier med Blogkeen
Följ nattaskaserier med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se